Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘samla ihop’

Ett vardagligt inlägg om appar och mappar… och muppar.


 

Målgrupp människor

Jag är med i en konsumentpanel med människor som målgrupp. (Orden på fotot är dock M. Ripas.)

Det är tisdag (ifall du hade missat det) och jag har varit och handlat. Två gånger har jag scannat mina varor – en gång på Tokerian och en gång här hemma. Jag är med i en konsumentpanel och det innebär detta dubbelarbete. Som tack ska jag så småningom kunna välja nån gåva för det antal poäng jag har skramlat ihop. Jag tror inte så mycket på det, jag deltar mest av andra skäl. Ett skäl är att ha lite bättre koll på vad jag handlar och vad det kostar. Eftersom jag nu har deltagit ett bra tag kan jag till exempel berätta att den turkiska yoghurten kostar lika mycket som toalettpappret jag brukar köpa. Intresseklubben antecknar, förmodar jag?

I lokalblaskan på nätet läste jag idag om några appar som kan förenkla i vardagen. Bland annat rekommenderade artikelskribenten appar som Wunderlist, OneNote och Fairshare. Apparna används för att göra kom-ihåg-listor som kan delas med andra i hushållet. Nu har jag inte så många att dela listor med eftersom jag är barnlös och särbo, men… Har DU provat nån av apparna och vad tyckte DU??? Skriv gärna några rader i en kommentar till det här inlägget! Artikeln nämner också ett par appar kring resande och trafik – Waze, TomTom och Pendelprognos – som verkar intressanta. Känner DU till dem??? Och så bonusfrågan: vet DU om det finns nån app som hjälper journalister så att de lär sig att det inte heter

minutrarna 

utan

minuterna..?

(Den sista frågan var retorisk.)

Mappar

Jag samlar mappar på högar på jobbet. Det här är lite av vad jag har åstadkommit.

Jag kan inte gå och handla utan nån lista, men jag kan hålla ordning på mina mappar på jobbet utan hjälp. Idag har jag försökt samla ihop, göra snyggt, överskådligt och lättbegripligt i högarna. De flesta av mina mappar är nu blå, vilket betyder att jag har gjort allt jag ska med innehållet.

Det har varit en lång och rätt tuff dag idag på jobbet. Därför var det en otrolig tur att jag på lunchen blev rejält underhållen av en kollega. Denne berättade en utförlig kisshistoria – som slutade med gratisbiljetter till en konsert. Vilken story! Jag bad kollegan att skriva ner den, naturligtvis varken kan eller vill jag återge den här – den var alltför fantastisk.

Förändringens tider nalkas och jag tror inte att dessa förändringar är till min fördel. Så jag gör som alla andra boktoksstrutsar – begraver huvet i en bok. Idag kom ett mejl om att mina reaböcker är på väg från Bokus. Böckerna ska jag få hämta om två dar på ICA Heidan – fan tro’t förrns jag ser’t! Jag kan ge mig tusan på att jag får ett sms om att böckerna hamnar på Årsta jävla Travcafé. Igen. Som vanligt.

Och medan tvättmaskinen jobbar ska jag nu äta middag i form av två rostade mackor. Hjärncellen måste få energi så att jag kan klå mina kontrahenter i Wordfeud…

Buro is an invalid Word

Buro är klassat som Invalid Word i Wordfeud. På uppländska betyder det ungefär tokstolle eller mupp.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite ja ja, sånt är livet-inlägg.


 

Termometer med minusgrader

Det var minusgrader för första gången igår och det är fortsatt kallt idag.

Så blev det helg. Gissa vem som vaknade strax efter klockan sex i alla fall? Slumrade sen gjorde jag. Men den riktiga sömnen ville inte komma tillbaka. I stället tillbringade jag nån timme med Maj i sängen. Det är nog det enda negativa med att ha börjat jobba – jag hinner inte läsa lika mycket och ofta! Eller rättare sagt: jag orkar inte och hinner inte. (I hela detta stycke hade jag bytt pronomen från det till jag. Självkänslan! Sen bytte jag tillbaka igen. Jag skriver som jag vill på min blogg. Och jag ville ändra.)

Idag har jag massor att göra (att sitta en stund vid datorn och inte jobba är en av sakerna jag har att göra) och min tanke var att ta saker i den takt jag har lust med. Så blir det inte. Min dag var ju så inrutad, men jag fick, som siste man, slänga om lite bland mina rutor. Det är väl bra att jag jobbar på det. Att vara flexibel, alltså. Fast det är ju lättare när det finns gott om tid och när en känner att en inte kommer i sista hand.

Det är kallt och soligt. Redan igår noterade jag de första riktiga minusgraderna för säsongen. Men det var tidigare än i morse. Idag tycks kylan hålla i sig. Jag gillar inte att vara ute och köra bil på två bra och två dåliga sommardäck när det är så här. Kylan kom tidigt i år. Nu blir väntan lång till de nya vinterdäcken den 26 oktober. En spännande grej med att köra i kväll blir i alla fall att kolla hur mina nya, starkare linser funkar i mörkerkörning. Jag kan rimligtvis inte se sämre än jag gjorde före bytet.

Hur jag mår? Tackar som frågar, Ingen! Igår kväll fick jag feber, men segade mig ändå uppe till klockan 23. Sen somnade jag som en sten. I morse när jag vaknade fanns inte ett spår av febern. Dessutom är näsan varm och luftrören inte alls lika irriterade som igår kväll. Så det vete tusan om jag inte bara var

lite trött.

Eller så blir luftrören irriterade av kylan, inte av nån infektion. Irriterad var förresten ordet, för det är jobbigt att inte känna sig helt på topp.

Detalj ur tavlan Just nu vill jag leva av Kitty Lindsten

”Just nu vill jag leva” heter tavlan som bilden visar en detalj av. Konstnären heter Kitty Lindsten.

Jag vill hoppa tillbaka till det här inläggets början och böckerna om Maj. Nu läser jag sista delen i trilogin. Jag var nyfiken på böckerna, men sen lite skeptisk. Nu dras jag in i berättelsen, jag känner med karaktärerna – frustration, framför allt. Boken blir en del av mig. En del som just nu är glad och tacksam för det som finns i mitt liv, men som ändå inte kan låta bli att känna en viss besvikelse och sorg. Var det så här livet skulle bli och vara? Denna ständiga kamp för att hitta en plats i tillvaron. En plats, som sen inte på nåt sätt är cementerad. Och under tiden glömmer jag liksom bort det viktigaste: att leva. Ibland kan jag känna ett stick av vemod över mina val. För jag anar vad som komma skall, jag ser det i min närhet, på sätt och vis. Men borde jag inte vara nöjd då över att jag ändå har valt, inte blivit tvingad? I skrivande stund kan jag inte besvara den frågan.

Gult träd

På väg att ta slut, men kommer igen gäller för trädet. Men för mig?

Det är visst lite trångt i bröstet, denna lördagsmorgon. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, trots att den ena sängen knappt är soven i. Jag tvättar. Krukväxterna har fått lite omsorg. Deras jord var lika torr som ett par vinterfnasiga läppar. Duscha, tvätta håret, äta frukost ska jag göra innan jag samlar ihop mina sopor. Det skulle behövas en skottkärra! Jag fattar inte hur det kan bli så mycket sopor när jag inte är hemma om dagarna?! Sen iväg på några ärenden och köpa mat. Hade tänkt fika, men det får vara. Hem igen och ringa mamma. Städningen sparar jag till i morgon, likaså läsningen och recensionen av professor Frans i serieform. Av den senare ska det bli två versioner, en till bloggen, en till UppsalaNyheter.

Bloggen ja… Det är nu bara åtta procents utrymme kvar. I veckan har jag inte haft nån större lust med bloggen, men jag har harvat på. Och det tänker jag göra till slutet. Det är bara att inse att skrivlusten lyser med sin frånvaro. Den kommer inte tillbaka, jag har knappt ens känt nåt behov av att vardagsprata av mig heller. Jag kan lika gärna fortsätta att prata med tapeterna, responsen är så liten. Samtidigt vill jag ändå tacka DIG som då och då lämnar en kommentar här! Själv läser jag knappt bloggar längre, men det är inget jag har dåligt samvete för. Det bara är så. Jag orkar varken med glättiga och ytliga bloggar eller deppiga. Been there, done that, liksom…

Jag har skrivit en bok. Jag har skickat manus. Men jag är varken ung eller känd. Möjligen skulle den bli utgiven posthumt om… Pensionssparande? Nä, jag tänker på att jag vill återvända till jorden när jag är färdig här. Och det finns det inte pengar till idag. Åter igen, been there, done that… But have I seen it..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett trasigt inlägg.


 

Ibland går man sönder. Man går sönder lite här och var. Drömmar spricker, själen naggas. Precis som det här Höganäskruset kan vi skadas.

Trasigt krus

Trasigt Höganäskrus.


När man går sönder så här 
behöver man kanske hjälp att samla ihop bitarna. Hjälp att foga samman dem så att man blir hel igen. Men liksom det trasiga kruset blir en människa inte som förr igen. Inte riktigt. Inte om man går sönder många gånger och en del bitar mest blir små flisor som försvinner in i skrymslen och vrår.

Limmat krus

Limmat Höganäskrus.


Nej, man blir inte den man en gång var. 
Man blir en annan, en ny version av det gamla. En ärrad version. En skapelse med fel, brister och sprickor lite här och var. Men även ett limmat krus har sin tjusning och skönhet. För då vet man att det är brukat, det har använts. Och sprickorna till trots kan det fortsätta att användas, åtminstone för torr förvaring. Skönheten ligger i betraktarens öga så länge kruset i sig inte… bryr sig…

 


Livet är kort.

Read Full Post »