Just nu vill jag leva eller bara been there, done that?

Ett lite ja ja, sånt är livet-inlägg.

---

 

Det var minusgrader för första gången igår och det är fortsatt kallt idag.

Så blev det helg. Gissa vem som vaknade strax efter klockan sex i alla fall? Slumrade sen gjorde jag. Men den riktiga sömnen ville inte komma tillbaka. I stället tillbringade jag nån timme med Maj i sängen. Det är nog det enda negativa med att ha börjat jobba – jag hinner inte läsa lika mycket och ofta! Eller rättare sagt: jag orkar inte och hinner inte. (I hela detta stycke hade jag bytt pronomen från det till jag. Självkänslan! Sen bytte jag tillbaka igen. Jag skriver som jag vill på min blogg. Och jag ville ändra.)

Idag har jag massor att göra (att sitta en stund vid datorn och inte jobba är en av sakerna jag har att göra) och min tanke var att ta saker i den takt jag har lust med. Så blir det inte. Min dag var ju så inrutad, men jag fick, som siste man, slänga om lite bland mina rutor. Det är väl bra att jag jobbar på det. Att vara flexibel, alltså. Fast det är ju lättare när det finns gott om tid och när en känner att en inte kommer i sista hand.

Det är kallt och soligt. Redan igår noterade jag de första riktiga minusgraderna för säsongen. Men det var tidigare än i morse. Idag tycks kylan hålla i sig. Jag gillar inte att vara ute och köra bil på två bra och två dåliga sommardäck när det är så här. Kylan kom tidigt i år. Nu blir väntan lång till de nya vinterdäcken den 26 oktober. En spännande grej med att köra i kväll blir i alla fall att kolla hur mina nya, starkare linser funkar i mörkerkörning. Jag kan rimligtvis inte se sämre än jag gjorde före bytet.

Hur jag mår? Tackar som frågar, Ingen! Igår kväll fick jag feber, men segade mig ändå uppe till klockan 23. Sen somnade jag som en sten. I morse när jag vaknade fanns inte ett spår av febern. Dessutom är näsan varm och luftrören inte alls lika irriterade som igår kväll. Så det vete tusan om jag inte bara var

lite trött.

Eller så blir luftrören irriterade av kylan, inte av nån infektion. Irriterad var förresten ordet, för det är jobbigt att inte känna sig helt på topp.

”Just nu vill jag leva” heter tavlan som bilden visar en detalj av. Konstnären heter Kitty Lindsten.

Jag vill hoppa tillbaka till det här inläggets början och böckerna om Maj. Nu läser jag sista delen i trilogin. Jag var nyfiken på böckerna, men sen lite skeptisk. Nu dras jag in i berättelsen, jag känner med karaktärerna – frustration, framför allt. Boken blir en del av mig. En del som just nu är glad och tacksam för det som finns i mitt liv, men som ändå inte kan låta bli att känna en viss besvikelse och sorg. Var det så här livet skulle bli och vara? Denna ständiga kamp för att hitta en plats i tillvaron. En plats, som sen inte på nåt sätt är cementerad. Och under tiden glömmer jag liksom bort det viktigaste: att leva. Ibland kan jag känna ett stick av vemod över mina val. För jag anar vad som komma skall, jag ser det i min närhet, på sätt och vis. Men borde jag inte vara nöjd då över att jag ändå har valt, inte blivit tvingad? I skrivande stund kan jag inte besvara den frågan.

På väg att ta slut, men kommer igen gäller för trädet. Men för mig?

Det är visst lite trångt i bröstet, denna lördagsmorgon. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, trots att den ena sängen knappt är soven i. Jag tvättar. Krukväxterna har fått lite omsorg. Deras jord var lika torr som ett par vinterfnasiga läppar. Duscha, tvätta håret, äta frukost ska jag göra innan jag samlar ihop mina sopor. Det skulle behövas en skottkärra! Jag fattar inte hur det kan bli så mycket sopor när jag inte är hemma om dagarna?! Sen iväg på några ärenden och köpa mat. Hade tänkt fika, men det får vara. Hem igen och ringa mamma. Städningen sparar jag till i morgon, likaså läsningen och recensionen av professor Frans i serieform. Av den senare ska det bli två versioner, en till bloggen, en till UppsalaNyheter.

Bloggen ja… Det är nu bara åtta procents utrymme kvar. I veckan har jag inte haft nån större lust med bloggen, men jag har harvat på. Och det tänker jag göra till slutet. Det är bara att inse att skrivlusten lyser med sin frånvaro. Den kommer inte tillbaka, jag har knappt ens känt nåt behov av att vardagsprata av mig heller. Jag kan lika gärna fortsätta att prata med tapeterna, responsen är så liten. Samtidigt vill jag ändå tacka DIG som då och då lämnar en kommentar här! Själv läser jag knappt bloggar längre, men det är inget jag har dåligt samvete för. Det bara är så. Jag orkar varken med glättiga och ytliga bloggar eller deppiga. Been there, done that, liksom…

Jag har skrivit en bok. Jag har skickat manus. Men jag är varken ung eller känd. Möjligen skulle den bli utgiven posthumt om… Pensionssparande? Nä, jag tänker på att jag vill återvända till jorden när jag är färdig här. Och det finns det inte pengar till idag. Åter igen, been there, done that… But have I seen it..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte riktigt som det var tänkt

Det blev inte riktigt som det ursprungligen var tänkt idag. Strax efter klockan nio kom ett sms från Fästmön där hon berättade att hon hade så ont i ryggen att hon hade grinat och inte kunde jobba idag. Så jag behövde liksom inte skynda mig ut och barnvakta. Nu är Anna vuxen och inte i behov av nån barnvakt, men hon är inte den som stannar hemma från jobbet i första taget. Därför ville jag ge mig ut till Himlen för att kolla läget.

Men först ringde jag mamma och fick rapport om 96-årskalaset hon hade varit på igår kväll. Jag säger då det… Somliga tanter kan partaja, mamma hade till och med druckit några droppar vin, vilket hon aldrig gör i vanliga fall. Ett och annat ögonbryn höjdes hemma hos mig…

Jag kollade om Anna behövde nånting och till sist hade jag packat en liten kasse med medikamenter, vetekudde och skitgoda kakjävlar. Trodde jag. På Tokerian köpte jag lite kompletteringsprylar till Annas middag samt lämnade in Lotto och bytte till mig en ny trisslott. Jag och mamma hade vunnit 45 kronor.

Det var riktigt soligt och varmt idag. Därför hade jag igår lagt de skitgoda kakjävlarna i kylen. De kom alltså inte med ut till Himlen. Det var bara att ta en tur till ICA Solen och köpa ett nytt paket. Synnerligen irriterande, men samtidigt har jag ju nånting smaskens kvar här hemma.

Kakjävlarna. Till vänster om dem en låda med ägg, till höger en vitlöksgömma och ett grönt äpple, under gula lökar och över en flaska mousserande vin som jag fick av min Sister till födelsedagen förra året samt skymten av en liten flaska champagne, sparad från en nyårsafton för fyra år sen eller nåt.

Fick gott kaffe hos Anna och vi satt och pratade en stund. Hon var alldeles sned, lutade åt höger, liksom. Elias var inte piggare idag, snarare tvärtom med huvudvärk och allmänt hängig.

Jag tjatade tills Anna tog en av mina medhavda värktabletter. Sen tryckte jag ner henne i sängen och smorde in den onda ryggen med Ipren gel. Hon blev alldeles lullig av tabletten, men jag tror att hon behövde slappna av och att det var därför den ”tog”. Det hade väl blivit si och så med sömnen i natt också, kan jag tänka. Stackars älskling!

Framåt kvällningen åkte jag in till stan igen. Köpte mat hos Mac Jack bara för att kunna dra av vindrutorna på bilen – Mac Jack ligger ju vid en mack. Fast den macken hade slutat med luft och vatten, så rutorna är lika skitiga som innan. Däremot är jag mätt. Det blev kycklingburgare med tjocka pommes och en burk apelsin-Fanta. Den enda gången jag dricker läsk är när jag äter korvkioskmat. Och till den maten räknar jag inte mat från Mac Donald’s eller såna ställen.

Söndagsmiddag.

Nej, jag lever inte riktigt som jag lär. Fick lite dåligt samvete eftersom jag hade tidsinställt ett blogginlägg med ett fiskrecept – och sen köpte jag slaskmat till mig själv. Men det är inte roligt att laga mat när man är ensam, så fisken med rom ska jag göra när Anna kommer hit nästa gång. Eller när mamma kommer i påsk.

Nu går en maskin med tvätt och jag ska slå ner rumpan och läsa lite innan det är dags att se sjätte avsnittet av tio av Brottet klockan 21 på SvT1. Och vem vet… Det kanske blir en skitgod kakjävel till detta…

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag dog inte

I natt vaknade jag vid två-tiden av en fruktansvärd magvärk.  Naturligtvis hade jag så ont att jag trodde att jag skulle dö. Jag var uppe och trampade i lägenheten några gånger innan jag tog mitt täcke och försökte komma till ro i gästsängen för att inte störa Fästmön. Tog min morgonmedicin mot magsåren redan på natten, men tyckte inte att den hjälpte. En gång för länge sen hade jag så här ont och då sa doktor Anders att det nog var magsåren. Såna kan vara extra illasinnade vissa dagar/nätter. Kanske det.

Mådde inte så bra i natt och är väl inte så pigg idag…

                                                                                                                                               Naturligtvis spekulerade jag i om det var nåt fel på pizzan, men Anna hade ju ätit en likadan och mådde fint. Nästa nedslag blev på den mexikanska chokladen från Siv. Jag tog två rutor av chokladen igår kväll. Men nej, det var ju liksom inga excesser. Framåt sextiden började värken släppa och jag sov av och till fram till klockan åtta när mobillarmet dansade igång. Anna och jag ska nämligen ut till Morgonen i Förorten och vara med Elias ett par timmar på förmiddagen.

Dessutom var det uppenbarligen sista dagen med Dagens Nyheter igår, för i morse kom bara lokalblaskan. Snyft! Jag saknar den redan!

Men tyvärr, alla belackare, jag dog inte den här gången heller! Jag överlevde och tog en extra tablett nu på morgonen. HA!

Read Full Post »

Nya utmaningar: 1 500 bitar itusågad Renoir

I payed a little visit to Hortellskan and K dearest på vägen hem efter att ha skjutsat Fästmön till jobbet. Och trots att Hortellskan – jag funderar på att döpa om henne till The Monicer – kan det vara nåt? – försökt gissa rätt på den sjunde bildgåtan otaliga gånger men misslyckats bjöd hon mig på kaffe. Kaffe ur ljuvligt vacker och drickvänlig ORANGE mugg. Och en härlig jordnötskaka till! Med mig i bilen fick jag sen den nya utmaningen: 1 500 bitar itusågad Renoir.

Ny utmaning!

                                                                                                                                                         Jag lovade att ringa dem i kväll när jag hade lagt pusslet klart. Skämt åsido, det lär nog ta en stund. Det är lika många bitar som det förra, men detta skulle vara svårare, enligt de två pusselexperterna. Anna har messat och oroligt undrat om jag redan börjat, men det har jag ju inte. Inte i skrivande stund, i alla fall…

Lite nytta har hon gjort Tofflan idag, trots allt och även om det ser ut som om hon mest suttit vid datorn och bloggat. Jag har fyllt på en rejäl dos spolarvätska i bilen och gav den även en manuellt snabbtvätt – det vill säga drog av framrutan och bakrutan när jag ändå var på macken.

Den lilla strykhögen är borta från gästsängen och jag har skurat rent i badrummet och i toa-/duschrummet. I morgon ska jag städa resten av hemmet.

Det ger mig en sorts frid att städa. Städningen i sig gör mig varm och det är skönt att ha nåt att göra med händerna som inte handlar om att hamra på ett tangentbord eller vända blad i en bok. Jag har ett visst behov av att få göra nåt med händerna, nåt med rörelse. Men det här med att fylla dagarna börjar bli tufft nu. Det har gått bra hittills, jag är min egen hårdaste domare och feodalherre. Men nu vill jag göra nåt där jag träffar andra och framför allt nåt som jag får en inkomst av. Idag kom åter ett nej på en tjänst jag har sökt och det är lätt att tappa modet när man får sån post. Väldigt lätt.

Read Full Post »

Hur kör du människa???

Igår, på nyårsafton, höll jag på att skratta ihjäl mig när jag öppnade lokalblaskan. Ja, inte för att lokalblaskan är så förbaskat rolig – för det är den sällan – utan för att Mannen Med De Många Titlarna/Epiteten hade författat en helt fruktansvärt roligt bilistkryss. Mannen i fråga är då Stig-Björn Ljunggren, statsvetare, konsult, myckettyckare, bloggare, socialdemokrat MED MERA. (Det är nog första gången jag skrattar riktigt hjärtligt MED en socialdemokrat. Jag har svårt att se nåt roligt med dem, nämligen.)

Stig-Björn Ljunggren, vars bilistkryss tyvärr TYVÄRR inte ligger ute på hemsidan, blev inspirerad till krysset efter att ha kört runt lite i sin hemstad. Vilken hemstaden är, framgår inte av papperstidningen, men jag kan berätta att Uppsala är precis lika… inspirerande.

De frågor jag skrattade mest åt är basala saker som

Varför blinkar du inte när du svänger?

och

Varför blinkar du när du inte svänger?

Men lika… roliga/funderliga var frågor som

Varför blinkar du inte i rondeller?

och

Varför saktar du ner när det är grönt i stället för att gasa förbi innan det blir rött?

Andra viktiga frågor är

Varför kör du 30 där det är 50?

och

Varför håller du dig inte i din fil när du kör?

och

Varför skrapar du inte rutor, stålkastarglas och nummerskyltar?

och

Varför talar du i mobiltelefon fast du då kör sämre?

Och så viktigast av allt:

Varför åker du inte buss när du egentligen inte kan köra bil?

Riktigt roligt hade jag när jag läste bilistkrysset. Framför allt insåg jag att de enda som kan köra bil i Uppsala – trots att ingen av oss är född här – är Stig-Björn Ljunggren och jag.

Read Full Post »

Datorer och spel – på stenåldern och idag

På stenåldern, för så där en 20 år sen, fick jag min första dator. Det var en Macintosh, en grym liten sak som var FRUKTANSVÄRT dyr! Vi var outsiders på mitt jobb – ”alla andra” hade PC. Nackdelen var att man sällan fick hjälp när tekniken krånglade – fördelen var att man faktiskt LÄRDE sig att fixa många problem själv…

Det gick aldrig så här långt, men var många gånger nära…

                                                                                                                                                            Som så många andra uppmuntrades jag i början att spela datorspel. Ett skäl var att man skulle lära sig hantera datormusen. Det allra första spelet jag lirade – och som jag blev så fast i, att jag än idag knappt vågar starta det – var Tetris. Skärmen var svartvit, musiken rysk och när man la sig för natten såg man rutor i olika konstellationer som trillade ner framför ögonen och i huvudet hörde man elektronisk balalajkamusik.

Idag händer det allt mer sällan att jag spelar på datorn. Den där första perioden med Tetris var tuff – det var TUFFT att vänja sig av vid spelet – så att man fick nåt gjort på jobbet…

På PC:n fick sen Tetrisrutorna färg.

                                                                                                                                                          Nästa dator blev en liten bärbar Mac och den tog jag hem ibland – och spelade på. Fast då var det nåt spännande strategispel som handlade om Aladdin, om jag inte minns fel. Det gällde att klura ut en massa saker för att komma till nästa level.

När jag så småningom fick bonusbarn var ett av favoritspelen nåt mystiskt spel som utspelade sig i Egypten, bland pyramiderna. Jag tror aldrig att jag och I kom längre än till level fyra. Och då ska du veta att jag var runt 40, I ungefär sex år…

I början av 2000-talet förirrade jag mig bland pyramiderna – i cyberspace…

                                                                                                                                                             Idag kan jag IBLAND koppla av med spel som Sudoku, UNO eller Backgammon på datorn. Jag föredrar spel som inte låter för mycket och det får absolut inte ha med krig att göra. Detta därför att jag har en liten åskådare ibland som är sju år och heter Elias. Han brukar då och då spela  på en sajt på internet och en gång när jag skulle ”barnvakta” honom kollade vi in spelen där. Då fastnade jag för ett spel som jag inte minns namnet på, men det var en sorts fluffiga figurer som man skulle para ihop och när de blev minst tre föll de till marken. Lite som Tetris, alltså… Och ärligt talat… Jag HAR gått in och spelat, inte bara EN gång, utan FLERA gånger, UTAN att ha Elias att ”barnvakta”… Så jag gissar att jag delvis har fastnat i speldjävulens klor igen… Men för det mesta använder jag idag min lilla minibärbara Eee-PC med sin tiotums-skärm till annat än spel. Att blogga, bland annat. Om stenåldern och gamla datorspel…

Read Full Post »