Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förtroende’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår vände mitt liv. I kväll visade SvT2 den sista delen av säsongens När livet vänder. Anja Kontor har under en fjärde säsong talat med människor vars liv har varit vänt. Den här programserien har hjälpt mig genom åren att nånstans inuti ha en liten, liten stråle hopp kvar. Tack, Anja! Jag hoppas att SvT är så klokt att de ger dig förtroendet att fortsätta med dina personporträtt – om du själv vill och orkar. Dina program behövs!

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor har under våren för fjärde säsongen mött människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Berete

Berete blev överfallen och knivhuggen på jobbet.

Denna den sista gången (?) fick vi tittare möta Berete. Inför visningen var jag lite orolig, eftersom det var en mycket otäck händelse som skulle komma till ytan: det handlar om våld på jobbet. Berete jobbade med människor med psykiska funktionshinder. En dag blev hon oprovocerat överfallen av en boende på jobbet. En man med knivar högg ner henne. Ett av knivhuggen tog bara en centimeter från hjärtat. Ett mordförsök. Berete tillbringade över tre veckor på sjukhus, men hon överlevde. Hur klarade hon av att gå vidare och våga leva?

Under programmets gång och när Berete berättar slås jag av den kärlek hon omges av. Det är kärlek från familjen, men också från de boende. Och det är genom kärleken hon överlever. Särskilt rörande är det när hon berättar om sin gamla mamma som kommer för att laga mat och hur mamman tar sig genom hela stan för att inhandla middagsfisken.

Men att läka tar tid. Det tog ett och ett halvt år innan Berete kunde släppa fram sorgen och ilskan. Och en dag insåg hon att hon måste gå vidare och inte stanna kvar i händelsen och bli bitter. Idag är hon till och med redo för kärleken till en annan människa.

Det var ett oerhört fint och givande program som fick avsluta När livet vänder. Jag kan bara hoppas, önska och tro att detta inte är slutet utan att det kommer en fortsättning. För nu har ju mitt liv vänt och jag vill se andras liv vända också.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 27 maj 2016).

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir

När livet vänder: Daniel

När livet vänder: Emma


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om själarnas gemenskap vad gäller litteratur.


 

Bokmal!

säger en del och fnyser föraktfullt åt såna som mig och mina likar. Själv gläds jag åt själarnas gemenskap. Vad är väl bättre än att finna den gemenskapen i böcker?!

En lördag tidigare i år stapplade vännen Agneta in i mitt hem med två tunga bokkassar. Jag läser så ofta jag kan och tackade och tog emot med varma händer. Nyfiken var jag på innehållet. Undrade vad det var för böcker i papperskassen från OBS! Interiör, kassen som aviserade

Fri parkering!

Det var nämligen ett tag sen OBS! Interiör las ner. Dessutom har själva OBS!, det som en gång var Stormarknaden, lagt ner. Nä, det är ingen ordning på affärerna nu för tiden…

Papperskasse från OBS interiör

Undras vad denna papperskasse från OBS! Interiör döljer…


Ursprungligen fick jag två bokkassar
, men OBS! Interiör-kassen var så rymlig att alla böcker fick plats i den. Idag är en sån där dag med strålande väder och mastodontpassjobbande Fästmö. Då vill jag helst vara hemma och sysselsätta mig med diverse. En perfekt dag för att sortera sina att läsa-högar, med andra ord! Jag började med att hälla ut alla böcker på gästsängen.

Böcker deckare

Massor av deckare, främst brittiska, att sortera.


Jag hittade främst brittiska deckare 
i kassen. Typ Elizabeth George, PD James, Ruth Rendell (nyligen avliden) och Agatha Christie. Härligt! Sen fann jag en och annan Henning Mankell och ett par Håkan Nesser, också. Böckerna sorterade jag i författarhögar. Jag la den äldsta boken överst, för det är så jag plockar böcker i en att läsa-hög.

Deckare sorterade i att läsahögar

Deckare att läsa sorterade i författarhögar.


Det var när jag skulle kolla utgivningsår
(för att kunna lägga böckerna i kronologisk ordning) som jag såg det. Precis som jag själv brukar göra hade den förra ägaren skrivit datum i boken för dess inköp. Ibland fanns där en kompletterande rad – exakt så som jag gör! Det var så… rörande, på nåt sätt, att läsa.

Siv har skrivit i en bok

Den här Agatha Christie-boken köpte Siv en regnig lördag 1987.


Tack snälla Agneta för förtroendet att ta hand om dessa böcker som tillhörde din bokmals-mamma! Jag ska vårda dem ömt!

(Självklart har jag Agnetas tillstånd att lägga ut bilderna!)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett paketerat inlägg.


 

Det verkar vara poppis just nu att skicka paket med vitt pulver i. Själv skickar jag inga paket, men jag får. Idag hade ett grönt paket landat i min postbox. Eftersom jag inte hade beställt nåt och inte heller kände igen avsändaren blev jag naturligtvis skitnyfiken…

Grönt paket

Ett grönt paket landade hos mig idag.


Ivrigt slet jag upp paketet. 
Självklart sprack pappret och ut flög ett kilo grått ludd över köksbänken och mig. Men snart hade jag grävt fram en riktig tegelsten – med dedikation/hälsning från författaren. Gissningsvis önskas en recension här och var. En får tacke för förtroendet, författaren!

Skuggsamlaren av Mikael Sundqvist

Skuggsamlaren av Mikael Sundqvist var det spännande innehållet i mitt paket.


Men de strax över 700 sidorna 
får ligga på vänt ett tag. Just nu har jag lite annat på gång i tillvaron. Fast den som väntar på nåt Toffelrecenserat väntar aldrig för länge…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-film.


 

Dumb witness

Poirots bästa vittne är stumt – men jättegulligt!

En omtumlande vändning på kvällen – ja, människor kan verkligen vara snälla! – gjorde att jag behövde varva ner med lite TV. Jag slängde mig i bästefåtöljen och kikade på Poirot: Dumb witness (1996).

Poirot och Hastings åker för att titta på en vän till Hastings som ska slå hastighetsrekord med sin motorbåt. De träffar vännens syster och släkt. En äldre släkting ramlar ner för trappan en natt. Fallet skylls på ursöta hunden Bob som ska ha lämnat sin boll på trappavsatsen. Men Poirot hittar en ögla och inser att den använts till snubbeltråd. Den äldre damen överlever fallet, men ber Poirot i förtroende om råd. Han tycker att hon ska ändra sitt testamente så att ingen släkting får ärva utan en god vän. Genom att låta släktingarna veta detta kanske den skyldiga, som man tror finns bland släktingarna, inte försöker mörda kvinnan igen. Fast… snart görs det ett nytt försök och den här gången lyckas det.

Det är lagom spännande och lagom roligt den här gången. Hunden Bob är bara för söt. Det är han som tar mesta poängen, trots allt, i det höga Toffelomdömet!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Det är torsdag om jag kan läsa kalendern rätt. Det betyder en summering av den gångna, Tofflianska veckans höjdpunkter (ja) och lågvattenmärken (nej). Och det är inte svårare än så här:

Ja

Nej

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett  inlägg om att lata sig. 


 

Morgonstund vid datorn

Kaffe och morgonstund vid datorn.

Nej, det är inte riktigt samma dåliga väder som igår. Inget regn öser ner, till exempel. Men det är mulet och inte ens tio grader. Därför blir det varken ballefix* eller biltvätt idag. Jag tänker vara lat den här lör-dagen. Så jag börjar med en (senaps)mugg java och att sitta en stund vid datorn. Eller egentligen försökte jag göra en FEM i morse, det vill säga gå upp och sätta på kaffe och krypa ner i sängen för att läsa igen. Tyvärr satte både gapande grannar och bråkig rygg stopp för den njutbara upplevelsen. Jag blev bara irriterad och gav upp.

Ryggen har inte varit snäll den här veckan. Den blir liksom inte bättre, känns det som. Och nog borde ett ryggskott bli bättre på några veckor? Nu har det plågat mig i två månader. Smärtan gör mig väldigt trött. När jag rör mig i sängen om nätterna gör det antagligen ont, för jag vaknar flera gånger. Sömnen blir sönderhackad. Det gör att jag i vaket tillstånd blir grinig och har svårt med tålamodet. Ja, jag fräste åt en kollega, till exempel, häromdan och det brukar jag inte göra.

Fredagskvällen blev lugn som planerat. Ostbågar och två starköl, laptopen i knäet i bästefåtöljen, Fästmön per sms och Tyst vittne på TV. Vittnet var blodigare än vanligt igår.

Jag skrapade en av Trisslotterna och vann noll och intet. Men jag är optimist och tänker att jag ju fortfarande har möjligheten, för det finns ju en lott kvar. Den får ligga till sig några dar.

Igår kväll lämnade en Uppsalakompis som jag tyvärr har tappat kontakten med på senare år en kommentar här. Jag blev väldigt glad och svarade – jag svarar på alla kommentarer som publiceras – och hoppas nu att vi kan återuppta kontakten. Riktiga vänner kan man aldrig ha för få av. Felet att vänskapen rann ut i sanden är helt mitt. Jag prioriterade att slita halvt ihjäl mig på ett jobb framför att ha ett socialt liv. Och det slog ju tillbaka på mig ett par år senare… Bortkastad energi att slita så, kort sagt.

Bitter apelsinmarmelad

Det bittraste i mitt hem just nu är apelsinmarmeladen.

Och så blev jag kallad feministisk bitterfitta igår.  Jag blev mest full i skratt, men sen blev jag förbannad också. För det kom fler omdömen om min person och mitt leverne i totalt två kommentarer. Du kan läsa dem här! Jag har nämligen bestämt att släppa på en del av den här typen av kommentarer så att du ser att alla som kommenterar här minsann inte är gulliga och kramsugna.

Inte vet jag vad en människa, som inte känner mig, anser sig ha för rätt att kalla mig feministisk bitterfitta. En människa, som inte har modet att stå för vem h*n är, utan som gömmer sig bakom falska kontaktuppgifter, dessutom. Det är fegt, tycker jag.

För övrigt är jag inte feminist, men jag ser inte ordet som sådant som pejorativt. Det är däremot bitterfitta. Nu ligger det till så att jag använder min blogg som ventil. Genom att pysa ur mig, skriva av mig, tanka ur funderingar här etc blir jag en gladare och mer positiv människa i det verkliga livet. Det är till exempel mer än ett halvår sen jag stod vid järnvägsspåret och var på väg att kliva ut framför tåget. Nu vet jag att det finns människor som helst av allt vill se mig död, mosad. Men för mig är det en seger att jag faktiskt sitter här, vid datorn, just nu.

Nej, energislukare som personen ovan ska inte får nåt mer utrymme på den här bloggen. Att kommentera här är nämligen ingen rättighet som du som läsare automatiskt har/får, nåt som många tycks tro. Det är en möjlighet och ett förtroende som jag – och administrationsskorpionen – ger.

Så… vad händer hos DIG idag, förutom att du har orkat läsa hela (?) det här långa blogginlägget? Skriv gärna en rad och berätta!


*ballefix = göra iordning på balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den här dagen när det plötsligt blev vinter igen.

 

snöig februarimorgon på baksidan

Så här såg det ut på baksidan i morse: snö,snö och åter snö. Och så grannens jätte-bigga TV som står på dygnet runt.

Egentligen blev jag inte så väldigt förvånad när jag hissade persiennerna i morse. Det har varit två morgnar med minusgrader, igår ner till nästan sju grader kallt. Och så i natt hade den kommit tillbaka igen med besked. Vintern. Det hade snöat ganska mycket här under dygnets mörka timmar. Men det är ju februari månad och vad annat är att vänta än att det plötsligt kan slå om och snöa efter några ljuvligt soliga dagar, med blå himmel och fåglalåt.

Nä, förvånad blev jag inte, men besviken, förstås. Jag gillar inte alls snö och kyla. Vintern är den sämsta årstiden, enligt min mening. Nu vill jag ha vår! Jag vill fota blommor och knoppar och njuta av kvitter, vårsol och himlar utan moln. Men jag får uppenbarligen ge mig till tåls.

Snöigt träd utanför jobbet

Även på jobbet var det snö.

Det var rejält halt och moddigt att köra i morse. I kväll när jag åkte hem hade mycket av snön försvunnit, men i stället var det halt. Som vanligt vid halka gäller det att hålla avstånd. Jag fixar det, dessvärre gäller det inte alla bilförare.

Arbetsdagen försvann i ett nafs. Jag var på ett möte och så blev det ett lunchmöte med M där vi förberedde pressmeddelande med mera inför ett pris som M ska ta emot på måndag. Som pricken över i kom ett mejl senare på eftermiddagen att M hade fått det där eftertraktade jobbet. Vilken kanondag för somliga! M är SÅ värd det!

På tal om jobb är jag förstås glad åt att min älskling nu får chansen att visa det jag redan vet att hon fixar på sitt jobb. Det blev klart redan igår. Lite läskigt förstår jag att det är, men Anna har alla förutsättningar att lyckas: hon är lugn och sansad, hon är kompetent och erfaren, hon har kollegorna bakom om sig och chefens förtroende. Jag är fullkomligt övertygad om att det går hur bra som helst. I morgon kväll hoppas jag att vi kan fira lite med ost och kex och ett svindyrt rödvin. På lördag ska vi eventuellt fira ett födelsedagsbarn först och därefter oss själva med en försenad Alla Hjärtans-middag nånstans på lokal.

Men vi är inte framme vid helgen ännu. Det är bara torsdag. Jag städade i kväll efter jobbet, det vill säga dammsög. Sen var det skönt att duscha och sätta sig renhårig vid köksbordet och käka knäckemackor och dricka mjölk. Till måltiden avnjöts en flukt i UppsalaTidningen. Den börjar bli alltmer lik sin storebror. Journalisterna gör till och med samma stavfel. Pinsamt och trist, tycker Vän af Ordning. Dessutom fnös jag lite åt reportaget om Uppsalas största twittrare. Bara för att man har många följare på Twitter behöver man inte vara störst. Eller bäst. Tycker jag, dårå, som bara har 200nånting följare till skillnad från den som ligger i topp med över 9 000 följare. Jag visste inte ens att man kunde ha så många följare…

Diplom Antikrundan från LysekilTorsdag innebär förstås AntikrundanJust den här torsdagen visades ett program från Lysekil. Som vanligt satt jag med appen och värderade och gissade. En del av mina värderingar blev vilda fantasier, medan andra stämde ganska bra. Ändå kommer jag inte upp i nån högre klass, utan stannar kvar i gruppen Antikintresserad. Till skillnad från Herr Raffa som jag har hört ska vara en väääldigt duktig antikvärderare. Suck!..


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »