Le och vara tacksam och basmatematik

Ett inlägg om att le, vara tacksam, säga ja och att tolka siffror.

---

 

Ler gör jag sparsamt.

Ler gör jag inte hela tiden. Faktum är att jag är sparsam med leenden. En person sa en gång till mig att le och se glad ut hela tiden – så får du framgång i yrkeslivet. Jajamens, det beror på arbetsplatsen. Visst är det trevligt med glada medarbetare, men ett leende ska vara äkta tycker jag. Och trots att jag log äkta på just den arbetsplatsen fick jag inte den utlysta tjänsten. Den gick till en man som hade nåt som jag inte hade, utan att gå närmare in på det. Jag fick i stället en mycket mer intressant tjänst, men det är en annan historia.

Nu sitter jag emellertid här och söker jobb igen. Jag läste en jättebra krönika i Metro på nätet om det häromdan, Lisa Magnussons Det gäller att le och säga ja till allt. Hon menar på att tanken att robotar ska ta över jobben i framtiden redan är verklighet eftersom de flesta människor redan är robotor. Robotar därför att folk inte har råd att göra annat än att le och säga ja till allt. Typ de arbetslösa. Hon skriver:

[…] de som ständigt måste stå till Arbetsförmedlingens förfogande för att få pengar till det nödvändigaste. Söka jobb på jobb, försöka konkurrera, infoga sig i meningslösa ”åtgärder” för att snygga till statistiken över ”sysselsättningen”. […]

Lisa Magnusson har också läst en debattartikel i Expressen och signerad Svala Firus, psykolog på Arbetsförmedlingen. Denna psykolog har slagit larm (!) om att dagens unga inte är tillräckligt tacksamma (!). Lisa Magnusson refererar:

[…] Eller, ja, de flesta är det, medgav hon. Men hon vet bland annat två ”rekryteringsträffar” där jättefå dök upp. Och en person fick en fin chans att visa framfötterna genom en praktik som kanske kunnat leda till jobb, men sumpade allt för att hen ”inte vill bli utnyttjad”. […]

Lisa Magnusson konstaterar torrt:

[…] Man hade ju gärna velat veta hur många ”rekryteringsträffar” Svala Firus själv minglat runt på, hur länge hon gratisjobbade i hopp om anställning. Men det nämnde hon inte. […]

Jag har goda vänner vänner som påminner mig om saker och ting ibland. Men jobbmässor är värdelösa, det vidhåller jag.

De rekryteringsträffar som har arrangerats här i Uppsala under min tid som arbetssökande har inte passat mig alls. Det vill säga, det jag har i mitt CV och rekryteringsträffarna har inget gemensamt. Så varför gå? Nej, jag har inte besökt en enda. Däremot har jag varit på jobbmässor arrangerade av och på Arbetsförmedlingen. Totalt värdelösa fär min del även dessa, därför att en timid tant som jag lyckas knappast ta sig fram till rekryterarna. Längst fram står nämligen yngre och aggressivare förmågor, läs: nybakade studenter som tror att de kan och vet allt. Tur att några av oss har god självkänsla. Andra har godare självinsikt.

Vid nåt tillfälle nådde jag och kompisen jag hade med mig fram till rekryterarna. Men tyvärr, de tog inte emot våra CV:n – vi blev ombedda att gå hem och lägga in dem elektroniskt. Jaha, vad skulle vi då på en jobbmässa att göra? Då kunde vi ju ha stannat hemma. Vem trängs liksom frivilligt med folk? Människor som söker kroppskontakt, eller vilka?

Jobba gratis har jag också gjort. I två månader. Det var ett ganska avancerat jobb som gick ut på att uppdatera (kolla fakta, innehåll och språk) ett hundratal webbsidor där olika forskare och forskningsprojekt presenterades. Dessutom skulle sidorna översättas till engelska där sån översättning saknades. Och de sidor som var översatta skulle språkgranskas. Roligt och spännande projekt, alltså, men, som sagt, gratisjobb. När jag slutade le och krävde ekonomisk ersättning för mitt arbete fick jag ett vikariat om tre månader och lön.

Men åter till tacksamheten och det Lisa Magnusson skriver. Hon noterade att folkpartisten Birgitta Ohlsson blev inspirerad av psykologen Svala Firus text. Enligt Lisa Magnusson fyllde politikern i att…

[…] Alla måste jobba, så att ”mormor får en värdig äldreomsorg, att cancersjuka ges vård”, detta är välfärdsmässig ”basmatematik”.

Fast det Birgitta Ohlsson, enligt Lisa Magnusson, inte tänkte på var…

[…] I basmatematiken ingår tydligen inte att kunna räkna ut att 400 000 arbetssökande minus 40 000 lediga jobb är lika med 360 000 överblivna personer. Att det alltså inte nödvändigtvis handlar om att de som står utan jobb vill att mormödrar får ovärdig äldreomsorg och att cancersjuka dör. […]

Vänstern hat, å sin sida, enligt Lisa Magnusson inte nåt bättre att komma med:

[…] Den nya vänstern pratar om skitjobb, om att ersätta arbetslinjen med fritidslinjen. Jag tror inte på det. Frihet, vad är väl det, annat än ett finare ord för total tomhet? Det är inte jobben i sig som är skit. Däremot maktbalansen. […]

Igår läste jag i lokalblaskan att Uppsala län har den lägsta arbetslösheten i landet, 5,3 procent. Det framgår inte av artikeln hur man har räknat (det är knappas basmatematik, eller hur..?), men en analytiker från Arbetsförmedlingen – finns det INGEN på Arbetsförmedlingen som jobbar med att förmedla jobb??? –  Therese Landerholm uttalar sig i artikeln:

[…] Det finns tre huvudförklaringar till att arbetslösheten är så här låg i Uppsala län. Det är dels närheten till Stockholm, dels den låga andelen sysselsatta inom tillverkningsindustrin, dels den stora offentliga sektorn […]

Vi som bor här ska pendla till jobb i andra län med tåg som inte går som de ska. Men då får man fin jobbstatistik över sysselsättningen.

Där ser man! Vi som bor i Uppsala län förväntas jobba i ett annat län än vårt hemlän, men vill vi jobba där vi bor ska vi definitivt inte jobba med tillverkning utan offentlig sektor. Och hur säkra jobben är i offentlig sektor har ju flera av oss fått smaka på den hårda vägen… (Ta nu senast den högste dirren på Sjukstugan i Backen. För en månad sen sa han i media att han ska jobba två år till. Häromdan sa han att han går i pension typ nu. Nåt mysko är det!..)

Men det finns problem och utsatta grupper även i Uppsala län: utrikesfödda, äldre arbetslösa, funktionsnedsatta och lågutbildade personer. För byggnadsarbetare, gymnasielärare och undersköterskor ser emellertid framtiden ljus ut. Synd att jag inte kan jobba inom dessa tre yrken eftersom jag inte har nån utbildning för nåt av dem eller ens kan utbilda mig: jag är för gammal för att få studiemedel.

Så varför ska jag le och vara tacksam? Jag är heligt förbannad! Jag har gedigen och bred erfarenhet och stor kompetens inom mitt yrke. Men jag är för gammal. Ändå förväntas jag jobba tills jag blir 70, helst, det vill säga nästan 20 år till. Basmatematik..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blåst och spillt

Ett inlägg om… hör och häpna… mitt nya jobb…

I morse blåste jag till jobbet – bokstavligt. (Det är bra med medvind, men…) Eftersom det var så halt igår kväll blev jag lite osäker på om det fortfarande var just halt eller blåsigt. Kanske en kombination. Hur som helst, jag kom hyfsat i tid.

Inledde dan med att redigera en bild till en nyhet jag hade tidsinställt för publicering på intranätet. Det var inte det lättaste, visade det sig. Bilder hanteras på olika sätt på de både webbplatserna. Men jag hade tur – Per var fortfarande på plats och kunde visa. Hur det ska bli nästa vecka vågar jag inte tänka på. Övriga kollegor lär bli rätt trötta på mig.

Tog sen mobilen och gick iväg för att ringa M på förra jobbet. Vi sitter ju nu i ett litet kontorslandskap och jag tyckte att alla kanske inte behövde höra om den knäppa fakturan som jag hade fått. Och om lite annat… Det var kul att få höra en del nytt från institutionerna. Eller gammalt. Beroende på hur man ser det…

För övrigt fortsätter det att rassla in grattis via LinkedIn från före detta kollegor och vänner och bekanta. Jag blir alldeles överväldigad och rörd över att så många bryr sig. Sen skrattade jag lite också när en av mina före detta kollegor skrev att de skulle fira finansieringen av ett forskningsprojekt med tårtor. Tårtor med bajs-dekor… (Den som vet var jag jobbade förstår precis. Man blev van…)

Större delen av dan fortsatta jag att läsa in mig på diverse. Per måste slutföra sina jobb. Jag har suttit och läst om diverse projekt som är på gång inom verksamheten.

Sen blev det lunch och jag stegade iväg till sedvanligt lunchställe. Idag blev det vegetarisk focaccia med sallad. Det är färska och fräscha grönsaker till alla rätter och jag känner mig såå nyttig.

Några av rätterna att välja mellan på lunchstället. Dessutom finns sallader och falafel.

Lunchen omfattade också en liten avtackning för Per. K hade fixat blomma och present. S hade köpt två tårtor (ingen med bajs-dekor), en White Lady (min favorittårta) och en bärig tårta.

Som hämtat från The Shining… Men det är bara snälle Per som skär bärtårta, inte nån galning med machete som skär i nåt blodigt. Inte heller nån bajs-dekor!

Så därefter hade jag allt möjligt på tischan. Det började nämligen med handsprit som skvätte som en fontän på revbenen på vänster sida, fortsatte med blue cheese-dressing på lunchen och slutligen, som dessert, lite klet från tårtan. Inser att jag VERKLIGEN behöver köpa kläder, framför allt några fina tröjor att ha när jag jobbar. Som läget är nu finns det typ två eller tre jag kan använda. Men det är varmt i huset och jag sitter och jobbar i tischa. Och t-shirtar har jag hyfsat gott om – även såna som duger att ha på jobbet. Vi får se om jag kan hitta nåt nytt ifall vi åker in till Kungliga Hufvudstaden på lördag.

Och… ja just det… Var jag jobbar??? Jo, jag sitter i en gammal kex- och brödfabrik, faktiskt… En fabrik som sen gick över till att tillverka bestick och som nu inrymmer en helt annan verksamhet…

Utsikt från fikarummet. Man ser till höger i bild delar av den gamla kexfabriken.

Och nu måste jag ju bara fråga vad det är för lokaler du sitter i när du jobbar??? Jag är ju så nyfiken, som du vet!

Livet är kort.

Read Full Post »

Webbtroll, minus lite hår, plus lite Lisa

Fy te rackarns vilken intensiiiv dag! Jag började redan i morse med en bunt webbsidor om en av institutionens stora forskningsprojekt. Gjorde sen avbrott för webinar och mackor framför datorn vid lunch samt fortsatte med projekten efter detta (och lite konsultande däremellan hann jag med). Ingen rast på eftermiddagen gjorde att jag kunde dra 15.45, vilket var nödvändigt och tvunget. Jag hade klipptid klockan 17, men skulle hem och lämna bilen först för att ta bussen in till stan.

Webinaret var synnerligen intressant. Det handlade om webbtroll på Fejan, men man kan ju fundera över fenomenet även inom andra sociala medier. Jag lärde mig bland annat att det finns olika slags webbtroll, skalan är ganska bred. Men deras syfte är nästan det samma: att förstöra och sabba.

En sak jag tror att jag ska ta mig för att ta fram tydliga regler för kommentering på min blogg. Och så ska jag lägga reglerna synligt. Detta för att besökare ska förstå att kommentering inte egentligen är en yttrandefrihetsfråga på min blogg utan en rättighet – som jag har rätten att dra in. Om jag vill. Det är jag som bestämmer, för det är ju min blogg, som sagt.

Webbtroll av olika sorter finns det, har jag lärt mig idag.

Det var onekligen skönt att lägga sitt för tredje dan värkande huvud i frissan M:s händer och få håret tvättat, klippt och fixat. Hon tog ytterligare lite mer baktill med tanke på att jag kanske ska befinna mig i horisontalläge framöver och vill slippa se tufsig ut.

Så blev det dags att traska över till Katalin. Egentligen gillar jag inte Katalin så där jättemycket, för jag tycker att personalen är i snorkigaste laget. Men stället är häftigt och jag skulle kunna tillbringa åtskilliga timmar där bara för att fota. Vad gäller snorkigheten idag var det väl sisådär. Jag kände mig tämligen tillrättavisad när jag gick in till baren för att köpa en öl, men se mat fick jag inte beställa där utan jag var tvungen att sätta mig och invänta servitör med meny. När jag skulle betala innan hemgång gick jag in eftersom servitören aldrig kom ut. Han satt vid ett bord och höll på med nånting och jag bad honom om notan. DÅ kunde jag betala i baren. Trams!

Mysigt ställe, men rätt snorkig personal.

Men skit samma, jag gick inte till Katalin för att reta upp mig på personalen, jag gick dit för att träffa Lisa för första gången. Lisa, som har läst min blogg ett bra tag – ända sen jag gästbloggade för lokalblaskans Skrivrummet hösten 2010. Lisa har för övrigt också bloggat för lokalblaskan, från en stadsdel.

Salt, peppar och var sin öl.

Eftersom jag bara hade ätit mackor till lunch, tog jag M-frissan på orden och köpte chèvrerullar med rödbetor och en massa grönt. Det var inte så lätt att äta och prata samtidigt, så jag försökte få Lisa att hålla låda. För rätt ska väl vara rätt – hon vet så mycket om mig genom bloggen, nu var det min tur att få lite info!

Det blev ett givande samtal om högt och lågt. Jag gillar Lisas svarta humor och hennes sätt att se på tillvaron, med just den svarta lilla glimten i ögat. En del av våra erfarenheter påminner om varandra, medan andra var helt olika. Lisa är snart färdig med sin utbildning till IT-lärare och jag hoppas att nåt vettigt studieförbund läser detta och erbjuder henne jobb på studs! Jag tror att hon skulle vara en alldeles utmärkt lärare!

Sen kom vi in på böcker och läsning och författare, förstås. Och när Lisa undrade vilken min favoritförfattare är, visste hon redan svaret: August Strindberg, förstås! Men så nämnde jag av bara farten några nutida författare som jag också gillar, till exempel Mons Kallentoft, Johan Theorin, Anna Jansson och Åsa Larsson, för att nämna några av deckarfavoriterna.

Lisa var ju duktig och lyckades klara en bildgåta hos mig. Priset var att bjuda mig på en öl. Ett skämt, naturligtvis, men hon fick faktiskt bjuda mig på öl nummer två. (Vilket påminner mig om att Inna vann en jääädra massa ölbjudningar förra året, priser som inte är utverkade än…)

Tack, Lisa, för ölen!

Så småningom sjönk solen bakom trädtopparna och Lisa virade in sig i filtar. Jag är ju viking, så jag frös inte ett dugg. Förrän jag gick från bussen hem. Men jag var nog lite trött också. Och väldigt kissnödig…

En lång dag går mot sitt slut och jag vill tacka alla inblandade. Utan er hade min dag inte varit mycket till dag.

Livet är kort. 

Read Full Post »

Det regnar blött

Oj vad det regnar! Det ser ut som om det har regnat hela natten! En del tidningar skriker ut att hösten har kommit. Det känns väl inte direkt otroligt. De här vissna planterade blommorna mötte mig i morse och nog talar de sitt tydliga språk…

Visset!

Men jag är helt klart en höstmänniska och ser fram emot alla vackra färger i naturen som väntar. Nature, som förbereder sig för vintern. Och forskarna säger att hösttecknen är lika viktiga som vårtecknen.

Igår ringde vännen CL, som jag bad om lite hjälp. Nu har jag fått ett tips på en person som kan titta på såren på Clark Kent*, den där fula repan som blev till nån gång i vintras. CL hade själv fått ordning på en lättare repa och det såg väldigt bra ut. Känns skönt när man kan rekommendera inte bara bra ställen utan också kunniga yrkespersoner! Man litar ju på sina vänners omdömen. Så nån ny Mekar-Brud lär det inte vara.

Idag under dagen filar jag på en nyhet om ett snabbväxande och användbart träd samt några webbsidor om stora froskningsprojekt. Jag delar kontor med M idag och förra veckan blev det så dålig luft här när vi var två. AC:n verkar inte riktigt funka som den ska.

Fästmön jobbar kväll, som vanligt. Jag hoppas att det inte fortsätter att regna när hon ska gå till bussen. Bussen tar henne nämligen inte ända fram till jobbet och dessutom kan hon inte ta vår vanliga buss in till stan utan en annan. Och till den hållplatsen är det längre att gå. Det kan bli blött…

Blött…

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »