Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sniffa’

Ett risigt inlägg.


 

Paket med grönt snöre

Paket med grönt snöre måste överlämnas till en blivande 21-åring i morgon om jag inte är helt utslagen.

Nä, jag har ingen lust att känna att jag inte är flexibel. Planerna för helgen är ändrade och jag får lägga om mina planer. Det blir 21-årsmiddag för yngsta bonusdottern hemma hos Fästmön i morgon kväll i stället för hos hennes pappa på söndag kväll. Det passar bättre för alla inblandade, även för mig. Om det blir nåt för min del, vill säga. Jag känner mig ganska urkig. Den här infektionen jag har kämpat emot kanske slår igenom nu bara för att jag känner mig så trött. Dessutom var huvudredaktören dunderförkyld och vi satt ganska mycket bredvid varandra på jobbet…

I vart fall måste jag försöka komma iväg i morgon till Stormarknaden och göra några ärenden som jag inte hann med förra lördagen på grund av all sandjakt – och brist på ork då också – och så måste jag handla maten jag ska äta hos Anna eftersom jag är matkrånglig (mitt ordval) och min mat kanske inte finns att handla i Förorten.

Men innan dess måste jag också bädda rent och tvätta en maskin. Det kan jag göra medan jag tar det lugnt på förmiddagen. (Jag kopplar av, jag kopplar av, jag kopplar av…) Städa badrummet och duschrummet/toan kan jag göra på söndag. Jag måste verkligen bädda rent och städa. Bara måste. Sjuk får jag däremot inte bli, för jag måste jobba, har inte råd att vara hemma och inte heller lust att höra på somligas brutaljoller och hushållsmaskiner. Men innan jag åker till Förorten måste jag hinna ringa mamma i morgon, för det lovade jag henne.

Och vad i himlens (!) namn är det KD har hittat på nu? Inte för att jag är förvånad över att partiet tycks bli kompis med ett annat parti med ordet ”demokraterna” på slutet, men ändå… Kanske är det straffet för att Lejonet vägrade släppa in V..? Vad vet jag, vad vet jag? Surt och irriterande.

Eh… vart tog det goda humöret vägen??? Det är väl infektionen som har ätit upp det. Jag muntrar upp mig med lite kissåbajshumor! Idag läste jag hos Illustrerad vetenskap om… en fisdetektor. Det är en liten grej som man fäster i byxlinningen. Den sniffar sig igenom 0,5 liter tarmluft varje dag och kan varna detektorbäraren via bluetooth och en app för vad h*n bör undvika att äta så att det inte kommer gaser från personaling… där bak… Nu är detta fortfarande på utvecklingsstadiet, men… Jag kan inte låta bli att undra hur nödvändigt det är, egentligen, med en fisdetektor… Vore det inte bättre att forskarna hittade nån lindring av förkylningssymtom..? Urrrrk…

Kiss o Bajssnusk

Luktar Bajs prutt, tro?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Rött kortNy vecka, nya böcker att läsa.  I måndags seglade det in en storpocket – ett format jag inte är förtjust i – av en Uppsalaförfattare i min postbox. Pseudonymen Viktor Kant hade sänt mig sin bok Rött kort, vars baksidestext var helt omöjlig att se för mig (svart text på röd botten är otroligt svårläst), i förhoppningen att jag ville läsa och tycka nåt om boken. Nu vet vi ju alla att vi snabbt och oftast dömer saker och ting efter utseendet. Så bedömer även jag en bok efter dess omslag. Kort sagt var jag inte så imponerad och inte så sugen på att läsa boken. Sen öppnade jag den, trots allt och började läsa. Och vad fann jag?

Bokens jag är läraren Lars Marten. Han har en bakgrund inom försvaret, men han är också änkoman efter att ha förlorat fru och liten dotter i en olycka. Lars Marten isolerar sig gärna, det är enklast så. Ändå lyckas hans gamle vän André få honom att nappa på att jobba som ledare på ett fotbollsläger för ryska pojkar. Där träffar han pojken Dima och inser att allt inte är som det ser ut att vara – inte människor heller. I sin jakt på sanningen, driven av en önskan att ställa tillrätta, blir Lars Marten själv misstänkt – för det värsta.

Den här boken inleds med en riktigt obehaglig scen. Nästa kapitel skildrar pojkarnas verklighet. De som tigger, sniffar, säljer sig själva till vuxna för att överleva. En dag kommer räddaren, frälsaren, i form av en doktor. Trots att han gör det han gör får läsaren en viss sympati för doktorn. Doktorn tillhör ju De Snälla, enligt pojken Sasha, som blir hans älskare. Doktorn har, precis som Lars, en vän, Mischa, som han stridit tillsammans med. Lojaliteten männen emellan är orubblig, även om doktorn reagerar på vissa saker.

Doktorn protesterar så småningom också mot delar av sitt uppdrag, om än lamt:

[…] – Jag är faktiskt läkare och inte någon jäkla taxichaufför! […]

Kanske är doktorn bokens Viktor Kant, en figur som jag hittar i en roman från 1938 av Gurli Hertzman-Ericson. Denne Viktor Kants solidaritet prövas, framför allt när han inleder en vänskap med en mördare.

Den här boken är en thriller som handlar om trafficking och pedofili, men den tar också upp den allt mer brännande debatten om yttrandefrihet till vilket pris som helst. Behovet av krypterad information och att få vara anonym på nätet ställs mot demokrati och säkerhet. Vilka de typiska användarna är slås i boken fast av en kryptoexpert från Uppsala universitet:

[…] Vanliga användare som är rädda om sin anonymitet. […] Förespråkare för demokrati. Journalister. Ambassader. Vissa militärförband. Polisens utredare […] Kan inte Odin missbrukas för brottsliga ändamål? Jo, naturligtvis. Men det är ett lågt pris att betala jämfört med dess fördelar för demokrati och säkerhet. […] Allt gott kan missbrukas, det är priset vi betalar för friheten. […]

Rött kort är en sån fruktansvärt realistisk bok och det går inte att lägga den ifrån sig trots att vardagslivet ibland kommer emellan. Karaktärerna, främst pojkarna, är mycket trovärdigt skildrade. Kvinnorna, däremot, når inte lika långt fram till mig – trots att det är kvinnorna som faktiskt gör de slutliga ingripandena.

Men det spelar ingen större roll, jag läser och läser och läser och motvilligt inser jag att boken har tagit slut. Det finns troligen en och annan som är riktigt avundsjuk på mig eftersom jag ”får” läsa så bra böcker hela tiden. Det är rätt. Den här boken är så bra att högsta omdöme, fem tofflor, inte räcker till. Det blir det dubbla.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


PS 
Sluta var avundsjuk och köp boken i stället! Och det är ingen större hemlighet att bakom pseudonymen står Mattias Lönnebo.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett grillpartajhatiskt inlägg.


 

Nu vet jag att det finns folk som klassar mig som en riktig surkärring. Och det här inlägget bättrar inte på den imagen. Men det skiter jag i för jag är rejält… upprörd! Igår var det söndag och Fästmön och jag satt och softade lite framför TV:n före läggdags. Plötsligt utbrast Anna:

Det luktar brandrök!

Till saken hör att jag redan innan var lite skärrad, med tanke på att det faktiskt brann här i ett av grannhusen så sent som samma förmiddag. När det luktar brand och rök vid läggdags blir ett sånt lamm som jag inte precis mindre skärrat.

sjuk

Jag hasade omkring i tofflor och sniffade runt igår kväll.

Jag skenade runt i lägenheten, endast iförd tofflor och morgonrock och sniffade. Än här och en där. Beskyllde Annas bak för ett och annat, men den var tämligen oskyldig. Så råkade jag slänga ett öga ut genom gästrums-fönstret. Och se… Där i mörkret… står en galning som just har tänt sin kolgrill.

Nu kanske du tycker att det inte är nåt galet i att tända grillen klockan 22 en söndagskväll i mörkret på sin uteplats, nära trä-staket, intill ett flerfamiljs-hus. Men jag tycker att det är… liiite anmärkningsvärt i synnerhet med tanke på den torka vi har i våra marker. Alltså det är väldigt, väldigt lätt att saker och ting tar eld. Jag menar, hur pass säker är man att man inte missar nån gnista som flyger i väg i mörkret, ligger och pyr och blir till en rejäl eldsvåda ett par timmar senare när man kanske snarkar som bäst?

Men den sena timmen en kväll före en arbetsdag och mörkret i sig var inte det värsta med grannarnas grillfest igår kväll. Inte heller det tillhörande sorlet av röster eller smällande i dörrar. Nej, det allra värsta var, att en knapp meter från grillen hade grillmästaren ställt… en påslagen, elektrisk golvfläkt!!! En gnista i den och… bye, bye, huset!

Du… jag var SÅ nära att ringa brandkåren. SÅ NÄRA! Och ännu närmare var jag att skena ut på ballen*, med morgonrocken slafsande runt mina orakade ben, papiljotter i håret på ända och bettskena i truten och bara vråla:

SLÄCK GRILLEN FÖR I HELVETE!

Grill

En fågelbajsfläckad grill.

Men nej. Jag vågade inte. Jag har sagt ifrån till dessa människors föregångare eftersom jag fick problem med min andning av deras grillande (tändvätskan). Jag bad dem vid flera tillfällen, med mjuka ord och dito stämma, att vänligen flytta sin grill en bit. Till svar fick jag, varje gång, suck och stön. Och så flyttade man sin heliga grill en hel decimeter norrut. Lik förbannat precis under min öppna balledörr**. Och även om jag stängde sagda dörr sipprade röken in. En dörr är nämligen inte totalt tät.

Till sist blev jag skitförbannad och bloggade – och det föll inte i god jord precis. Det föll i sur jord, så sur att man slutade hälsa. Eller hälsa och hälsa… Man låtsades att min existens hade upphört. Och så sprang man bakom min rygg och grejade och försökte få mig vräkt med sina besök hos styrelsen och sina listor. Håhåjaja…

Så jag teg den här gången. Den här andra gången de nya grannarna har grillbrasefest en mörk kväll före en arbetsdag när naturen är torr som fnöske. Frågan är om jag gör det en tredje gång. Det här är inte på långa vägar OK för min del. Vad tycker du??? Hur ska jag agera???


*ballen = balkongen

**balledörr = balkongdörr

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en för tidig födelsedagsmiddag.


Mamma skulle bjudas
på en för tidig födelsedagsmiddag i afton. Vi rollade iväg till Hotell Nostalgi-restaurangen som ligger i anslutning till motormuseet för att äta firre. Vi hade ganska höga förväntningar, men frågan är om restaurangen levde upp till dessa.

Inledningsvis valde vi att dela på en förrätt, Toast Skagen. Servispersonalen lovade att vi skulle få den delad. Fel! En tjej från köket kom utspringande med en hel rätt och placerade den framför mamma. När jag påtalade att vi skulle få den delad på två, tog hon tallriken och gick. En stund senare kom hon tillbaka med samma tallrik med Toast Skagen – samt två assietter. Vi fick alltså dela upp förrätten själva, med våra bestick som enda redskap. Minuspoäng! Pluspoäng dock för Stockholm-Motala-ölen jag tog till förrätten samt för räkorna som smakade ljuvligt!

Till huvudrätt valde vi halstrad röding. Maten serverades innan vi fått bestick och innan jag hade fått mitt vita vin. Vinet serverades alldeles för kallt. Portionerna var pyttesmå. Hade vi vetat det hade vi nog tagit var sin förrätt. Såsen skulle smaka pepparrot. Man kunde nästan ana det. Nästan. Detta påtalades för kocken. Minuspoäng!

Vi hade inte salt och peppar på vårt bord, så det fick jag knycka från ett annat bord. Vi hade en ljuslykta som aldrig tändes – till skillnad från lyktorna vid andra bord, även de tomma. Minuspoäng!

Mamma erbjöds en kudde bakom sin onda rygg. Pluspoäng!

En i servisen som serverade oss snorade och sniffade nåt förfärligt. Sånt tycker jag är äckligt. En i servispersonalen var sävlig, medan en annan var ruschig och sprang. Inte trevligt. Dessutom skällde en i servisen på en annan för att hon hade serverat gästerna fel. Pinsamt inför andra gäster. En i servisen, hon Springeling, sjöng av och till. Jag satt och undrade om vi hade hamnat på Wallmans salonger. Minuspoäng! 

Behållningen av måltiden var nog desserten! Vi valde passionsfruktpannacotta, nåt man hade lyckats stava rätt till i menyn, till skillnad från

chockladmousse.

Pannacottan var både söt och syrlig, en perfekt brytning även om det smaksatta och färgade florsockret gjorde rätten alltför syntetisk. Skippa detta!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Snyggaste inredningsdetaljen var taklamporna och det gigantiska gamla fotot över stan vid Vätterpromenaden där mamma och jag kunde hitta vår gamla skola.

Roligaste kommentaren kom från en bordsgranne, som hade fått en inkorrekt nota. På sjungande och underbar finlandssvenska undrade han:

Va? Har jag köpt hela restaurangen?

Notan var onekligen i högsta laget, även vår, som dock var korrekt.

Vårt sammanlagda omdöme är att maten var god men lite smaklös och portionerna små. Servisen… kan klart förbättras, men potentialen finns (tjejerna är måna om gästerna, men det blir lite fel ibland). Prisvärt? Nja, inte riktigt.

Toffelmammans och mitt totala betyg blir medel. Det var lite för många minuspoäng, trots ganska OK mat.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan och Fästmön går på kvällspromenad, ser vackra blommor och en rejäl rövkliare.


En solig dag och mätta i magarna
efter god mat och kaffekvart på kvällen. Anna föreslog en kvällspromenad och eftersom jag behövde slänga björkriset jag har haft i en vas sen påsk nappade jag. Bara det att hälen gjorde sig rätt grymt till känna redan på väg till soprummet.

Dessutom höll solen på att sjunka och vinden hade tilltagit. Nej, så värst skönt var det inte, trots att termometern visade tio grader. Men en och annan söt vårblomma kunde jag i alla fall föreviga – allt för att få stanna och vila hälen.

Vårblommor
Nu är det vår!


Men sen kom chocken!
På en av vändplanerna vi just skulle passera fräste en bil från Restaurang Maestro in och gjorde en riktig burn out så gruset sprutade och dammet yrde! Hallå, fick du inte leka av dig lekskolan, eller? Fast det var inte det värsta av allt… När bilens förare kört in på en gård och stannat bilen, öppnade han bagageluckan för att plocka ut den beställda maten han skulle leverera.

Medan han med högerhanden river i bagaget
efter påsarna med maten, river han sig med vänsterhanden
i baken. Rejält, alltså…

Och även om det nog inte var kocken som var ute och levererade mat så blir jag synnerligen tveksam till att äta på Mestro igen!!! Fy så äckligt!

Jag blev tvungen att stanna och sniffa på några nazister narcisser på vägen hem. Anna var nog lika äcklad som jag, men hon är ju bättre på att behärska sig!

Narciss
Blev tvungen att sniffa på dessa för att inte spy.


Om en liten stund
blir det schlager på TV, det första programmet av fyra Inför Eurovision Song Contest 2013. Programledare är Niklas Strömstedt – äntligen slipper vi se vissa andra där också. Gäst i kväll är bland andra Rickard Engfors.


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, jag hade inte boken Hej matematik! i grundskolan. I första klass hade jag en mattebok med troll som räknade mängdlära och element (jag lärde mig inte trolla heller…). Nej, rubriken anspelar på mitt… ansträngda förhållande till matematik. Jag brukar säga att jag har dyskalkyli, men det har jag inte. Fast jag är inte så bra på att räkna. Däremot har jag ett märkligt sifferminne, av nån anledning…


Sifferminne, ja, men se räkna är det värre med…


Men i kväll har jag räknat.
Och kommit fram till att 35 är mer än 25, 167 är dessutom mer än 156,4 och 2 x 6,8 = 13,6. Och 13,6 x 14,53 = 197,608, vilket x 5 = 988.

Detta räknande gör mig inte alls glad. Jag är irriterad, ledsen, lite uppgiven och tvivlar på mig själv och min förmåga att göra kloka bedömningar. Det hjälpte inte alls att skura varken badrummet eller toa- och duschrummet. Inte heller att sniffa på pappas rakvatten ur den sista flaskan Dolce  & Gabbana, den som jag var med honom och köpte i Mjööölby. Jag blev bara… mer ledsen. Och trött.


Inte ens doften av pappa gjorde mig glad.

Read Full Post »

En rapport BASERAD på verkliga händelser…

Ja jag var ju som sagt tvungen att hasa över till Tokerian för att inhandla kyckling. Det hamnade en liter mjölk i påsen också. Nu skriver jag påse. För om jag skriver ett tvådelat ord som börjar med mat och slutar med kasse är det nån konstig sajt som länkar till mig. Och jag vill ju helst vara osynlig.

Att gå till Tokerian kan i sig vara en prövning. Men att gå dit UTAN ATT GÅ PÅ TOALETTEN FÖRST – det är en sann utmaning! Därav denna något… krystade..? rapport (som vanligt är kön, färger, mönster, släktskap etc utbytta och i själva verket helt andra – detta så att ingen Vanlig Människa ska råka känna sig utpekad):

Det hela började så bra med att jag möte en trevlig granne med en vit hund som hälsade. Ja, mannen hälsade, hunden sniffade. Jag dristade mig till att säga

Vilket härligt väder!

som den supersociala människa jag är. Mannen med hunden svarade jakande och log brett.


Här har inte varken mannen eller den vita hunden hoppat, utan en hare.

                                                                                                                                                     Men sen kom jag in på Tokerian…

  • I entrén vankade en osalig ande omkring så jag blev alldeles nervös och höll på att stoppa pantburkarna i sopnedkastet och påsen i pantmaskinen.
  • Vid ett bord i förbutiken utanför grindarna satt två tanter med fingrarna i näsan. De såg ut att vara tvillingar.
  • En tjej i ful mössa som såg ut att klia och rutig jacka stegade omkring bland grönsakerna.
  • En gaphals i röd jacka med idrottsklubbtryck på ryggen hördes över hela affären. Hela tiden. I sällskap hade han en söt pojke med en likadan röd jacka med idrottsklubbtryck samt en rosa mössa. Tack vare gaphalsens megafonröst vet jag nu precis vad de ska äta till både lunch och middag. Men när han förvägrade pojken semlor blev jag riktigt arg! Tänkte lägga mig i skeendet, slita av pojken det gräsliga reklamplagget och ge honom TVÅ (2) semlor.
  • En karl i grön mössa gick och pratade för sig själv. Det är så man får bäst svar.
  • I boklådorna fanns det bara tråkiga och trasiga pocketböcker omgivna av massor av hyllor med coca cola. Jag dricker inte coca cola och kände mig ännu mer irriterad.
  • En man talade i mobiltelefon i mittgången och var uppenbarligen arg på den han talade med.
  • En kvinna utan varuvagnskörkort hade parkerat sin vagn på snedden i en smal gång.
  • Vintervitchokladen var SLUT!!! Katastrof! Och ologiskt. Vintern är ju för f*n inte slut…


Mount Nyby idag. Mount Nyby är alltså en av stans snöavlämpningsplatser.

Read Full Post »