Black Friday – amerikanskt som går att driva med

Ett svart inlägg.

---

 

Black Friday… Vad är det för nåt? Det låter ju rätt hemskt… Tja, jag vet inte ännu när jag sätter mig och skriver, men jag får ta reda på det. Häng med!

Black Friday är ett amerikanskt fenomen. Det känns så typat att lilla Sverige tar efter. Dagen infaller efter Thanksgiving, en helg som framför allt firas i USA och Kanada. Tanken med helgen är att man ska samlas i familjen och vara tacksamma, enkelt uttryckt. En tacksägelsefest, alltså, vid vilken man vräker i sig ugnsstekt, fylld kalkon. Därför är alla affärer etc stängda. Så att man ska kunna vara tacksam och äta kalkon länge utan att distraheras av möjligheten att shoppa. Och som kompensation (?) har man då infört Black Friday – den stora shopping- och readan. Ungefär som vår mellandagsrea. (Finns den fortfarande? Jag tycker att den börjar allt tidigare…)

 

Nu har Black Friday kommit till Sverige. Dagen infaller idag. Många affärskedjor har slagit upp detta i reklamen. Obildad och oberest som jag är hade jag inte hört talas om Black Friday tidigare. Så kan vi ju inte ha det – jag ville veta vad det är. Nu vet jag – och jag är inte imponerad. Varför kan vi i Sverige inte ta över bra traditioner från andra länder i stället för såna här… konsumtionstraditioner? Men allting i Sverige går ju ut på att sälja, sälja, sälja idag. Det ser jag när jag söker jobb. Alla jobb ska i slutänden generera i fler kunder som köper mer av en vara eller tjänst.

I vart fall drar jag på min snipiga muns smilband åt Kjell & Companys reklam för dagen, där jag tycker att man driver med konceptet på ett roligt sätt:

Fyndigt, Kjell & company!

Reklam kan vara kul – ibland. Kjell & Companys bläckreklam är det definitivt, tycker jag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Onboarding en växande trend

Ett trendigt (?) inlägg.

---

 

Böcker köpta på… Åhléns!!! (Där lurade jag dig allt!)

Nånting som jag har noterat ett bra tag är det märkliga (eller det är ju inte märkligt eftersom jag vet hur det ligger till…) fenomen att en viss nätshop verkar ha stenkoll på mig och mitt läsande. Det handlar om Bokus och det handlar om annonser för böcker jag bloggar om. Eller köper. Skälet till att det är på det viset är säkert att jag ibland länkar till just den nätshopen. Dock inte alltid! Och det är då det blir både märkligt och läskigt. Och irriterande. För varför tror Bokus att jag ska lockas på en köp-den-här-boken-annons när jag redan har köpt just den specifika boken i annonsen? Det riktigt läskiga är att annonsen poppar upp vid inloggningsformuläret till min webbmejl…

Gissningsvis handlar Bokus riktade annonser om att de utnyttjar cookies på för dem bästa sätt. Men nu finns ett nytt fenomen som kallas onboarding. Med hjälp av modern teknik kan marknadsföringsföretag följa dina mönster som konsument. Genom att vanliga affärer och butiker också ber om din e-postadress kan dessa företag samla in mängder av information om ditt köpbeteende. Med hjälp av de fakta de får om dig skickar de sen riktade annonser till dig. Det är annonser som är speciellt utformade för dig och baserade på dina mönster som konsument.

I USA har nu den statliga myndigheten för konsumenter nu reagerat på onboarding. Myndigheten hävdar att onboarding är att inkräkta på den personliga integriteten. Och jag kan faktiskt hålla med när det handlar om uppgifter om dig som till exempel graviditet, sjukdomar, religiös tro och liknande… Kanske blir det därför hårdare lagar i USA. Här i Sverige fortsätter det med denna lite halvobskyra aktivitet. Eller? Är det nån som vet nåt annat???

Här kan du läsa en DN-artikel om onboarding!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Upphottat eller Jag har sett herrar Kantareller – i vitögat

Ett inlägg om dagens upphottade middag – kantarellsoppa med kantareller.

Som jag avslöjade igår såg jag herr Kantarell vid middagen…

Bröd och kantarellsoppa = Tofflisk söndagsmiddag.

Men det var knappt. Jag tog fram både lupp och förstoringsglas. Herr Kantarell var minimal i soppan. Kära Fästmön påminde mig dock idag om att jag har resurser i ett köksskåp i form av torkade kantareller, plockade av antingen Den Hjärtegoda L eller mammakusinen B. Tog en näve och blötlade under dan. Sen hottade jag upp gårdagens soppa med herrarna Kantareller – i pluralis!

Glada mackor och upphottad kantarellsoppa – med herrarna Kantareller i.

Och se! Det uppstod ett fenomen som heter… tuggmotstånd! Jag är dessutom mätt så jag mår illa. Herrar Kantareller leker berg-och-dalbana i min kista. Tänk så uppsluppna de blev av att komma ut ur glasburken och få sig ett litet höstbad.

Nu vill jag förstås veta vad DU har ätit till middag idag. För nyfiken är jag fortfarande. En del saker förändras inte över natt. Bara kantarellsoppor.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrar: Hur vanligt är det med kompiskorruption där du jobbar?

Under den gångna veckan kunde vi bland annat läsa i media om kompiskorruption, ett intressant fenomen, tycker jag. Därför undrar Tofflan den här veckan hur vanligt det är med kompiskorruption på din arbetsplats.

Som vanligt kan du inte lämna nån kommentar här, men det går alldeles utmärkt att göra inne i omröstningen. Och som vanligt hittar du frågan/omröstningen här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

Tack på förhand för ditt svar! 

Livet är kort.

Read Full Post »

Skriva, prata, goffa och jobba…

Igår var det sannerligen en dag med stora svängningar mellan toppar och dalar! I mitt förra liv skulle jag ha påverkats väldigt negativt, men jag måste erkänna att de negativa känslorna var betydligt färre och mindre än de positiva. Det här är nånting jag jobbar med ständigt. Du vet, att inte gräva ner sig när du står inför motgångar som du inte kan påverka eller bara kan påverka minimalt. Jag fick ta så mycket skit för att jag visade känslor – främst negativa, dårå! –  i mitt tidigare liv, så jag jobbar ständigt på detta. Men jag är en känslomänniska och jag tänker inte radera ut min personlighet bara för att nån idiot till person in mitt förra liv tyckte att jag skulle förändra mig. Jag är den jag är, men jag jobbar på de vassa kanterna, så att säga.

Efter lunch och efter att äntligen ha mobilpratat med IT-teknikern löste sig de tekniska problemen med den webbplats jag har jobbat med och byggt upp de senaste veckorna. Jag vet inte om jag uttryckte mig annorlunda i tal än i skrift, men plötsligt förstod h*n vad jag menade. Detta, att jag uppenbarligen inte uttrycker mig så folk förstår vad jag skriver, tar jag till mig och försöker att förbättra/förändra också.

Jag vet inte hur många gånger folk har gjort sina egna, högst personliga tolkningar av det jag skriver här på bloggen, till exempel. Det är några personer som gärna/ofta skriver in sig själva i mina texter också. Men det är annan sak! Då har jag ju på sätt och vis lyckats, eftersom jag berör människor så mycket att de tycker sig se sig själva i det jag skriver. Samtidigt är det ju inte alltid min avsikt. Jag skriver nio gånger av tio i generella termer när det gäller människor. För man får inte ha åsikter om folk och var öppen med specifikt vem/vilka man avser, det har jag lärt mig den hårda vägen. I stället för att snacka bakom eventuella ryggar skriver jag här i stället – och i generella termer. Ibland beskriver jag till exempel fenomen eller människotyper. Väldigt ofta, faktiskt, avser jag ingen specifik person. Men, som sagt, många hungrar väl efter uppmärksamhet eller vad det nu är, och skriver in sig själva. Och kanske, kanske att de träffas av den där lilla strålen av ord och ser att orden faktiskt skulle kunna handla om dem själva. Men då är det inte jag som står för igenkännadet utan de själva. Jag bara skriver, jag.

När det gäller jobbet måste jag emellertid göra som jag blir tillsagd. Men självklart kommer jag med synpunkter på det skrivna ordet om jag får ett underlag som jag ifrågasätter. Man behöver inte urvattna en text för att den ska bli begriplig, men man måste vara tydlig. Och i vissa fall övertydlig.

Medan du smälter mina ord för du titta på skålen med prästostbågar som vill hällde upp åt oss igår för att fira Ostbågedagen!

Prästostbågar goffade vi för att fira Ostbågedagen igår.

Jag blev väldigt glad igår när tekniken plötsligt hamnade på min sida och fungerade som den skulle. Och jag blev också glad över den spännande och intressanta platsannonsen Johan tipsade mig om. Jag ringde därför till en av kontaktpersonerna som jag känner sen tidigare. Det blev ett bra samtal och jag har bestämt mig för att söka tjänsten. Men det gör jag i helgen.

I övrigt åt Fästmön och jag en synnerligen gastronomisk middag bestående av kycklingchorizo med bröd och räksallad. Jag var vrålhungrig eftersom det inte blev nån lunch för min del, så jag goffade tre stycken. Resten av kvällen gick åt till att betala en räkning, läsa och se på TV. Om TV-tittandet kommer ett separat inlägg!

Jag sov hyfsat i natt, men hade glömt stänga av ljudet på Ajfånen så jag blev väckt mitt i natten av att nån kommenterade på min blogg… Klantigt av mig när jag för en gångs skull lyckades sova. Jag har ofta inga problem med att somna, det som är jobbigt är att jag vaknar efter ett par, tre timmar. Då ligger jag och grubblar och funderar över teknikstrul, jobb och framtid…

Idag jobbar jag på med diverse – med avbrott för lunch med min favorit ”Lisbeth”. Och nåt ätbart, förhoppningsvis!

Livet är kort.

Read Full Post »

Slappt språk

Jorå, jag hittade en (1) intressant artikel i dagens lokalblaska. Artikeln är signerad Lisa Irenius, snart den enda på tidningen som jag tycker kan skriva – dels hitta intressanta ämnen, dels formulera sig väl. Ärligt talat undrar jag hur länge hon blir kvar på blaskan. En vacker dag kommer nån och NAPPAR henne till ett betydligt mer spännande uppdrag. Tror jag, dårå.

Lisa Irenius artikel bär titeln Slappt språk blir självmål och finns – hör och häpna! – redan utlagd på nätet. Det är bra, det, får då kan du egentligen sluta läsa det här blogginlägget och läsa Lisas artikel i stället.

Här läses böcker! Detta är en bild från mitt eget hem.

I artikeln kopplar Lisa Irenius samman de fakta att det skrivs sämre, det läses färre böcker och det hatas mer på nätet. Och så berättar hon om tidningens ambition att korrläsa och ändra i läsarkommentarer – för ett antal år sen. Det låter inte klokt i mina öron och det är skönt att veta att journalisterna på lokalblaskan ägnar sig åt annat. Men de borde ägna en liten stund åt att korra sina egna alster, tycker jag. För dessa journalister är ju att anse som proffs, medan vi bloggare och läsare blott är amatörer.

Hur som helst, Lisa Irenius undrar om inte innehåll och vår förmåga att formulera oss hänger ihop. Hon refererar till de mindre rumsrena tillmälen en viss annan kulturredaktör har fått (förskräckligt, enligt min uppfattning, men denna redaktör är inte ensam om att få såna ord kastade på sig). Och så funderar hon över det här inte helt enkla fenomenet att kommunicera…

[…] Men jag undrar om inte allt hänger ihop. Om vi inte kan kommunicera ordentligt och väl formulera våra åsikter sjunker ofrånkomligen nivån på samtalet. I språket är form och innehåll intimt förenade. Se bara de utbredda särskrivningarna. Kan en patient med ryggont ha fullt förtroende för en ”sjuk gymnast”? […] 

Roligt i sammanhanget att hon tar upp just särskrivningar, som jag tycker är ett av de större språkliga irritationsmomenten i dagens texter generellt sett. En del skräckexempel visar jag upp i denna, modesta (!) blogg. Jag undrar varför just detta med särskrivningar har blivit så stort och tänker att det KAN ha att göra med influenser från framför allt engelskan och amerikanskan, där man oftare än i svenskan särskriver ord. Så det behöver inte enbart handla om att vi läser för lite böcker. Eller så har det att göra med att vi läser för lite böcker PÅ SVENSKA..?

Vidare tar hon upp synen på bokläsandet. Att det i vissa kretsar rynkas på näsan åt bättre litteratur. Eller är det inte tvärtom?

[…] Att läsa ”finlitteratur” kan rentav avfärdas som elitism. Men jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom. Det är elitistiskt att inte ha ambitionen att var och en – oavsett bakgrund – ska ha tillgång till kvalitativ kultur. Alla i samhället bör ges möjligheten att ta del av avancerade resonemang, uttrycka sig väl och få tillgång till det offentliga samtalet. Det handlar om att kunna delta till fullo i demokratin och dess diskussioner, ja även på nätet. […]

Tänkvärt som fan, om jag får uttrycka mig på lätt svenska. Men jag skulle också vilja lägga till en sak som jag tycker glöms bort lite. Att kunna formulera sig grundläggande väl i skrift handlar visst om att stava rätt, att hantera grammatiken korrekt etc och utan input blir det ingen bra output. Ett steg längre går man när man har greppet om språket och därmed kan softa lite och göra det… slappt… Bara för att man kan. Man behärskar det. Som på den här bloggen, till exempel, där jag väljer att skriva ganska nära talspråket. Nu är detta inte skryt, jag behärskar inte svenska språket till fullo och jag hävdar inte att jag är ett proffs på språket. Jag är blott en bloggare, som så många andra… En del avlönas till och med av såväl lokalblaska som andra medier.

Men för att överhuvudtaget kunna softa till språket måste man ju ha tillgång till just det Lisa Irenius påpekar: kvalitativ kultur. Har du inte språket kan det bli riktigt jävla illa – du kan inte delta på rätt sätt i demokratin.

Livet är kort. 

Read Full Post »

Julgransplundring 2013: One more time!

Nu har jag vatt på rövarstråt, ja jag har vatt och plundrat…

Ja ja, sångrösten är sisådär så det är tur att den här bloggen inte hörs. Men jag har varit på julgransplundring IGEN, denna gång i Himlen.

Fästmön hade bakat saffranskaka dagen till ära. Och så grävde hon fram en burk Lonkakolor och en chokladask.

Lonkakolor, chokladask och saffranskaka.

Plötsligt var vi inte ensamma runt bordet, alla barnen utom Johan, som inte var hemma, dök plötsligt upp. De påminner lite grann om min hund Nellie, som alltid hörde när matte, husse eller lill-matte prasslade med godispapper…

Anna är smart, för hon såg till att vi fick ”gottpåsar” FÖRE själva julgransplundringen så att vi sockerstinna skulle orka riva ner skiten plocka ner alla 70nånting kulor ur granen.

Min ”gottpåse”! Kakan var ljuvlig!

Efter fikat försvann alla barnen. Kvar var bara Mamma och Mammisen Tofflan. Konstigt fenomen, det där… Jag plockade av kulor i massor och sen blev jag så trött att jag måste sätta mig i soffan och titta på. Det fanns mycket vackert att beskåda…

Röda kulor i kalsong kartong och en väldigt söt bak. Nej, det var inte alls fel att julgransplundra från soffan heller.

Även Tomtegubben himself fann för gott att titta på. Han jobbar ju bara en dag om året och det är lååångt till den dagen nu.

Tomtegubben himself.

Annas gran köptes ny in till julen. Förr om åren har hon haft riktiga granar – som har barrat hur mycket som helst. Anna har nämligen 25 grader varmt i sin lägenhet – året om. Den nya plastgranen var verkligen jättefin och tät och när den var klädd och tänd såg den riktigt riktig ut!

Fru Gran.

Nån svängom med Min Sköna blev det inte, utan Min Sköna fick ta en vals med Sin Gröna i stället.

En dans med Sin Gröna.

Granen var inte så lätt att få isär och hjälp måste tillkallas i form av Storasyster, eftersom Mannen i Huset (= jag; jag kör ju bilen) fortfarande är för klen efter sin operation. Men Anna kämpade på ett bra tag själv först.

Anna kämpade på ett bra tag själv först, medan ett nyfiket tomtepar kikade på henne från Läskiga Fåtöljen.

När alla grenar var kramade och böjda mot stammen fick slutligen granen plats i sin kista kartong. Och där får den vila tills det är dags i december igen…

Jag halkade på knöliga vägar hem till mitt. Sju grader kallt har vi just nu. På New Zealand har jag hört att det är 32 grader. Varmt… Jag har telefonerat med min mor och beklagat mig över att operationsärret är irriterat och skavigt. Nu är det snart dags att micra lite mat. Tog fram en matlåda med spaghetti och italiensk kycklingfärssås från frysen i morse. Kanske blir det ett glas rött till så att jag får upp värmen. Hemma hos mig är det nämligen inte 25 grader varmt just nu.

Min kväll avslutas med En pilgrims död på SvT1 klockan 21. Det är en serie i fyra delar om mordet på Olof Palme. Serien baseras på Leif GW Perssons trilogi Välfärdsstatens fall.

Händer det nåt mer upphetsande hos dig i afton, tro???

Livet är kort.

Read Full Post »

Webbtroll, minus lite hår, plus lite Lisa

Fy te rackarns vilken intensiiiv dag! Jag började redan i morse med en bunt webbsidor om en av institutionens stora forskningsprojekt. Gjorde sen avbrott för webinar och mackor framför datorn vid lunch samt fortsatte med projekten efter detta (och lite konsultande däremellan hann jag med). Ingen rast på eftermiddagen gjorde att jag kunde dra 15.45, vilket var nödvändigt och tvunget. Jag hade klipptid klockan 17, men skulle hem och lämna bilen först för att ta bussen in till stan.

Webinaret var synnerligen intressant. Det handlade om webbtroll på Fejan, men man kan ju fundera över fenomenet även inom andra sociala medier. Jag lärde mig bland annat att det finns olika slags webbtroll, skalan är ganska bred. Men deras syfte är nästan det samma: att förstöra och sabba.

En sak jag tror att jag ska ta mig för att ta fram tydliga regler för kommentering på min blogg. Och så ska jag lägga reglerna synligt. Detta för att besökare ska förstå att kommentering inte egentligen är en yttrandefrihetsfråga på min blogg utan en rättighet – som jag har rätten att dra in. Om jag vill. Det är jag som bestämmer, för det är ju min blogg, som sagt.

Webbtroll av olika sorter finns det, har jag lärt mig idag.

Det var onekligen skönt att lägga sitt för tredje dan värkande huvud i frissan M:s händer och få håret tvättat, klippt och fixat. Hon tog ytterligare lite mer baktill med tanke på att jag kanske ska befinna mig i horisontalläge framöver och vill slippa se tufsig ut.

Så blev det dags att traska över till Katalin. Egentligen gillar jag inte Katalin så där jättemycket, för jag tycker att personalen är i snorkigaste laget. Men stället är häftigt och jag skulle kunna tillbringa åtskilliga timmar där bara för att fota. Vad gäller snorkigheten idag var det väl sisådär. Jag kände mig tämligen tillrättavisad när jag gick in till baren för att köpa en öl, men se mat fick jag inte beställa där utan jag var tvungen att sätta mig och invänta servitör med meny. När jag skulle betala innan hemgång gick jag in eftersom servitören aldrig kom ut. Han satt vid ett bord och höll på med nånting och jag bad honom om notan. DÅ kunde jag betala i baren. Trams!

Mysigt ställe, men rätt snorkig personal.

Men skit samma, jag gick inte till Katalin för att reta upp mig på personalen, jag gick dit för att träffa Lisa för första gången. Lisa, som har läst min blogg ett bra tag – ända sen jag gästbloggade för lokalblaskans Skrivrummet hösten 2010. Lisa har för övrigt också bloggat för lokalblaskan, från en stadsdel.

Salt, peppar och var sin öl.

Eftersom jag bara hade ätit mackor till lunch, tog jag M-frissan på orden och köpte chèvrerullar med rödbetor och en massa grönt. Det var inte så lätt att äta och prata samtidigt, så jag försökte få Lisa att hålla låda. För rätt ska väl vara rätt – hon vet så mycket om mig genom bloggen, nu var det min tur att få lite info!

Det blev ett givande samtal om högt och lågt. Jag gillar Lisas svarta humor och hennes sätt att se på tillvaron, med just den svarta lilla glimten i ögat. En del av våra erfarenheter påminner om varandra, medan andra var helt olika. Lisa är snart färdig med sin utbildning till IT-lärare och jag hoppas att nåt vettigt studieförbund läser detta och erbjuder henne jobb på studs! Jag tror att hon skulle vara en alldeles utmärkt lärare!

Sen kom vi in på böcker och läsning och författare, förstås. Och när Lisa undrade vilken min favoritförfattare är, visste hon redan svaret: August Strindberg, förstås! Men så nämnde jag av bara farten några nutida författare som jag också gillar, till exempel Mons Kallentoft, Johan Theorin, Anna Jansson och Åsa Larsson, för att nämna några av deckarfavoriterna.

Lisa var ju duktig och lyckades klara en bildgåta hos mig. Priset var att bjuda mig på en öl. Ett skämt, naturligtvis, men hon fick faktiskt bjuda mig på öl nummer två. (Vilket påminner mig om att Inna vann en jääädra massa ölbjudningar förra året, priser som inte är utverkade än…)

Tack, Lisa, för ölen!

Så småningom sjönk solen bakom trädtopparna och Lisa virade in sig i filtar. Jag är ju viking, så jag frös inte ett dugg. Förrän jag gick från bussen hem. Men jag var nog lite trött också. Och väldigt kissnödig…

En lång dag går mot sitt slut och jag vill tacka alla inblandade. Utan er hade min dag inte varit mycket till dag.

Livet är kort. 

Read Full Post »