Just nu vill jag leva eller bara been there, done that?

Ett lite ja ja, sånt är livet-inlägg.

---

 

Det var minusgrader för första gången igår och det är fortsatt kallt idag.

Så blev det helg. Gissa vem som vaknade strax efter klockan sex i alla fall? Slumrade sen gjorde jag. Men den riktiga sömnen ville inte komma tillbaka. I stället tillbringade jag nån timme med Maj i sängen. Det är nog det enda negativa med att ha börjat jobba – jag hinner inte läsa lika mycket och ofta! Eller rättare sagt: jag orkar inte och hinner inte. (I hela detta stycke hade jag bytt pronomen från det till jag. Självkänslan! Sen bytte jag tillbaka igen. Jag skriver som jag vill på min blogg. Och jag ville ändra.)

Idag har jag massor att göra (att sitta en stund vid datorn och inte jobba är en av sakerna jag har att göra) och min tanke var att ta saker i den takt jag har lust med. Så blir det inte. Min dag var ju så inrutad, men jag fick, som siste man, slänga om lite bland mina rutor. Det är väl bra att jag jobbar på det. Att vara flexibel, alltså. Fast det är ju lättare när det finns gott om tid och när en känner att en inte kommer i sista hand.

Det är kallt och soligt. Redan igår noterade jag de första riktiga minusgraderna för säsongen. Men det var tidigare än i morse. Idag tycks kylan hålla i sig. Jag gillar inte att vara ute och köra bil på två bra och två dåliga sommardäck när det är så här. Kylan kom tidigt i år. Nu blir väntan lång till de nya vinterdäcken den 26 oktober. En spännande grej med att köra i kväll blir i alla fall att kolla hur mina nya, starkare linser funkar i mörkerkörning. Jag kan rimligtvis inte se sämre än jag gjorde före bytet.

Hur jag mår? Tackar som frågar, Ingen! Igår kväll fick jag feber, men segade mig ändå uppe till klockan 23. Sen somnade jag som en sten. I morse när jag vaknade fanns inte ett spår av febern. Dessutom är näsan varm och luftrören inte alls lika irriterade som igår kväll. Så det vete tusan om jag inte bara var

lite trött.

Eller så blir luftrören irriterade av kylan, inte av nån infektion. Irriterad var förresten ordet, för det är jobbigt att inte känna sig helt på topp.

”Just nu vill jag leva” heter tavlan som bilden visar en detalj av. Konstnären heter Kitty Lindsten.

Jag vill hoppa tillbaka till det här inläggets början och böckerna om Maj. Nu läser jag sista delen i trilogin. Jag var nyfiken på böckerna, men sen lite skeptisk. Nu dras jag in i berättelsen, jag känner med karaktärerna – frustration, framför allt. Boken blir en del av mig. En del som just nu är glad och tacksam för det som finns i mitt liv, men som ändå inte kan låta bli att känna en viss besvikelse och sorg. Var det så här livet skulle bli och vara? Denna ständiga kamp för att hitta en plats i tillvaron. En plats, som sen inte på nåt sätt är cementerad. Och under tiden glömmer jag liksom bort det viktigaste: att leva. Ibland kan jag känna ett stick av vemod över mina val. För jag anar vad som komma skall, jag ser det i min närhet, på sätt och vis. Men borde jag inte vara nöjd då över att jag ändå har valt, inte blivit tvingad? I skrivande stund kan jag inte besvara den frågan.

På väg att ta slut, men kommer igen gäller för trädet. Men för mig?

Det är visst lite trångt i bröstet, denna lördagsmorgon. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, trots att den ena sängen knappt är soven i. Jag tvättar. Krukväxterna har fått lite omsorg. Deras jord var lika torr som ett par vinterfnasiga läppar. Duscha, tvätta håret, äta frukost ska jag göra innan jag samlar ihop mina sopor. Det skulle behövas en skottkärra! Jag fattar inte hur det kan bli så mycket sopor när jag inte är hemma om dagarna?! Sen iväg på några ärenden och köpa mat. Hade tänkt fika, men det får vara. Hem igen och ringa mamma. Städningen sparar jag till i morgon, likaså läsningen och recensionen av professor Frans i serieform. Av den senare ska det bli två versioner, en till bloggen, en till UppsalaNyheter.

Bloggen ja… Det är nu bara åtta procents utrymme kvar. I veckan har jag inte haft nån större lust med bloggen, men jag har harvat på. Och det tänker jag göra till slutet. Det är bara att inse att skrivlusten lyser med sin frånvaro. Den kommer inte tillbaka, jag har knappt ens känt nåt behov av att vardagsprata av mig heller. Jag kan lika gärna fortsätta att prata med tapeterna, responsen är så liten. Samtidigt vill jag ändå tacka DIG som då och då lämnar en kommentar här! Själv läser jag knappt bloggar längre, men det är inget jag har dåligt samvete för. Det bara är så. Jag orkar varken med glättiga och ytliga bloggar eller deppiga. Been there, done that, liksom…

Jag har skrivit en bok. Jag har skickat manus. Men jag är varken ung eller känd. Möjligen skulle den bli utgiven posthumt om… Pensionssparande? Nä, jag tänker på att jag vill återvända till jorden när jag är färdig här. Och det finns det inte pengar till idag. Åter igen, been there, done that… But have I seen it..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag vill ha… mer höst… Mer höst!

Ett inlägg om den årstid jag verkligen älskar.

De flesta tycker att jag är fläng rent generellt, det vet jag nog. Och om jag säger att jag älskar hösten får de väl sina åsikter bekräftade. Vem älskar hösten, liksom?.. JAG! I love it! Jag älskar alla vackra färger, jag älskar mörkret och jag älskar regn och blåst! (Påminn mig nån dag sen när jag har fått tillfälligt nog av de två senare…)

En regnig kväll i en busskur i stan, september 2012.

I skrivande stund vräker regnet ner. Det har regnat i natt också och igår kväll. Jag somnade till regnets smattrande på plåttaket, ett ljud som invaggar mig i trygghet, konstigt nog. Dessa regnnätter behöver jag inte somna till TV-ljudet i bakgrunden. Då låter jag regnet söva mig. Och det är ljuvligt!

Efter regn kommer… regnbågen… Bilden är tagen hösten 2012.

Ibland efter regnet kommer regnbågen. Igår var det en vidunderligt stor regnbåge, som jag ju inte kunde fota eftersom jag körde bil. Och när jag anlände till mitt mål och stannade bilen var den flyktiga bågen borta.

Andra höstdagar är det ljuvlig sol och knallblå himmel. En sån där himmel som nästan gör ont att se på… Förra hösten, när jag fick min tjänstemobil, begav jag mig ut för att testa kameran i iPhone 4S-modellen. Det visade sig att kameran är skitdålig på att återge rött, men fantastiskt bra på blått! iPhone 5 är bara snäppet bättre, tyvärr…

Ett höstträd med en knallblå himmel. Bilden är tagen den 6 oktober 2012.

Bilden ovan, på det härliga höstträdet mot den knallblåa himlen, hade jag länge som bakgrundsbild på min tjänstemobil.

Dimmiga morgnar får jag inte uppleva just för tillfället. Jag häckar ju här hemma. Men jag minns en morgon hösten 2011 när jag jobbade på Fakulteten. Det var bara fantastiskt vackert!.. Jag sprang ut och fotade med min gamla Nokia N95, den som hade suverän optik från Carl Zeiss… (En spännande man bakom varumärket, för övrigt…)

Träd i dimma. Den här bilden tog jag i november 2011.

Vid samma tillfälle fotade jag det här trädet. Och när jag ser bilden nedan får jag korrigera mig själv och medge att gult inte alltid är fult…

Gult träd i dimma, fotat hösten 2011.

Hösten är emellertid en sorgeperiod för många, även för mig. Snart närmar sig årsdagen av vännen Karins död, till exempel. Det tycker jag fortfarande är sorgligt och ledsamt. Jag är självisk. Jag hade velat ha vännen kvar här på jorden.

Mot slutet av oktober är det också min pappas födelsedag. I år skulle han ha fyllt 86 år. Jag kan inte tänka mig pappa som en gammal gubbe! För mig är han den där evigt unge, busige med håret på ända (ja, det håret har jag ärvt…). Han som retades så man kunde bli galen på honom, men också den snälle och omtänksamme som i sitt tidiga liv varit med om nåt så svårt som kriget och dess verkningar – från första parkett. Sånt blir man inte opåverkad av.

Min pappa 20 år gammal. Två år efter krigsslutet. Vattenkammad.

Lite sorgligt var det också att se idag att en av mina före detta chefer ska sluta. Det är ingen gammal person utan nån som är yngre än jag. Jag gissar anledningen och förbannar den. En del sjukdomar borde bara bli utrotade!

Men nu ska jag inte deppa ihop idag utan njuta av hösten. För jag älskar den ju! Jag älskar nog det vemod den för med sig och de möjligheter till eftertanke som den också ger. Det är en sinnesstämning som passar mig – även om jag också har en ganska stor humoristisk ådra. Det måste man ha när delar av livet är kassa. Annars överlever man inte.

Efter förmiddagens bestyr ska jag ge mig ut i rusket. Det är bara ett problem med hösten: jag har inga bra ytterkläder! Jag har ingen lust att traska omkring i storstövlar här inne i stan. Regnkläderna har en design från anno dazumal – är det vintage det kallas? – och det är hål i skorna. Men vad gör det? Jag ska ju bara ta en promenad till Tokerian tur och retur…

Var spatserar du idag??? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet ju att jag är nyfiken!

Livet är kort.

Read Full Post »

Inför Eurovision Song Contest 2013… Del 1

Ett inlägg vari Tofflan förfasar sig något, men samtidigt ställer sig frågande till varför andra förfasar sig över oväsentligheter i sammanhanget.

Igår kväll var det premiär för det första av fyra program med titel Inför Eurovision Song Contest 2013. Inte svårt att gissa att det var årets version av presentationer av de deltagande låtarna i Eurovision Song Contest nu i maj. Upplägget var emellertid annorlunda. Christer Björkman var äntligen utbytt och hade ersatts av Niklas Strömstedt. Denne har dessutom en bisittare, Malin Roos, samt i varje program en gäst. Igår var Rickard Engfors i studion.

Rickard Engfors, Niklas Strömstedt och Malin Roos sparkade igång Eurovision. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Tvärtemot vad många twittrare ansåg, tycker jag att det var ett alldeles utmärkt koncept att byta ut herr Björkman och att inte ha en ”jury” som återkommer i varje program. En jury som varit vald lite hipp som happ beroende på vem som varit inne just nu eller mest gay. Och med den ständige Tomas Vad-heter-han-nu-igen som på sin finlandssvenska tycker om eller dissar låtarna. Vi har hört det tillräckligt nu.

Den här gången har man valt en musiker som programledare (som själv har tävlat i ESC), en journalist samt en gäst som har koppling till ESC. Rickard Engfors koppling är dels att han har deltagit själv, dels att han under flera år har stylat de deltagande artisterna.

Jag gillar det här! För vi tycker så mycket hit och dit om artisterna och det är inte bara sångröster och låtar som spelar roll, framträdandet är också viktigt. Just därför kändes det extra kul att Rickard Engfors var på plats i den första delen! Niklas Strömstedt och Malin Roos är inte rädda för att tycka saker, men Rikard Engfors var den som kunde argumentera på riktigt igår, tycker jag.

Sen kommer vi då till låtarna… Då sjunker mitt gillande. Det var de tio första låtarna i semifinal ett som vi fick höra och se en videosnutt av. Två riktiga sömnpiller (Österrike och Estland) inledde. Därefter tog Hannah vid från Slovenien och om jag inte minns fel hade hon en sån tajt klänning att hon inte kunde röra sig. Total nollpoängare vad gäller framträdande.

Kroatien skickar i år en manskör som inte tycks ha kameratränat ett dugg. Jag håller fullständigt med Rickard Engfors när han sa att de verkar mer intresserade av att titta på varandra än in i någon kamera.

Danmark har en barfotaflicka, eld samt en massa trumslagarpojkar som springer omkring på scenen och bara tar fokus från sångerskan. Emmelie kan nämligen sjunga. Men det här är inte riktigt min genre, så nja…

Rysslands och Ukrainas låtar gillar jag! De är både vemod och trallvänligt och jag skiter i att de (Ryssland) sjunger om fred och håller varandras händer eller att My Little Pony gästspelar i en av musikvidoerna (Ukraina).

Nederländerna skickar enligt de tre i TV-studion det bästa de har, nämligen Anouk. Jag är inte särskilt imponerad, men hon kan i alla fall sjunga. Det låter emellertid mest som en låt hämta ur en Disneymusikal.

Montenegro har både en förfärlig låt (?) som knappast kan kallas låt samt en lika förfärlig video till den. Och vad gäller Litauens låt gick den mig helt förbi – jag blev helt absorberad av sångarens ögonbryn som for upp och ner.

Gänget i den svenska TV-studion tyckte att Anouk var bäst, men att Danmark vinner. Jag håller inte med, men ser ingen klar vinnarlåt bland dessa tio första.

Livet är kort.

Read Full Post »

En solig dag med lite vemod

Utförde några ärenden idag mitt på dagen. Vid en sms-kontroll visade det sig att 50-åringen befinner sig i Malmö, så jag åkte och lämnade ett guldkuvert i brevlådan i stället. Därpå blev det en tur till ICA Maxi där jag såg en Lasse-look-alike som jag tyvärr inte kunde fota! Men jag gick och fnittrade lite för mig själv, fläng som jag är. (Ja, jag bor ju inte här så då behöver jag ju inte tänka på min image.) Handlade lite åt mamma och fick som tack för det köpa mig en pocketbok. Det blev Kråkflickan, första delen av en trilogi.

Så blev det dags för dagens promenad! Jag hämtade mamma och vi var ute i flera timmar. Vi gick längs med sjön. Såg en ensam båt där två satt och metade. Det såg så rofyllt ut…

Fick den gamla visan i huvet… ”Min båt är så liten och havet så stort…”

                                                                                                                                                        Idag var det om möjligt ÄNNU finare väder! Vi mötte massor av människor – och djur – som var ute och flanerade i solen. Och en del tog sig uppenbarligen ett dopp, avslöjade dessa spår…

Avslöjande spår!

                                                                                                                                                 Mamma och jag traskade ända ner till hamnen – dock med ett antal stopp på vägen. Där letade vi glass, vilket var nästintill omöjligt att hitta. Till slut lyckades vi och slog oss ner på en obekväm träbänk och goffade. Där såg vi Bok-Anna med en kompis ute i samma ärende som vi (glassjakt), men de gav upp till förmån för chokladbollar, tror jag. Såg att dörren in till bokboden var öppen, men tyvärr blev det ingen visit där.

Mamma fick den enda struten vi hittade, jag tog en sandwich.

                                                                                                                                                            Nere i hamnen finns det alltid nåt spännande att titta på. Jag noterade till exempel ett nytt hotell med det passande namnet Hotell Nostalgi.

Här skulle jag kunna tänka mig att sova en natt eller två!

                                                                                                                                                   Många snygga bilar finns det i stan också. Här är ett exemplar som två äldre herrar klev in i sen och körde iväg i.

En snygg bil för två äldre herrar.

                                                                                                                                                         På tillbakavägen passerade vi en loppmarknad. Mamma hittade en fin blomkruka som vi lyckades pruta ner till 150 kronor.

Ett livat sällskap hördes tvärs över sjön där de satt och drack öl och brände av smällare. Vi väntade tills det passerat innan vi fortsatte. Det blev en liten stund till på en bänk tillsammans med en trevlig äldre man.

Jag passade på att fota en trädkrona.

Ja, jag älskar träd!

                                                                                                                                                      Hemma blev det en stunds sittning på balkongen med nyperkolerat kaffe och ytterligare en glass, framgrävd ur mammas nya frys.

Dagens middag blev ett tabberas på påskmat och jag tog två klara till sillen. Mer blev det inte, eftersom jag ska ut på långkörning i morgon.

Troligen blir det ingen träff med Fem, som har annat för sig idag än att träffa gamla tofflor, gamla tofflor som måste lägga sig i tid för att orka köra. Kolla nu ordentligt, för det här är nog sista bilden på mig som 48-åring.

Fjortisbild på en gammal toffla, troligen den sista på bilden på hennI som 48-åring.

                                                                                                                                                               Det känns lite vemodigt i kväll och det är väl för att jag ska åka hem i morgon. Har packat det mesta och fixat det jag ska åt mamma – förutom att jag ska gå med sopor. Vädret ska bli lite sämre igår, men det gör ju inget när jag sitter i min bil, på väg hem till Den Mest Älskade som har en överraskning på gång!

Read Full Post »