Väninnan: Rapport från Rosenbad

Ett inlägg om en bok.

---

 

När det sker stora, obegripliga katastrofer och händelser minns vi ofta lång tid efteråt vad vi gjorde och var vi var just då – även om det inte var vi själva som var med i skeendet. Jag minns den morgon jag fick veta att Anna Lindh hade dött, mördad av en knivgalning inne på NK i Stockholm. Vi såg presskonferensen på TV på jobbet och alla var chockade. De flesta av oss hade ju hört att det hänt nåt dan innan. Men detta hade i alla fall inte jag väntat mig.

Eva Franchell var med Anna Lindh när hon blev knivhuggen. Det här är boken om mordet, men också om tiden före och efter Rosenbad. Boken kom ut just som min egen personliga katastrof hade drabbat mig. Kanske är det skälet till att jag inte vågade införskaffa den på så många år. I början på sommaren 2015 hittade jag Eva Franchells bok Väninnan på Erikshjälpen.

Redan i bokens tillägnan i början vet jag att jag tycker om den och att jag ska låta mig bli gripen av den. Författaren har haft två väninnor – den ena dog i cancer, den andra blev mördad. I det första kapitlet beskriver Eva Franchell skeendet inne på NK. Hon var ju med, hon var ögonvittne. Och skulden hon känner, att hon inte kunde skydda sin bästa väninna, följer henne ända till slutet av boken. På sidan 309 (av 347) i pocketutgåvan skriver hon:

[…] Jag tänker ju tanken om och om igen. Tänk om jag varit snabbare, tänk om jag bara fattat och hunnit knuffa undan henne. Jag har ont av all skuld, […]

Efter skildringen av mordet beskriver författaren hur hon blev bekant med Anna Lindh och hur de blev kompisar i stället för jobbarkompisar, på ren svenska. Men vi läsare får också en intressant inblick i det politiska spelet bakom gallerierna. Eva Franchell ger bilder av svenska politiker som är båda annorlunda och intimare än dem vi fått se via media. Hon skildrar dem nästan sakligt och konstaterande. Jag ser bland annat min gamle gymnasiepolare Lasse Stjernkvist fladdra förbi, liksom Alice Bah. Den senare är programledare och frågar tillsammans med Lennart Ekdal ut Göran Persson i TV4.  Statsministern ger följande omdöme efteråt:

[…] – De var bedrövliga! […] Den där Alice Bah, hon kunde ju ingenting, väser Göran till mig på väg ut. […]

Till och med efter kollapsen, vid mötet med Göran Persson kring hans bok, får vi veta följande:

[…] – Men det var något du undrade över, säger han sedan snabbt för att komma bort från sina frågor.
Han har suttit vänd snett ifrån mig och pratat som till en medarbetare, vilken som helst som man inte behöver ta någon notis om. Men nu ser han mig faktiskt i ögonen.
– Ja, efter mordet på Anna och allt som hände sedan. Jag menar med alla rättegångar och så… Varför ringde ni aldrig till mig? Jag tänker, varför hörde ingen av sig och frågade hur jag hade det?
Han fortsätter att titta på mig, oförstående.
– Men vem skulle ha ringt till dig, menar du? […]

Dialogen ovan skulle ha kunnat appliceras även på min egen katastrof, för övrigt. Tystnaden efter katastrofen. Tystnaden och skuldbeläggelsen… Jag känner sorgen och bitterheten helt klart bara i det faktum att Eva Franchell återger samtalet.

Det här är en riktigt bra bok. Trots att den kom ut för ett antal år sen, i januari 2009, är den mycket läsvärd. Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Senaste varningen: Mjölk är livsfarligt!

Ett inlägg om mjölkens faror.

---

 

Jag älskar mjölk!

Det varnas ju rätt som det är för vissa dieter och vissa livsmedel. Såna varningar ska man ta på allvar – men man ska förstås också tolka forskningsresultat på ett sansat sätt, är min uppfattning. Jag tror att en bra och balanserad kost är det bästa, det vill säga lite av allt. Fast det kan ju vara rätt svårt om man har fäblesser för olika smaker och saker man kan stoppa i munnen.

Jag älskar mjölk. Det är den dryck jag helst väljer till mina måltider på vardagar, i alla fall. (Vin är rätt gott också, men det får vara måtta på intaget!) Naturligtvis blir jag helt chockad när jag läser på nätet att mjölk inte alls ger nåt skydd mot frakturer, som man länge hävdat, utan i stället kan vara rent livsfarligt! Under flera år har nästan 110 000 män och kvinnor från tre län har deltagit i undersökningen som nu har presenterats i British Medical Journal.

Vi är väl många som har hört att mjölk är bra för skelettet och mot benskörhet. Men resultaten av den nya undersökningen visar att det faktiskt är tvärtom! Bland kvinnor som drack tre glas mjölk om dan var frakturer till och med vanligare än bland dem som drack högst ett glas per dag. Bland männen var frakturer lika vanliga hos storkonsumenter som lågkonsumenter av mjölk.

Men det läskiga är att forskarna dessutom har kommit fram till att dödligheten ökar rent generellt med ett högre intag av mjölk! Bland kvinnorna var dödligheten till och med nästan fördubblad. Ost och yoghurt, däremot, visar ingen koppling till varken frakturer eller dödlighet. Hur kan det komma sig?

Det kan vara så att mjölk ju innehåller höga halter av laktos. Detta kan brytas ner till galaktos, nåt som har visat sig ha samband med för tidigt åldrande och död. Dessutom har storkonsumenterna av mjölk visat sig ha förhöjda halter av vissa ämnen i blodet, ämnen som orsakar till exempel inflammation.

Nu ska forskarna rota mer i detta och göra nya studier innan det faktiskt går att eventuellt bevisa att mjölk är skadligt. Och det tycker jag är bra, för jag älskar ju som sagt mjölk och vill gärna fortsätta dricka det till maten.

Vad dricker DU helst till maten???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Eller var?

Ett undrande inlägg.

Var vi i Syrien, Afghanistan, Irak eller kanske i nåt jordbävningsområde på Filippinerna? Nej, vi var i… Uppsala. Japp, det är sant.

Uppsala, den 28 mars 2014.

Livet är kort. Jag är mycket glad att jag slipper vara med om nåt krig, men chockad över det som händer i centrum.

Read Full Post »

Helgglimtar

Ett inlägg med diverse glimtar från helgen.

Jag har ju redan visat en del av vad som hände i Dalarna här på bloggen. Vi är nog fortfarande lite chockade över hur Super G hanterade visenten…

Hon vågade klappa snorrkas!

Men än mer chockade var vi nog över det faktum att Gunilla – tvärt emot vad hon själv påstår – kan laga jättegod mat! Här slår husmor till, med kockhandduk och allt!

Super G vid spisen. Hon har verkligen många saker i sin byxa strängar på sin lyra.

Däremot var det inte tillåtet med cookalong, utan gästerna fick hålla sig i ett annat rum. Gunilla hade antagligen hemliga recept, för det var cook alone som gällde hela helgen.

Vidare provade vi en och annan öl – det var ju Oktoberfest. Och så fotades det en del. Vi blev båda mycket förtjusta i Gunillas mobilfodral.

Gunilla fotar. Notera det snigga mobilfodralet – pilen i mitt. På bordet, vid pilen, en av ölsorterna vi provade. Vid översta pilen – jordgloben?

På fredagskvällen bjöd Gunilla på ugnsbakad lax och på lördagskvällen en jättegod kycklinggryta med ris och grönsaker. Som synes på min tallrik åt jag många grönsaker. Till det drack vi Svartöl, en bayrare.

Kycklinggryta med ris och grönsaker samt Svartöl (vid pilen).

Söndagen hade något bättre väder att bjuda på, så när vi hade packat in alla våra grejor i bilen packade vi även in Gunilla. Vi skjutsade henne till okänd ort och därifrån fick hon promenera hem. Nåt straff skulle hon ha för att hon hade visat sån stor gästfrihet!  😈 Men först tillbringade jag en lååång stund i Gunillas bibliotek. Åter blev jag mycket imponerad.

Gunillas bibliotek.

Vi hade inte shoppat nånting på hela helgen. Men så flög f*n i oss på vägen neråt landet och vi stannade till hos Karlsson i Gåvan. Eftersom det var lunchdags studerade vi menyn utanför. Nån flaskfilé blev det dock inte…

Flaskfile.

I stället höll vi oss till nåt grönt.

Prästkragar och nåt grönt.

Inne i affären träffade vi på Karlsson själv på en av hyllorna.

Karlsson själv stod på en av hyllorna.

Vad hamnade i shoppingkorgen då? Tja jag köpte billiga servetter och ett spel.

Deckarspelet följde med hem till New Village.

Båda två hittade vi snigga läderfodral till våra iPhoner till bra pris. Jag har nu haft mitt i mindre än ett dygn, men är mycket nöjd med det! Nu slipper Gunilla oroa sig för att vi ska sno hennes… 

Ett tjockis-svart iPhonefodral till mig. Fästmön köpte ett vitt.

Jag tänkte ett slag inhandla den här skylten och åka och leverera den in person till nån jag inte estimerar så mycket. Men varför slösa pengar på nån man inte gillar? Den fick vara kvar i affären.

Den fick vara kvar i affären.

Vi for vidare neråt landet – och sen lite norrut igen, till Himlen. Anna behövde hämta lite grejor för de knappa två veckor som återstår av hennes vistelse i New Village. Där hemma var allt sig för övrigt likt – utom att jag upptäckte ett lik i sovrummet i form av en definitivt död krukväxt. Jag slog en signal till min hulda moder innan vi tog en kvällspromenad till Maestro. Där fick vi som vanligt utmärkt service! Men ljuset tändes inte förrän till kaffet på maten, ungefär…

Ljuset tändes först till kaffet på maten.

Nåja, man kan inte tänka på allt. Maten var – också som vanligt – fantastiskt god. Vi tog spett båda två – jag med kyckling, Anna med fläskfilé. För mig gör de alltid en specialare, eftersom min rätt inte står på menyn. Toppen! Anna hittade en och annan seg bit, mitt var perfekt. Godast var nog emellertid pommesen, gjord på riktigt sätt, där och då. Till maten serverades fräscha grönsaker, tzatziki samt béarnaisesås. Vi drack var sitt glas italienskt rött till.

Maestro bjöd på underbart god middag.

Det var skönt att promenera tillbaka, för totalt sett blev det i alla fall tre kilometer. Skönt också att inte gå och lägga sig direkt på en middag. Idag hinns nog ingen promenad för min del, men Anna är iväg och tränar. Jag ska fixa till mig lite och sticka över till Tokerian för att fylla på förråden med bröd och mjölk – och kanske en grönsak. Vi ska äta lite soppa innan det är dags för Anna att jobba. Mitt jobbsökeri flyttas därför fram till i afton. Men då måste jag också hinna fixa till mig inför morgondagens övning…

Skönast var det nog emellertid igår att krypa ner mellan rena lakan (nån hade gjort sitt jobb i förväg här). Men det kändes som om det var en hel ocean emellan oss! Min säng är 180 bred och vi hade just tillbringat två nätter i en 105-centimeters säng! Tusen tack, både Gunilla och Johanna!

Toffelfötterna vinkar god natt.

Det var min helg, det. Vad gjorde DU med din??? Som vanligt är jag nyfiken och vill veta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Det är en tragedi

Att från en dag till en annan bli av med sitt jobb är en tragedi – åtminstone för den som vill jobba. Tro mig, jag vet. Därför kan jag inte glädjas åt det som har drabbat högsta tjänstemannen vid min förra arbetsplats. Hela ens tillvaro förintas, mattan rycks bort under fötterna, ja, golvet rämnar, ungefär. När man inte är beredd. Då spelar det nog egentligen ingen roll att man får över fyra (4) miljoner kronor i avgångsvederlag (såna summor hamnade aldrig på mitt konto). Men det klart att en viss tröst är det ju.

”Rött löv igår…”

Men miljonerna kan inte lindra det faktum att 40 års yrkesliv inom ett och samma företag avslutas på det här viset. Fast… det var rätt tufft efter 23 år också, kan jag meddela. Och kanske är det så att man efter 40 yrkesverksamma år och med 4,3 miljoner på kontot nog skulle kunna tänka sig att gå i pension – det är ju möjligt rent ekonomiskt – och man måste ju ändå vara 60+ troligen.

För övrigt säger tjänstemannen att hon och den förtroendevalde att de har olika ledarstil. Det är tjänstemannen själv som hävdar att hon vill jobba underifrån. Enligt den förtroendevalde handlar det inte om ledarstil utan om att tjänstemännens roll är att se till att politiska beslut genomförs. Den förtroendevaldes roll, enligt honom själv, är att vara lyhörd mot medborgarna och fatta beslut i den riktning som man utlovade i vallöftena och som man sedan vann valet igenom.

Man får inte glömma bort att komma ihåg att det är vi som har rösträtt som väljer de förtroendevalda, nämligen. Vi väljer inte tjänstemännen. Det enda sättet för oss att påverka är att delta när det är val. Oppositionen med sossarna i spetsen rasar förstås. Oppositionsrådet för S är chockat eftersom hon uppfattat att den höga tjänstemannen är både respekterad och kunnig. Föga hjälper det väl att jag personligen både har hört och upplevt andra… versioner.

Trasig.

Jag var 47 år när tragedin inträffade för mig. Nu har det gått fyra år och jag kämpar fortfarande för att få ordning på min raserade tillvaro. Några fyra miljoner fick jag förstås inte. Jag fick inte ens ett tack. Men tro det eller ej, jag har kämpat och jag har klarat mig ändå utan några miljoner. Däremot har jag som människa förstås påverkats av allt. Jag har inte blivit nån gladare människa, men en positiv effekt det hela förde med sig var att jag lärde mig att vara glad över livet självt och att se livet som en gåva. Tack vare att en kollega ingrep i en krissituation och gjorde nånting konkret räddade hon mitt liv. Jag tror inte att nån förstod att jag var millimeter från att ta mitt eget liv.

Men jag har farit illa och jag är skadad, trasig. Mest stryk har nog mitt förtroende för människor tagit. Jag kan aldrig lita på nån igen och jag går alltid och väntar på ett hugg i ryggen. Varje gång det stormar känner jag mig ensammare än ensammast. Men jag vet också var de lojala och de som bryr sig finns – inom familjen. Där har man nämligen alltid både tillräckligt med tid och kärlek, oavsett. Och det är jag mycket, mycket glad över.

Det har inte blivit så mycket sömn i natt. Jag var så arg och ledsen att jag hade svårt att sova. För det jag fick mig till livs igår eftermiddag var någonting som enligt mig faller under kategorin skambud. Och jag har min yrkesstolthet att tänka på. Jag vill göra ett bra jobb, annars vill jag inte göra nåt jobb. Därför räknar jag med att ta ut all innestående semester under maj månad och knata till Arbetsförmedlingen igen och förnedra mig den första vardagen i juni. Vem vet, jag kanske får sällskap av en före detta Hög Höna. Föga troligt, men…

Livet är kort.

Read Full Post »

Några fattas mig

Den här helgen har jag nåtts av två vänners dödsbud. Det första var väntat, men ändå. Det ena kom alldeles nyss. Jag vet inte vad jag ska säga, tänka, känna, jag är alldeles, alldeles… chockad.

Det var inte länge sen jag ringde vännen K och grät i hennes öra. Livet är kort för somliga och framför allt är det inte rättvist. Jag klagade min nöd, hon ville veta mer. Vi skulle höras igen. Det blev inte så. Jag messade mitt nya mobilnummer i fredags. Det kom inget svar.

För två år sen när jag var på sjukhus var vännen K den enda av vännerna – familjen undantagen – som ringde min sjukhustelefon. Hon hade tid, hon tog sig tid, hon brydde sig. Hon duttade, hon flamsade och fick mig att skratta. Vem ska ringa mig den här gången? (Ja, jag vet, det är jävligt själviskt att tänka så.)

Tack vännen K för att du ändå har varit en del av mitt liv! För att du lånade ditt öra, för att du delade med dig av dina kunskaper som syster, för att du erbjöd mig att förvara familjeporträtten i ditt hem, för alla böcker du skickade mig, för alla tröstens ord du har gett mig under den korta tid jag har känt dig! Du fattas mig!

Mina tankar går till din familj, det är en stor förlust för dem alla. Vila i frid, käraste, käraste K!

Livet är kort. Kortare än du nånsin vet.

Read Full Post »

Snuskfåglar!!!

Varning för snusk!!!

Tillhör du dem som tycker att pingviner är söta och oskyldiga? Ha! Till och med forskarna studerade pingvinerna blev chockade: pingviner är ursnuskiga och inte särskilt gosiga sexuellt sett! Och faktum är att forskarna inte bara blev liiite chockade, de blev så chockade att resultaten inte publicerades förrän hundra år senare, det vill säga nu.

Vad var det som chockade då? Tja, nekrofili, sexuellt tvång, sexualiserat våld mot ungar och homosexualitet, för att nämna något. Betänk nu att detta var hundra år sen. Vi som lever nu vet att det förekommer pedofili och misshandel av barn i människovärlden. Homosexualitet bland människor är visserligen varken en sjukdom eller olagligt i vårt land, men det är en handling som i vissa länder leder till dödsstraff. Sexuellt tvång är inte alls särskilt ovanligt i människovärlden. Men nekrofili? Tja, det visade sig inte vara så vanligt bland pingviner heller. Redan 1910 insåg forskarna att pingvinerna inte ser skillnad på en hona som ligger ner för att hon är död och en hona som ligger ner för att hon är redo för parning. Eh för… ja just det. Det var uppenbarligen de manliga pingvinerna som stod för det sexchockande beteendet…

Själv visste jag ju redan sen tidigare hur det låg till med pingviner. Fula i munnen är de också, bör tilläggas.

Read Full Post »

Jorå…

Räkorna fick plats!!! Ägghalvorna var nog påskbordets bästa.

Syns äggen för allt det andra..?

Och sen tog jag lite till. Mat, alltså…

Så här såg min påsktallrik ut.

Mamma fick också lite med. Jag tror att hennes kropp blev lite chockad av normal mat…

Medan mamma höll sig till musten tog jag en påsköl till. Det visade sig innehålla… Jämtlandsodjuret… *ryser*

Ett öl som innehåller Odjuret..? *ryser*

Read Full Post »

Pappis födelsedag idag

Idag är det min lille Pappis födelsedag. Bara det att jag inte har nåt för att försöka ringa honom och gratta – han är ju inte kvar här nere på jorden utan uppe i himlen. Nu tänker säkert massor av folk som läser det här:

När ska hon släppa sin pappa och gå vidare?

Pappa finns i mina tankar varje dag och det lär ta tid innan jag kan släppa taget. Skälet är att hans död var så onödig och så on och jag har inte haft möjlighet att bearbeta den ordentligt. Eftersom min lilla mamma försökte rädda livet på pappa och misslyckades var hon chockad ganska lång tid efteråt. Detta innebar att jag fick ta hand om många praktiska saker. Sörjandet fick jag ställa åt sidan. Men visst kom det dagar för mig också när jag bara kollapsade och grät! Fast inte när mamma var med, förstås. Då var jag stark.

Nu tror jag att min lille Pappi har det bra uppe i sin himmel. Många gånger har jag varit glad att han slapp uppleva mina senaste år och allt skit som har hänt. Men jag tror nog han hörde min före detta kollega hånskratta när jag talade om min verklighet och en framtid på en parkbänk. Jag glömmer det aldrig, det var nog det värsta hånet jag har fått mig till livs. Eller nej. Det allra värsta var nog när DLF* sa till mig att jag en dag kommer att tacka för detta helvete jag har genomlidit och delvis fortfarande lever i. Hur är man skapt när man säger sånt? Jag förstår inte.

Nu ska jag ställa mig vid strykbrädan och filosofera en stund medan jag gör lite nytta. Sen blir det ett telefonsamtal till mamma, som säkert är ledsen idag. Fästmön arbetar till klockan 20, så jag är ensam tills jag åker och hämtar henne.

Mina tankar flyger genom rummen och tårarna rinner nerför mina kinder.

Jag saknar dig så, Pappi!

                                                                                                                                                        *DLF = en synnerligen obehaglig person på min förra arbetsplats, inte ens värd att benämnas kollega

Read Full Post »

Tofflans Kulturnatt i Uppsala 2011: Från Kitty till… Kitty

Plötsligt fann vi oss… barnfria! Och Fästmön ledig från jobbet! Det stämde inte, men både Elias och Frida skulle träffa kompisar och sova över! (Storasyskonen är ju myndiga, så de räknas inte som barn längre.) Vi åkte och lämnade Elias hos kompisen, mellanlandade på ICA Solen för att handla åt Slaktar-Pojken, svårt sjuk i förkylning, samt Linn, som skulle få hem en middagsgäst, och packade ryggsäck med brillor, tröjor och blodsockerapparat. Och så marscherade vi mot busshållplatsen för att ta bussen in till Kulturnatten i Uppsala 2011. Vi var visst inte de enda som studerade tidtabellen…

När går bussen???

                                                                                                                                                            Vårt första mål var att gå till Akademihotellet, gamla UBBO, för att kolla in Kitty Lindstens underbara tavlor. Först fick vi en promenad som bara bar uppför och uppför. För att stanna och få flämta lite fotade jag denna sten utanför Gustavianum, eller vid universitetsparken.

En runsten i universitetsparken.

                                                                                                                                                             Nästa stopp blev vid ett läckert staket som jag nog inte skulle våga klättra över i rädsla för att få ett spjut på… fel ställe…

Ett sånt här spjut vill jag inte riskera att få på fel ställe…

                                                                                                                                                             Man brukar säga:

Sådan herre, sådan hund.

Om Kitty och hennes tavlor säger man:

Sådan Kitty, sådan konst.

Kittys tavlor är verkligen lika färgsprakande som konstnären själv!

Kitty vid en av sina favorittavlor, den med katterna, förstås.

                                                                                                                                                         Kitty målar inte bara på duk utan på till exempel träbitar och tegelpannor. Men det konstverk som blev Annas och min gemensamma favorit var denna tavla:

Vår favorittavla!

                                                                                                                                                               Vi tittade runt lite och satt ner och pratade en stund med Kitty och Monica den Halta som tagit sig dit per limousine taxi. Ett mysigt par som verkligen kompletterar varandra!

Nästa anhalt blev Uppsala slott dit vi inte flåsade uppför backen för att se Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning Heteronorm och etnonorm. På väg uppför slottsbacken blev det förstås ytterligare stopp för fotografering.

Silhuetten av Domkyrkan.

                                                                                                                                                       Slottet är läckert rosa till färgen och fasaden renoverades för några år sen.

Norra tornet är ännu vackrare inuti med bland annat urhäftiga takmålningar. I mitt förra liv var jag ofta där på 1980- och 1990-talen som tjänsteman vid fullmäktigesammanträden.

                                                                                                                                                        Elisabeth Ohlson Wallins utställning bestod av tio jättefoton som både var chockerande och tänkvärda – som hennes bilder allt som oftast är. Anna, däremot, blev nog mest chockad över att ha blivit erbjuden såväl kondomer som glidmedel av några ungdomar utanför utställningslokalen.

Tror de att jag är torr, eller?

Ehum… Vi inhandlade var sin affisch à tio kronor och jag tror att båda affischerna överlevde Kulturnatten utan att klämmas i min ryggsäck!

På slottsgården var ljuset enormt vackert och det blev mer fotografering.

En häftig fontän.

                                                                                                                                                              En annorlunda kontrast bildade den här palmen och Gunillaklockan i bakgrunden:

Kontraster.

                                                                                                                                                              Så blev det dagsför Kickorna att få i sig lite mat och dryck för att orka med mer kultur. Vi hoppade in på Thai village i Forumgallerian efter att vi växlat några ord med Annas gamla kompis, som vi höll på att bara springa förbi. Det var ganska fullt inne på restaurangen, men vi fick ett bord för två – intill Annas före detta grannar… Liten värld! Trevliga var de, i alla fall och det blev lagom med prat till maten.

Grön curry på tigerräkor. Lite hett och gott!

                                                                                                                                                                 Efter god mat och var sin öl stegade vi tillbaka upp på gågatan och forcerade folkmassorna. Jag tycker folkmassor är jobbiga, så det var bra träning. Vi sökte oss upp mot Stadsbiblioteket där det fanns flera intressanta bokbord. Tyvärr började det mörkna och man såg väldigt dåligt vilka titlar som bjöds ut. Anna köpte en fin och intressant fotobok, jag fastnade för denna, men köpte den inte:

Kickan skulle ha varit boken för oss, eftersom vårt interna samlingsnamn är Kickorna.

                                                                                                                                                         Anna hittade en bok om stjärtar som hon tänkte köpa åt mig, men hon gjorde det inte.

Vi flanerade över ån och betraktade de vackra färgerna och speglingarna av kulörta lampor från en av restaurangarna vid åkanten. Så halkade vi in i bland stånd och en utställning med indiska influenser. Utställningen begrep vi inte så mycket av, tyvärr.

I ett hus intill, däremot, visade George Lulich underbara bilder från Uppsala. Lägg namnet på minnet, för bilderna var verkligen fina!

Nästa stopp blev Upplandsmuseet där vi hade hoppats få stråla samman med sysslingen. Men klockan hade sprungit på och han hade lämnat etablissemanget. Utställningen (O)mänskligt var emellertid kvar och den tittade vi på förstås. Det var ingen utställning man gick oberörd ifrån…

De vita böckerna hjälpte till att illustrera vad som hänt genom tiderna…

                                                                                                                                                        Slutligen passerade vi några godisstånd på väg till bussen ut till Förorten. Jag köpte en kaka hasselnötsbräck i vit choklad och har faktiskt inte provsmakat den än. Men som du ser på bilden var det omöjligt att passera utan att handla nåt…

Omöjligt att passera!

                                                                                                                                                                Sista anhalten innan bussen blev ett stånd där man sålde remmar med syntetisk smak. Men i alla fall. Jag kan inte låta bli. Det blev kola, salt lakrits, melon och coca cola.

Och slutligen hittade jag den här lilla Hello Kitty-kameran som får avsluta detta inlägg. Jag behöver ju ersätta min tejpade mobilkamera och kanske kan denna godiskamera vara nåt…

Kan denna ersätta min tejpade mobilkamera?

                                                                                                                                                            Tack för att du följde med mig på Kulturnatten via bloggen. Och du som var i Uppsala, var du nere på stan och tittade på nåt???

Read Full Post »