Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘beundran’

Ett inlägg om troll och inre och yttre resor.


 

Man brukar säga att man inte ska göda troll på internet. Jag försöker låta bli, för jag tycker bara att de på ren svenska är så korkade. Dessutom är de fega eftersom de inte vågar stå för vem de är.

Do not feed the troll


I cyberspace har jag också nick.
Ett av dem ser du i titeln på den här bloggen. Ändå har jag aldrig dolt vem jag är – jag la tidigt ut bilder på mig själv. Och med den headerbild jag har just nu kan den normalbegåvade räkna ut ett och annat.

väntrumsvägg

Men tro det eller ej, det finns andra sorters troll på nätet än de flänga. När jag började twittra hösten 2010 var Trolluggla den första som vänligt hälsade mig välkommen. Genom åren har vi följt varandra, understundom främst på avstånd. Vi har aldrig träffats IRL, trots att vi bor ganska nära varandra. Kanske handlar det om att vi är olika som personer och i somt har divergerande åsikter (jag kommer inte på nån just nu, men…). Trots detta har jag alltid har hyst den största beundran för Trolluggla som modigt står upp för sina åsikter utan att bli nedslagen av internettroll och annat oknytt. Ofta har Trolluggla stått ganska ensam också. Det känner jag igen från mitt eget liv och därför har jag helt klart tonat ner min ursprungliga kaxighet.

Vänlighet och mod, det är fina egenskaper hos en människa. Därför var det med bestörtning jag läste att Trolluggla har drabbats av det jag här på bloggen benämner Stora C. Men mod, är som sagt en av Trollugglas egenskaper. Därför kan du och jag och vem som helst följa hennes nyligen påbörjade trollresa. Så modig var inte jag när jag drabbades av lilla c, jag skrev bakom lösen. Sjukdom är nånting väldigt intimt och djupt personligt. Jag orkade inte få besök av internettroll i mitt sjukrum. Trolluggla vågar. Och nu ska jag följa hennes resa. Det kan du också göra genom att läsa bloggen TrollresanOrd i sig kan inte läka cancer. Men dina ord och mina ord i kommentarer kan ingjuta kraft och ännu mer mod i den här tuffa kvinnan. Hon som är mamma, farmor, svärmor och matte och som behövs i många år till.

Rött lönnlöv bland gröna i träd


Jag gillar inte uttrycket fuck cancer,
men drabbas man av Stora C får man svära hur mycket man vill. Från mitt håll kommer i stället Grynets ord till små och stora tjejer, jag tror att de funkar här också, Trolluggla:

Ta ingen skit!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett spekulerande inlägg.


 

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund har avgått – det har väl ingen missat? Han till och med twittrade om det strax före presskonferensen under vilken han skulle meddela sin avgång. Inget parti med ändelsen -demokraterna har hittills nånsin fått min röst i ett val, så jag kan inte påstå att jag bryr mig särskilt mycket. Men det klart, lite intressant är det att spekulera över vem som ska hoppa i pastor Hägglunds kappa.

En kandidat som förs fram av lokalblaskan är Ebba Busch Thor. Hon är ju känd härifrån Uppsalas offentliga verksamheter, både på kommunal nivå och länsnivå. När jag träffade henne, i mitt förrförrförrförra arbetsliv, gjorde hon ett allt annat än gott intryck på mig. Men som de flesta andra människor är hon utvecklingsbar. En lokalpolitiker uttryckte för ett tag sen sin beundran för Ebba Busch Thors rättspatos. Och det är ingen dålig egenskap!

Tänkbar kandidat nummer två är förstås Lars Adaktusson. En journalist och ett nyhetsankare från TV som vågade kritisera Den Store Janne Josefsson för att han använt sig av dold kamera.

Jag vet inte, jag, vad jag har för åsikt i frågan. Ingen alls, tror jag. Men det jag vet är att högskoleutbildade journalister inte är så bra på att stava. Eller vad sägs om den här bildtexten, klippt från artikeln om Ebba Busch Thor i lokalblaskan på nätet:

Intervjuv
Hur svårt kan det vara att stava till intervju när det är nåt man jobbar med dagligen???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Stalkning är ett synnerligen aktuellt ämne. Därför var det med viss förväntan jag hällde ner mig i bästefåtöljen för att se premiäravsnittet av Stalker på Kanal 5. Men frågan är om jag ska se de kommande 21 avsnitten…

Stalker
Inledningsvis får vi en liten lektion om vad stalkning är. Det är en sorts fixering som beror på till exempel avundsjuka eller hämnd eller till och med beundran. En stalker kan vara allt från ett ex till en total främling. Sociala medier har definitivt ökat antalet fall – i USA tredubbelt.

Kvällens avsnitt handlar om två typer av stalker. Den ena är av typisk sexuell sort. En kvinna bränns levande i sin bil. När ytterligare en kvinna råkar illa ut kopplas teamet runt Beth Davies in – med nykomlingen polisen Jack Larsen (som har en viss dold agenda, anar man snart). Det andra fallet handlar om en kille som stalkar en kille. Där belyser programmet bra svårigheten för polisen att ingripa eftersom inget direkt hot framförs.

Jag tycker att fallen som tas upp är bra och spännande för att de känns realistiska. Det jag däremot inte gillar är den där humorn som jag tycker förstör The Mentalist, en serie som hade kunnat vara riktigt bra. Detta drar ner omdömet, som trots allt blir över medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini


PS
Jag tackar för tipsen med genomskinligt duschdraperi (som ingen kan gömma sig bakom) och en låg säng (som ingen kan gömma sig under)!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.


Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!


Den som läser min blogg då och då
vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor Foto Carl-Johan SöderSVT

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)


Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett par vackra FINSKA, inte östgötska, flaskor.


I november förra året
skrev jag ett blogginlägg om min beundran för glas. Bland annat skrev jag om ett par vackra, rubinröda glasflaskor som jag tillskrev Monica Bratt och Reijmyre glasbruk. Men så fick jag en kommentar i februari i år från en av mina finska läsare som gjorde mig lite förvirrad men mycket nyfiken…

Röda glasflaskor

De är finska, inte östgötska.


Helena hette hon som kommenterade här
och hon skrev att mina flaskor är finska och från Riihimäen lasi. Eftersom jag har rötter både i Östergötland (mamma) och i Finland (pappa) blev jag därför lite konfys, men kände att Helena mycket säkert hade rätt. Det har varit så mycket – bra och mindre bra – i mitt liv sen Helena kommenterade i februari i år, men nu i juli när jag var nere och hälsade jag på mamma kom jag ihåg att fråga.

Hur är det med de där rubinröda flaskorna som jag fick av dig och pappa nån gång? Jag har trott att de var från Reijmyre, men en av mina läsare har skrivit att de är finska!

Din läsare har rätt!

svarade mamma.

Pappa och jag åkte ju till Finland många gånger i början när vi blev ett par och när vi var nygifta. De här flaskorna köpte vi på ett glasbruk i Finland. Sen behöll vi en flaska själva och gav en till mormor och morfar.

Äntligen fick jag sanningen och det var roligt att höra hur det ligger till med flaskorna. Nu kan jag se på dem med lite nya ögon, delvis, även om de har varit i min ägo sen början av 1990-talet, säkert.

Flaskorna är alltså köpta i Finland, runt cirka 1960. Men är det nån som vet nåt mer om glasbruket och om formgivaren? Hör gärna av dig via en kommentar här! Tack på förhand!


Livet är kort.

Read Full Post »