Livet kommer emellan

Ett inlägg om livet just nu.

---

 

Nä, nån hotellfrukost blir det inte idag. Som vanligt blir det nån form av brunch vid elva-tolvtiden. Eller kanske tidigare och mindre idag. Jag får nämligen vänbesök som tittar in klockan 13 tillsammans med matiga mackor. Själv står jag för kaffet. Och håller sig vädret som det är nu tar vi filt med oss till Gamla Uppsala. Visst är det väl en förmån att ha denna underbara plats så nära?! Det är en plats dit jag alltid har sökt mig under mina 30nånting år i Uppsala. Ibland i glädje, ibland i sorg och ibland bara för att få sitta utomhus på gräset i skuggan under ett träd.

Visst är det en förmån att bo så nära detta?!

Livet rullar på och ibland kommer det emellan, det vill säga kastar omkull planer och annat. Jag försöker fylla det med meningsfulla och vettiga aktiviteter och det går bra ibland. Andra dagar slår apatin och förtvivlan sina klor i mig. Det kanske det skulle göra i vem som helst efter år av oro och stress. På förmiddagarna gör jag det jag ska, utan större återkoppling. Jag får vara min egen peppare och piskare och det är lite svårt ibland när jag bara vill slå mig själv till marken för att jag är så dålig och värdelös. De enda som hejar på mig då är mina belackare.

Den här veckan är ovanligt full av aktiviteter för min del. Och även om jag tycker att det är roligt och blir stimulerad av det vet jag att jag också blir trött, att jag kanske måste säga nej till människor som jag har sagt ja till tidigare. Då läggs det dåliga samvetet på axlarna också, tillsammans med allt annat. Nej, ingen offerkofta, som en del hävdar att jag bär. Jag bär andra tyngder och jag är fullt medveten om att det bara är jag själv som kan förändra saker och ting.

Igår började jag läsa en bok om skrivande som jag har fått för recension. Jag ska skriva om den på bloggen, men också på tre andra ställen. Först ska den läsas (den är på över 400 sidor), sen blir det en text som måste skrivas i ett antal versioner för att passa olika kanaler. En utmaning – ja! Spännande – ja! Dessutom hoppas jag på att bli lite peppad i mitt egen skrivande genom att läsa boken. Jag känner inte längre nån större glädje i skrivandet just nu, det är mest ett tvång, ett behov att få output, så jag inte exploderar av alla ord inuti.

Ytterligare en bok för recension lär hamna hos mig den här veckan. Det är en bok i genren erotisk deckare, kan man nog säga, och det ska bli spännande att läsa nåt som utger sig för att vara det. Ibland sägs ju böcker tillhöra en viss genre och så gör de inte det. Den här boken ser jag verkligen fram emot att läsa! Enda grejen är att jag blir så fruktansvärt generad om det är många sexscener i den…

Två böcker som jag ska recensera.

Kanske ska jag inte bara vara recensent den här veckan heller utan IT-konsult. Jag hoppas kunna hjälpa till med en seg dator nån dag när det är dåligt väder. Men inte i morgon, för då ska Clark Kent* till doktorn och få sin skada omsedd och fixad. Till helgen händer det en massa saker också. Bäst av allt är att jag får tillbringa den med Fästmön.

Jag är också hemvakt åt en vän i ytterligare några dar. Som bonus får jag lokalblaskan i pappersform. Skummade helgens tidningar igår och kan bara konstatera att det fortfarande råder nyhetstorka. Visst är det kul att läsa en papperstidning då och då, men ärligt talat tror jag att det är många som gör uppehåll i sin prenumeration under sommaren. Min vän hann emellertid inte göra det innan sin hastigt påkomna resa. Livet – och allt vad det innebär – kom emellan.

Vad händer hos DIG den här veckan??? Har du nåt att se fram emot eller nåt du bävar för??? Skriv några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dieter genom åren: Sprit, flygvärdinnor och rysk rymddiet…

Ett inlägg om dieter.

---

 

Den här texten är skriven lite med glimten i Toffelögat. Har du svårt att förstå ironi, kan jag förklara att jag i huvudsak driver med mig själv, inte med andra människor. Förstår du ändå inte, strunta i att läsa nedanstående.

Ja, jag är tjock. Ja, jag kan banta. Nej, jag vill inte följa nån diet. Men genom åren har jag på avstånd följt olika dieter, den ena mer osannolik än den andra. Svenska Dagbladet har samlat några av dessa dieter i text och bild. Jag kollade förstås in för att se om nån diet skulle kunna passa mig.

1. Drinking Man’s Diet

Det här är i princip en ren kött- och alkoholdiet. I korta drag går den ut på att minska kolhydratintaget och öka intaget av kött och alkohol. Groggar och martinis till middag? Nej tack!

Jag skulle bli groggy av Drinking Man’s Diet.

2. Flygvärdinnedieten

Dieten går ut på att snabbt gå ner i vikt. Främst äter man frukt och grönt, nån bit grillat kött och kanske kokta ägg. Man undviker potatis- och spannmålsprodukter och kryddar bara maten med salt och peppar. Kaloriintaget är extremt lågt. Ner i vikt går man snabbt. Sen går man upp igen, för ingen pallar nog att äta så här lite i längden, allra minst om man ska jobba som flygvärdinna…

3. Rikshospitaldieten

Dieten är snabb och hård, men har inget att göra med nåt rikshospital nånstans. Inga kolhydrater, bara salt och peppar som kryddor och kaffe till varje måltid. Blir du hungrig – drick vatten! Kött till lunch och middag. Nä, inget för mig, inte.

4. Grapefruktdieten

Uff! Är det nåt jag ogillar så är det grapefrukt. Beskt och eländigt. Går fetbort direkt. Grapefrukt är alltså huvudingrediensen i den här dieten, men du får också äta lite grönsaker med vinägrett, ägg och kyckling samt nån skiva bröd.

5. Banan/ananasdieten

Två dagar äter man bananer eller ananas och dricker kaffe. Väldigt enformigt och näringsfattigt, alltså. Alltså, ett kilo bananer om dan… Nää, det skulle jag nog inte få ner.

Bananer är goda – om de är friterade och serveras med glass och sirap, helst.

6. Ryska rymddieten

Namnet till trots har dieten inget med vare sig Ryssland eller rymden att göra. Sju dagars diet på kaffe, ägg, tomat, rött kött och grönsallad ska ge en viktminskning på åtta kilo. Det är möjligt att du hinner uppleva det – innan du dör av leda…

7. GI

För några år sen var GI riktigt hett! GI står för glykemiskt index. Kortfattat går dieten ut på att byta ut snabba kolhydrater mot långsamma. Fullkorn, bönor och protein gäller, men inte fett eller socker. Dieten är långsiktig och känns inte så extrem. På en dagsmeny står omelett, kycklingfilé med bulgur (urk!) och tonfiskröra med grönsaker. Men vadå… Inget fett eller socker..?

8. LCHF

Minimerat intag av kolhydrater och maximerat intag av fett. Fettet gör att hungern minskar. Helst ska du bara äta grönsaker som växer ovan jord. Inga lightprodukter. Kritikerna hävdar att denna fettrika kost bäddar för hjärt-kärlsjukdomar. På positiva sidan innebär det minskade kolhydratintaget bra blodsockervärden, vilket ju är toppen för diabetiker. Feta såser – yummy! Men mycket kött – sorry! Funkar inte för min del.

Är potatis bra för hjärtat, då?

9. 5:2

Under fem dar i veckan äter du vad du vill inom den hälsosamma ramen, två dar i veckan fastar du, i princip. På fastedagarna är kaloriintaget mycket lågt, 600 för män, 500 för kvinnor.

10. Atkins

Det viktiga i den här dieten är minskat intag av kolhydrater i kombination med motion. Motion! Nä fy te rackarns! Dieten påminner om LCHF, men till skillnad från den senare får man äta lightprodukter och mer kolhydrater, fast mindre mättat fett. Transfetter ska man passa sig för. Jag passar nog den här dieten också av förklarliga – och RÖRLIGA – skäl…

Om DU skulle följa nån diet… Skulle DU välja nån av de ovanstående och i så fall varför???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.

---

Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!

Den som läser min blogg då och då vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)

Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Variation var ordet! sa Bull

Åter ett inlägg om Tofflans ypperliga kokkonst.

I eftermiddags åkte jag och träffade Pe en snabbis på vägen för att hämta upp Fästmön vid kurslokal. Både Anna och jag behövde sen handla middagskomplettering. Vi fick ett infall och hamnade på Årstaballen Årstahallen, en ICA-affär där vi aldrig handlar i vanliga fall. För se, variation förnöjer, som bekant!

Där fanns en massa spännande varor och en urhäftig delikatessdisk med så mycket smaskens att jag började salivera. Ljudligt. Anna skämdes och köpte en chokladbit till mig så att jag inte skulle låta så förfärligt. Själv köpte jag en liten burk räksallad – och fick sex kronor tillbaka! Jag handlade nämligen på en bonuskupong från ICA. Kupongen var på 25 kronor, räksalladen kostade 19 – alltså sex kronor tillbaka!

Efter färd till Förorten och avlämning av Anna i Himlen for jag hem. Jag snörde på mig förklädet och satte kockmössan käckt på svaj och… Nja… inte riktigt…

Minns du min söndagsmiddag..? Jag påminner dig!

Tofflisk söndagsmiddag.

Söndagsmiddag: grillad kycklingchorizo med bröd.

Sen blev det måndag och vad serverade Mästerkockan sig själv då?

Tofflisk måndagsmiddag.

I måndags stekte jag kycklingkorven till makaroner i stället. Tisdag var en mellandag, men så idag glimtade jag till igen…

Kalkonkorv med smak av vitlök och peppar samt bröd = Tofflisk onsdagsmiddag!

Det blev korv… igen! Denna gång dock kalkonkorv kryddad med vitlök och peppar, grillad i ugnen och serverad i bröd.

Grejen var nämligen den att jag hade fått för mig att det var torsdag idag. Jag hade tänkt äta pannkakor och var och köpte sprejgrädde till dessa igår. Men men… Det är ju torsdag på riktigt i morgon och då ska det varieras av bara… 17!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Hotell Nostalgi – ett restaurangbesök

Ett inlägg om en för tidig födelsedagsmiddag.

Mamma skulle bjudas på en för tidig födelsedagsmiddag i afton. Vi rollade iväg till Hotell Nostalgi-restaurangen som ligger i anslutning till motormuseet för att äta firre. Vi hade ganska höga förväntningar, men frågan är om restaurangen levde upp till dessa.

Inledningsvis valde vi att dela på en förrätt, Toast Skagen. Servispersonalen lovade att vi skulle få den delad. Fel! En tjej från köket kom utspringande med en hel rätt och placerade den framför mamma. När jag påtalade att vi skulle få den delad på två, tog hon tallriken och gick. En stund senare kom hon tillbaka med samma tallrik med Toast Skagen – samt två assietter. Vi fick alltså dela upp förrätten själva, med våra bestick som enda redskap. Minuspoäng! Pluspoäng dock för Stockholm-Motala-ölen jag tog till förrätten samt för räkorna som smakade ljuvligt!

Till huvudrätt valde vi halstrad röding. Maten serverades innan vi fått bestick och innan jag hade fått mitt vita vin. Vinet serverades alldeles för kallt. Portionerna var pyttesmå. Hade vi vetat det hade vi nog tagit var sin förrätt. Såsen skulle smaka pepparrot. Man kunde nästan ana det. Nästan. Detta påtalades för kocken. Minuspoäng!

Vi hade inte salt och peppar på vårt bord, så det fick jag knycka från ett annat bord. Vi hade en ljuslykta som aldrig tändes – till skillnad från lyktorna vid andra bord, även de tomma. Minuspoäng!

Mamma erbjöds en kudde bakom sin onda rygg. Pluspoäng!

En i servisen som serverade oss snorade och sniffade nåt förfärligt. Sånt tycker jag är äckligt. En i servispersonalen var sävlig, medan en annan var ruschig och sprang. Inte trevligt. Dessutom skällde en i servisen på en annan för att hon hade serverat gästerna fel. Pinsamt inför andra gäster. En i servisen, hon Springeling, sjöng av och till. Jag satt och undrade om vi hade hamnat på Wallmans salonger. Minuspoäng! 

Behållningen av måltiden var nog desserten! Vi valde passionsfruktpannacotta, nåt man hade lyckats stava rätt till i menyn, till skillnad från

chockladmousse.

Pannacottan var både söt och syrlig, en perfekt brytning även om det smaksatta och färgade florsockret gjorde rätten alltför syntetisk. Skippa detta!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Snyggaste inredningsdetaljen var taklamporna och det gigantiska gamla fotot över stan vid Vätterpromenaden där mamma och jag kunde hitta vår gamla skola.

Roligaste kommentaren kom från en bordsgranne, som hade fått en inkorrekt nota. På sjungande och underbar finlandssvenska undrade han:

Va? Har jag köpt hela restaurangen?

Notan var onekligen i högsta laget, även vår, som dock var korrekt.

Vårt sammanlagda omdöme är att maten var god men lite smaklös och portionerna små. Servisen… kan klart förbättras, men potentialen finns (tjejerna är måna om gästerna, men det blir lite fel ibland). Prisvärt? Nja, inte riktigt.

Toffelmammans och mitt totala betyg blir medel. Det var lite för många minuspoäng, trots ganska OK mat.

Livet är kort.

Read Full Post »

Den Svarta Boken: Bladspenat- och ostpasta

Dags för lite smaskens från Tofflans Svarta Bok igen. Idag blir det vegetariskt!

Den lilla svarta.

Idag blir det ett recept som innehåller gröna nyttigheter och hyfsat med fett och kolhydrater i form av pasta.

Originalreceptet i den svarta boken.

Bladspenat- och ostpasta
(Två portioner)

Vad behövs?
Pasta, till exempel snäckor

olja eller margarin till stekning

200 gram bladspenat

1 – 2 vitlöksklyftor

salt

peppar

Kelda ostsås

Redskap:

kastrull

pastaslev

stekpanna

stekslev

vitlökspress

Börja med att tina bladspenaten lite om den är frusen. Det räcker om den får ligga framme i tio minuter. Sätt på pastavatten och koka pastan. Hetta upp oljan eller smält margarinet i en stekpanna. Lägg i bladspenaten. Salta, peppra och pressa ner vitlöken. Fräs och rör om då och då. Häll slutligen på ostsåsen, rör om och koka upp.

Min kommentar: Jättesnabbt och jättegott! Självklart kan man göra egen ostsås, men Keldas är mycket god.

Här kan du läsa tidigare recept: 
Fårost- och tomatsåslasagne

Pasta Tricolore

Inkokt lax

Friterad camembert

Fisk med rom

Inlagda soltorkade tomater

Påskbakelse

Västkustrulle

Livet är kort.

Read Full Post »

Webbtroll, minus lite hår, plus lite Lisa

Fy te rackarns vilken intensiiiv dag! Jag började redan i morse med en bunt webbsidor om en av institutionens stora forskningsprojekt. Gjorde sen avbrott för webinar och mackor framför datorn vid lunch samt fortsatte med projekten efter detta (och lite konsultande däremellan hann jag med). Ingen rast på eftermiddagen gjorde att jag kunde dra 15.45, vilket var nödvändigt och tvunget. Jag hade klipptid klockan 17, men skulle hem och lämna bilen först för att ta bussen in till stan.

Webinaret var synnerligen intressant. Det handlade om webbtroll på Fejan, men man kan ju fundera över fenomenet även inom andra sociala medier. Jag lärde mig bland annat att det finns olika slags webbtroll, skalan är ganska bred. Men deras syfte är nästan det samma: att förstöra och sabba.

En sak jag tror att jag ska ta mig för att ta fram tydliga regler för kommentering på min blogg. Och så ska jag lägga reglerna synligt. Detta för att besökare ska förstå att kommentering inte egentligen är en yttrandefrihetsfråga på min blogg utan en rättighet – som jag har rätten att dra in. Om jag vill. Det är jag som bestämmer, för det är ju min blogg, som sagt.

Webbtroll av olika sorter finns det, har jag lärt mig idag.

Det var onekligen skönt att lägga sitt för tredje dan värkande huvud i frissan M:s händer och få håret tvättat, klippt och fixat. Hon tog ytterligare lite mer baktill med tanke på att jag kanske ska befinna mig i horisontalläge framöver och vill slippa se tufsig ut.

Så blev det dags att traska över till Katalin. Egentligen gillar jag inte Katalin så där jättemycket, för jag tycker att personalen är i snorkigaste laget. Men stället är häftigt och jag skulle kunna tillbringa åtskilliga timmar där bara för att fota. Vad gäller snorkigheten idag var det väl sisådär. Jag kände mig tämligen tillrättavisad när jag gick in till baren för att köpa en öl, men se mat fick jag inte beställa där utan jag var tvungen att sätta mig och invänta servitör med meny. När jag skulle betala innan hemgång gick jag in eftersom servitören aldrig kom ut. Han satt vid ett bord och höll på med nånting och jag bad honom om notan. DÅ kunde jag betala i baren. Trams!

Mysigt ställe, men rätt snorkig personal.

Men skit samma, jag gick inte till Katalin för att reta upp mig på personalen, jag gick dit för att träffa Lisa för första gången. Lisa, som har läst min blogg ett bra tag – ända sen jag gästbloggade för lokalblaskans Skrivrummet hösten 2010. Lisa har för övrigt också bloggat för lokalblaskan, från en stadsdel.

Salt, peppar och var sin öl.

Eftersom jag bara hade ätit mackor till lunch, tog jag M-frissan på orden och köpte chèvrerullar med rödbetor och en massa grönt. Det var inte så lätt att äta och prata samtidigt, så jag försökte få Lisa att hålla låda. För rätt ska väl vara rätt – hon vet så mycket om mig genom bloggen, nu var det min tur att få lite info!

Det blev ett givande samtal om högt och lågt. Jag gillar Lisas svarta humor och hennes sätt att se på tillvaron, med just den svarta lilla glimten i ögat. En del av våra erfarenheter påminner om varandra, medan andra var helt olika. Lisa är snart färdig med sin utbildning till IT-lärare och jag hoppas att nåt vettigt studieförbund läser detta och erbjuder henne jobb på studs! Jag tror att hon skulle vara en alldeles utmärkt lärare!

Sen kom vi in på böcker och läsning och författare, förstås. Och när Lisa undrade vilken min favoritförfattare är, visste hon redan svaret: August Strindberg, förstås! Men så nämnde jag av bara farten några nutida författare som jag också gillar, till exempel Mons Kallentoft, Johan Theorin, Anna Jansson och Åsa Larsson, för att nämna några av deckarfavoriterna.

Lisa var ju duktig och lyckades klara en bildgåta hos mig. Priset var att bjuda mig på en öl. Ett skämt, naturligtvis, men hon fick faktiskt bjuda mig på öl nummer två. (Vilket påminner mig om att Inna vann en jääädra massa ölbjudningar förra året, priser som inte är utverkade än…)

Tack, Lisa, för ölen!

Så småningom sjönk solen bakom trädtopparna och Lisa virade in sig i filtar. Jag är ju viking, så jag frös inte ett dugg. Förrän jag gick från bussen hem. Men jag var nog lite trött också. Och väldigt kissnödig…

En lång dag går mot sitt slut och jag vill tacka alla inblandade. Utan er hade min dag inte varit mycket till dag.

Livet är kort. 

Read Full Post »

Träningsvärk i huvet

Idag har jag minsann fått känna på riktig träningsvärk i huvudet. Insidan, alltså. För där inne finns en skrynklig liten sak som har fått jobba ars**t av sig! Min föresats var att göra klart de svenska webbsidorna av forskartexterna. Han väl göra två eller tre innan fru Chef dök upp och ville ha hjälp med tabellerna i ett dokument hon jobbade med. Under dan. Det var 21 tabeller som skulle justeras… Men det klart att jag gjorde det! Det är roligt att känna sig efterfrågad – och ännu roligare när man klarar av uppgifterna man får. Jag blev färdig lagom till lunch.

Lunchen var ganska smaklös, trots att jag tillsatte peppar. Men jag såg ju fram emot kvällens mer äkta vara – en pizza från Aroma, en av de tre nyöppnade matställena i Gamlis. Vi var ju på en annan av dem,  Maestro, i söndags för vinstpengen.

Smaklös lunch – trots peppar.

                                                                                                                                                                    På eftermiddagen kämpade jag med forskarsidorna. Sakta men säkert växer 2 x 36 sidor fram. Arbetet kräver oerhörd koncentration och en del svordomar. Tur att Carl finns i bakgrunden ett tag till eftersom det känns övermäktigt ibland. Men jäklar så bra det blir när det är klart!

De 36 sidorna är inlagda under sex olika huvudrubriker. Jag är klar med den första huvudrubrikens sidor och de var flest, över tio stycken. Så jag är en god bit på väg. Jag hoppas att jag får det klart under morgondagen. Det vore kul att få skicka ut materialet för en sista kontroll hos forskarna nästa vecka!

Jag slutade vid 16-tiden och åkte då till Fästmöns jobb där hon kom bara en stund innan jag parkerade. Vi åkte och hämtade pizzor och under tiden började mitt huvud värka mer och mer och jag mådde illa som 17. Anna hade som tur var en Ipren i väskan. Efter den och efter att ha ätit mår jag mycket bättre! Gissningsvis var det en släng av träningsvärk i huvet, bara…

Det kom ett glädjande besked idag vad gäller Slaktar-Pojken och jag hoppas nu att turen har vänt för oss alla som letar jobb!!!

Medan vi väntade på att pizzorna passade jag på att ta en kort promenad i ösregnet (ja, för det började ju vräka ner just då…) med ett förhatligt brev från Postkodlotteriet som skulle läggas på gul låda för att återsändas. Det är nämligen så att jag fortfarande kryssar över mitt namn och min adress på post därifrån och skriver på kuvertet

Ej beställt material. Åter avsändaren.

Jag har returnerat vartenda brev jag har fått från Postkodlotteriet. Det har varit några års kamp och Postkodlotteriet tycks inte fatta att jag inte vill ha deras post. Jag har fått nån kommentar här på bloggen när jag har skrivit om detta förut från nån på lotteriets kundtjänst att jag ska avregistrera mig på ett ställe. Vadå avregistrera mig? Jag har väl aldrig varit ”kund” hos dem?! Det var det dummaste jag har hört!

Magen är nu stinn av pizza, tvättmaskinen har kvällsskift i kväll igen och himlen har varit så där magiskt vacker. Men det går ju inte att fånga denna skönhet på bild…

Ett första försök att fota himlen, med en viss sorts inställning på den tejpade mobilkameran – som jag snart ska byta mot en likadan som inte är tejpad!

                                                                                                                                                            Nä, det blev inte verklighetstroget! Provade en gång till:

Nej, färgerna stämmer inte på den här bilden heller!

                                                                                                                                                            Jag fick prova att ”lura” kameran att inte släppa in så mycket ljus. Då blev det så här:

Nja, nästan bästa färgåtergivningen.

                                                                                                                                                              Nu har tvättmaskinen tystnat och jag ska gå och hänga tvätt så att jag inte glömmer det som stackars L hade gjort häromdan. När det började lukta konstigt funderade L på om det var dags att rensa golvbrunnen… Men det var det inte. Det var dags att tömma maskinen på blöt tvätt som hade legat tvättad i ett dygn, eller så…

Efter hängningen ska jag kolla om det har hänt nåt i världen förutom att Steve Jobs har avlidit och ”alla människor” skriver RIP eller Vila i frid – det tycker jag att man reserverar för nära och kära – och att Tomas Tranströmer har fått Nobelpriset i litteratur. Tomas Tranströmer var faktiskt min gissning, även om jag allra helst tycker att Joyce Carol Oates är värd det. Men Tomas Tranströmer är en värdig pristagare!

Och nu till verkligheten innan jag glömmer bort den… Tvätten…

Read Full Post »

Wet Monday

I morse klev vi upp redan klockan sex. Och man kan inte påstå att vi var särskilt vakna… Det hade regnat hela natten och var mycket blött ute. Jag skjutsade Fästmön till jobbet och hon kom fram prick, vilket innebar att hon inte hann klä om innan rapporten. Själv var jag ju tidig till mitt ”jobb”, så jag passade på att ta en sittning på toa, förbereda ett inlägg för tidsinställd publicering etc.  (Jag gör det rätt ofta på vardagarna numera.) Och sen försökte jag ta hjälp att vakna.

Jag försökte få kloka kaffeautomaten att väcka mig.

                                                                                                                                                                  Den sista texten till nyhetsbrevet hade inte blivit kollad av skribenten. I stället hade h*n roat sig med att kolla och korrigera en annan text. Carl försökte få tag i skribenten utan framgång. Detta fick konsekvensen att nyhetsbrevet inte gick ut idag heller.

Resten av dagen ägnade jag åt mina forskartexter. Jag har nu fått alla översatta utom de två sidor som vi ska dela upp i flera sidor – den ena på två sidor, den andra på fyra eller fem. Vidare återstår sen att skicka tillbaka alla texter, såväl de engelska som mina svenska översättningar, till kontaktpersonerna för en sista koll. Innan de publiceras ska fru Chef granska och OK:a. Och så återstår att lyfta fram projekten samt ta foton från verksamheterna. En hel del återstår alltså, men samtidigt har en hel del blivit gjort också. Det handlar om ett trettiotal sidor som nu lär bli över 60 eller kanske ännu fler med tanke på projekten…

Dagens lunch var långkok. Jag hade med mig blomkålsgratäng och den skulle micras hela nio minuter. Satt och läste under tiden, så det gick ingen nöd på mig. När jag hade serverat gratängen tyckte jag att den var lite smaklös, så jag reste mig upp för att hämta lite peppar. Och lyckades välta det lilla vattenglaset över boken, bordet och golvet. Jag torkade vatten i en kvart, minst.

Beige blomkålsgratäng, smaklös. Bilden är tagen före jättevågen.

                                                                                                                                          Eftermiddagen ägnade jag åt översättningarna och nu är alla texter jag kan grundöversatta av yours truly. I morgon ska vi diskutera hur vi går vidare, men först måste vi få ut det där förb… nyhetsbrevet innan det blir alltför gammal skåpmat.

Anna mötte mig i dörren hemma. Jag tror hon försökte skrämma mig, så där som hennes pappa farbror Bosse brukar göra. Han är totalt oberäknelig. En gång, vid nåt födelsedagsfirande, stack han plötsligt sina fingrar mellan mina revben. Jag lät som en kastratsångare! Jaa, farbror Bosse är en luring, han.

Anna fixade till maten vi skulle ha ätit igår, fyllda pastaknyten med ostsås samt en härlig sallad till med bland annat oliver, fetaost och avocado. Det blev över till matlåda åt mig i morgon. Anna är ledig, så hon får försöka hitta nåt här hemma att gnaga på.

I kväll ska vi titta på den inspelade sista delen av Ont blod som gick sent på SvT1 igår kväll. Någon hade kommenterat här på bloggen och skrivit att det var så rörande att han hade gråtit!..

I morgon, tisdag, är det säsongspremiär – och enligt träjlerserna (jag vet inte hur jag ska skriva det engelska ordet trailer i plural bestämd form – därav min egen stavning!) den allra sista säsongen av Desperate Housewives på Kanal 5. När jag har sett den kan jag dö i frid. Rest in peace, liksom. (Anna fattar vad jag menar!)

Read Full Post »

Vecka 8: Rastaråtta och potta

Dags för veckans höjning (rastaråtta) respektive sänkning (potta). Det är inte svårare än precis så här:

Rastaråtta

• Fru Hatt (den underbara, som får mig att gapskratta)
• Inna (som vägrar inse att turkost inte ÄR och att orange ÄR)
• Fästmön (utan henne i mitt liv hade jag inte suttit här i denna stund)
• Ingmari – hoppas stavningen blev rätt nu! (som jobbar på Arbetsförmedlingens kundtjänst och sitter i Sollefteå)
• Alla Andra darlingar (som peppar, kommenterar, uppmuntrar, kramar, skakar om)

                                                                                                                                                   Potta

• Stalkers (jag blir så trött! Ska ni inte ta och skaffa er egna liv?)
• Varje dag en räkning i postboxen (inte så svårt att KBT-träna då, men…)
• Lokalblaskan (den blir bara tunnare och tunnare. VARFÖR förnyade jag min prenumeration?)
• Nokia och OnOff Uppsala (ärendet är fortfarande inte löst)
• Provision = slavlön

Read Full Post »