Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tjänstemän’

Ett inlägg om en man som lärde mig mycket.


 

Röd kepsJag skriver rätt ofta här på bloggen om att jag har mött så många dåliga chefer under min yrkeskarriär. Men de har faktiskt inte alla varit dåliga. En del har haft flera bra sidor, andra kanske bara nån enda dålig sida. Häromdan läste jag ett blogginlägg om Pia Vingestråhles första chef Åke. Jag blev väldigt inspirerad att skriva om min första chef, den bästa jag har haft. Vi kan kalla honom Q. Och med andra ord vet jag säkert att det är så ont om Q… Det är faktiskt så ont om Q att jag inte hittar ett enda foto av honom. Därför låter jag den röda kepsen från Fågelfors hattateljé illustrera Q. En av Q:s favorithuvudbonader var nämligen just en röd keps.

År 1986 korsades Q:s och mina stigar när han blev min chef på det första riktiga arbete jag hade. Jag hade gått arbetslös ett tag efter studierna och levt på socialbidrag, som det hette då. Sen fick jag chansen att komma till Organisationen. Ärligt talat ville jag inte komma till Informationsavdelningen, jag ville jobba med kultur, främst litteratur, som var huvudämnet i min examen. Men det blev information och det blev Q som lärde mig alla grunder i jobbet.

Redan mina första arbetsdagar präglades av en hög ljudnivå. Det diskuterades nämligen inne på Informationsavdelningen. Det diskuterades högt, lika högt som det var i tak. Det fanns inga begränsningar. Det fanns ingen chef som sa

Tyst!

eller som censurerade sin personal. Med fascination betraktade jag mina nya arbetskamrater som ibland var rasande på Q för att han

inte fattade nånting.

Men visst fattade han! Han bara lät oss diskutera, argumentera, ha våra egna åsikter. Sen lärde han mig resten inom yrket också, vanligen den hårda vägen. Jag fick prova på, misslyckas, blev tillrättavisad på ett respektfullt sätt, gjorde om, gjorde rätt.

Information före beslut

var Q:s ledord och det retade såväl politiker som tjänstemän som gärna körde över både medarbetare och medborgare fler än en gång. Till sist fick de nog, de där slipsnissarna. När Q hade typ tre år kvar till pensionen kickade de honom på ett otroligt fult sätt. Ett sätt som Organisationen ifråga har fortsatt med sen dess. Q hade till stor del varit sitt jobb. Därför dröjde det inte så värst länge innan han blev sjuk och gick bort.

Grinande mössa svartvit

Den här mössan hade Q aldrig accepterat.

Innan dess hann Q också vara min extrapappa. Det var han som tvingade mig att köpa en skitful, men varm stickad mössa den där vintern när det var 30 grader kallt varje dag. Och det var Q som ryckte in tillsammans med G som extraföräldrar när jag var på sjukhus och mina egna föräldrar inte kunde eller ville komma och besöka mig. Sen blev det Q:s äldsta dotter som var partnerskapsförrättare när jag ingick partnerskap, tyvärr ett av mina större misstag här i livet.

Rolig, modig, kärv, envis, ärlig, lyhörd och jävligt kompetent både som ledare och inom yrket… Sån var min första chef Q. De flesta andra kan slänga sig i väggen, typ.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om inre påfyllningar och tömd skalle – utanpå.


 

Den här dan började inte så bra. När jag kom till jobbet var min skärm alldeles svart. Hur jag än klämde och kände på kablar etc ville den inte vara med. Så jag sprang ner till ADB-sektionen IT och fångade upp en av stjärnorna där. Efter en stunds micklande och en omstart av datorn fick skärmen liv igen. Vilken tur att somliga har magiska händer!

ADBsektionen

Vi har stjärnor på vår ADB-sektion.

 

Höstträd

Jag försöker hinna med hösten en stund varje dag.

Jag var sen i morse, men tack vare att grannen visat mig snabbaste bilvägen till jobbet var jag där på tolv minuter blankt. Därför fick jag vänta i friska luften i fem minuter. Idag var det fem grader varmt och ljuvligt skönt, om än inte soligt. Hösten fortskrider utanför och jag försöker få en stunds utevistelse varje dag även om det blir korta visiter.

Det har varit en hektisk dag på jobbet. Det fullkomligt trillar in arbetsuppgifter. Jag är inte världens snabbaste – än! – så det går inte alltid fort. Idag fick jag i alla fall iväg ett granskat dokument till dess författare samt påbörjade en ny granskning. Och kämpade med allt runt omkring, administration av diverse slag. Det är verkligen inte lätt att ta in all. Men jag lär mig och det går framåt och nu har jag provat på många saker – och märker till min förvåning hur mycket jag faktiskt tar in. Känslan att en inte är varken obildbar eller outvecklingsbar är rätt skön. Det ska bli väldigt roligt att få visa en före detta kollega min nya arbetsplats på måndag när hon dyker upp för en lunch!

Det var ganska skönt också att läsa i media att trenden att fler äldre får jobb håller i sig. En är inte helt värdelös, alltså. Det är hela tio procent fler tjänstemän över 50 som fick nytt jobb under årets tre första kvartal jämfört med samma period förra året, visar statistik från Trygghetsrådet. Det är till och med många över 60 som får nytt jobb.

Efter arbetsdagens slut tuffade jag vidare till M som tog itu med min kalufs. Det är alltid trevligt att träffas och prata, vare sig det handlar om böcker, nytt jobb eller rökande grannar (inte mitt problem för tillfället). För min del blir det en stunds skön avkoppling också. Jag bara sätter mig och blir fixad i huvet. Eller utanpå, dårå.

På hemvägen stannade jag till vid Tokerian för att handla lite mat och vid apoteket för att hämta ut lite medicin. Jag passade på att kolla om mina mediciner går att köpa utan recept, för jag tycker att det har blivit så krångligt att förnya recept. Två av tre kan jag köpa utan doktorns inblandning, men det blir förstås dyrare. Eftersom jag behöver även den tredje medicinen slipper jag inte från att kontakta mottagningen. Fast jag vägrar att använda Mina vårdkontakter, jag ringer och läser in på en telefonsvarare. Sen tar det fem jävla vardagar innan det finns ett e-recept på apoteket.

Idag fick jag ingen post som gjorde mig arg. Jag fick bara räkningen på min månadsavgift för bostadsrätten. Jag betalade den direkt. El- och vattenförbrukningen var ungefär som förra månaden, men jag gissar att det märks skillnad vid nästa faktura.

Men nästan bäst av allt idag var att jag via e-post fick min första lönespecifikation på över ett år. Nästa vecka trillar det in lön för de fem dar jag arbetade i september. Förhoppningsvis kommer en liten peng från a-kassan då också, men det kan en aldrig så noga veta, förstås. Hur som helst, känslan att få en lönespecifikation var ganska skön. Jag får påfyllning på kontot…

Nu ska jag fylla på kroppen med ett par rostade mackor också. Lunchen bestod av fisk som smakade nästan okokt. Eller också var det de förbannade morötterna som hade hittat in i min lunchlåda från Findus. Det är bara en sak jag gillar med morötter: färgen.

Fiskgratäng med dillsås o morötter från Findus

Idag lagade Findus fiskgratäng med dillsås och alldeles för många morötter.


Bäst idag blir det klockan 21.
Då åker jag och hämtar Fästmön som kommer på snabbvisit över kvällen och natten.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett omtumlat inlägg.


 

Nu har jag varit i Stockholm, på KTH:s område, och skrivit min namnteckning på ett papper efter att ha fått bra information. Från och med i morgon är jag tjänsteman – med två chefer, kan en säga. Det blir på sätt och vis ingen ny situation för mig, samtidigt blir det ju det. I morgon börjar jag arbeta som redaktör vid en myndighet här i Uppsala.

För att fira ”allt” stannade jag till vid China River och åt jätteräkor innan jag åkte hem. Jag ska inte berätta hur ensam jag kände mig vid firandet, bara att jag hoppas att det som stod i min lyckokaka blir sant…

Fortune cookie

Ungefär: ”Socialt kommer en annan dörr att öppnas för dig snart.”


Nu måste jag ta itu med lite administration. 
Bland annat får jag tyvärr lov att avboka skrivkursen i nästa vecka. Det bär emot, men jag kan inte vara utan en enda dags inkomst för tillfället. Och så måste jag kolla hur jag tidrapporterar och… titta en gång till på mitt anställningsbevis. Kanske nypa mig lite armen…

Du får titta på några bilder från min dag, för jag har lite annat för mig (och så tickar bloggutrymmet på åt 100 procent):

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur en offentlig verksamhet trixar med våra skattepengar utan att nån reagerar nämnvärt. Och hur sanna Karin Boyes ord är.


 

I slutet av förra veckan var det dags igen: Den Högsta Hönan inom en lokal offentlig verksamhet fick packa ihop sina personliga prylar och lämna det sjunkande skeppet byggnaden. Enligt arbetarpartiets företrädare hade detta föregåtts av att politikerna inte känt förtroende för sin högsta tjänstekvinna under den gångna hösten. (Notera, du som klickar på länken, att den högskoleutbildade journalisten inte kan stava till ”känt”.) För kvinnan kom det hela som en överraskning.

Surprise, surprise, var ordet!

sa Bill.

Ordet var surprise, surprise!

replikerade Bull.

Den avgående dirren får ett avgångsvederlag på tolv månadslöner. Eftersom hon har haft cirka 120 000 kronor i månadslön lär det bli nånstans närmare en och en halv miljon som plåster på såren. Ja nåt ska hon väl leva av när hon nu har avgått med omedelbar verkan.

Jag tycker att det är fruktansvärt när människor bara från en dag till en annan är utbytbara på det här viset. De får en summa pengar i kompensation och sen ska det vara bra. Hur det känns? Ja, bara den som har varit med om det vet. Karin Boyes ord

[…] Rött guld igår, torrt löv idag […]

i dikten Stjärnorna är verkligen på pricken!

Samtidigt har jag som skattebetalare svårt att tycka att det här är OK. Det är bland annat mina pengar som den avgående dirren får. Pengar, som kunde ha gått till vård av sjuka människor. Nej, det känns inte riktigt bra, även om jag till fullo förstår att personen ju måste ha en försörjning tills hon hittar ett nytt jobb.

Men nu kommer jag snart fram till det som är riktigt jävla märkligt, på ren svenska, i den här kråksången. I juni 2013 sparkades den nu avgående dirrens företrädare. Även hon fick plåster på såren, 24 månadslöner. Då var hon 63 år gammal och hade närmare 40 år i verksamhetens tjänst. Vilken trist sorti från arbetslivet! Jag tyckte att det var skamligt att hon skulle få sluta på detta sätt, men kände naturligtvis också att 24 månadslöner… Det var många miljoner som sjuka i vårt län gick miste om. Och så kände jag nånstans djupt inuti en liten djävul som pep av skadeglädje: det var ju kvinnan som skrev under min dödsdom en gång. Men jag ville visa att jag inte hade några hard feelings och var på vippen att stega fram till kvinnan ifråga när vi råkade mötas på en second hand-affär (!) ett par månader efter att hon hade slutat. Hon vände sig emellertid bort och jag tänkte att

Ja, ja… Hon är ju miljonär. Inte vill hon hälsa på en sån som jag.

Och nu kommer det: Medan en ny efterträdare ska letas till dirreposten som blev ledig i fredags har sossarna satt in… den som själv petades 2013. 

Alltså: den en gång petade ska ersätta personen som petade henne tills ny ordinarie dirre utses.

Kvinnan, den en gång (juni 2013) petade, har emellertid fortfarande avgångsvederlag, men representanten för arbetarpartiet lovade SvT Uppland att detta ska regleras. Hur det ska regleras angavs inte.

Det jag tycker är konstigt är inte så mycket det att arbetarpartiet utser en representant som är miljonär att tillfälligt leda organisationen. Sossarna förnekar sig icke och det bekräftar bara det korrekta i att inte rösta på dem för min del. Nej, det märkliga är dessa turer fram och tillbaka med direktörer. Tjänstemän som hålls om ryggarna av politikerna. Direktörer, vill säga. Vanliga dödliga hålls inte om några ryggar.

Ännu mera konstigt är det att ingen reagerar. Inte ens lokalmedia, som mjäkigt rapporterar/skriver av pressmeddelanden från organisationen i fråga. Men grävande och ifrågasättande kanske inte ingår i högskoleutbildningen av journalister nu för tiden? Var finns ni nu, ni som så ofta säger er vara allmänhetens företrädare och som hävdar folks rätt att få veta?

Rött lönnlöv bland gröna i träd

Rött LÖV igår, torrt löv idag stämmer också.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om problem med hårdvara och mjukvara.


 

Teknikens under!

säger vi ofta och himlar med ögonen när datorer, skrivare och annat inte fungerar som det ska. Igår var det ramaskri i både gammelmedia och sociala medier när Facebook och Instagram låg nere. Detta toppade till och med nyheten om Förintelsens minnesdag och att det var 70 år sen Röda armén nådde fram till Auschwitz. Skrämmande! 

Jag bloggade om det absurda i situationen. Sen satt jag själv senare på dan och svor över fallerande teknik i stället för att fokusera på vettigare saker och saker jag kan göra nåt åt. Mitt tekniska problem bestod i att jag hade uppdaterat min Twitterapp på mobilen under förmiddagen. Detta fick till följd att den inte funkar via min wi-fi hemma, utan jag måste stänga av och surfa på iPhonen, helt enkelt. Irriterande, men hallå! Fokus, Tofflan!..

Snö

Mycket snö var det igår, men jag kunde ta mig ut och handla – utan färdtjänst, tack och lov!

Det finns viktigare saker i samhället att snöa in på. Saker som borde fungera. Färdtjänsten, till exempel. I Metropolen Byhålan är det sen länge samåkning som gäller och ett visst antal kassar och hjälpmedel som får följa med den resande. Väntetiden kan vara plus minus 30 minuter och resor ska beställas en viss tid i förväg. Jag gick i taket sommaren 2013 när man införde nya regler och inte informerade om det. Ansvariga på såväl politisk nivå som tjänstemannanivå var på semester och jag kände att man skyllde och la över ansvaret på både webbredaktör (gör bara det h*n blir tillsagd att göra) och externt bolag (vill enbart tjäna pengar; kör inte ideellt). Men mamma har en bra färdtjänst-handläggare och så småningom fick vi kontakt och kunde reda ut saker och ting. I samband med mammas riksfärdtjänstresa hit och hem vid vinterns storhelger 2014/2015 mejlade jag handläggaren med ett par synpunkter. Hon ringde senare upp både mig och mamma och det blev bland annat bestämt att synpunkterna skulle föras vidare och vissa förändringar till det bättre genomföras. Gott!

Men här i Uppsala då? Den 12 januari införde kommunen nya färdtjänstregler. Och genast började folk att klaga, för samåkning var man inte van vid. Dessutom fick man börja ringa en beställningscentral i stället för valfritt, till färdtjänsten anslutet, taxibolag. Den som vill åka ensam får betala mer för resan. Men samåkning skapar problem för vissa som har svårt att dela bil. Det dröjde inte länge förrän det blev riktigt stora problem. En kvinna tvingades åka runt i två och en halv timme, en resa som tidigare tog en halvtimme. Kvinnan skulle till ett läkarbesök och färdtjänst var beställd två dar i förväg. Ändå kom chauffören inte i tid. För det kommunen uppenbarligen inte tänkt på och räknat med är den extra tid det tar med samåkning: det är flera personer som ska hjälpas i och ur bilen, flera hjälpmedel som ska fällas ihop och läggas i bagageutrymmet eller lyftas fram och fällas ut etc.

Nog tror jag att färdtjänstresenärerna i Uppsala måste vänja sig vid samåkning i möjligaste mån. Samtidigt tycker jag inte att man ska straffas genom högre avgifter om man nån gång måste åka ensam. Vidare borde kommunen ha sneglat på andra kommuner som redan har samåkning för att kunna räkna på och med den extra tid detta tar. Det är nämligen inte friska människor som har färdtjänst. Eller de har åtminstone nåt funktionshinder/nån funktionsnedsättning. Man kan inte bara fälla ihop dem som en rollator och slänga dem i skuffen, liksom. Människor är mjukvara.

Jag är glad att jag kan hasa över till Tokerian utan färdtjänst. Som jag gjorde igår eftersom jag behövde mjölk, fil och toapapper. Men jag är inte glad åt system, vars enda syfte är att spara pengar – när grundsyftet borde vara att hjälpa dem som har det lite svårare i tillvaron än andra…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Torsdag morgon och som vanligt dags att redovisa den Tofflianska veckans hissar (Lucia) respektive dissar (Lusiga). Och det är faktiskt inte svårare än så här:

Lucia


Lusiga

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mordiskt inlägg, helt enkelt.


 

Det känns svårt att skriva nåt lättsamt efter föregående inlägg. Händelsen berörde mig så djupt – av olika skäl. Ett skäl är att jag faktiskt påtalade vissa saker för en av dem som nu beklagar det lidande de anhöriga fått utstå. Men det är en del av en annan historia och den blir berättad i sinom tid.


 

Bananflugefälla

Tofflisk bananflugefälla.

Idag ägnar jag mig åt nåt så hemskt som mord. Jag har nämligen fått oönskade hyresgäster. Inte nog med att de inte betalar nån hyra, de är irriterande rent allmänt. Många är de dessutom. Och får man en kan man lita på att man får resten av släkten också. Jag talar om bananflugor.

Den som drabbas av dessa irriterande små flygfän har ofta svårt att bli av med dem. Men eftersom jag tittar på och storgillar Sveriges städmästare lär jag mig ett och annat. Nu har jag riggat en fälla tack vare ett ”recept” från programmet. Fast jag har gjort om fällan lite. Den består av en burk med…

  • en del vatten
  • en del rödvinsvinäger
  • två droppar diskmedel

Än så länge har jag inte skördat några offer, men som den hemska människa jag är räknar jag kallblodigt med att göra det. Tanken är att de små flygfäna ska lockas av min blandning så till den milda grad att de drunknar. Visar sig min fälla fungera, kommer självklart en rapport på en blogg nära dig. Annars gör jag såsom jag brukar medieträna tjänstemän och politiker:

Säg ingenting! Men om du säger nåt, ljug aldrig.

I eftermiddag hoppas jag få ägna mig åt litterära ruskigheter i form av en Uppsaliensisk detektivnovell. Det ursprungliga recensionsexemplaret tycks ha försnillats av Posten, men ett nytt ex ska vara på ingång. På väg till en postbox nära mig för recension är också en prisbelönt debutdeckare utgiven av Historiska Media.

Men i kväll utövar jag skärgårdsliv – från bästefåtöljen. Den fjärde säsongen av Morden i Sandhamn inleds nämligen klockan 21 på TV4. Denna gång visas tre delar som är baserade på Viveca Stens deckare I natt är du död.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »