Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘apati’

Ett inlägg om livet just nu.


 

Nä, nån hotellfrukost blir det inte idag. Som vanligt blir det nån form av brunch vid elva-tolvtiden. Eller kanske tidigare och mindre idag. Jag får nämligen vänbesök som tittar in klockan 13 tillsammans med matiga mackor. Själv står jag för kaffet. Och håller sig vädret som det är nu tar vi filt med oss till Gamla Uppsala. Visst är det väl en förmån att ha denna underbara plats så nära?! Det är en plats dit jag alltid har sökt mig under mina 30nånting år i Uppsala. Ibland i glädje, ibland i sorg och ibland bara för att få sitta utomhus på gräset i skuggan under ett träd.

Gamla Uppsala högar

Visst är det en förmån att bo så nära detta?!


Livet rullar på och ibland kommer det emellan, 
det vill säga kastar omkull planer och annat. Jag försöker fylla det med meningsfulla och vettiga aktiviteter och det går bra ibland. Andra dagar slår apatin och förtvivlan sina klor i mig. Det kanske det skulle göra i vem som helst efter år av oro och stress. På förmiddagarna gör jag det jag ska, utan större återkoppling. Jag får vara min egen peppare och piskare och det är lite svårt ibland när jag bara vill slå mig själv till marken för att jag är så dålig och värdelös. De enda som hejar mig då är mina belackare.

Den här veckan är ovanligt full av aktiviteter för min del. Och även om jag tycker att det är roligt och blir stimulerad av det vet jag att jag också blir trött, att jag kanske måste säga nej till människor som jag har sagt ja till tidigare. Då läggs det dåliga samvetet på axlarna också, tillsammans med allt annat. Nej, ingen offerkofta, som en del hävdar att jag bär. Jag bär andra tyngder och jag är fullt medveten om att det bara är jag själv som kan förändra saker och ting.

Igår började jag läsa en bok om skrivande som jag har fått för recension. Jag ska skriva om den på bloggen, men också på tre andra ställen. Först ska den läsas (den är på över 400 sidor), sen blir det en text som måste skrivas i ett antal versioner för att passa olika kanaler. En utmaning – ja! Spännande – ja! Dessutom hoppas jag på att bli lite peppad i mitt egen skrivande genom att läsa boken. Jag känner inte längre nån större glädje i skrivandet just nu, det är mest ett tvång, ett behov att få output, så jag inte exploderar av alla ord inuti.

Ytterligare en bok för recension lär hamna hos mig den här veckan. Det är en bok i genren erotisk deckare, kan man nog säga, och det ska bli spännande att läsa nåt som utger sig för att vara det. Ibland sägs ju böcker tillhöra en viss genre och så gör de inte det. Den här boken ser jag verkligen fram emot att läsa! Enda grejen är att jag blir så fruktansvärt generad om det är många sexscener i den…

Att hitta glädje i skrivandetDödlig åtrå
Två böcker som jag ska recensera.


Kanske ska jag inte bara vara recensent 
den här veckan heller utan IT-konsult. Jag hoppas kunna hjälpa till med en seg dator nån dag när det är dåligt väder. Men inte i morgon, för då ska Clark Kent* till doktorn och få sin skada omsedd och fixad. Till helgen händer det en massa saker också. Bäst av allt är att jag får tillbringa den med Fästmön.

Jag är också hemvakt åt en vän i ytterligare några dar. Som bonus får jag lokalblaskan i pappersform. Skummade helgens tidningar igår och kan bara konstatera att det fortfarande råder nyhetstorka. Visst är det kul att läsa en papperstidning då och då, men ärligt talat tror jag att det är många som gör uppehåll i sin prenumeration under sommaren. Min vän hann emellertid inte göra det innan sin hastigt påkomna resa. Livet – och allt vad det innebär – kom emellan.

Vad händer hos DIG den här veckan??? Har du nåt att se fram emot eller nåt du bävar för??? Skriv några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om väder och vind, elände och ondska.


I natt – eller tidigt i morse –
kom den första snön. När jag klev upp för att skjutsa Fästmön till jobbet var det vitt på taken och på en del bilar på parkeringen. Själv har jag förmånen (nåja, jag betalar för det) att ha plats i kallgarage. Det är skönt vintertid, för då slipper jag skrapa is och borsta bort snö. Men just den här första snön har faktiskt redan hunnit smälta bort.

Snö på bilbakruta

Snö på en av de parkerade bilarnas bakruta.


Jag har fredag hos mig idag
och det har gissningsvis du också. De vackra blommorna från Inger pryder sin plats på mitt köksbord. Inger-mysteriet är för övrigt löst nu, tack vare sms igår kväll. Gerbera är en favorit hos oss båda, har vi konstaterat!

Livet går på och det känns som om jag går bredvid. Som om jag inte deltar riktigt. Det är mycket som känns som om det är på ”hold” just nu. Stannat upp. Jag försöker hitta meningsfullheter, men drabbas hela tiden av antingen slag i huvudet eller apati. För att inte tala om skvaller. Och tänk, visst är det vidrigt att använda en död person som slagträ? Det tycker i alla fall jag. Eller att insinuera att man har ljugit för att människor ska tycka synd om en, ungefär. Eller att ta kontakt med mina jobbkontakter och förtala mig. Det gör så ont, så ont och det är säkert syftet med det hela. Jag vet ju att förlåtelse inte är nånting som står högt i kurs. Inte när det handlar om ren ondska.

Det är nog så att jag skulle behöva en rejäl dos med frisk luft idag. Men det ser fortfarande ruggigt ut utomhus, det blåser och är inte särskilt varmt även om solen tittar fram.

I eftermiddag efter jobbet ska det storhandlas och därefter går färden till Himlen. Ja, platsen Himlen på jorden alltså. Det har funnits dagar när jag har stått vid spåret – bokstavligt talat – och väntat på att fara vidare, men jag skulle nog inte hamna i Himlen-Himlen utan en trappa ner. Och alltid retar det nån att jag är kvar. Några till och med gläds att jag lever. Och såna som Inger tycker att jag är värdefull. Det är inte dåligt alls, det. Men jag förstår att det ger upphov till avundsjuka, missunnsamhet och förtal.


Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen är det lite mildare väder! I morse var det bara ungefär tre minusgrader. Fast å andra sidan snöar det. Inte så mycket, men några små flingor har singlat genom luften och det har nog snöat mer i natt. Den här vintern har verkligen varit konstig! Först var den bara mörk och snöfri och full av oro, för min del. Nyårsafton slog till och blev skitkall. Sen blev det varmare ett tag igen innan vintern kom på riktigt. Varje morgon ser jag nu hur det ljusnar allt mer. Vågar jag tro på en ljus framtid?


Ett vinterdopp kanske?


Nää, nån vintermäniska är jag inte!
Men jag förvånas över – ta i trä! – att jag inte har blivit sjuk den här säsongen. Inte nånting, nästan, förutom magsjukan som den lilla överdoseringen av C-vitamin brus. Då trodde jag ju att jag skulle bli förkyld – men inte! Den enda riktiga krämpa jag har haft i vinter är självsprickor vid tummarna. De vill inte riktigt läka på grund av kylan och ändå smörjer jag händer och fingrar noga och flera gånger varje dag.

Så här ond såg högertummen ut för ett par veckor sen.


Idag är det
Alla Hjärtans Dag och jag tänker mig ut till min Fästmö i kväll. Var och en får tycka vad den vill om den här dan, men jag råkar älska nån och vill uppmärksamma det lite extra just idag. Helst av allt hade jag bjudit ut min kära, men det får bli vid ett annat tillfälle, jag tror inte att ”barnen” skulle uppskatta att gå på romantisk middag med oss. I stället tänker jag åka ut och dela ut några pussar och vara med familjen ett par timmar innan jag måste hem och sova.

Den Mest Älskade. Bilden är från i somras. 


Anledningen till att jag måste hem och sova i tid
är att jag ska ha avstämningsmöte med prefekten i morgon förmiddag. Det var han som anställde mig och nu vill han veta hur långt jag har kommit. Jag är nervös, men laddad och nöjd med det jag har åstadkommit hittills, på knappa två veckor. Idag blir det till exempel en intervju innan vi har institutionsinformation då bland annat jag ska presentera mig. I eftermiddag får jag besök av en Mats som vill prata elektroniska informationstavlor med mig. Det är så roligt och det känns fortfarande ovant och stort att nån efterfrågar mina tjänster och mina kunskaper. Det var inte så väldigt länge sen jag var en utstött, bortstött och tärande – i mina egna ögon. Tro inte för en sekund att jag har glömt det! Tro inte att jag inte vet vad du som inte har jobb går igenom – jag har varit i alla känsomässiga faser: hopp, förtvivlan, apati, suicidalfunderingar, nytt hopp, jävlar anamma, förtvivlan igen…

I helgen frågade Anna mig vad jag vill gör på min födelsedag. Ja, det råkar ju vara så att jag fyller halvsekel i vår. Jag skulle så gärna vilja ordna en fest för alla som har funnits här för mig på olika sätt under de här senaste tre åren, men tyvärr tillåter inte ekonomin det. Och faktum är att min framtid inte på nåt sätt är ”säkrad”. Jag står utan försörjning igen den 1 maj. Mamma tycker att jag ska fira högtidsdan i Metropolen Byhålan, men det tycker inte jag. Troligtvis försöker jag ordna så att Anna och jag kan åka bort några dar inom Sveriges gränser och njuta av varandra och kansek nån hotellfrukost, eller så. Vi får se.

Sist, men definitivt inte minst…

Ett stort GRATTIS till min vän Bibbi som fyller år idag!

Jag har inte glömt bort dig och jag har inte glömt bort mina löften om att försöka få till samarbete. Jag jobbar på det!!!

Nu blev du allt förvånad, Bibbi! 

Read Full Post »

En dag säger Per till sin fru Lotten att han inte längre älskar henne. Så börjar Christina Stiellis bok Jag älskar dig inte. En bok som jag har läst och grinat åt under en veckas tid, ungefär. Den gick inte att läsa fortare.


En bok att läsa och gråta till.

                                                                                                                                                                    Lotten har en man och två döttrar. I Lottens värld kommer familjen först. Tillvaron rämnar därför totalt när Per en dag säger att han inte längre älskar henne. Hon slits mellan hopp och förtvivlan, apati, ängslan, gråt och jävlar anamma.

Vi läsare får följa separationen ur Lottens perspektiv. Men det gör inte berättelsen mindre trovärdig. För den här boken är så trovärdig att den borde läsas av alla som har separerat eller som ska. Bristen på kommunikation mellan de vuxna. En kommunikation som sker per sms. Bara det, liksom… Och genom barnen. Barnens känslor skildras också väldigt initierat. Man kan ju inte låta bli att undra hur mycket i boken som är självupplevt. Allt känns så äkta!

Det finns inget annat betyg att ge den här boken än det högsta. Läs den och gråt! Den är nästan som en handbok i hur man går igenom en separation – och överlever.

Read Full Post »

Nej, jag är inte ensam. Jag har hatat – och många med mig har gjort detsamma. Det handlar om att vi lever i lågkonjunktur. Då hatar vi. Det konstaterar en professor i socialt arbete vid Karlstads universitet. Ja, han utför inte socialt arbete vid universitet, han är professor i ämnet.

Han säger bland annat till Dagens Nyheter:

[…] Den som förlorar jobbet känner sig lätt ganska snart utesluten. På sikt drabbas han eller hon lätt av skamkänslor som kan övergå i hat […]

(Eh… känns ju bra att en professor vet hur jag känner. Och när en professor vet det, är det OK då?)

Professorn och hans kompisar har undersökt 2 000 värmlänningar och deras skam- och hatkänslor. En knapp tredjedel har känt sig kränkta eller förödmjukade, något fler har känt hat.


Kränkt, förödmjukad och hatisk. Bilden är från 2009, ett av mina mindre lyckade år…

                                                                                                                                                       Finanskris och lågkonjunktur påverkar hatkänslorna eftersom de ökar klyftorna i samhället. Tro mig, jag har upplevt det. Jag har vissa dar inte haft bröd för dan. Då har jag känt mig extra hatisk – och jag tror inte enbart det beror på lågt blodsocker…

Professorn igen:

[…] Men den som inte kommer in på arbetsmarknaden hamnar lätt i en ond spiral där han eller hon isoleras alltmer just på grund av utanförskapet och de känslor det väcker. Aversionen förstärks. I synnerhet i ett land som Sverige där vi under flera decennier haft full sysselsättning […]

Utanförskapet kan ingen förstå som inte själv varit där. Isoleringen. De känslor av skam, skuld, ilska, ledsenhet – och till sist en sorts apati.

Mitt jobb är min identitet

har verkligen stämt in på mig!

Därför har jag lovat att om min situation permanent förändras till det bättre, ska jag göra en insats för den som har det såsom jag har haft det. Inte för att det känns bra för mig och för att jag ska kunna skryta om det, utan för att jag vet hur jävla jävligt det känns att stå utanför, att ständigt oroa sig, att skämmas inför familjen, att förödmjuka sig i kontakter med myndigheter, att stå med mössan i handen, att isolera sig, att bli apatisk.

Read Full Post »

Idag blev det en liten sovmorgon. Elias var nämligen extremt hängig igår eftermiddag och kväll och när Fästmön tog tempen visade sig att den var 38,5… Så nån skola blev det inte för Elias idag. Mamma, däremot, måste ju upp och ringa och sjukanmäla och jag har planerat att göra en del insatser i mitt eget hem innan eftermiddagen ÄNTLIGEN för med sig nånting ROLIGT!

När jag klev in luktade det bajsblöja här och det var ju mindre trevligt, men sånt man får finna sig i.  Fast man har rätt att klaga på sin egen blogg. Inte för att det hjälper att klaga och älta – det förändrar ju inget – men det är ett sätt för mig att få skiten (!) ur mitt system. Så nu försöker jag bli av med denna bajsblöja som emellertid har färgat dagen – se bloggens bak(!)grundsfärg!


Kloppan har helt rätt när hon säger att jag har fastnat i kiss- och bajsstadiet! Se här, inläggets illustration.

                                                                                                                                                  Lillemans feber med tillhörande snorighet och hosta, hörde vi sen, innebär att det kanske bara är jag som åker in till stan och träffar Birgitta innan hon föreläser. Jag avskyr verkligen att vistas på stan, men jag får se det som en utmaning. Och klockan 15 lär jag ju inte träffa på så många före detta kollegor som försöker smita undan från att hälsa på mig, ger mig Onda Ögat, flinar generat när de ser mig och så vidare. Vad har jag gjort dem, liksom? Det borde ju vara tvärtom! (Fast jag skulle aldrig flina generat och försöka smita från att hälsa är Omoget Beteende, sånt som till exempel Pruttkorvarna ägnar sig åt.) Samtidigt har jag förstått att klockan 15 är normal tid för majoriteten att sluta arbeta på min före detta arbetsplats. Kan inte hjälpa att jag känner att det väl är liiite att tänja på flexramarna. Men sånt var ju inget man pratade om högt, för gjorde man det då fick man som jag, en kniv i ryggen. (Själv arbetade jag mellan cirka klockan sju och 16. Att påstå att jag vägrade jobba kväll – som ju INTE var nån ordinarie arbetstid, kväll alltså – var bara ett dumt uttalande från en som lyste med sin frånvaro allt som oftast medan jag själv vanligen jobbade MER än de åtta timmar som utgjorde min arbetsdag.)

Rutiner… Att skapa och upprätthålla rutiner har varit viktigt för mig. När tillvaron rasade samman för ett par år sen var det just rutinerna som höll mig uppe. Och är fortfarande! Med viss modifikation. Jag kan nämligen numera tillåta mig att se ett TV-program eller läsa eller göra nånting annat klockan 22. Det kunde jag inte då, för då var jag död för världen av trötthet. Så till viss del kan man säga att jag har fått en del av mitt liv tillbaka. Det jag har förlorat är emellertid aaaningen mer…

Rutiner i all ära, men nu har tristess och apati börjat smyga sig in. Detta efter förra veckans lättnad och glädje är naturligtvis ett bakslag, men jag inser att man behöver mindre roliga dar för att uppskatta de roliga.

Men nu har det blivit hög tid att sparka på några rutiner och få nånting gjort här! Tanken var INTE att jag skulle sitta framför datorn…

Read Full Post »

På eftermiddagen bar det av ut till Förorten igen. Det blev en tur till ICA Solen för inhandling av ingredienser till middagen. Elias hittade affärens bjud-kakburk och vi slogs om de få kakor som var kvar. Jag vann.

Hemma i Himlen hade Den Mest Älskade fixat en tårtbit och en chokladboll till mig. Jag mumsade i mig med god aptit.


Notera U:et på tårtbiten! 😀

                                                                                                                                                           Lagom tills det skulle lagas mat – och idag hade till och med jag kunnat hjälpa till att hacka grönsaker etc – ringde Lillan och behövde hjälp. Hon hade glömt sina tights och undrade om jag kunde möta henne vid tåget med dem. Hon och kompisarna har fest nånstans på landet i kväll och när hon hade sminkat insåg hon att hon inte ville gå på festen i grå mjukisbrax… Räddaren i nöden ryckte ut och Elias fick åter vikariera för mig i köket. Kanske lika bra det. Det blev precis så gott som det ser ut och invigningen av taco-setet var kanon.


Invigningen av taco-setet gick bra för jag hade ju inte hjälpt till med matlagningen. Och det var nog tur.

                                                                                                                                                         Efter maten bjöd Slaktar-Pojken på rom och cola med is och citron till dessert. Härligt gott!


Rom till colan – först kan jag dricka… cola…

                                                                                                                                                               Efter maten försökte vi vila lite. Jag fick fruktansvärt ont i magen och det vill inte riktigt släppa, trots mysbelysningen…


Mysbelysningen får helt fel färger genom kameran. Hjärtlampan är röd i verkligheten och väggen vit…

                                                                                                                                                     Omöjligt att vila, så det blev en stund framför TV:n med Frida. Men det kändes rätt meningslöst att glo på en läskig film som jag nyligen hade sett, så jag plockade fram datorn i stället.

Klockan är snart halv elva och alla sitter på sina rum utom Anna som är inne hos Elias som inte verkar må riktigt bra. Eller också var det en dålig dröm.

Själv har jag haft en dålig stund i verkligheten när jag surfade in på platsbanken. Finns ingenting för mig. Som nästan vanligt. Apatin slår klorna i mig. Det är inte roligt att skriva ens längre. Tyvärr. Jag har liksom inget upplyftande eller roligt att berätta. Så god natt, då.

Read Full Post »

Older Posts »