Ett lite ja ja, sånt är livet-inlägg.
Det var minusgrader för första gången igår och det är fortsatt kallt idag.
Så blev det helg. Gissa vem som vaknade strax efter klockan sex i alla fall? Slumrade sen gjorde jag. Men den riktiga sömnen ville inte komma tillbaka. I stället tillbringade jag nån timme med Maj i sängen. Det är nog det enda negativa med att ha börjat jobba – jag hinner inte läsa lika mycket och ofta! Eller rättare sagt: jag orkar inte och hinner inte. (I hela detta stycke hade jag bytt pronomen från det till jag. Självkänslan! Sen bytte jag tillbaka igen. Jag skriver som jag vill på min blogg. Och jag ville ändra.)
Idag har jag massor att göra (att sitta en stund vid datorn och inte jobba är en av sakerna jag har att göra) och min tanke var att ta saker i den takt jag har lust med. Så blir det inte. Min dag var ju så inrutad, men jag fick, som siste man, slänga om lite bland mina rutor. Det är väl bra att jag jobbar på det. Att vara flexibel, alltså. Fast det är ju lättare när det finns gott om tid och när en känner att en inte kommer i sista hand.
Det är kallt och soligt. Redan igår noterade jag de första riktiga minusgraderna för säsongen. Men det var tidigare än i morse. Idag tycks kylan hålla i sig. Jag gillar inte att vara ute och köra bil på två bra och två dåliga sommardäck när det är så här. Kylan kom tidigt i år. Nu blir väntan lång till de nya vinterdäcken den 26 oktober. En spännande grej med att köra i kväll blir i alla fall att kolla hur mina nya, starkare linser funkar i mörkerkörning. Jag kan rimligtvis inte se sämre än jag gjorde före bytet.
Hur jag mår? Tackar som frågar, Ingen! Igår kväll fick jag feber, men segade mig ändå uppe till klockan 23. Sen somnade jag som en sten. I morse när jag vaknade fanns inte ett spår av febern. Dessutom är näsan varm och luftrören inte alls lika irriterade som igår kväll. Så det vete tusan om jag inte bara var
lite trött.
Eller så blir luftrören irriterade av kylan, inte av nån infektion. Irriterad var förresten ordet, för det är jobbigt att inte känna sig helt på topp.
”Just nu vill jag leva” heter tavlan som bilden visar en detalj av. Konstnären heter Kitty Lindsten.
Jag vill hoppa tillbaka till det här inläggets början och böckerna om Maj. Nu läser jag sista delen i trilogin. Jag var nyfiken på böckerna, men sen lite skeptisk. Nu dras jag in i berättelsen, jag känner med karaktärerna – frustration, framför allt. Boken blir en del av mig. En del som just nu är glad och tacksam för det som finns i mitt liv, men som ändå inte kan låta bli att känna en viss besvikelse och sorg. Var det så här livet skulle bli och vara? Denna ständiga kamp för att hitta en plats i tillvaron. En plats, som sen inte på nåt sätt är cementerad. Och under tiden glömmer jag liksom bort det viktigaste: att leva. Ibland kan jag känna ett stick av vemod över mina val. För jag anar vad som komma skall, jag ser det i min närhet, på sätt och vis. Men borde jag inte vara nöjd då över att jag ändå har valt, inte blivit tvingad? I skrivande stund kan jag inte besvara den frågan.
På väg att ta slut, men kommer igen gäller för trädet. Men för mig?
Det är visst lite trångt i bröstet, denna lördagsmorgon. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, trots att den ena sängen knappt är soven i. Jag tvättar. Krukväxterna har fått lite omsorg. Deras jord var lika torr som ett par vinterfnasiga läppar. Duscha, tvätta håret, äta frukost ska jag göra innan jag samlar ihop mina sopor. Det skulle behövas en skottkärra! Jag fattar inte hur det kan bli så mycket sopor när jag inte är hemma om dagarna?! Sen iväg på några ärenden och köpa mat. Hade tänkt fika, men det får vara. Hem igen och ringa mamma. Städningen sparar jag till i morgon, likaså läsningen och recensionen av professor Frans i serieform. Av den senare ska det bli två versioner, en till bloggen, en till UppsalaNyheter.
Bloggen ja… Det är nu bara åtta procents utrymme kvar. I veckan har jag inte haft nån större lust med bloggen, men jag har harvat på. Och det tänker jag göra till slutet. Det är bara att inse att skrivlusten lyser med sin frånvaro. Den kommer inte tillbaka, jag har knappt ens känt nåt behov av att vardagsprata av mig heller. Jag kan lika gärna fortsätta att prata med tapeterna, responsen är så liten. Samtidigt vill jag ändå tacka DIG som då och då lämnar en kommentar här! Själv läser jag knappt bloggar längre, men det är inget jag har dåligt samvete för. Det bara är så. Jag orkar varken med glättiga och ytliga bloggar eller deppiga. Been there, done that, liksom…
Jag har skrivit en bok. Jag har skickat manus. Men jag är varken ung eller känd. Möjligen skulle den bli utgiven posthumt om… Pensionssparande? Nä, jag tänker på att jag vill återvända till jorden när jag är färdig här. Och det finns det inte pengar till idag. Åter igen, been there, done that… But have I seen it..?
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 