Fågelkamp, lakrits, åska och annat vardagligt

Ett som vanligt ganska spretigt inlägg om tillvarons små förtretligheter och glädjeämnen.

---

 

Skepp o… älg! Vad nu det har med saken att göra??? Föremålen finns på en av min mammas hyllor.

Skepp o… älg vad det är skönt att vara hemma! I natt har jag sovit i en säng och även om min rygg tackade mig för nätterna på golvet hemma hos mamma finns det väl aldrig nåt så skönt som att sova i en säng..? Tyvärr kunde jag inte somna till kylig nattluft och måsars skrik. Eftersom de som bor eller är på besök i mitt hus röker måste jag ha stängt åt baksidan och några måsar finns det inte här. Däremot skator. Skitskator! Igår när jag kom hem var hela min balle* nerskiten. Jag fick skrubba. Lite senare på kvällen kom regnet – och ett gäng skator TRODDE att de kunde få skydd under taket på min balle. HA! De hade inte fattat att jag var hemma! Jag körde iväg dem, fast först hade de naturligtvis skitit lite till som jag fick skrubba bort. Man kan säga att ställningen just nu är 2 – 1 till skatorna. Men jag ger mig inte!

Senare delen av gårdagskvällen ägnade jag åt att påbörja läsningen av boken jag ska recensera. Det blev inte så många sidor lästa, för jag var trött och hade svårt att koncentrera mig. Och så började jag titta på ett par program som jag har spelat in på DVD-hårddisken. Det är ytterligare två, tre stycken som jag behöver glo ifatt innan nästa del kommer på TV.

Kanske ska jag mata min dator med salta grodor om den hostar och hackar igen?

Den här dan har jag inlett med sedvanlig administration. Datorn tycks må mycket bättre efter sitt hostande och hackande den senaste tiden, så jag hoppas att den håller sig frisk nu. Annars kanske jag ska rekommendera den lakrits. Jag läste häromdan om att lakrits har så många fantastiska (!) egenskaper. Till att börja med är lakrits nåt som finns i naturen och utvinns av en rot. Lakrits är bra mot magont och sägs ha antiinflammatoriska egenskaper. Bland annat sägs den förhindra inflammationer i levern som har med hepatit att göra. Lakrits kan också vara bra mot halsbränna och eksem. Irritation, klåda och svullnad i och på huden känns mindre om huden smörjs in med lakrits. (Jag kanske bör smörja in mig mot skatirritation och irritation mot rökare?) Som grädde på moset kan lakrits ha en koppling till viktminskning. Fast… självklart finns det negativa saker med lakrits också. Lakrits och salmiak höjer blodtrycket och därför ska den som redan har högt blodtryck undvika lakrits. Och sen är jag ju förstås inte så säker på att lakrits har nån effekt på en krånglande dator…

Vädermässigt har den här dagen börjat soligt, men väderappen talar om regn och åska i eftermiddag. Därför bör jag ta mig till affären redan på förmiddagen. Visserligen var jag på Tokerian igår kväll, men jag var så trött att det enda som kom med hem var fil, mjölk och kycklingkorv. Jag kom nog av mig för att jag träffade en TREVLIG pensionerad kollega som jag babblade med en stund.

Att läsa är det jag gillar mest, ifall du har missat det. Här är en del av min skönlitteratur hemma.

Om det blir regn och åska senare lär datorn stängas av. Då ska jag mysa med boken jag ska recensera. Jag läste i Byhålebladet häromdan hur man ska skydda sig mot åska. Eller snarare vad man ska och inte ska göra om det åskar. Man ska undvika kontakt med vatten när det åskar, så duscha och tvätta håret bör jag därför också göra på förmiddagen, dårå. Om det åskar när jag är ute ska jag naturligtvis inte ställa mig under ett träd. Träd är rena åskledarna! Det bästa är att huka sig och göra sig så låg som möjligt. Det innebär att jag är väldigt åsksäker vissa dar, alltså. (<== självinsikt med en touch av självironi) Bästa stället att vara på, enligt Vernon Cooray, som enligt byhålebladsartikeln är åskforskare vid Uppsala universitet (han är i själva verket professor i elektricitetslära), är inomhus. Fast man ska, som sagt, hålla sig borta från duschar och vattenkranar, men även från elektriska apparater. Sladdar ska man dra ur först, emellertid. Så… jag hoppas på ett hejdundrande väder i eftermiddag så jag får ägna mig åt det jag gillar mest: att läsa.

Vad händer hos DIG idag??? Skriver du några rader i en kommentar här nedan och berättar blir jag glad!

*min balle = min balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Reklamfilmer. Igen…

Ett filmiskt inlägg.

 

Till och med Gabriel Bajsenstråle blir skitförbannad ibland.

Jag har inte tittat så väldigt mycket på TV den senaste tiden eftersom jag inte kan sitta längre stunder. Men när jag har tittat har jag studsat upp i taket av Microlax reklamfilm som börjar så här, ungefär:

 

När du har förstoppning kan det vara frustrerande att inte veta när din situation kan lätta…

 

Frustrerande… din situation kan lätta… Alltså, jag blir (skit)förbannad och får lust att spela in en egen film som inleds så här:

Det är alltid jätteirriterande när jag inte kan skita… Men för den skull stoppar jag inte upp nån plastgrej i röven och hoppas på output. Jag tar laxoberal när jag blir tillräckligt desperat. Sväljer några droppar och strax ger det effekt.

Glädjande nog har jag den sista tiden sett två reklamfilmer som åtminstone är roliga! Den ena gör reklam för mensskydd och man ser en massa kvinnor som plötsligt flyger ut genom fönstret eller rider på strutsar. Nu kan just det i sig vara liiite svårt att förknippa med mensskydd, men filmen är i alla fall lite kul.

En annan rolig film, som jag bara har sett en enda gång, är den från försäkringsbolaget If. Den är dessutom skitbra. Man får se en massa hiskeliga situationer över vilka olika människor utbrister:

Nej!

Ibland är det enkla bäst, tycker jag. Såna här filmer är både roliga och lättförståeliga. Dessutom är jag jättenöjd att jag redan är kund hos If, för där har jag fått bra hjälp en gång när jag verkligen behövde det!

Livet är kort.

Read Full Post »

#ff mina vänner, men inte min rygg

Ett taggat inlägg.

Idag är det fredag. Tänkte upplysa om det ifall du kände dig osäker. På Twitter används då hastaggen #ff – följt av ett landsnamn i förkortad version, typ se för Sverige, no för Norge etc. Det är roligt att bli uppmärksammad av nån i Follow Friday, som hashtaggen står för i utskriven version. Det handlar om att lyfta fram nån annan, nån som man rekommenderar andra att följa. Eller åtminstone att läsa. Fast ibland blir det jobbigt när nån skickar flera #ff i ett och samma tweet. De flesta människor är nämligen artiga och vill tacka. Och då tackar man liksom alla som nämns i tweeten… Till sist blir man som mottagare smått galen, ärligt talat. Men idag fick jag ett #ff av en nyfunnen vän, som jag mött genom jobbet. Och det var i ett ensamt tweet. Jag har tackat. En gång. Jag blev glad, inte irriterad.

Jag har som vanligt den här veckan ägnat morgonen åt att skriva bok. Nu har det blivit fem färdigskrivna (?) kapitel. Jag har inte skrivit ut dem än, men jag hoppas att Fästmön vill läsa dem. Det är viktigt med hennes ögon på mina ord. Ryggen är besvärlig idag, så det tog två timmar att få till dagens kapitel. Jag fick ställa mig upp ofta, gå omkring lite. Ett av de ämnen jag skrev om idag är vänskap. Jag har ju inte bara nyfunna vänner, som på Twitter, jag har också en del gamla vänner som har valt att stanna kvar i min krets. De hyllas lite grann i dagens text, kan jag avslöja.

I min inbox på mejlen ligger ett obsesvarat mejl från en före detta kollega. Det är så roligt att hon har börjat mejla mig, det är nästan ett år sen vi sågs, i samband med hennes avtackning. Eller nej, det var i samband med en disputation! Tiden går… Jag har fått en rapport om vad som har hänt och händer, hon verkar ha betydligt mer koll än vad jag har. Mitt fokus har ju under hösten främst legat på att skaffa ett jobb och sen slutet av november förra året pendla och jobba. Man kan tycka, när man inte hörs av på ett tag, att man kanske inte har så mycket gemensamt eller så mycket att skriva om. Men jag blir som sagt väldigt glad för min före detta kollegas mejl – de är mycket innehållsrika. Det mejl jag ännu inte har hunnit besvara handlar till exempel om mitt favoritämne: böcker. Då förstår du kanske att jag planerar att skriva ett riktigt långt svar.

Som jag skrev tidigare i inlägget är ryggen besvärlig idag. Jag kände mig mer rörlig i morse än jag brukar vara när jag just har vaknat. Bland annat kom jag ner på köksgolvet snabbare för att göra mina övningar. Men det värker och hugger ganska bra idag. Det onda tycks också ha flyttat sig, från mitten och själva ryggraden ut på vänster sida. Det gör fortfarande ont väldigt långt ner, så jag hoppas att det nu är ryggskott och inte njurarna. Nyss blev jag till och med så desperat att jag grävde fram en sorts mystiska lappar som jag fick mig tillsända en gång av en person innan vi slutade gilla varandra och snacka skit bakom varandras ryggar. Jag tror bestämt att det är riktig häxsalva på lappen som jag nyss fäste på ryggen. Dikofenakgelen, som jag använt fyra gånger om dan sen tisdag eftermiddag, har tyvärr inte gett nån större effekt.

Anna är ledig idag och solen skiner. Termometern utanför köksfönstret visade över 27 grader. Jag tror att vi ska försöka hitta på nånting. Det är bra för min rygg om jag rör på mig. Bara jag kan röra på mig lite mer än i skrivande stund. Men det brukar bli bättre framåt dan.

Vad händer hos dig idag? Har du nån vän som du skulle önska att nån annan följde/läste/umgicks med eller nån du vill lyfta fram rent allmänt ur din vänkrets??? Skriv gärna några rader och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Födelsedagsfirande i Himlen

I kväll var det födelsedagsfirande i Himlen. Och en massa annat samtidigt, förstås. Jag svängde in på Stormarknaden och grabbade en bukett rosor innan jag mellanlandade hemma. Tack, Thorszeliusgubbs, för att ni läste min lapp och satte i ventilationsdonet rätt! (Och det var bara lite skitigt på spisen!)

Ute i Himlen mötte Födelsedagsbarnet upp vid parkeringen för en tur till apoteket. Vi trodde vi skulle vara ensamma där. Det var vi inte. Det tog 45 minuter.

Hemma i Himlen var det sen dags för rosorna att sättas i vatten, potatisen skulle in i ugnen och kycklingen stekas. Anna har verkligen sjuhundrafyrtioen armar… Däremellan öppnade hon också paket.

Men om du tror att jag fångade middag eller Anna på bild tror du FEL! Det var verkligen en miss! Maten var supergod med hemgjord tzatziki. Anna var jättesöt och man kan verkligen inte tro att hon fyllde hela 26 år. Men inget av detta kom med i kameran. Fast Hattifnattarna gjorde det…

Hattifnattarna var där.

Jag hamnade i vardagsrummet där jag satt med Elias och hjälpte honom med läxan. Eller rättare sagt, han gjorde den själv, men behövde få hjälp med motivationen att göra läxan. Den ska nämligen lämnas in i morgon, veckans sista skoldag.

Jorå, matteläxan var redan gjord och skrivläxan förfärdigades före fikat.

Sen var det dags för fika. Det fanns till och med två olika sorters tårtor och man ska ju smaka på allt. Därav lasset på min assiett…

En rejäl fika, kan vi väl konstatera.

Till klockan 21 var jag hemma och nu är det dags att göra sig redo för bädden så att jag orkar upp för det är ju också veckans sista arbetsdag. För motivationen för min del är baske mig inte hög just nu. Jag älskar att jobba, men jag vägrar att behandlas som en sak. Jag är väldigt bra på det jag gör och jag har en stor yrkesstolthet som man inte spottar på utan att det får vissa effekter.

Livet är kort. Vilken dag det har varit! Så innehållsrik… Lång som ett liv, liksom.

Read Full Post »

Det är en tragedi

Att från en dag till en annan bli av med sitt jobb är en tragedi – åtminstone för den som vill jobba. Tro mig, jag vet. Därför kan jag inte glädjas åt det som har drabbat högsta tjänstemannen vid min förra arbetsplats. Hela ens tillvaro förintas, mattan rycks bort under fötterna, ja, golvet rämnar, ungefär. När man inte är beredd. Då spelar det nog egentligen ingen roll att man får över fyra (4) miljoner kronor i avgångsvederlag (såna summor hamnade aldrig på mitt konto). Men det klart att en viss tröst är det ju.

”Rött löv igår…”

Men miljonerna kan inte lindra det faktum att 40 års yrkesliv inom ett och samma företag avslutas på det här viset. Fast… det var rätt tufft efter 23 år också, kan jag meddela. Och kanske är det så att man efter 40 yrkesverksamma år och med 4,3 miljoner på kontot nog skulle kunna tänka sig att gå i pension – det är ju möjligt rent ekonomiskt – och man måste ju ändå vara 60+ troligen.

För övrigt säger tjänstemannen att hon och den förtroendevalde att de har olika ledarstil. Det är tjänstemannen själv som hävdar att hon vill jobba underifrån. Enligt den förtroendevalde handlar det inte om ledarstil utan om att tjänstemännens roll är att se till att politiska beslut genomförs. Den förtroendevaldes roll, enligt honom själv, är att vara lyhörd mot medborgarna och fatta beslut i den riktning som man utlovade i vallöftena och som man sedan vann valet igenom.

Man får inte glömma bort att komma ihåg att det är vi som har rösträtt som väljer de förtroendevalda, nämligen. Vi väljer inte tjänstemännen. Det enda sättet för oss att påverka är att delta när det är val. Oppositionen med sossarna i spetsen rasar förstås. Oppositionsrådet för S är chockat eftersom hon uppfattat att den höga tjänstemannen är både respekterad och kunnig. Föga hjälper det väl att jag personligen både har hört och upplevt andra… versioner.

Trasig.

Jag var 47 år när tragedin inträffade för mig. Nu har det gått fyra år och jag kämpar fortfarande för att få ordning på min raserade tillvaro. Några fyra miljoner fick jag förstås inte. Jag fick inte ens ett tack. Men tro det eller ej, jag har kämpat och jag har klarat mig ändå utan några miljoner. Däremot har jag som människa förstås påverkats av allt. Jag har inte blivit nån gladare människa, men en positiv effekt det hela förde med sig var att jag lärde mig att vara glad över livet självt och att se livet som en gåva. Tack vare att en kollega ingrep i en krissituation och gjorde nånting konkret räddade hon mitt liv. Jag tror inte att nån förstod att jag var millimeter från att ta mitt eget liv.

Men jag har farit illa och jag är skadad, trasig. Mest stryk har nog mitt förtroende för människor tagit. Jag kan aldrig lita på nån igen och jag går alltid och väntar på ett hugg i ryggen. Varje gång det stormar känner jag mig ensammare än ensammast. Men jag vet också var de lojala och de som bryr sig finns – inom familjen. Där har man nämligen alltid både tillräckligt med tid och kärlek, oavsett. Och det är jag mycket, mycket glad över.

Det har inte blivit så mycket sömn i natt. Jag var så arg och ledsen att jag hade svårt att sova. För det jag fick mig till livs igår eftermiddag var någonting som enligt mig faller under kategorin skambud. Och jag har min yrkesstolthet att tänka på. Jag vill göra ett bra jobb, annars vill jag inte göra nåt jobb. Därför räknar jag med att ta ut all innestående semester under maj månad och knata till Arbetsförmedlingen igen och förnedra mig den första vardagen i juni. Vem vet, jag kanske får sällskap av en före detta Hög Höna. Föga troligt, men…

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Tycker du att jag ska outa min stalker här på bloggen?

Den gångna veckan har inneburit en och annan förlust för mig. Stalkern, däremot, håller sig envist fast och ger inte upp. Nu har det snart gått tre år och beteendet är väl sjukare än nånsin. Tofflan undrade om stalkern skulle outas.

Så här fördelade sig de 35 inkomna svaren:

60 procent (21 personer) svarade: Ja, det tycker jag! Det blir ett sätt att varna andra för personen. 

31, 43 procent (elva personer) svarade: Jag vet inte. Det kan få effekt, men det kan också förvärra situationen. 

8,57 procent (tre personer) svarade: Nej, det gör bara saker och ting värre.

C kommenterade:

Absolut!!! Varna andra kan väl vara bra MEN mest för att markera att du har fått nog. Varför ska någon som gör ont skyddas av anonymiteten och, ännu värre, av den person som far illa av det?? Du har inte bett om den ”uppmärksamheten” och har all rätt att tala om hur läget är. Tyvärr är det ofta så att de som för ont med sig och inte själva har några spärrar förlitar sig på att den/de de utsätter för skit ´”är för goda” för att avslöja dem./ C

Inqa kommenterade:

Tveklöst ja!
Om man har ett sånt behov av att fortsätta göra livet surt för dig år efter år måste det vara något som saknas hos vederbörande person.
Om du som stalkar Tofflan läser detta: skaffa dig ett liv och sluta parasitera på andras!!! Jag vet inget om dig, men det passar mig bra.

Cattis kommenterade:

För ovanlighetens skull fegade jag mitt svar, alternativ tre alltså. Egentligen vill jag svara JA, skäm ut den som jävlas med dig. Låt andra få veta vem det är osv – men det är alltid svårt att svara ”rätt” i någon annans situation. Får bli trean.

Jontas kommenterade:

Nej. Det gagnar dig inte. Jag hade gjort följande: 1) Skriv inte ett ord om stalkern på nätet, inte ens att du har en stalker. 2) Outa stalkern till vänner via mejl.
Min erfarenhet: En stalker släpper aldrig taget utan är konstant nyfiken och vill visa sin närvaro. Så fort en antydan skrivs om stalkern så är det att ge näring åt elden. Genom att varna vänner i lönndom blir stalkern osäker på vem som ska bli nästa objekt att fästa sig vid. Min stalker började förfölja några av mina vänner som då kunde bita ifrån när stalkern dök upp hos dem. Och det går heller inte att resonera med en stalker. Men outar man en stalker så trissar man upp ett krig där ingen kan vinna. För folk på nätet blir tveksamma på vem som har rätt och det skadar relationer.

Så vad gör jag då??? Jo, den som vill veta namnet på min stalker kan mejla mig på tofflan (snabel-a)home.se så ska jag berätta!

Stort TACK till dig som klickade ett svar och extra tack till dig som kommenterade! Jag hoppas du kollar in den nya frågan, som vanligt i högerspalten under rubriken Tofflan undrar!

Livet är kort. Stalkare borde skaffa sig egna liv i stället för att parasitera på mitt.

Read Full Post »

Rimligt? Skamligt!

Att läsa min fackliga tidning, Tidningen Vision, brukar gå snabbt. Efter typ en minut har jag bläddrat igenom den och inget intressant, viktigt eller engagerande finns att läsa i den. Därför var det ett stort undantag igår när jag fastnade betydligt längre än en minut för att läsa vad personerna i ledningarna, som ansvarar för invånarnas vård runtom i Sverige, tjänar.

Tyvärr kan man inte läsa hela artikeln på nätet, utan det är bara en sjukhusdirektör som hängs ut med sin nätta månadslön om typ två miljoner…

Jaa, du läste rätt. Två miljoner i månadslön… Hur hinner människan ens göra av med hälften på en månad?

Där jag bor har ledningen inte riktigt lika höga löner. Men man kan ju knappast säga att månadslönerna är små. Jag tycker att följande inte är rimligt, jag tycker att det är skamligt:

Rimligt? Nej, skamligt! Överläkaren som toppar jobbar inte heltid, det är det asterisken betyder. Hans lön är omräknad till en heltidslön.

Vad är det som gör det hela så skamligt då? Jo, vi läser allt som oftast om hur Sjukstugan i Backen måste spara, hur man minskar på personal och stänger vårdplatser. Jag har inga exakta uppgifter på hur Sjukstugeledningens löner, men de ligger säkert inte så väldigt långt under den övergripande ledningens i bilden ovan (och av bilden framgår vad Högsta Tuppen på Sjukstugan tjänar i alla fall). För lite sen skrev jag om Sjukstugans sparförslag – eller kostnadsnedskärningsprogram, som det kallas på byråkratiska. Då hade jag tagit reda på att en undersköterska i vårt län har en medellön på 19 200 kronor i månaden, en syrra 24 000 kronor i månaden. Hur många av dessa går det på direktörernas löner? Tja, inte så svårt att räkna ut hur och var man skulle kunna spara mer effektivt – genom att dra ner på höjdarnas skamligt höga löner! Då skulle det äntligen få lite effekt, tror jag.

OK, visst. Man måste ha en ledning som sköter styrning och organisation. Men visste du att Sjukstugan i Backen inte ens har nån ekonomichef/motsvarande? Den förre ekonomidirektörens arbetsuppgifter, en direktör man gjorde sig av med på sedvanligt sätt, har nämligen pytsats ut på diverse folk, bland annat den biträdande direktören. Hur låter det i mina öron? Som om man gör allting annat än tar ett samlat grepp om sin taskiga ekonomi… Hur kan det bli bra om de ekonomiska arbetsuppgifterna sprids på diverse..? Och är det nån funktion som BORDE finnas i ledningen så är det väl ekonomidirektören?!

Nej, jag säger som jag har gjort OFTA den senaste tiden: lägg ner skiten som sitter på avstånd och sköter organisationen runt vården, det vill säga byråkraterna mitt i stan! Tro inte för ett ögonblick att det är de förtroendevalda som styr, det är kolossen, det är dessa byråkrater! Låt verksamheterna styra sig själva, med egna ledningar där det behövs. Byt ut de flesta av dem som sitter i de lokala ledningarna nu och lyfter nästan lika höga löner som centralbyråkraterna. (Varför ska man förresten ha både lokala ledningar och en central ledning som det är idag? Där finns massor av pengar att spara, pengar som borde gå till vård!) Och skapa ledningar där lönerna är rimliga, inte skamliga! Att ni inte skäms idag!!!

Livet är kort.

Read Full Post »