Just nu vill jag leva eller bara been there, done that?

Ett lite ja ja, sånt är livet-inlägg.

---

 

Det var minusgrader för första gången igår och det är fortsatt kallt idag.

Så blev det helg. Gissa vem som vaknade strax efter klockan sex i alla fall? Slumrade sen gjorde jag. Men den riktiga sömnen ville inte komma tillbaka. I stället tillbringade jag nån timme med Maj i sängen. Det är nog det enda negativa med att ha börjat jobba – jag hinner inte läsa lika mycket och ofta! Eller rättare sagt: jag orkar inte och hinner inte. (I hela detta stycke hade jag bytt pronomen från det till jag. Självkänslan! Sen bytte jag tillbaka igen. Jag skriver som jag vill på min blogg. Och jag ville ändra.)

Idag har jag massor att göra (att sitta en stund vid datorn och inte jobba är en av sakerna jag har att göra) och min tanke var att ta saker i den takt jag har lust med. Så blir det inte. Min dag var ju så inrutad, men jag fick, som siste man, slänga om lite bland mina rutor. Det är väl bra att jag jobbar på det. Att vara flexibel, alltså. Fast det är ju lättare när det finns gott om tid och när en känner att en inte kommer i sista hand.

Det är kallt och soligt. Redan igår noterade jag de första riktiga minusgraderna för säsongen. Men det var tidigare än i morse. Idag tycks kylan hålla i sig. Jag gillar inte att vara ute och köra bil på två bra och två dåliga sommardäck när det är så här. Kylan kom tidigt i år. Nu blir väntan lång till de nya vinterdäcken den 26 oktober. En spännande grej med att köra i kväll blir i alla fall att kolla hur mina nya, starkare linser funkar i mörkerkörning. Jag kan rimligtvis inte se sämre än jag gjorde före bytet.

Hur jag mår? Tackar som frågar, Ingen! Igår kväll fick jag feber, men segade mig ändå uppe till klockan 23. Sen somnade jag som en sten. I morse när jag vaknade fanns inte ett spår av febern. Dessutom är näsan varm och luftrören inte alls lika irriterade som igår kväll. Så det vete tusan om jag inte bara var

lite trött.

Eller så blir luftrören irriterade av kylan, inte av nån infektion. Irriterad var förresten ordet, för det är jobbigt att inte känna sig helt på topp.

”Just nu vill jag leva” heter tavlan som bilden visar en detalj av. Konstnären heter Kitty Lindsten.

Jag vill hoppa tillbaka till det här inläggets början och böckerna om Maj. Nu läser jag sista delen i trilogin. Jag var nyfiken på böckerna, men sen lite skeptisk. Nu dras jag in i berättelsen, jag känner med karaktärerna – frustration, framför allt. Boken blir en del av mig. En del som just nu är glad och tacksam för det som finns i mitt liv, men som ändå inte kan låta bli att känna en viss besvikelse och sorg. Var det så här livet skulle bli och vara? Denna ständiga kamp för att hitta en plats i tillvaron. En plats, som sen inte på nåt sätt är cementerad. Och under tiden glömmer jag liksom bort det viktigaste: att leva. Ibland kan jag känna ett stick av vemod över mina val. För jag anar vad som komma skall, jag ser det i min närhet, på sätt och vis. Men borde jag inte vara nöjd då över att jag ändå har valt, inte blivit tvingad? I skrivande stund kan jag inte besvara den frågan.

På väg att ta slut, men kommer igen gäller för trädet. Men för mig?

Det är visst lite trångt i bröstet, denna lördagsmorgon. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, trots att den ena sängen knappt är soven i. Jag tvättar. Krukväxterna har fått lite omsorg. Deras jord var lika torr som ett par vinterfnasiga läppar. Duscha, tvätta håret, äta frukost ska jag göra innan jag samlar ihop mina sopor. Det skulle behövas en skottkärra! Jag fattar inte hur det kan bli så mycket sopor när jag inte är hemma om dagarna?! Sen iväg på några ärenden och köpa mat. Hade tänkt fika, men det får vara. Hem igen och ringa mamma. Städningen sparar jag till i morgon, likaså läsningen och recensionen av professor Frans i serieform. Av den senare ska det bli två versioner, en till bloggen, en till UppsalaNyheter.

Bloggen ja… Det är nu bara åtta procents utrymme kvar. I veckan har jag inte haft nån större lust med bloggen, men jag har harvat på. Och det tänker jag göra till slutet. Det är bara att inse att skrivlusten lyser med sin frånvaro. Den kommer inte tillbaka, jag har knappt ens känt nåt behov av att vardagsprata av mig heller. Jag kan lika gärna fortsätta att prata med tapeterna, responsen är så liten. Samtidigt vill jag ändå tacka DIG som då och då lämnar en kommentar här! Själv läser jag knappt bloggar längre, men det är inget jag har dåligt samvete för. Det bara är så. Jag orkar varken med glättiga och ytliga bloggar eller deppiga. Been there, done that, liksom…

Jag har skrivit en bok. Jag har skickat manus. Men jag är varken ung eller känd. Möjligen skulle den bli utgiven posthumt om… Pensionssparande? Nä, jag tänker på att jag vill återvända till jorden när jag är färdig här. Och det finns det inte pengar till idag. Åter igen, been there, done that… But have I seen it..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Livet kommer emellan

Ett inlägg om livet just nu.

---

 

Nä, nån hotellfrukost blir det inte idag. Som vanligt blir det nån form av brunch vid elva-tolvtiden. Eller kanske tidigare och mindre idag. Jag får nämligen vänbesök som tittar in klockan 13 tillsammans med matiga mackor. Själv står jag för kaffet. Och håller sig vädret som det är nu tar vi filt med oss till Gamla Uppsala. Visst är det väl en förmån att ha denna underbara plats så nära?! Det är en plats dit jag alltid har sökt mig under mina 30nånting år i Uppsala. Ibland i glädje, ibland i sorg och ibland bara för att få sitta utomhus på gräset i skuggan under ett träd.

Visst är det en förmån att bo så nära detta?!

Livet rullar på och ibland kommer det emellan, det vill säga kastar omkull planer och annat. Jag försöker fylla det med meningsfulla och vettiga aktiviteter och det går bra ibland. Andra dagar slår apatin och förtvivlan sina klor i mig. Det kanske det skulle göra i vem som helst efter år av oro och stress. På förmiddagarna gör jag det jag ska, utan större återkoppling. Jag får vara min egen peppare och piskare och det är lite svårt ibland när jag bara vill slå mig själv till marken för att jag är så dålig och värdelös. De enda som hejar på mig då är mina belackare.

Den här veckan är ovanligt full av aktiviteter för min del. Och även om jag tycker att det är roligt och blir stimulerad av det vet jag att jag också blir trött, att jag kanske måste säga nej till människor som jag har sagt ja till tidigare. Då läggs det dåliga samvetet på axlarna också, tillsammans med allt annat. Nej, ingen offerkofta, som en del hävdar att jag bär. Jag bär andra tyngder och jag är fullt medveten om att det bara är jag själv som kan förändra saker och ting.

Igår började jag läsa en bok om skrivande som jag har fått för recension. Jag ska skriva om den på bloggen, men också på tre andra ställen. Först ska den läsas (den är på över 400 sidor), sen blir det en text som måste skrivas i ett antal versioner för att passa olika kanaler. En utmaning – ja! Spännande – ja! Dessutom hoppas jag på att bli lite peppad i mitt egen skrivande genom att läsa boken. Jag känner inte längre nån större glädje i skrivandet just nu, det är mest ett tvång, ett behov att få output, så jag inte exploderar av alla ord inuti.

Ytterligare en bok för recension lär hamna hos mig den här veckan. Det är en bok i genren erotisk deckare, kan man nog säga, och det ska bli spännande att läsa nåt som utger sig för att vara det. Ibland sägs ju böcker tillhöra en viss genre och så gör de inte det. Den här boken ser jag verkligen fram emot att läsa! Enda grejen är att jag blir så fruktansvärt generad om det är många sexscener i den…

Två böcker som jag ska recensera.

Kanske ska jag inte bara vara recensent den här veckan heller utan IT-konsult. Jag hoppas kunna hjälpa till med en seg dator nån dag när det är dåligt väder. Men inte i morgon, för då ska Clark Kent* till doktorn och få sin skada omsedd och fixad. Till helgen händer det en massa saker också. Bäst av allt är att jag får tillbringa den med Fästmön.

Jag är också hemvakt åt en vän i ytterligare några dar. Som bonus får jag lokalblaskan i pappersform. Skummade helgens tidningar igår och kan bara konstatera att det fortfarande råder nyhetstorka. Visst är det kul att läsa en papperstidning då och då, men ärligt talat tror jag att det är många som gör uppehåll i sin prenumeration under sommaren. Min vän hann emellertid inte göra det innan sin hastigt påkomna resa. Livet – och allt vad det innebär – kom emellan.

Vad händer hos DIG den här veckan??? Har du nåt att se fram emot eller nåt du bävar för??? Skriv några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Och så blev det onsdag…

Ett inlägg om arbetsdag nummer tre.

Min tredje arbetsdag har nu passerat. Jag står fortfarande på benen. Och idag har jag fått ”jobba” – i alla fall lite grann. Det är mycket som Per ska hinna med att berätta om och lära ut innan han slutar. Dessutom pågår ju det sedvanliga arbetet för hans del, alltså uppdrag han måste slutföra. Per, som jag ju vet läser min blogg, kan få sola sig lite i glansen av mitt beröm – han är väldigt pedagogisk och lugn när han ska demonstrera. Och så är han rätt snäll när jag ställer dumma frågor…

Per har nog ätit många pepparkakor för han är snäll.

Rosten från höstens icke-jobb är inget som sitter permanent, tack och lov. Jag får bort det mesta genom att skrapa lite med min teoretiska nagel. Självkänslan och självförtroendet, däremot, tarvar en del arbete. Jag tror fortfarande att jag inte kan nånting, medan mitt förnuft – och mina fingrar när de löper över tangentbordet! – säger mig

Det kan jag visst, det!

Eftersom jag inte finns på Fejan kan jag inte jobba med arbetsplatsens Facebookkonto. Webbformulär i webbverktyget kan jag inte heller, men jag ska försöka förkovra mig. Trots min ålder är jag utvecklingsbar. Och sen när det gäller resten kan jag faktiskt en hel del – trots att jag inte själv tror det just nu. Det enda jag inte kan är ju verksamheten som sådan. Men det kommer med tiden.

Som lite bonus hängde jag med när Per skulle internutbilda två personer från en annan avdelning i webbverktyget. Då plockade jag upp en och annan intressant grej. Dessutom hittade jag en antik pryl på en av ”elevernas” kontor…

Antikvitet.

Det som ställer till lite praktiska problem är att man i externwebben och internwebben jobbar i olika versioner av webbverktyget. Inte helt logiskt, men extranätet ska ju fräschas upp, troligen under nästa år. Vidare har webbplatserna olika sätt att ladda upp bilder, vilket jag håller på att lära mig… Inte heller helt logiskt, och lite problematiskt när man är ny. Det gick åt många muggar kaffe idag för att hålla mig alert, kan jag meddela. Men det var skönt att få göra en del verkligt arbete idag.

Det gick åt ganska mycket kaffe idag.

Borrningarna i huset har fortsatt idag av och till. Ur den aspekten är arbetsmiljön inte särskilt optimal… I övrigt gillar jag min arbetsplats ur ergonomisk synpunkt. Det höj- och sänkbara bordet är mindre och behändigare än det på min förra arbetsplats. Datorn och jag kommer bra överens, fast skärmen är ju lite liten, förstås. Skrivbordsstolen är bekväm för ryggen. Möjligen skulle jag behöva en trådlös mus. Om jag nu ska önska nånting… Bäst av allt: arbetsplatsen går i snigga färgen tjockis-svart!

__________________________

I natt skuttade jag upp flera gånger på grund av kramp i benen. Jag klev därför ur sängen en halvtimme tidigare än vanligt. Hade intentionen att kanske hinna tanka, men det gjorde jag i kväll efter jobbet i stället. Jag rev i alla fall ur de lakan som tvättas nu i kväll. Känner mig som värsta tvättmedelsmissbrukaren. Det är väl vad de tror om mig på Tokerian, så ofta som jag köper tvättmedel…

Jag har redan märkt att jag inte har så mycket tid till hemmaprylar som jag har haft tidigare! Nu klagar jag inte, jag föredrar att jobba framför att gå utan arbete. Men just nu när vi närmar oss årets sista storhelger är det ganska mycket att fixa och tänka på.

Färdtjänsthandläggaren bemötte mamma bra och det var både mamma och jag glada för.

När jag pratade med mamma igår fick jag veta att hon har blivit beviljad riksfärdtjänst. Hon kommer till mig med taxi från dörr till dörr lördagen före jul och stannar till lördagen före trettonhelgen. Och det blir två veckor, inte tre, som Fästmön påpekade för mig häromdan. Men Anna vet ju att jag lider av sporadisk dyskalkyli, så… Mamma var för övrigt så glad över bemötandet hon fått av handläggaren av färdtjänsten och jag slängde faktiskt iväg ett mejl till kvinnan ifråga igår kväll. Har lite dåligt samvete eftersom jag klagade rätt mycket på dem i somras. Men då var det ju inte handläggaren som hade klantat sig utan kommunen ifråga som fattat beslut om att införa nya regler mitt i sommaren – när ingen fanns på plats att möta allmänhetens frågor, typ.

Tyvärr får jag klaga på lite annat. Det låg en faktura i min postbox på min förra tjänstemobil för en kommande abonnemangsperiod samt trafikavgift för oktober och november. Jag slutade liksom på det jobbet den 31 juli… Försökte ringa en före detta kollega, men h*n hade förstås gått för dan. Jag hoppas h*n svarar på mitt mejl i morgon och ringer upp!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Det är en tragedi

Att från en dag till en annan bli av med sitt jobb är en tragedi – åtminstone för den som vill jobba. Tro mig, jag vet. Därför kan jag inte glädjas åt det som har drabbat högsta tjänstemannen vid min förra arbetsplats. Hela ens tillvaro förintas, mattan rycks bort under fötterna, ja, golvet rämnar, ungefär. När man inte är beredd. Då spelar det nog egentligen ingen roll att man får över fyra (4) miljoner kronor i avgångsvederlag (såna summor hamnade aldrig på mitt konto). Men det klart att en viss tröst är det ju.

”Rött löv igår…”

Men miljonerna kan inte lindra det faktum att 40 års yrkesliv inom ett och samma företag avslutas på det här viset. Fast… det var rätt tufft efter 23 år också, kan jag meddela. Och kanske är det så att man efter 40 yrkesverksamma år och med 4,3 miljoner på kontot nog skulle kunna tänka sig att gå i pension – det är ju möjligt rent ekonomiskt – och man måste ju ändå vara 60+ troligen.

För övrigt säger tjänstemannen att hon och den förtroendevalde att de har olika ledarstil. Det är tjänstemannen själv som hävdar att hon vill jobba underifrån. Enligt den förtroendevalde handlar det inte om ledarstil utan om att tjänstemännens roll är att se till att politiska beslut genomförs. Den förtroendevaldes roll, enligt honom själv, är att vara lyhörd mot medborgarna och fatta beslut i den riktning som man utlovade i vallöftena och som man sedan vann valet igenom.

Man får inte glömma bort att komma ihåg att det är vi som har rösträtt som väljer de förtroendevalda, nämligen. Vi väljer inte tjänstemännen. Det enda sättet för oss att påverka är att delta när det är val. Oppositionen med sossarna i spetsen rasar förstås. Oppositionsrådet för S är chockat eftersom hon uppfattat att den höga tjänstemannen är både respekterad och kunnig. Föga hjälper det väl att jag personligen både har hört och upplevt andra… versioner.

Trasig.

Jag var 47 år när tragedin inträffade för mig. Nu har det gått fyra år och jag kämpar fortfarande för att få ordning på min raserade tillvaro. Några fyra miljoner fick jag förstås inte. Jag fick inte ens ett tack. Men tro det eller ej, jag har kämpat och jag har klarat mig ändå utan några miljoner. Däremot har jag som människa förstås påverkats av allt. Jag har inte blivit nån gladare människa, men en positiv effekt det hela förde med sig var att jag lärde mig att vara glad över livet självt och att se livet som en gåva. Tack vare att en kollega ingrep i en krissituation och gjorde nånting konkret räddade hon mitt liv. Jag tror inte att nån förstod att jag var millimeter från att ta mitt eget liv.

Men jag har farit illa och jag är skadad, trasig. Mest stryk har nog mitt förtroende för människor tagit. Jag kan aldrig lita på nån igen och jag går alltid och väntar på ett hugg i ryggen. Varje gång det stormar känner jag mig ensammare än ensammast. Men jag vet också var de lojala och de som bryr sig finns – inom familjen. Där har man nämligen alltid både tillräckligt med tid och kärlek, oavsett. Och det är jag mycket, mycket glad över.

Det har inte blivit så mycket sömn i natt. Jag var så arg och ledsen att jag hade svårt att sova. För det jag fick mig till livs igår eftermiddag var någonting som enligt mig faller under kategorin skambud. Och jag har min yrkesstolthet att tänka på. Jag vill göra ett bra jobb, annars vill jag inte göra nåt jobb. Därför räknar jag med att ta ut all innestående semester under maj månad och knata till Arbetsförmedlingen igen och förnedra mig den första vardagen i juni. Vem vet, jag kanske får sällskap av en före detta Hög Höna. Föga troligt, men…

Livet är kort.

Read Full Post »