Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘avgångsvederlag’

Ett inlägg om hur en offentlig verksamhet trixar med våra skattepengar utan att nån reagerar nämnvärt. Och hur sanna Karin Boyes ord är.


 

I slutet av förra veckan var det dags igen: Den Högsta Hönan inom en lokal offentlig verksamhet fick packa ihop sina personliga prylar och lämna det sjunkande skeppet byggnaden. Enligt arbetarpartiets företrädare hade detta föregåtts av att politikerna inte känt förtroende för sin högsta tjänstekvinna under den gångna hösten. (Notera, du som klickar på länken, att den högskoleutbildade journalisten inte kan stava till ”känt”.) För kvinnan kom det hela som en överraskning.

Surprise, surprise, var ordet!

sa Bill.

Ordet var surprise, surprise!

replikerade Bull.

Den avgående dirren får ett avgångsvederlag på tolv månadslöner. Eftersom hon har haft cirka 120 000 kronor i månadslön lär det bli nånstans närmare en och en halv miljon som plåster på såren. Ja nåt ska hon väl leva av när hon nu har avgått med omedelbar verkan.

Jag tycker att det är fruktansvärt när människor bara från en dag till en annan är utbytbara på det här viset. De får en summa pengar i kompensation och sen ska det vara bra. Hur det känns? Ja, bara den som har varit med om det vet. Karin Boyes ord

[…] Rött guld igår, torrt löv idag […]

i dikten Stjärnorna är verkligen på pricken!

Samtidigt har jag som skattebetalare svårt att tycka att det här är OK. Det är bland annat mina pengar som den avgående dirren får. Pengar, som kunde ha gått till vård av sjuka människor. Nej, det känns inte riktigt bra, även om jag till fullo förstår att personen ju måste ha en försörjning tills hon hittar ett nytt jobb.

Men nu kommer jag snart fram till det som är riktigt jävla märkligt, på ren svenska, i den här kråksången. I juni 2013 sparkades den nu avgående dirrens företrädare. Även hon fick plåster på såren, 24 månadslöner. Då var hon 63 år gammal och hade närmare 40 år i verksamhetens tjänst. Vilken trist sorti från arbetslivet! Jag tyckte att det var skamligt att hon skulle få sluta på detta sätt, men kände naturligtvis också att 24 månadslöner… Det var många miljoner som sjuka i vårt län gick miste om. Och så kände jag nånstans djupt inuti en liten djävul som pep av skadeglädje: det var ju kvinnan som skrev under min dödsdom en gång. Men jag ville visa att jag inte hade några hard feelings och var på vippen att stega fram till kvinnan ifråga när vi råkade mötas på en second hand-affär (!) ett par månader efter att hon hade slutat. Hon vände sig emellertid bort och jag tänkte att

Ja, ja… Hon är ju miljonär. Inte vill hon hälsa på en sån som jag.

Och nu kommer det: Medan en ny efterträdare ska letas till dirreposten som blev ledig i fredags har sossarna satt in… den som själv petades 2013. 

Alltså: den en gång petade ska ersätta personen som petade henne tills ny ordinarie dirre utses.

Kvinnan, den en gång (juni 2013) petade, har emellertid fortfarande avgångsvederlag, men representanten för arbetarpartiet lovade SvT Uppland att detta ska regleras. Hur det ska regleras angavs inte.

Det jag tycker är konstigt är inte så mycket det att arbetarpartiet utser en representant som är miljonär att tillfälligt leda organisationen. Sossarna förnekar sig icke och det bekräftar bara det korrekta i att inte rösta på dem för min del. Nej, det märkliga är dessa turer fram och tillbaka med direktörer. Tjänstemän som hålls om ryggarna av politikerna. Direktörer, vill säga. Vanliga dödliga hålls inte om några ryggar.

Ännu mera konstigt är det att ingen reagerar. Inte ens lokalmedia, som mjäkigt rapporterar/skriver av pressmeddelanden från organisationen i fråga. Men grävande och ifrågasättande kanske inte ingår i högskoleutbildningen av journalister nu för tiden? Var finns ni nu, ni som så ofta säger er vara allmänhetens företrädare och som hävdar folks rätt att få veta?

Rött lönnlöv bland gröna i träd

Rött LÖV igår, torrt löv idag stämmer också.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett irriterat, men tacksamt inlägg.


 

Beslut om respenning AF

Beslutet om att jag fick biljetter. Fast det kallas Respenning.

Snart har hela dan passerat och jag har bara gått med dammvippan, resten har jag inte hunnit. Varför? Jo, för att jag bestämde mig för att försöka ta hjälp från Arbetsförmedlingen med biljetter för att kunna resa till min intervju på måndag eftermiddag. Det är fantastiskt att ingen INGEN har kunnat upplysa mig om att jag faktiskt kan få den hjälpen – förrän idag. Jag har ju varit arbetslös av och till sen 2009. Däremellan har jag jobbat och de första åren hade jag avgångsvederlag. Då behöver man ingen ekonomisk hjälp. Men när man går på a-kassa får man räkna varenda spänn.

Det var min handläggare Alexandra Norlén som berättade för mig i ett mejl idag på förmiddagen att jag kan få hjälp med biljetter om jag måste resa till en intervju. Det hade jag ingen som helst aaaning om. Jag har ju hela tiden försökt klara mig själv så gott det går. Vem vill ligga samhället till last? Inte jag, helst. Men det är dyrt att resa. Nu har jag 85 kronor på mitt busskort och det räcker in till stan och tillbaka på måndag. I Stockholm hade jag tänkt gå mellan Centralen och Östermalm, men nu har jag fått T-banebiljetter – också! Det tackar jag och mina hälsporrar varmt för! Det går bra att gå i fem minuter för mig, sen får jag skitont i fötterna, nämligen.

Guldpengar

Chokladpengar funkar inte i p-automater.

Jag hittade två guldpengar till p-avgift, så eftersom jag har bensin i bilen tog jag den in till Arbetsförmedlingen i stan för att få biljetthjälp. Med mig hade jag ett mejl från min handläggare samt kallelsen till intervjun. På Arbetsförmedlingen var det dystert som vanligt, men inte mycket folk. Jag fick säga mitt ärende och blev tilldelad en nummerlapp av en man. Väntetiden blev ganska kort, men jag hade bok med mig. När det blev min tur kunde tjejen som skulle hjälpa mig inte göra det – för hon kunde inte. Hon bad då mannen som hade gett mig nummerlappen om de kunde byta plats så att han kunde hjälpa mig medan hon delade ut nummerlappar under tiden (det var ingen särskilt strid ström alls idag…). Mannen ville inte. I stället fick jag vänta tills tjejen blev avlöst av två yngre män.

Per tog emot mig så snart han hade startat sin dator. Jag förklarade mitt ärende, visade mina papper och min legitimation. Men datorn ville inte riktigt vara med och Per verkade osäker på det mesta eftersom han frågade den andra killen om saker hela tiden. Ingen av dem visste om jag kunde få hjälp med bussbiljetter i Uppsala och tunnelbanebiljetter i Stockholm. Efter en stund erbjöd han mig en stol. Jag tackade och satte mig, för är det nåt hälsporrarna inte gillar så är det att jag står rätt upp och ner. Pers dator hade sen uppenbara problem med PDF:er och att skriva ut. Till sist fick jag emellertid beslutet med ärendenummer. Ärendenumret skulle jag uppge när jag ringde, sa Per, för jag fick själv ringa till AF:s reseenhet och fixa biljetter. Telefonnumret till reseenheten fick jag på en handskriven lapp av Per. Några instruktioner kunde jag inte få eftersom utskrifterna och PDF:erna krånglade. Men jag satte mig helt enkelt i bilen utanför (jag hade parkeringstid kvar) och ringde. Jag behövde inte alls uppge ärendenummer, utan det var mitt personnummer som skulle anges. Och det kan jag ju. Efter ett par knapptryckningar kom jag fram och fick snabb hjälp – biljetter till såväl tåg som tunnelbana kom per sms medan vi pratade! SÅ ska det gå till, tycker jag!

Byråkratins kvarnar – och teknikens – malde annars otroligt långsamt idag, tycker jag. Vidare anser jag att det är anmärkningsvärt att Arbetsförmedlingen har personal anställd som inte kan – eller vill? – hantera de egna systemen. Har man plockat personal direkt från gatan, eller? Jag vägrar nämligen att tro att jag är den enda i hela Uppsala som kommer och behöver få biljetter för att kunna resa till en anställningsintervju. Vad gäller PDF- och skrivarkrånglet kunde jag ha erbjudit min hjälp, men jag har slutat jobba gratis och tänkte att de som har lön för väl göra skäl för den.

Jag är glad och tacksam för informationen om den här möjligheten från min handläggare, hjälpen och biljetterna, men mycket undrande inför kompetensen hos personalen på Arbetsförmedlingen. Igen.

NU är klockan snart halv fyra och jag ska äntligen sätta dra fram dammsugaren! Förbereda mig inför intervjun får jag göra i morgon, helt enkelt, för nu fikar folk och sen går de hem.

Stort TACK också till Rexxie som försåg mig med denna matnyttiga länk om flyttningsbidrag och ersättning för intervjuresa! (Det är ju en PDF, så det kanske grabbarna på AF i Uppsala inte klarade av.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett första maj-inlägg.


 

Snö 1 maj 2014

Snö den första dagen i maj 2014.

Man skulle kanske inte kunna tro det, men faktum är att jag skulle vara en jättebra chef. En närvarande och engagerad sort, hård men rättvis. Fast just nu är jag inte chef. Hade jag varit det hade jag sett till att vädret hade fått sig en reprimand, kanske till och med köpt ut det med avgångs-vederlag och allt. Det är första maj idag. Marken ligger vit och det kommer vitt från ovan. Vad i helvete är detta???

Det finns emellertid en fördel med snön. Som synes på bilden har grannen flyttat bort såväl grill som golvfläkt. Själv ska jag ägna dagen åt att försöka uppfinna nåt som gör att grillrök sjunker så att h*n får känna hur rök känns. I samma veva ska jag sätta på Marilyn Manson på stereon. Högt. Det är ungefär så grannarna bredvid har låtit nu på morgonen.

Men skit samma! Idag är jag i alla fall ledig och kan dra omkring hemma i mysbrallor. Fästmön fick däremot ta sig till jobbet idag. Hon var ändå nöjd med att ha bytt bort sitt kvällspass till ett kortare dagpass, så redan klockan 14 ska jag åka och hämta henne.

Sista aprilmiddag

Anna vill ha mer än potatis och ägg när vi äter Sista april-middag.

Det blev en lite decimerad arbetsdag för mig igår. Jag var hemma vid 16-tiden. Vi slappade en stund innan Anna skalade potatis och jag dukade fram sillen. Nu var det ju inte så länge sen vi åt sill och potatis, men gott är det! Och så hör just sill och potatis Sista april till.

Min Sista april-tallrik med snaps och öl till.

Min Sista april-tallrik med snaps och öl till.

Till sillen och potatisen och laxen och brödet och ostarna blev det förstås en liten klar. Jag hade en skvätt Östgöta sädes i kylen. Det var en alldeles lagom skvätt för två tanter som inte direkt överdoserar snaps, men som tycker att det är gott till sill. För att variera oss lite jämfört med påsken la vi inte in nån sill själva utan köpte all. Och en av sorterna vi hade på bordet var matjes.

Vi hyfsade burkar och fat ganska bra, så nu är frågan vad köket i New Village ska servera idag. Vi får helt enkelt försöka köpa nåt att laga till i samband med hemförseln av min särbo från jobbet. Kanske blir det nåt till vilket var sitt glas amarone passar?

Hallongrottor

Hallongrottor utan E281.

Vår Sista april-kväll tillbringade vi mest framför TV:n. Jag messade lite med bonusbarnen och fick svar från alla utom minstingen. Gissar att denne var i goda fadershänder, dock. När livet vänder hade vi inte tänkt se, men det gjorde vi. Det var nog den starkaste berättelsen hittills. Läs här mina rader om Annahita! Det var nästan absurt att ta in där vi satt och drack kaffe och mumsade på hallongrottor – utan E 281… Kontraster…

Kiss och Bajs i sängen.

Kiss och Bajs i sängen.

Vid läggdags fann jag att två figurer hade lagt beslag på min binge. Och vad de gjorde där vågar jag knappt tänka på utan att rodna. JA VI ÄR BARNSLIGA, MEN TUSAN SÅ OFTA VI SKRATTAR TILLSAMMANS, ANNA OCH JAG!

Idag är det alltså den 1 maj. Jag är ledig, men i morgon ska jag till Kexfabriken/Besticklådan igen. Lär vara ganska ensam där och jag tänker väl näppeligen jobba ihjäl mig. Och så har jag bjudit bort mig själv på lunch hos en walesare. Det ska bli riktigt spännande!

Dagen idag tänker jag mest softa. Jag ska strax in i duschen, soppåsar ska bäras ut och mamma ska ringas. Det låter ganska överkomligt, eller hur? Fast när jag ser mig omkring borde jag städa och stryka och… nåja, det är ju snart helg. Tiden räcker inte riktigt till för allt jag behöver göra. En sak som jag undrar mycket över är när jag ska orka och hinna skriva bra jobbansökningar. Jag måste liksom sätta raketfart nu…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan redogör för resultaten av den gångna veckans undran.


När det är mer seriösa frågor
här på bloggen tycks färre personer våga (?) svara. Men 14 modiga typer lämnade var sitt klick när Tofflan undrade om det är rätt eller fel att köpa ut anställda som är obekväma.

Så här fördelade sig de 14 inkomna svaren:

64,29 procent (nio personer) svarade: Fel! Det är bättre med ärliga medarbetare än falska ja-sägare. 

28,57 procent (fyra personer) svarade: I vissa fall kan det vara det bästa för båda parter.

7 procent (en person) svarade: Other:  
Man kan vara obekväm på olika sätt, hur kan man ge ett generellt svar?

Ingen svarade: Helt rätt att ge dem avgångsvederlag. Varför behålla människor med egna åsikter i organisationen/på företaget?!

Stort TACK till alla modiga som vågade klicka! Du kollar väl in den nya frågan i högerspalten? Den är betydligt mer harmlös än förra veckans.


Livet är kort. Att våga är inte allom förunt.

Read Full Post »

Ett inlägg som presenterar veckans nya fråga.


Med anledning av
att lokalblaskans Staffan Wolters har börjat skrapa på detta med att köpa ut kommunanställda med avgångsvederlag, undrar Tofflan om det är rätt eller fel att köpa ut obekväma.

Frågan hittar du som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar. Det är också inne i frågan, omröstningen, som du kan kommentera och lämna ett eget svar. Om du vill skriva ett eget svar klickar du i Others och sen skriver du. Då är du anonym. Vill du lämna en kommentar, klickar du Comments när du är inne i omröstningen och så kan du skriva några rader kring det svarsalternativ du har valt. Men det här inlägget kan du inte kommentera!

Stort TACK på förhand för att du deltar! Det är alltid intressant att veta vad du tycker i olika frågor!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett upprört inlägg, men ändå ett inlägg om mod.


Uppdaterat inlägg:
Lyssna på Hilde Klassen, här ett inslag från Radio Uppland


Jag såg på Twitter på lunchen 
att lokalblaskan äntligen har gjort nånting bra: duktige, modige Staffan Wolters har skrivit en artikel om den från kommunen utköpta Hilde Klasson.

Idag tycks det vara kutym att köpa ut människor som anses icke önskvärda. Hilde Klasson har inte bara en anställning (ja, hon har inte slutat än!) vid Uppsala kommun för att utveckla Gottsunda. Hon är S-politiker och jobbar även fackligt. Det är just jobbet för facket som hon själv tror är skälet till att hon blir utköpt. Fast hennes chef säger att det är Hilde Klasson själv som vill sluta.

Till Upsala Nya Tidning säger Hilde Klasson:

[…] Jag har aldrig bett att få sluta. Jag vill arbeta kvar men har pressats att skriva på avtalet. Jag fick veta att det inte skulle bli så roligt för mig om jag valde att stanna […]

Har vi hört den förut? Svar: JA! Historien tycks upprepa sig om och om igen, med lite andra aktörer, bara. Men rollerna består fortfarande av chefer som vill bli av med anställda de inte gillar. Anställda, som på nåt sätt har misshagat dem, tvingas att skriva på avtal eftersom det annars, underförstått, blir ett helvete för dem. Är man dessutom, som en mig närstående person, trakasserad och utmobbad av chefen sen en tid tillbaka orkar man inte stå emot detta sista. Tro mig, jag vet. 

Övriga roller spelas av så kallade arbetskamrater som gör allt för att rädda sina egna skinn, till och med går över lik, mobbar, ljuger och snackar skit bakom ryggen – alternativt tiger eftersom de är rädda för att de ska ostraceras (omplaceras eller få kränkande arbetsuppgifter) eller, som Hilde, avpolletteras. Till min lilla glädje noterar jag dock att Hilde Klasson åtminstone har en kollega som står upp för henne. Heder, Mie!

Hilde Klasson är 60 år och får nu avtalspension tills hon fyller 65. Det är kanske lättare för henne att bråka och gå ut i media än den som är tio, femton år yngre och måste leta nytt jobb eftersom avgångsvederlaget inte var så stort. Men det spelar ingen roll. Det är viktigt och modigt av Hilde Klasson att våga prata om det här. Jag vet nämligen många som har skämts i flera år kring sitt utköp.

tårar
Många har skämts i flera år för att de har blivit utköpta.


Staffan Wolters är den journalist
som jag länge har hoppats på ska skriva om detta. Jag hoppas emellertid få ännu mer av honom: att han, när han ändå är igång, gräver lite hos andra offentliga arbetsgivare. För inte heller dessa har rena samveten. Det finns så mycket skit att gräva upp, så sluta inte, Staffan! Fortsätt, du modige man!

Jag tycker att du som har läst det här inlägget också ska läsa UNT-artikeln (länken finns ovan i det här inlägget). Vidare tycker jag att du ska lyssna på kommunfullmäktige som debatterar den senaste tidens utköp på måndag.

Och för den som inte vet det, men… Visst kan man som enskild stämma sin arbetsgivare inför Arbetsdomstolen. Många enskilda skulle vinna där mot arbetsgivaren. Men domen som skulle följa skulle innebära lägre ersättning än avgångsvederlaget. Även den som har blivit petad från sitt jobb behöver leva. Men hur lätt tror du att det är att få ett nytt jobb efter att ha blivit utköpt?


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg!
När man går in och läser kommentarerna till artikeln på lokalblaskans hemsida inser man att de som kommenterar inte vet hur många personer den förra direktören själv har varit med och sparkat.  Om tidningen hade grävt lite hade man kommit fram till att Majoritetsrådet bara har varit med och sparkat tre chefer (inklusive denna senaste), medan dirren varit med och sparkat ett tiotal personer (minst!), såväl chefer som medarbetare. Vidare gissar jag att förra direktörens politiska hemvist är densamma som Majoritetsrådets, vilket INTE borde göra detta till en politisk fråga. Men detta är spekulation. Och att tro är att icke veta. För övrigt tycker jag fortfarande att det är ett hemskt slut på ett långt yrkesliv. INGEN borde drabbas av såna här blixtar från en klar himmel, vare sig de är chefer eller simpla medarbetare. Detta står för en otroligt krass människosyn.


Maj gadd!
Läste just på lokalblaskans hemsida att Vänsterpartiet har gjort ett litet utspel: partiet vägrar att vara med när det ska rekryteras ny höna/tupp till Länets Lokala Sandlåda (LLS). Skälet är att man anser att det inte spelar nån roll vem som rekryteras – Majoritetsrådet kan inte samarbeta med nån.

Höna
Tupp, tupp men ingen höna, eller? Ingen Vänster i alla fall.


Men det är väl bara himla dumt?!
Jag tycker det låter lite småtjurigt och barnsligt att vägra vara med i rekryteringsprocessen. Då kan man ju liksom inte komma och gnälla senare om det skulle bli alldeles bort i tok.

Samtidigt känner jag ju till en del av spelet bakom kulisserna. Det skulle inte förvåna mig ett smack om det redan finns en utsedd kandidat. Det är ju så det brukar gå till. LLS har ju åtskilliga gånger petat/sparkat/köpt ut folk som inte passar in/duger/har egna åsikter. Det har skrivits en hel del om det i lokalblaskan, men journalisterna har bara grävt väldigt grunt och på chefsnivå. Det är väl det som är intressant. Men alla avgångsvederlag kostar ju skattebetalarna pengar, inte bara chefernas. Samtidigt förstår jag tidningen som ju är i nån sorts beroendeställning, kan man tänka, gentemot Kolossen vad gäller annonsintäkter. Fast å andra sidan har ju lokalblaskan ingen konkurrent som kan bjuda lite motstånd.

Den Lille Fjanten, (DLF), brukade ofta säga att Majoritetsrådet hade nån sorts bokstavskombination. Det tycker jag var oerhört kränkande – för alla parter. Men en ledare måste ju Kolossen ha – eftersom man vägrar inse att det är dags att lägga ner skiten sig själv. Låt staten ta över Sjukstugan i Backen igen, rensa upp bland chefer och direktörer där samt låt kommunerna ta över Första Linjen – det skulle vara mitt recept om jag vore doktor. Men det är jag ju inte. Jag är ju blott en Toffla.

Ett passande citat i sammanhanget är från Sarah Dawn Finers Nu vet du hur det känns på albumet Sanningen kommer om natten:

[…] Nu vet du hur det känns,

det syns i dina ögon

Du behöver inte säga nåt,

jag vet exakt vad du är med om

Nu vet du hur det känns, 

att vara den som förlorar […]

*DLF = en samling ja-sägare som bara slår på den som vågar ha en åsikt


Livet är kort.

Read Full Post »

Att från en dag till en annan bli av med sitt jobb är en tragedi – åtminstone för den som vill jobba. Tro mig, jag vet. Därför kan jag inte glädjas åt det som har drabbat högsta tjänstemannen vid min förra arbetsplats. Hela ens tillvaro förintas, mattan rycks bort under fötterna, ja, golvet rämnar, ungefär. När man inte är beredd. Då spelar det nog egentligen ingen roll att man får över fyra (4) miljoner kronor i avgångsvederlag (såna summor hamnade aldrig på mitt konto). Men det klart att en viss tröst är det ju.

rött lönnlöv
”Rött löv igår…”


Men miljonerna kan inte lindra
det faktum att 40 års yrkesliv inom ett och samma företag avslutas på det här viset. Fast… det var rätt tufft efter 23 år också, kan jag meddela. Och kanske är det så att man efter 40 yrkesverksamma år och med 4,3 miljoner på kontot nog skulle kunna tänka sig att gå i pension – det är ju möjligt rent ekonomiskt – och man måste ju ändå vara 60+ troligen.

För övrigt säger tjänstemannen att hon och den förtroendevalde att de har olika ledarstil. Det är tjänstemannen själv som hävdar att hon vill jobba underifrån. Enligt den förtroendevalde handlar det inte om ledarstil utan om att tjänstemännens roll är att se till att politiska beslut genomförs. Den förtroendevaldes roll, enligt honom själv, är att vara lyhörd mot medborgarna och fatta beslut i den riktning som man utlovade i vallöftena och som man sedan vann valet igenom.

Man får inte glömma bort att komma ihåg att det är vi som har rösträtt som väljer de förtroendevalda, nämligen. Vi väljer inte tjänstemännen. Det enda sättet för oss att påverka är att delta när det är val. Oppositionen med sossarna i spetsen rasar förstås. Oppositionsrådet för S är chockat eftersom hon uppfattat att den höga tjänstemannen är både respekterad och kunnig. Föga hjälper det väl att jag personligen både har hört och upplevt andra… versioner.

frostigt löv
Trasig.


Jag var 47 år när tragedin inträffade för mig.
Nu har det gått fyra år och jag kämpar fortfarande för att få ordning på min raserade tillvaro. Några fyra miljoner fick jag förstås inte. Jag fick inte ens ett tack. Men tro det eller ej, jag har kämpat och jag har klarat mig ändå utan några miljoner. Däremot har jag som människa förstås påverkats av allt. Jag har inte blivit nån gladare människa, men en positiv effekt det hela förde med sig var att jag lärde mig att vara glad över livet självt och att se livet som en gåva. Tack vare att en kollega ingrep i en krissituation och gjorde nånting konkret räddade hon mitt liv. Jag tror inte att nån förstod att jag var millimeter från att ta mitt eget liv.

Men jag har farit illa och jag är skadad, trasig. Mest stryk har nog mitt förtroende för människor tagit. Jag kan aldrig lita på nån igen och jag går alltid och väntar på ett hugg i ryggen. Varje gång det stormar känner jag mig ensammare än ensammast. Men jag vet också var de lojala och de som bryr sig finns – inom familjen. Där har man nämligen alltid både tillräckligt med tid och kärlek, oavsett. Och det är jag mycket, mycket glad över.

Det har inte blivit så mycket sömn i natt. Jag var så arg och ledsen att jag hade svårt att sova. För det jag fick mig till livs igår eftermiddag var någonting som enligt mig faller under kategorin skambud. Och jag har min yrkesstolthet att tänka på. Jag vill göra ett bra jobb, annars vill jag inte göra nåt jobb. Därför räknar jag med att ta ut all innestående semester under maj månad och knata till Arbetsförmedlingen igen och förnedra mig den första vardagen i juni. Vem vet, jag kanske får sällskap av en före detta Hög Höna. Föga troligt, men…


Livet är kort.

Read Full Post »

Åter en kall natt, även om temperaturen har stigit ett par grader. Du tycker säkert att jag tjatar om kylan och eländet. Och jag har ett skäl till det! Du och jag klagar så ofta att vi fryser – trots att vi går omkring i våra dunjackor eller ligger i våra sängar, under såväl duntäcken som tak över huvudet. Det gör inte alla. Det finns många som måste tillbringa nätterna utomhus. Vad gör du för dem? Själv gör jag inte så mycket mer än att jag skänker kläder. En gång gjorde jag misstaget att ge bort pappas alla kläder till nån som inte behövde dem – eller ens förtjänade att gå i pappas skor. Sen dess har jag lärt mig att kläder skänker man till verkligt behövande. Såna som måste tillbringa vinternätterna utomhus. Så jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte gillar vintern… För faktum är att jag inte bara tänker på mig själv utan lite längre än min stora kran räcker. Faktiskt. Det kallas empati och jag visar det i handling.

dunjacka

Dunjackor behövs till dem som inte har tak över huvudet.


Hela förmiddagen idag
ska jag diskutera min yrkesroll i förändringsprocessen. Är det nånting jag är expert på så är det detta! Och det var därför jag reagerade lite (underdrift) när jag läste om en av de stora organisationerna i stan som, liksom liknande organisationer, kringgår de lagar vi har (framför allt LAS) genom att köpa ut folk som är för gamla, för uppkäftiga, för tråkiga eller för… vad-som-helst-som-inte-passar-in-när-alla-ska-vara-så-lika-som-möjligt. (Konstigt resonemang, det där, jag undrar om man verkligen eftersträvar homogenitet? En annan sak jag undrar är hur arbetsgivarna får tag i alla som är högst 35 år och som har 25 års yrkeserfarenhet. För det är ju såna som alltid efterfrågas…) Alla icke önskvärda skrattar inte gott när de tar emot avgångsvederlag. Många gråter och vill inget hellre än att arbeta. Men vad ska de leva av? A-kassa eller aktivitetsersättning räcker ju knappt/inte alltid till hyran. Sen får man välja om man ska köpa mat eller busskort (som man kanske behöver för att söka jobb; kläder köper man inte). För om man inte kan betala sin hyra hamnar man ju dubbelt ute i kylan – dissad från sitt jobb och arbetssökande samt bostadslös. Det är lättare att hamna där än du tror.

Det syns kanske inte här, men eftersom jag själv har varit nästan nere på botten vill jag nu hjälpa andra som är på väg ner. Naturligtvis vill jag först och främst ge tillbaka lite till familjen – på olika sätt. Men också stötta och hjälpa arbetssökande praktiskt. För hos de myndigheter, vars namn missvisande nog säger att de ska hjälpa till att hitta jobb, får man ingen vidare hjälp. Många känner sig misstänkliggjorda, tillplattade, förminskade, till och med tillintetgjorda. Och för en del slutar det med att de inte orkar längre utan tar sina liv. Du får tro vad du vill, men det finns många, många arbetssökande som inget hellre vill än att arbeta. Ägna dessa en tanke – och gärna en handling! – när du klagar över ditt jobb. (OK, alla dagar är inte solsken på jobbet, det tycker inte jag heller. Men i verkligheten är det inte rosenskimrande på jobbet till 100 procent. Då ser/ger man inte hela bilden. För lite är det regnet som gör väntan på solen värd…)

15 Regn på busskurens fönster

Regnet gör väntan på solen värd.


Ha en bra dag där ute, vad du nu ska ta dig för! Skriv gärna en rad i kommentarsfältet och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Boken Rekordvinnaren av Pieter Tham fick jag mig tillsänd för ett tag sen av Pronto Communcation. Jag utlovades först

[…] en mer spännande läsupplevelse genom att på ett lustfyllt sätt knyta samma fiktion och verklighet. […]

… och sen

[…] en specialutgåva anpassad för dig och kommer att få möjlighet att uppleva hur det skulle kunna vara att själv vara huvudperson […]

Nog var det på sätt och vis en specialutgåva anpassad för mig i och med omslaget på boken. Men frågan är om läsupplevelsen var mer spännande…

En mer spännande läsupplevelse? (Boken här utan det specialanpassade omslaget.)


Boken handlar om  Jacob Niller
som en dag blir uppringd av Svenska Spel. Jacob Niller har vunnit 247 miljer kronor på Lotto. Jacob Niller har levt på avgångsvederlag under ett par år och får snart lyfta pension vid 60. Han lever ett ganska komfortabelt, men spänningsfritt liv i Gamla stan. Plötsligt blir han kändis i media, han blir stenrik och så får han… en lillebror.

Läsaren får följa Jacob Nillers resa bland människor som alla, mer eller mindre är ute efter hans pengar – även välgörenhetsorganisationen Vita Stjärnan (får mig att tänka på… Röda Korset, av nån anledning…). Och frågan som genomsyrar boken är förstås om man blir lyckligare av en massa pengar.

Jag hittar ett par syftningsfel och ett par ordförståelsefel, annars hittar jag inte så mycket mer. Boken är för övrigt välskriven, språket flyter lätt, men den blir aldrig spännande! Den blir mest som en sorts pikareskroman.

Lite roligt är dock konceptet med omslaget, jag är svag för att se mitt eget namn i tryck. Men det hjälper bara upp boken till medelbetyg.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »