Alla bär på minst en historia

Ett inlägg där Tofflan ber om hjälp.

Det har blivit några utflykter i verkligheten den senaste veckan. Jag har träffat flera spännande människor. Ett par av dem har berättat en eller flera av sina historier för mig. Det finns ytterligare en färgstark person vars liv och leverne är på väg att nedtecknas.

Tofflans penna är vässad och redo.

Men det finns förstås massor av människor där ute – och minst lika många historier. För alla bär vi ju på minst en historia, ett livsöde, nånting som har präglat oss djupt. Glatt eller sorgligt, häftigt eller fruktansvärt urjävligt.

Det är här jag vädjar till dig. Har du nån historia som du vill berätta för mig och som jag får skriva ner? Jag menar då sådana som ovan, som har haft stor betydelse för dig i ditt liv.

Släng iväg ett mejl till mig – e-post-adressen hittar du i högerspalten under bilden på mig – om du har tankar och funderingar och framför allt, en vilja att bjussa på din historia. Du kan till och med få vara anonym i texten.

För att sparka igång dina tankar lite följer här nedan en lista över några av mina historier som faktiskt inte är berättade än. Inte helt och fullt. Bara så att du kanske blir inspirerad och får en idé… (Alla ”rubrikerna” nedan är händelser som har inträffat i mitt liv, men historier som ännu inte har blivit berättade. Inte för så många, i alla fall…)

• Rymde med mjölkmannen
• Vilse i skogarna där ilsket lodjur siktats
• Övertygad om att hon skulle dö, men tumörerna var godartade
• Räddade hennes jobb. Tacken: ett hugg i ryggen
• Mejl innehöll hänvisning till porrsajt
• Romanen avslöjar allt – och alla
• 45-åring blev bonusmamma till fyra

Livet är kort.

Read Full Post »

Det är en tragedi

Att från en dag till en annan bli av med sitt jobb är en tragedi – åtminstone för den som vill jobba. Tro mig, jag vet. Därför kan jag inte glädjas åt det som har drabbat högsta tjänstemannen vid min förra arbetsplats. Hela ens tillvaro förintas, mattan rycks bort under fötterna, ja, golvet rämnar, ungefär. När man inte är beredd. Då spelar det nog egentligen ingen roll att man får över fyra (4) miljoner kronor i avgångsvederlag (såna summor hamnade aldrig på mitt konto). Men det klart att en viss tröst är det ju.

”Rött löv igår…”

Men miljonerna kan inte lindra det faktum att 40 års yrkesliv inom ett och samma företag avslutas på det här viset. Fast… det var rätt tufft efter 23 år också, kan jag meddela. Och kanske är det så att man efter 40 yrkesverksamma år och med 4,3 miljoner på kontot nog skulle kunna tänka sig att gå i pension – det är ju möjligt rent ekonomiskt – och man måste ju ändå vara 60+ troligen.

För övrigt säger tjänstemannen att hon och den förtroendevalde att de har olika ledarstil. Det är tjänstemannen själv som hävdar att hon vill jobba underifrån. Enligt den förtroendevalde handlar det inte om ledarstil utan om att tjänstemännens roll är att se till att politiska beslut genomförs. Den förtroendevaldes roll, enligt honom själv, är att vara lyhörd mot medborgarna och fatta beslut i den riktning som man utlovade i vallöftena och som man sedan vann valet igenom.

Man får inte glömma bort att komma ihåg att det är vi som har rösträtt som väljer de förtroendevalda, nämligen. Vi väljer inte tjänstemännen. Det enda sättet för oss att påverka är att delta när det är val. Oppositionen med sossarna i spetsen rasar förstås. Oppositionsrådet för S är chockat eftersom hon uppfattat att den höga tjänstemannen är både respekterad och kunnig. Föga hjälper det väl att jag personligen både har hört och upplevt andra… versioner.

Trasig.

Jag var 47 år när tragedin inträffade för mig. Nu har det gått fyra år och jag kämpar fortfarande för att få ordning på min raserade tillvaro. Några fyra miljoner fick jag förstås inte. Jag fick inte ens ett tack. Men tro det eller ej, jag har kämpat och jag har klarat mig ändå utan några miljoner. Däremot har jag som människa förstås påverkats av allt. Jag har inte blivit nån gladare människa, men en positiv effekt det hela förde med sig var att jag lärde mig att vara glad över livet självt och att se livet som en gåva. Tack vare att en kollega ingrep i en krissituation och gjorde nånting konkret räddade hon mitt liv. Jag tror inte att nån förstod att jag var millimeter från att ta mitt eget liv.

Men jag har farit illa och jag är skadad, trasig. Mest stryk har nog mitt förtroende för människor tagit. Jag kan aldrig lita på nån igen och jag går alltid och väntar på ett hugg i ryggen. Varje gång det stormar känner jag mig ensammare än ensammast. Men jag vet också var de lojala och de som bryr sig finns – inom familjen. Där har man nämligen alltid både tillräckligt med tid och kärlek, oavsett. Och det är jag mycket, mycket glad över.

Det har inte blivit så mycket sömn i natt. Jag var så arg och ledsen att jag hade svårt att sova. För det jag fick mig till livs igår eftermiddag var någonting som enligt mig faller under kategorin skambud. Och jag har min yrkesstolthet att tänka på. Jag vill göra ett bra jobb, annars vill jag inte göra nåt jobb. Därför räknar jag med att ta ut all innestående semester under maj månad och knata till Arbetsförmedlingen igen och förnedra mig den första vardagen i juni. Vem vet, jag kanske får sällskap av en före detta Hög Höna. Föga troligt, men…

Livet är kort.

Read Full Post »

Vardag igen – för somliga

Det blev snabbt vardag igen – i alla fall för somliga. För en del är det ledigt ett tag till, nästan fyra veckor. Igår var det som att komma hem till det grå. Uppsala är en väldigt tråkig stad. Vi som har drabbats av dess negativa sidor och personligheter vet också att det är en otroligt hård stad. Ingen är vad h*n utger sig för att vara, löften är till för att brytas och folk ska huggas i ryggen. Helst hårt. Inte konstigt att man har blivit som man har blivit när man har klarat sig igenom allt det där…

För att ta udden av det trista och gråa och för att testa min mage blev det en kvällstur till Mac Jack.  Flottiga pommes frites och kycklingburgare med mango raja borde ge mig ont så att min egen teori om mina magproblem stärks. Det gjorde den. Aj, aj!

Det regnade på rutan.

                                                                                                                                                                     Vi gav oss iväg i värsta regnet, men det var nödvändigt, för vi behövde även inhandla frukost. Idag var det nämligen inte uppdukat flera bord med massor av alternativ till frukost. Nej, idag är det tillbaka till fil/lättyoghurt och ostsmörgås. Men det är gott det med! För övrigt passade jag på att inhandla en snigg diskduk. Om den är bra sen, återstår att se. Den ska tvättas före första användning.

Kan en diskduk verkligen vara luktfri? Nåja, snigg är denna i alla fall, tycker jag!

                                                                                                                                                          Kvällen avrundade vi framför TV:n där vi såg ett på DVD:n inspelat avsnitt av Tyst vittne. Lite lagom att runda av söndagskvällen med. Andras död gör de egna krämporna och den egna ångesten mindre. Faktiskt. Jag tror att det är lite skälet till att jag läser och ser så många deckare och mordhistorier!

Idag då? Jo, jag har skjutsat Anna till jobbet och postat två veckors ikryssat a-kassekort. Ska läsa igenom lite papper från Försäkringskassan som hade kommit i fredags. Det är rätt fantastiskt. Jag får en dagersättning på 680 kronor före skatt antingen från a-kassan eller Försäkringskassan. Om jag skriver ett inlägg här på bloggen, vilket tar mig cirka en halvtimma, som jag får betalt för, får jag 250 kronor före skatt. (Företag som köper inlägg hos mig betalar 500 kronor.) Är det vettigt, det??? Räkna och jämför… Om jag skulle skriva tre inlägg (en och en halv timmas jobb) mot betalning varje dag skulle jag tjäna mer än jag gör när jag jobbar på mitt praktikjobb i åtta timmar. Tro nu inte att jag inte ser fram emot att börja jobba – för det gör jag! Det ska bli skönt att komma in i rutiner igen och det ska bli kul och givande att få lära sig nåt nytt, att få träffa nya människor och att få ingå i  ett sammanhang!!! Men det lönar sig ju inte riktigt…

Vad händer idag? Jag har ett par gaytidskrifter att läsa igenom. Vidare ska jag försöka läsa ut en bok som jag tycker kvalificerar sig för Världens Tråkigaste Bok – recension kommer sen, förstås! Ett inspelat avsnitt av The Killing ligger på DVD-hårddisken och väntar.

Vad ska vi hitta på idag, min nyfunna kompis och jag?

                                                                                                                                                               Kanske hittar jag nåt att förarga mig över i helgens tidningar, nåt jag kan blogga ilsket om. Usch, jag ska verkligen försöka göra den här bloggen lite mer positiv! Men det är svårt, för det sker så många knäpperier runt om i världen, nära och långt borta. Då är det svårt att vara snäll.

Jag har också en mapp med material som jag behöver läsa in mig på före den 1 september. Det ska bli spännande, som sagt!..

I kväll ska jag i alla fall Ut på Uppdrag, men först tänkte jag dinera med min kära när hon har slutat arbeta. Sen blir det kväller igen…

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Sår

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »