Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘repris’

Ett inlägg om dofter och annat.


 

Först vill jag berätta att här kommer ytterligare ett bildrikt inlägg. Den som inte orkar läsa kan ju glo på bilderna. Jag lägger ut både ord och bild för mig själv, mest. För att jag ska minnas. Men första bilden blir en status av bloggläget. Igår kväll såg jag att jag har förbrukat 98 procent av bloggutrymmet. Sen blir det… FEST..?

98 procents utrymme använt

98 procents utrymme är använt på den här bloggen.

 


 

Idag är det första maj. Den allra första första maj-dagen som mamma tillbringade i sin lägenhet blev vi förskräckta över ett oväsen utanför. Det visade sig vara Metropolen Byhålans första maj-parad. Några unga örnar var det inte precis, snarare gamla gamar. I år hade jag inte en tanke på en repris av det hela. Jag hade just lagt ut en bild på Instagram där jag skrev nåt om att här minsann var det bara de tunga elefanterna som paraderade. Tre minuter senare hördes trummor och cymbaler och strax passerade stans första maj-parad utanför mammas köksfönster. Det väckte mamma. En stund senare passerade tåget baksidan. Inte var det nån tät och folkrik parad 2016 i Metropolen. Men det är ändå lite rörande att det faktiskt finns folk som går i paraden.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Mamma ville varken dansa med elefanter eller gå parad idag. 
Igår var vi och tittade på och köpte läppstift till henne. Idag ville hon komplettera med parfym. Smink och sånt tillhör inte mina intressen, men jag ville ju vara lite snäll mot min lilla mamma och härdade ut.

 Mamma tittar på parfymer

Mamma tittade och sniffade på parfymer idag. En flaska fick följa med hem.


Fast sen åkte vi en tur i bilen. 
Jag svängde ner till Varamon, parkerade Clark Kent* och slet ut rollatorn (mina arma axlar mår INTE bra efter allt ilyftande och urlyftande). Mamma rollade och jag gick ner till sjön.

Mamma på promenad i Varamon

Mamma på promenad i Varamon.


Vid Sjövik har de gjort så fint
och vi kunde sitta en stund på en träbänk längs med en plattlagd stig. Vi kikade ut över vattnet. Blåsten har nu lagt sig, men solen lyste med sin frånvaro fram tills nu i kväll. En och annan bild tog jag i alla fall. Vättern och Varamon är nåt jag alltid saknar och längtar tillbaka till. Och trots att vädret och ljuset inte var de bästa… Visst är här väl vackert?!

Detta bildspel kräver JavaScript.


Innan vi hoppade in i bilen igen 
plockade jag blommor till min mamma. Det har jag nog inte gjort på 50 år… Vitsipporna står nu i ett glas på köksbordet.

Vitsippor till mamma

Jag plockade blommor till min mamma idag.


På tal om köksbord 
äter vi inte där så ofta. Det är en sån fruktansvärd insyn och folk som går förbi glor in på oss. Inte roligt att ha persiennerna nerfällda, men så får det vara. Vi brukar sitta – jag för min del rätt snett och illa – i mammas TV-rum och äta. Det rummet är nog det mest använda rummet i hela lägenheten. Nu fungerar det också som sovrum för mig. Jag ligger på en madrass på golvet och min rygg tackar mig varje morgon.

För den som oroar sig över min/vår kosthållning kan jag meddela att jag har ätit ganska vettigt. Första kvällen blev det kyckling och pommes, men jag åt inte upp pommesen. På fredagen orkade vi inte äta nåt mer än den smörgåstårta med räkor vi åt på minnesstunden. Igår år jag grillad lax och potatis, idag blev det kallskuret (kyckling och kalkon för min del) och mimosasallad.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Tyvärr är magen inte alls OK. 
Kanske beror det på att jag känner mig lite stressad när jag inte är hemma i mina egna environger. Men i morgon bär det av hemåt igen. (Tråkigt nog hann jag inte träffa varken M eller FEM här.) Jag har en hel del saker jag behöver göra nästa vecka innan jag börjar mitt nya jobb den 9 maj. Förutom att klippa mig ska jag köpa en ny jobbväska och en ny plånbok – nuvarande jobbväska och plånbok är trasiga så de faller i bitar. Eftersom jag fick en peng av mamma i födelsedagspresent blir det presenter från henne.


Jag hoppas att Du har haft en skön och bra helg! 


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Den dag jag blir friInte var det tänkt så att jag skulle fastna framför TV:n på söndagskvällen. Men hur det nu än var blev det så. Jag kunde inte låta bli att se dokumentärfilmen Taikon på SvT 1. Filmen är baserad på Lawen Mohtadis biografi om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri.

Jag tillhör de barn som har läst en del av böckerna om Katitzi. Men vem var författaren bakom dem? Den frågan fick jag till stor del besvarad genom Gellert Tamas och Lawen Mohtadis dokumentär. Tittarna får höra Katarina Taikon själv berätta hur hon föddes en sommardag och att det var tack vare det hon överlevde – zigenarbarn födda på vintern klarade ofta inte kylan. Katarina Taikon dog emellertid alldeles för tidigt ändå, även om det nu är över 20 år sen. Därför får vi höra och se hennes syster Rosa i filmen, barnen, släktingarna, vännerna…

Det är en spännande livsteckning jag får skåda. Hur den unga Katarina Taikon kunde rymma från sin påtvingade make vet jag inte, men hon tog sig till Stockholm. Där började hon tidigt umgås i kulturkretsar, hon medverkade i filmer med mera. Fast framför allt stred hon för romernas rättigheter till bostäder och skolor. Hon måste ha varit hur jobbig som helst för statsministrarna Tage Erlander och Olof Palme! Envis var nämligen mycket troligt hennes mellannamn…

År 1982 blev Katarina Taikon sjuk. Ett hjärtstillestånd gav henne bestående hjärnskador och hon låg i koma i 13 år tills hon avled i slutet av år 1995. Vilket livsöde…

Missade du den här dokumentären? Jag tycker att du ska se nån av repriserna som går på torsdag eller titta på SvT Play (sex dagar kvar). Det är ett mycket sevärt program om cirka en och en halv timme – utan reklampauser.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentär.


 

I måndags kväll visade SvT en dokumentär om och med Maj SjöwallJa egentligen handlade den lika mycket om Per Wahlöö, hennes partner. Men Per Wahlöö gick bort alldeles för tidigt det år han skulle fylla 49. I den här dokumentären berättar Maj Sjöwall om deras liv och författarskap.

Sjöwall Wahlöö

Maj Sjöwalls och Per Wahlöös projekt var att ge ut tio polisromaner.


För den som är obildad kan avslöjas 
att författarduon ligger bakom Beck & co. Det sägs att de förnyade deckargenren och skapade den moderna polisromanen, den med en touch av samhällskritik. Jag kan bara hålla med. Sjöwall-Wahlöös böcker var nyskapande när de kom och de är helt unika.

I den här dokumentären berättar 80-åriga Maj Sjöwall om både deras böcker och om familjen. Paret reste mycket, vanligen för att skriva. Och böckerna skrev de om nätterna, för hand. På morgnarna, när de inte var på resande fot, förstås, såg de till att barnen kom till skolan innan själva sov större delen av dan efter sitt nattliga arbete.

Men författarlivet var inte enbart guld och gröna skogar. När Sjöwall-Wahlöö skrev sina böcker gick det knappt att leva på arvodet. Och när Per Wahlöö gick bort levde hans kvinna väldigt påvert ett tag. Till dess att böckerna fick en renässans och hon en agent – och böckerna eller karaktärerna filmatiserades.

Jag föredrar förstås böckerna framför filmerna. Det vill säga de senare Beckfilmerna, som jag tycker har ballat ur totalt, på ren svenska. Mannen på taket, däremot, den från 1976, vill säga… I bokform är nog Roseanna min favorit. Det var den första boken i deras projekt om tio polisromaner. Händelserna i boken utspelar sig på Göta kanal med nån glimt från Metropolen Byhålan som bonus.


Men vilken bok är DIN favorit??? Eller föredrar du filmerna??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!


Missade du dokumentären kan du kika på SvT Play
eller på repriserna på fredagen den 8 januari kl. 1.25 och lördagen den 9 januari (2016) 6.15.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

SjukhusmordenSöndagskväll och Bron är slut. Fasa! Jag blev hänvisad till miljonte reprisen av en Miss Marple-film. Eller Beck: Sjukhusmorden (2015). Jag valde TV4 och Beck, för det var väldigt länge sen. Och det förstår jag…

Filmen börjar ganska läskigt med att en kvinna rosslar och dör. Hon befinner sig på sjukhus och hennes son menar att hon har blivit mördad. Det ligger nämligen en tom morfinspruta intill henne. Martin Beck och Gunvald Larsson tar tag i fallet – precis som tidigare på lite olika sätt.

Det var några år sen jag såg en Beckfilm. Jag slutade titta när jag tyckte att de blev för lika och det var några år sen. Men inte mycket har förändrats mer än att Gunvald fått lite grått i håret och behöver läsglasögon. I övrigt var alla lika trista som förut. Beck får aldrig till det med kvinnor, Gunvald är gapig och gåpåig och Stänkaren är som han alltid har varit. Till och med Gunilla Nyroos är… trist – i vart fall hennes rollfigur.

Toffelomdömet blir lågt, men inte det lägsta. Filmen började i alla fall… trovärdigt…

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Prästen Åke var 57 år och levde ett vanligt liv som gift och far till tre, numera vuxna, döttrar. Men Åke levde också ett liv i lögner. För fem år sen exakt på dagen idag blev han Ann-Christine. Nu gick inte den förvandlingen helt enkelt och lätt på en dag, naturligtvis. I kväll satt jag som klistrad framför SvT2 som visade dokumentärfilmen Vägen till Ann-Christine.

Ann-Christine

Åke blev Ann-Christine. (Fotot är lånat från SvT:s webb.)


Det är faktiskt sant att jag satt som klistrad framför TV:n. 
Det här är en sån rörande historia om en sån modig person som har tagit tag i sitt liv och förändrat det så. Dessutom med risk att förlora både sin familj och sitt jobb. För en präst kan väl inte leva ostraffat öppet som transperson, eller? Jo, det går! Visst blev det förluster, men också vinster. Ann-Christine har bevisat att det är möjligt. Dessutom har hon varit en förebild för andra i samma situation. I den här dokumentärfilmen får vi nämligen inte bara höra Ann-Christine och Åke berätta utan även en annan person som också levt ett långt liv med känslan av att vara fel. En person som efter att fått vetskap om Ann-Christine nu sökt hjälp att komma tillrätta med sitt eget liv.

I filmens början får vi tittare träffa Åke. I nästa scen är det Ann-Christine som berättar. Vidare får vi höra vad såväl församlingsmedlemmar som biskopen tänker och tycker om det hela samt också en av Ann-Christines döttrar. En dotter, för vars lille son Ann-Christine ändå är morfar.

Om du bara läser den här texten jag skriver nu låter det säker mest förvirrande. Men att se och höra Ann-Christine berätta gör allt kristallklart och inte ett dugg konstigt! Ann-Christine är nämligen inte den där mediebilden av en transa. Hon är så naturlig och enkel och klok i sin kvinnlighet. Det är en väldigt fin och sevärd ny film av Helena Isaksson Baeck.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Med detta sagt och sett är det verkligen inte så att vi har kommit långt här i Sverige med vår öppna på allas rätt att finnas till och synas. Eller för att citera Ann-Christine i filmen:

[…] Man ser inga transpersoner läsa nyheter i Rapport. […]


Missade du Vägen till Ann-Christine kan du se den här på SvT Play
eller under morgondagen (måndagen den 3 augusti), när den går i repris i SvT2 klockan 16.05.

Du kan också läsa Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det som står i rubriken – och lite Pride, också.


 

Det blev en tur ut till Himlen. Men bara en kort, en. Där är så mycket folk och bilar och djur just nu att jag inte riktigt får plats. Känner jag. Det var nog snäppet värre för den unga (?) flickan/mamman som anlände idag och som strax därefter blev separerad från sin lilla dotter som skulle annorstädes. Efter att ha gått och letat en stund efter sitt barn hoppade mamman in bakom Fästmöns böcker. Jag pratar alltså om katten som kom till Anna idag. Ingela, som jag tycker att den ska heta. Men vad vet jag. Jag är ingen kattmänniska, jag är en hundmänniska. Det glädjer mig i vart fall att Ingela katten gillar litteratur.

Flickor är fjolliga

Det var Agatha Christie som skrev det i Mannen i brunt, men det passar på mig som… har respekt för katter… Det vill säga är rädd för dem.


Karameller gillar jag däremot.
Jag hittade en ask Barkleys cinnamon mints som jag snodde. Anna tyckte att karamellerna var för starka, jag gillade dem. Kanske styrkan mattats något eftersom bäst före-datumet var juni 2014..? I vart fall hamnade asken i min ficka. Den tackar jag för!

Barkleys cinnamon mints

Kanelmintkarameller, starka, men goda!


Regnet kom så småningom. 
Jag har ingen regnjacka, så Anna kom till undsättning. Ja, det är inte så att jag behöver regnkläder just nu, men snart ska jag mordvandra i Nora. Det är inte roligt om man blir jättedränkt ifall det vräker ner, men en regncape i kombo med det megastora paraplyet jag har i bilen borde räcka. Jag bara undrar hur Anna kunde låta mig få en gul regncape. Det är ju hennes älsklingsfärg och jag tänker att hon kanske hade velat behålla capen för egen del…

Gul regncape

Anna gav mig en gul regncape. Den och det megastora paraplyet jag har i bilen räcker förhoppningsvis om det ösregnar i Nora.


Vad har hänt här utanför sen jag skrev senast? 
Det är tur det finns mer välinformerade piipöl än jag ute i rymden. Hur skulle jag annars få veta att en gammal skolbekanting ska ordna SD-pride eller att ett av mina klokare X har gift sig? (Den senare var till och med klok att hon gifte sig med nån annan än mig.) Den förre önskar jag ett misslyckande, den senare ett varmt lycka till.

För övrigt noterar jag även i TV-tidningen att det är dags för Pride. Då visar SvT ett regnbågsprogram om dan. Samtliga tycks vara minst tre år gamla dokumentärer som går i repris för miljonte gången. Dåligt, SvT! Och var är ert HBTQ-engagemang alla de andra 51 veckorna om året???

Nåja… Jag ska i vart fall se säsongens sista Morden i Midsomer i kväll. Men först lite middag. Det är blir körv igen, av kycklingsort, förstås.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

På midsommardagen startade en ny brittisk dramaserie på SvT1. Av nån anledning missade jag Indian summers, men sent igår kväll var både Fästmön och jag vakna nog att se reprisen. Vi kastades tillbaka till 1932 och till Lilla England vid Himalayas sluttningar…

Indian summers

Några av karaktärerna som sysslar med maktkamp och förbjuden kärlek i Indian summers. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


I serien får vi följa två familjer
– en indisk och en brittisk. Familjernas öden går både i varandra och utanför. Den unga Alice kommer med sin späde son Percy (!) för att bo hos sin bror Ralph. Familjen bodde en gång i Indien, men Alice skeppades tillbaka till England som åttaåring. Nu anar vi att en otrogen äkta man ligger bakom Alice tripp tillbaka. Alice anländer just som Indian summer, brittsommaren, infaller. Det är då den brittiska överklassen lämnar de stekheta storstäderna och flyttar till svalare ställen i norra Indien. Här lever de livets glada dagar. Men allt är inte frid och fröjd. Missnöjet jäser bland indierna, som vill göra sig fria från sina kolonisatörer.

Det blev en riktigt kanonbra start av den här serien. Jag tycker emellertid att tio delar låter lite långt, men det är ju inte särskilt mycket att se på TV under sommaren. Kärlek, sex, spänning, intriger med mera utgör en till synes lättsam blandning. Men jag anar ett djup.

Toffelomdömet efter första delen blir det högsta. Att det hela är snyggt filmat gör inte omdömet lägre, dessutom.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan rasar. Men hon bryter fan inte ihop!


 

Jag höll på att bryta ihop i bilen på vägen hem. Men sen tänkte jag på mina medtrafikanter, min familj och så bet jag ihop och körde inte in i nån bergvägg. Inte ens en tår föll. Jag blev arg. Det är bättre att vara arg än att bryta ihop, har jag alltid sagt. Så nu är jag arg i stället för att gråta.

Stannade till vid Tokerian innan jag landade hemma. Fann min älskling på ballen* – det är faktiskt lite sol i kväll. Men det är ju inte direkt varmt. Anna sitter med tjocka sockar och tröja på sig. Själv lagar jag mat just nu, det vill säga bloggar medan kycklingchorizon grillas i ugnen i köket. Nä, jag har aldrig gjort anspråk på att vara nån mästerkock. Tämligen fantasilös är jag också när det gäller mat. Fast jag gillar att äta gott.

Även jag satt på ballen i fem minuter och frös. Det spelades entonig musik på hög volym bredvid, så jag stod inte ut längre. Ljudkänslig till max. Men jag bläddrade i alla fall igenom TV-tidningen som jag köpte nu i kväll. Och blev mer förbannad. Det är ju fan bara repriser! Eller Ballsång på Fisersborg och sånt skit som jag inte är ett dugg intresserad av. I kväll kör i alla fall säsongens Morden i Midsomer igång. Fem avsnitt ska det bli och det börjas med ett julavsnitt. Bara så dumt att jag blev mer arg. Snart får jag väl en hjärtinfarkt av ilska och fetma. Sen hoppar SvT över nästa tisdag för då är det nån jävla sport. För att inte tala om den där dalen på Gotland där det stundas aktiviteter snart… Man blir väl tvungen att avfölja en och annan på Twitter också och TV kan man ju inte glo på nån vecka framöver…

Morden i Midsomer

Morden i Midsomer 2014 löses av Charlie, till vänster, och John, till höger. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Nä, tjatigt värre
är det med det mesta. Och jag själv är naturligtvis inget undantag. Men det trodde du väl inte heller.

Det känns som om jag vill slåss. Mot saker, inte med människor. Fölk orkar jag bara inte med.

Och nu är visst tvättmaskinen klar för hängning också… Ja, alltså tvätteländet, inte maskinen. Husmor, slå till!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett sammanfattande inlägg.


 

Toffelfötter på balkongräcket

Vilande Toffelfötter.

Tre dagar ledigt har jag haft. Idag är det den tredje och sista. Tre dagar, som jag envist har motat bort oro och svarta tankar. Jag har klarat det bra – tills i morse. Men jag får vara nöjd. Två hela dar av att leva, vara med den jag älskar, äta och dricka gott, läsa, vila, spela spel, promenera… Mamma har varit ensam och det har gett mig dåligt samvete. Samtidigt vet jag att hon har det bra, det är fotboll på TV hon kan titta på. Hantverkarna är trevliga, men ställer till tillvaron. Det är sånt hon ältar med mig i telefonen, senast igår och i förrgår. Jag vet inte hur det blir med hennes födelsedag, om jag ska åka ner över en helg eller inte. Det beror på hantverkarna och på om jag får tillåtelse av byråkraterna.

Vädret kunde ha varit lite bättre. Idag regnar det, samtidigt som det är lite sol. Midsommardagarna har det blåst nordlig vind. Inte nåt som är skönt att promenera omkring i, även om vi har gjort det.

Varmrökt lax potatis och romsås

Varmrökt lax ,potatis och Annas romsås = vår midsommardagsmiddag.

Vad dagen idag har på agendan är att internetsöka efter boende under en långhelg i slutet av juli – i början av augusti samt biljetter till det evenemang vi vill besöka i samband med detta. Och nej, jag borde inte, jag har inte råd, jag har inte rätt att unna mig att lämna mitt fängelse i tre, fyra dar… Men som de flesta andra behöver jag nåt att se fram emot. Jag kan ju utnyttja tillfället och också söka jobb. Ful får man vara, men inte dum! Fästmön och jag åt fisk igår och det satte kanske sina spår i min hjärna. Annas egengjorda romsås till var som en ljuvlig smekning av sin kära. Underbart gott!

Idag måste jag tanka bilen också. Det behövs om jag ska kunna ta mig till jobbet. Sex arbetsdagar har jag kvar nu. Nedräkningen till livegenskapen började för ett tag sen. Jag går från pest till kolera, ärligt talat, så känslorna är väldigt dubbla. Det finns människor och uppgifter jag tycker mycket om i det jag gör just nu. Men det finns också motsatsen. Jag försöker tänka att jag har en viss självinsikt som inte håller mig kvar.

Denna den tredje lediga dagen rundar vi av med ytterligare nån god middag, troligen med kalkon eller kyckling som ingrediens. Och på TV ser vi möjligen en Varg Veum-film klockan 21. Sjuan visar Varg Veum: Skriften på väggen. Den tror jag inte vi har sett. För övrigt har det varit dåligt på TV i helgen och vi har knappt sett nånting. Jag glodde på nån mördarlek igår som var rätt intressant. Nä, vi har mest läst. Jag blev äntligen klar med Bang-biografin och har nu gripit mig an en deckare, den näst sista boken i högen jag lånade av Anna i påskas. Det var verkligen tur att vi kunde fynda på Emmaus i Gryttby förra helgen!

Jag hoppas, så här på den tredje dagen, att du har haft bra dagar. Nedan kommer ett bildspel som sammanfattar en del av vad vi har gjort, bilder som jag har lagt ut tidigare i helgens inlägg. Men du kanske inte har orkat titta. Här kommer därför några bilder i repris:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.


Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!


Den som läser min blogg då och då
vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor Foto Carl-Johan SöderSVT

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)


Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »