Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘deltagare’

Ett inlägg om hur teknik kan användas när en mår dåligt.


 

alkoholmätare

En trådlös alkoholmätare och en app ska användas i behandlingen av alkoholister.

De senaste dagarna har jag läst om hur tekniska prylar kan hjälpa den som mår dåligt. Teknik är bra – när den fungerar. När den inte fungerar drabbas jag ofta av stor frustration. Därför kan jag inte helt jubla över den tjänst som Sjukstugan i Backen har använt för att hjälpa alkoholister, en tjänst som nu ska prövas på 100 personer. Tjänsten består av en trådlös alkomätare och en mobilapp. Deltagarna i studien är patienter vid den beroendemedicinska mottagningen. Alla får vanlig behandling, men hälften får prova den nya tekniken. Just att alla får vanlig behandling också tror jag är jätteviktigt! Ibland får jag nästan känslan att vårdpersonal är rädd för patienter. Många patienter vid den här mottagningen kanske dessutom är väldigt ensamma. Att då få träffa andra i samband med behandlingen kan vara väldigt viktigt. Därmed säger jag inte att den nya tekniken med den trådlösa alkomätaren och appen är värdelösa. Det ska bli spännande att se resultaten.

Händer och mobiltelefon

Till Självmordslinjen kan en ringa, men det finns också en chatt.

Idag startade en ny och viktig tjänst som i och för sig inte innebär att en använder direkt ny teknik, men… Sveriges första självmordslinje öppnade. Det är alltså en stödlinje dit en kan ringa om en mår dåligt och har självmordstankar. Självmordslinjen är en vidareutveckling av Självmordsupplysningen som har drivits ideellt. Det är föreningen Mind som har volontärer som arbetar där. Det ska de fortsätta att göra – men nu dygnet runt. Nån terapi är det inte tal om utan medmänskligt stöd, nåt som så många av oss saknar.

Självmord bland unga ökar. Självmordslinjen sätter förhoppningsvis stopp för det.

 

Självmordslinjen nås via telefonnummer 90101 eller via chatt från mind.se Den som ringer eller chattar vara anonym.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Det är dags att avslöja en vinnare. För ett tag sen la jag ut ett inlägg här där jag berättade hur glömsk jag verkligen är. Men min glömska kan vara smart – för andra och resultera i bokutlottningar!

Idag hade jag ingen medhjälpare vid dragningen, men OS-kepsen från 2008 togs fram, deltagarnas namn skrevs på lappar (totalt fem stycken) och stoppades i kepan, jag blundade, rafsade runt och drog fram en lapp…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

Den som får Val McDermids deckare Dödsdomen, nominerad till Svenska Deckarakademins pris för bästa utländska kriminalroman 2001, är… 

Ta-tara-taaaaa…

Uppsalaewa!

Det var VERKLIGEN lustigt eftersom jag nyligen har vunnit en bok hos henne!

 

Stort GRATTIS till Ewa! Och visst är det väl OK om vi strålar samman senare i juli månad för utbyte av vinstböcker – och bloggtips, Ewa???

Dödsdomen

Pocketboken är Uppsalaewas!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett firande inlägg.


 

Anna i yngre dar

Anna i yngre dar, det vill säga igår.

När man jobbar med vård och omsorg om andra människor lever man efter ett schema där varje deltagare är en pusselbit. Då får man trolla lite ibland och till exempel fira sin födelsedag en annan dag än den egentliga dan. Så blev det för Fästmön, som firades igår (mest och bara lite idag på den verkliga födelsedagen).

Jag for ut mitt på dan och smaskade hallontårta tillsammans med Annas föräldrar och L. Femtio procent av barnen bor ju inte här, 25 procent jobbade och 25 procent var i skolan, så vi var bara gamlingar. Annas snälla mamma hade med sig flera spännande saker, men ett visst tyskt troll gillade i alla fall jag bäst. (Jag har ju en förmåga att dra till mig just troll och häxor, så självklart fastnade jag för detta.)

På eftermiddagen tog vi en liten promenad i aprilsolen. Mina nya skor känns toppen att gå i och ingen av mina hälar har protesterat. En knäckemacka med makrill från Norge blev en sen lunch.

Skolpojken kom hem på eftermiddagen och när hans pappa hade anlänt med fint elefantpaket tog vi en ny promenad till Kreta för att äta födelsedagsmiddag. Framför mig placerades en god kycklingfilé med både röd sås och tzatziki till. En flaska öl hälldes skummande ner i ett glas till mig. Tack till M, som stod för 75 procent av notan och till A, som gav oss 20 procent på maten! 

Vår kväll avslutades i lyktans sken. Vi såg The Team på SvT och lite av en film på TV4 innan ögonlocken blev tunga. Jerry hade för länge sen gått hem till sitt för att ladda för nästa födelsedagsfirande.

I morse visksjöng jag, med morgonstämma och dito andedräkt, alla födelsedagssånger jag kan (tre stycken) i Annas öra. (Förstår du vad stackars Anna får stå ut med?!) Sen kokade jag kaffe och hämtade jag yngsta bonussonen och vi sjöng ”Ja må hon leva!” i duett. Anna fick ett par paket och ett kort som yngste bonussonen tyckte var häftigt och nu önskar sig till sin födelsedag i sommar.

Den som fyller år borde få vara ledig på sin dag, men det är ju omöjligt. Anna såg till att yngste sonen fick lunch innan vi for in till Black Stream där Anna jobbar fram till klockan 21 i kväll. Min intention var att putsa fönster, för solen går runt huset på eftermiddagen. Tyvärr satte min dumma rygg stopp för detta. En oförsiktig rörelse och nu ligger nåt i kläm igen. Det gör ont som tusan och jag är skitirriterad. Men fönstren lär sitta kvar ett tag till. Förhoppningsvis har det onda backat till måndag eftermiddag när Clark Kent* ska till doktorn** och bland annat få sommartofflorna på fötterna*** – om jag lyckas få ut sommartofflorna ur förrådet och in i bilen, vill säga utan att skrika av smärta. Eller också både bär och skriker jag. I vart fall tackar jag G, vars påskpeng delvis går till däckbytet!

Nu ska mamma få ett samtal och sen ska jag smocka i mig en kanelbulle (en av mina stora svagheter här i livet) och en bit hallontårta som Anna skickade med mig. Därefter får jag antagligen försöka gå en promenad och göra lite ryggövningar så jag inte blir liggande på golvet igen. Tänkte sen socialisera med Britt-Marie innan jag åker till Black Stream och hämtar Anna klockan 21 för hemskjutsning. När man jobbar i stan och bor på landet är man rätt tacksam för skjuts, råkar jag veta.

Men vad har DU för dig denna helg??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

Här är några bilder av vår Anna-firning:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*Clark Kent = min lille bilman

**doktorn = bilverkstan
***sommartofflor på fötterna = skifte från vinterdäck till sommardäck

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett listigt inlägg.


 

Det händer att jag läser andras bloggar. Jontas blogg har jag följt i några år och det var där jag hittade en rolig lista som jag blev tvungen (?!) att sno. Jag gjorde om Jontas lista till en egen:

Regler:

Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn. Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord eller ljug!

Om personen som gjorde innan dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar på alla frågor förutom den första! Lycka till!

 

01. Vad heter du? Ulrika
02. Ett ord på fyra bokstäver: Udda
03. Flicknamn: Ulla
04. Pojknamn: Ulf
05. Yrke: Undersköterska
06. Färg: Umbra
07. Klädesplagg: Underbyxor
08. Mat: Ugnspannkaka
09. Sak i badrummet: Uttag
10. Plats/stad: Uppsala
11. En orsak att vara sen: Urinvägsinfektion (jamen man måste ju kissa hele tia!)
12. Något man skriker: UFO!
13. Film: Upp
14. Något man dricker: U-båt
15. Band: U2
16. Djur: Utter
17. Gatunamn: Ulaxgatan (finns i Metropolen Byhålan)
18. Bil: UAZ
19. Sång: Unforgettable
20. Aktivitet med mer än en deltagare: Ungdomsdans

Tack, Jontas!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

VägmärkenFör två veckor sen i morgon var Fästmön och jag på kyrkogårds-vandring på Gamla kyrkogården här i Uppsala. Det var en vandring med fokus på författare. Och även om Dag Hammarskjöld mest är känd för större saker än författarskap, blev vi ståendes en bra stund vid hans grav, för övrigt den sista på vandringen. Såväl guiden som en av deltagarna hade mycket att berätta om FN:s general-sekreterare, han som omkom i en flygolycka 1961. Därför tog jag det som ett tecken när jag nån timme efter avslutad vandring hittade hans postumt utgivna bok Vägmärken i en av boklådorna vid floden. Endast 60 kronor gav jag för den. I kväll har jag läst ut den. Men den kommer inte att hamna i nån hylla utan på mitt lilla coffeetable, bland andra spännande böcker jag då och då tar upp och bläddrar i.

Vägmärken består av sentenser, citat ur Bibeln, dikter, levnadsregler… En sorts dagboksanteckningar, kanske. Eller tweets, om Twitter hade funnits på den tiden. Inte helt enkla att tolka är de, men många av dem fastnar. Det är därför jag inte tänker stoppa in boken i nån bokhylla utan låta den ligga framme. Det här är egentligen inte nån bok man läser från pärm till pärm.

Toffelomdömet blir det högsta. Och jag är inte mindre nyfiken på Dag Hammarskjöld efter att ha läst den här boken!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.


Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!


Den som läser min blogg då och då
vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor Foto Carl-Johan SöderSVT

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)


Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en medioker pest.


I kväll är det dags.
Och hur jag än värjer mig lär jag inte komma undan Medioker Pest 2014. Förra året skrev jag minimalt om pesten, i år blir det ingenting. Förutom detta inlägg, skrivet före start och utan vare sig tjuvtitt eller dito lyssning.

Sånt här skräp läggs det ner både sjukt massa pengar och tid på. Det känns inte särskilt rimligt när vi både vi soffar oss och glor på spektaklet och sen har åsikter om tiggare och hemlösa. Du vet såna utan tak över huvudet. Du har säkert både sett och hört talas om såna människor – om ditt eget huvud inte har varit nedstucket i sanden i år och dag. Eller i soffan, där du med flottiga fingrar letar efter chipset du nyss tappade.

Chips i dip

Flottigt.


I Sverige kör vi
samma koncept som förra året. Och året före det och före det och före det och före stenåldern. Det ska vara programledare av sorter som är lagom comme il faut-varierade – det vill säga inte för kontroversiella. Och skulle det råka vara så att de fäller en och annan nedsättande kommentar om nån eller nåt ska man kunna skylla på deras ungdom även om de är myndiga, typ. Hur som helst. Programledarna ska vara roliga. Ska vara, alltså. Är det sällan, oftare plumpa i stället. Jag är väl trög, men jag fattar inte vad komik har med musik och tävling att göra. Skilda saker, liksom.

björkar

Typiska träskallar.


Farbror Träskalle
är som förra året – och året före det och före det och före det och före stenåldern – ansvarig på ett eller annat sätt. Kanske är det därför urvalet deltagare ser ut som det gör. I varje deltävling ska det nämligen finnas en del pajastävlande, en del som inte kan varken sjunga eller prata svenska, två delar från nåt finnigt barnprogram som Idiot eller liknande (denna broilerfarm för små pojkar och flickor som beter sig som divor under några månader), en del musikstil som sticker ut på ett eller annat sätt och slutligen ett par, tre seriösa tävlande. Ovanpå allt detta ligger det faktum att nästan ingen av deltagarna verkligen kan sjunga.

Pojke i porslin s håller för öronen

Pesten där ingen kan sjunga.


För övrigt
 ser man till att ändra reglerna så ofta att ingen orkar hänga med eller fatta. Det är säkert därför fel låt vinner – varje år.

Så nej. Varför ska man utsätta sig för detta i kväll? Men ja. Jag erkänner. Jag sitter där i kväll, troligen, och svär och kräks och har synpunkter och åsikter som jag inte vågar vädra offentligt för då är jag elak/rasist/svennehatare/omusikalisk/tråkig/surtant/skittaskig mot alla som har lagt ner ett sånt långt och hårt arbete på denna livsviktiga… pest. För jag är ju, trots att jag är myndig, ingen ungdom. Därför håller jag käften om eländet. Med början från och med… nu.


Livet är kort.

Read Full Post »

Härom kvällen gjorde jag misstaget att av och till titta lite på Let’s dance, ett vad jag förstår, mycket populärt TV-program. Det är så populärt att det i skrivande stund är ”gillat” av 2 417 personer på Fejan, deltagarna bloggar om sin medverkan och media skriver. Kvällspressen skriver kilometer…

Innan programmet härom kvällen kunde jag läsa om en deltagares rumpa. Rumpa! Deltagarens rumpa gjorde succé och fick, enligt tidningen

[…] kändisarna i extas […]

I en annan tidning kunde man som vanlig läsare hitta hjälp att fixa en egen sån rumpa…

Jag vet inte allt som har hänt i programmet, men tidningarna har skrikit ut om hur en av deltagarna bröt ihop – och fick revansch. En annan deltagare tvingades (!) dansa med sprucket revben. Fast sen kom nån på att det var en bluff… För det första undrar jag vem som tvingas delta i ett sånt här larvprogram. Och för det andra undrar jag ju förstås om man verkligen kan dansa med en spricka i revbenet… Jag menar, det kan vara svårt att röra sig rent allmänt då, än mindre dansa…

Och sen är det det här med juryn som är så elak. De minuter jag tittade såg jag tre personer som såg smått uttråkade ut. De visade så gott som inga känslor – inte i sina ansikten, i alla fall. Ändå säger en tidning att deltagaren som åkte ut nu sist gick till attack mot juryn för att juryn – elakt nog? – hade gjort upp innan om att deltagaren skulle åka ut. Eh… dålig förlorare, eller? Det ska ju visst vara en sorts tävlingsprogram…

För övrigt är juryn visst inte enbart elak, den består av bööögare också, som gärna fäller smickrande omdömen om en del dansare. Och detta eldas på i media, förstås. Nu senast tog till och med en jurymedlem ett skamgrepp på en av deltagarna. Gissningsvis fick han betalt av produktionsbolaget för att ta det greppet.

Nej fy, jag ska inte slösa bort en enda minut av mitt liv igen genom att se på sån här skit! Jag älskar dans och skulle verkligen vilja se ett riktigt danstävlingsprogram, inte sån här dynga.

Noll tofflor i betyg!

Read Full Post »