Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hammare’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

En halvtimme varje onsdag är understundom tämligen helig för mig. Det är den stunden mellan klockan 20 och 20.30 som SvT2 sänder När livet vänder. Du vet, där Anja Kontor talar med människor vars liv har varit nere på något slags botten och vänt. Det är verkligen fantastiska livsöden och otroligt starka människor som sitter där rakt upp och ner i rutan och berättar för Anja, lyssnerskan – och oss tittare – om det svåraste svåra.

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. Men efter kvällens möte blir det bara ett avsnitt till – den här säsongen. Självklart hoppas vi på en fortsättning! (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Emma Jangestig

Emmas två små barn mördades, själv överlevde hon.

Kvällens program var kanske det jag var mest spänd inför. Emma Jangestigs två små barn mördades och hon själv höll på att stryka med. Det började med att det knackade eller ringde på ytterdörren. Emma minns inte, men hon gick och öppnade i tron att det sambon. Utanför stod en kvinna med en hammare i handen. Tio dar senare vaknade Emma ur sin koma och fick höra att barnen var döda. För mig är det ofattbart att Emma inte bara kunde överleva sorgen och smärtan, utan även gå vidare. Hur klarar en ung mamma av att vakna varje morgon och veta att hennes små barn är borta?

Emmas tårar tog tid på sig att komma. Hon spydde i stället. Hon kunde naturligtvis inte ta in att barnen var borta. Och sorgen kom långt senare, när livet hade börjat om, på sätt och vis. Vilken trygghet då att ha mammas, pappas och sambons oreserverade kärlek att omge sig med!

Mina tårar kom innan hälften av programmet hade visats. Men jag kände samtidigt en förtröstan i att döden inte alltid är ett farväl, ett utslocknande. Det blev så tydligt när Emma berättade om sina drömmar om Max och Saga. Max och Saga, Emmas två små barn som delade kista. Det här var helt klart säsongens starkaste program.

 

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 20 maj 2016).

Här kan du läsa vad jag skrev om boken Varför gråter inte Emma?

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir

När livet vänder: Daniel


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om helgen.


 

Steget efter och kaffe

Ledig morgon i sängen.

Två lediga dar försvinner liksom POFF! Det är så mycket en vill, bör och måste göra under två dar, men den här gångna helgen hade i alla fall jag bara ett mål: att vara med Fästmön. Sen vill vi ju förstås göra saker också och det har vi gjort – i lagom mängd. Det skönaste har varit att kunna ta det lugnt och att inte ha några exakta tider att passa. Visserligen behövde vi passa ett par eftermiddagstider, men sånt kan en ju stå ut med. Två dar i rad har det blivit kaffe på sängen och läsning. Fast idag höll jag på att få spel när nån i huset satte igång att spika klockan nio. Måste man spika så dags en söndagsmorgon??? Det spikades cirka fem minuter, lagom för att väcka oss, och sen var det färdigt. Jag var förstås klarvaken. Sen dess har jag inte hört nån spika mer idag. Varför kan somliga inte vänta till eftermiddagen? Hur svårt kan det vara att behärska sig med hammaren, liksom???

Samtidigt… nog är det märkliga människor som bor här i området. Igår eftermiddag kom det snö. Det föll stora, tunga flingor som la sig som ett vitt täcke på marken. En person i området tände på sin kolgrill framåt kvällen. Stora eldslågor sköt ut under en balkong, men det sket väl h*n i. Jaa, det finns folk till allt.

Själva drog vi iväg på turné med Siwan runt lunchtid på lördagen… Närå, men vi tittade in till två av stans bästa vintage- och retroaffärer, såna med en touch av antikt. Först cirklade vi runt en stund innan vi hittade till Retrolyckan (jag ser fram emot hösten när affären flyttar till Svartbäcken!). Men jag gillar Retrolyckan för där råder ORDNING! I färg, dessutom… Jag fastnade för Siw Malmkvist som tycktes finnas där i parti och minut, men också för några snygga bruna lampor (både bordslampor och en golvlampa). Fast allt fick stanna kvar i affären – förutom våra intryck.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 Syltburk Hj Brantingsgatan

Den här syltburken på Hjalmar Brantingsgatan 4 A tyckte jag var lite kul.

Nästa stopp blev antik- och retroaffären på Hjalmar Brantingsgatan 4A, affären som inte riktigt har nåt namn ännu, trots att den öppnade i augusti förra året. Strunt samma, folk hittar dit, även vi. Mina klara favoriter där är de fina plåtburkarna och en och annan syltburk. Anna har kärat ner sig i en vit elefant. Den kostar bara 1 400 spänn…

Så korsade vi gamla E4:an för att se en fotoutställning av min vän Pe, Uppsala by night. Här kan du läsa mer om den! Roligt var det att träffa bekantingar från jobbet, men också, förstås, att få en jättekram av fotografen själv.

En snabb loppistur blev det innan vi handlade mat och film. Jag köpte en enda grej till mig själv. Du har säkert redan listat ut vad. Jorå, en bok för 15 kronor på Röda Korset. Dessutom hade jag inte kontanter, så Anna fick köpa den åt mig. Författaren heter Emelie Schepp och jag har hört goda omdömen om hennes deckare. Mitt loppisfynd är den första i en serie.

Hemma igen avslutade vi lördagseftermiddagen med kaffe och en bulle med blåbär i och hosta och kletigt socker utanpå. En stunds läsning blev det igen före middagen. Den senare gick snabbt att laga till, för vi hade köpte Västerbottenpaj, grekisk sallad och tzatziki på Årstahallen. Det mest ansträngande var nog att öppna vinet. Vinet kan du läsa om i ett särskilt inlägg här! Lördagskvällen avslutades i sällskap av James Bond.

Snön låg kvar i morse, men på söndagseftermiddagen försvann den tack och lov. Vi åt en sen frukost innan vi tuffade in till Upplandsmuseet för att se en Astrid-utställning – trodde jag. Här kan du läsa mer om den!

Jag har plockat iordning grejor till i morgon, men jag ska inte till jobbet först utan till tandläkaren. Fasa! I trapphuset var det cykelverkstad när jag kom hem och nån annan i huset har fest – som vanligt på söndagarna. Cykelgrannen är en god granne och h*n ska jag hjälpa med lite textgranskning i afton. Mamma har fått ett samtal, två maskiner tvätt är körda och söndagsmiddagen intagen. Nu återstår bara den tredje delen av Springfloden innan det är dags att skutta ner i bingen och sluta ögonen. Du får gärna skriva några rader i en kommentar och berätta om DIN helg!

Här är ytterligare några bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nöjt, men lite gnälligt inlägg.


 

Tanken var att sitta en stund och läsa min bok på gång efter avslutad teori (adminstration mega) och praktik (tvätt och städning). Men så råkade blicken falla på den lilla kökssoffans gavlar. Maj gadd, de var på väg isär!

Kökssoffa gavel

Gavalarna på båda sidor höll på att glida isär. Eftersom jag inte är nån bläckfisk kunde jag inte fota i det kritiska ögonblicket, därav denna efter-bild.


Ur snickarens förråd, 
det kombinerade linneskåpet och verktygsskåpet, framtogs en hammare. Ur sypuffen en stuvbit att lägga mot träet så det inte skulle skadas. Sen slog jag på. Och vad hände? Det blev värre! Gavlarna gled ännu mer isär och botten på soffan trillade ur. Till hälften. Det är i såna här lägen man önskar att man hade fler händer och armar än två. Typ bläckfisk. Därför stretchade jag allt jag kunde och lyckades med ena axelns hjälp och ett närstående bord få bort sakerna som legat under sofflocket. Ja, har man förvaringsutrymmen ska dessa utnyttjas för saker, eller hur? (<== retorisk fråga).

Skivan, som utgjorde botten, lyckades jag få ur med en hand. Därefter kunde jag börja trycka ihop, banka och skruva lite med en sexkantsnyckel. Det svåraste var att få botten på plats igen, eftersom jag både var tvungen att balansera sofflocket på högeraxeln och använda händerna till att försöka skjuta skivan på plats. Lätt var det inte, eftersom axelbalanseringen krävde en viss… stabilitet och inget juckande.

Svetten rann när jag äntligen la sista handen vid eländet. Den här typen av jobb gillar inte min rygg, så jag skulle uppskatta en go ryggmassage nu. Nehej, inte det… Nä, då får jag väl trava runt som en fällkniv ett par dar tills jag kan räta på ryggen igen. Kanske sova på min älskade kökssoffa i natt, hårt och bra för ryggen. Förhoppningsvis håller den ihop – tills gavlarna glider isär nästa gång. Då hoppas jag att min särbo är här!.. Till dess får jag lägga till snickare och bläckfisk på mitt CV. Och nä. Nån lästimma blev det inte.

Kökssoffa

Älskade, dumma kökssoffa! Varför är jag alltid ensam när du glider isär?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fyndigt inlägg.


 

Sandaler två par

Sandaler för utomhusbruk överst, sandaler för inomhus underst. Tyvärr är det högra inomhusinlägget trasigt, som synes på bilden.

Inte visste jag, när jag slog upp mina blå i morse, att dagen idag skulle bli en sån fyndig dag! De två första fynden gjordes till och med här hemma. De kostade ingenting, med andra ord, eftersom de sedan länge är betalda. I min skomojäng i garderoben hittade jag två par sandaler, ett för utomhusbruk, ett för inomhusbruk. Utomhussandalerna har jag aldrig använt! Eftersom de har inbyggda kuddar under hälarna är min förhoppning att de ska funka bra ihop med hälsporrarna. Det är ju lite svårt att lägga inlägg i öppna skor. Fult, om inte annat. Nu har jag provat att både gå och köra bil i dem – och det funkar perfekt. Det andra paret får ersätta mina inomhussandaler, som har spruckit i yttersulan. Men jag är fullt medveten om att mina små toffelinlägg också är trasiga. Dessvärre kostar de några sköna hundralappar, så nya såna får jag vänta med. Två sandalfynd är dock inte fy skam!

Nästa fynd gjordes av en händelse efter att jag hade telefonerat med Bliwa med anledning av inkomstförsäkringen. Min a-kassa har ändrat system för rapportering och specifikationer. Det gör att specifikationer inte längre går att spara som PDF:er. Och det är just PDF:er av specarna som Bliwa vill ha. Efter ett par samtal och några misslyckade försök skickade jag över en jpg-fil. Vi får hoppas att det funkar. Min livstidsdatasupport hjälpte mig att konvertera en Wordfil av specen till PDF just in case, men då hade jag redan hittat en lösning själv: Soda. Soda är ett program på engelska (och lite fler andra språk, dock inte svenska) som går att ladda ner gratis från nätet. Eller att använda som en sorts molntjänst. Man jag valde att ladda ner det, för bland annat kan det konvertera Wordfiler, vilket ju blev perfekt för mig. Adobe har börjat ta betalt för detta och i och med mitt byte till ny dator försvann gratiskonverteringen för mig. Nu har jag bara sedvanliga Acrobat Reader, med vilken jag kan enbart kan läsa och fylla i PDF:er. Så Soda blev dagens tredje fynd, med andra ord!

Paket till Elias 2014

Porträtt i ram, hammare och spik och en dammtrasa till vår tolvåring..? Nä, inte riktigt…

Sen skulle jag iväg på en del ärenden. Det blev en lyckosam tur. Nu väntar tre paket på en blivande tolvåring: ett stort och platt och två mindre. Det platta paketet innehåller förstås en inramad förstoring av mig som tolvåringen kan hänga på väggen i sitt rum. Det mindre svarta paketet innehåller hammare och spikar för uppsättning. Det brunrutiga paketet innehåller en dammtrasa så att bilden av mig kan hållas dammfri. Äh, skojar bara, förstås! Men de två svarta paketen var dagens betal-fynd. Jag är mycket nöjd – hoppas att mottagaren blir det också…

Lykta

Lykta för att kunna se att läsa på kvällarna på ballen.

Fast… jag köpte en sak till mig själv också – en lite större lykta än den jag har till ballen*. Min tanke var att sitta där och läsa i lyktans sken i kväll, men vet du, det mulnar på och jag tror att det blir regn… Då får jag läsa inomhus och prova fyndlyktan för 39 spänn nån annan kväll!

 Glasspinne

Frysfynd!

Det är väldigt kvavt just nu och min kära Fästmö messade för ett tag sen att semester-firarna intog glass före tågresan. Självklart blev jag också lite sugen. Och HEPP: i frysen finns en låda med numera bara tio glasspinnar i. En riktig fyndlåda, alltså!

IKEA tittade jag bland annat på en ny skrivbordsstol. En sån som jag vill ha – som är hel jämfört med min nuvarande som har ett trasigt armstöd och en sprucken sits – kostar nästan 700 spänn. Ett sånt inköp för därför vänta. Det funkar hyfsat att ha en ful, gul filt på den trasiga sitsen och armstödet ska jag nu försöka skruva åt. För även jag kan vara lite händig ibland, lite av ett fynd, alltså… (<== ironi!)

*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.


Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!


Den som läser min blogg då och då
vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor Foto Carl-Johan SöderSVT

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)


Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Medan jag väntar på (valfritt alternativ)

  1. att tvättmaskinen ska bli klar
  2. att kaffet ska bli färdigt
  3. bättre tider

tar jag en runda i omvärlden. Du som har lust – häng med! Du som inte har lust, stanna kvar.

  • När Försäkringskassan räknar behöver Marcus ingen hjälp. Marcus har Downs syndrom och autism. Han har svårt att göra sig förstådd, han ser illa, hör illa, går illa. Såväl läkare och arbetsterapeut som hans mamma anser att han behöver rejält med assistans. Men inte Försäkringskassan. De sänker hans 126 timmar till tio timmar. I veckan. Fy fan, säger jag! Ta rätt på lurendrejarna i stället för att gå på såna som Marcus! Skämmes!!!
  • Kolla här om du har en dålig chef! Pr… Aftonbladet tycker att du ska kolla in Dagens industri för att se om du har en dålig chef eller inte. Men… det vet man väl ändå..? De flesta kan nog vara chefer, men få kan vara ledare.
  • Kvinna hade svin i lägenheten. DET, min käre Watson, är vi många kvinnor som har haft!!! Och män också!  (Artikeln handlar om riktigt vidrigt djurplågeri och det är inte min mening att driva med det.)
  • Stora problem att köpa sms-biljetter. SL:s system har klappat ihop, enligt Dagens Nyheter. Nu kräver politiker att systemet görs om. Men… eh… vem beslutade om systemet..? Vem gjorde det omöjligt att köpa biljett via sms utan att ha en elektronisk plånbok? Vavavavava? Var inte det politiker, så säg???
  • Hon får skapa ett hjärta av is. Randi Eriksson var den som vann lokalblaskans läsartävling med sin idé om ett hjärta av is. Priset blir att hon får skapa just ett sånt hjärta tillsammans med en handledare i den så kallade Isfestivalen. Mitt på Stora torget, den 9 februari. Häftigt!
  • Boende attackerade fortkörare. Det går vilt till på vischan. I en ännu mindre håla än Metropolen Byhålan tröttnade en villaägare på alla som körde för fort på gatan och kastade en hammare på en förbipasserande bil. Nog för att man blir arg på idioter vid ratten, men slänga hammare på dem får man väl ändå inte göra?!
  • Melodifestivalen 2013. Deltävling 1. Nej, jag tänker inte skriva om spektaklet i år. Det har fått så mycket negativ uppmärksamhet långt innan det körde igång, så jag har ingen lust att titta ens. Därför hänvisar jag till en som alltid är kunnig på området och som skriver intressant och initierat. Det får vara mitt bidrag i år.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Som de flesta av oss vet – utom en av mina grannfamiljer – är det första advent på söndag. Jag brukar inte fuska och sätta upp stakar och stjärnor förrän kvällen innan, men eftersom jag ska till Fästmön blir det fusk i år. Tanken var att jag skulle göra allt i morgon förmiddag. Av nån anledning har jag energi kvar efter en arbetsvecka. Eller också försöker jag tänka på nåt annat än min onda häl som i skrivande stund gör djävulusiskt ont… Hur som helst, jag började redan i kväll.

Inga krokar eller spikar satt kvar sen förr om åren på grund av höstens fönsterbyte, så ett första steg var att spika i ett antal såna. Det var då jag öppnade min låda med prylar i linneskåpet, en sorts fast verktygslåda, till skillnad från min bärbara. Det är i den fasta verktygslådan jag förvarar min stora hammare och spik. Och hur det såg ut där, då… Anna skrattade åt mig häromdan och undrade vad jag skulle ha alla buntband till, till exempel.

Tja… kan vara bra att ha när man ska fästa kablar på mammas rollator!

förklarade jag.

1 buntband skruvar hammare

Buntbandsfetischist?


Jag har
rätt mycket plugg också…

2 väldigt mycket plugg

Mycket plugg också. 


Inte bara plastplugg
utan även en påse träplugg. Kan ju vara bra att ha till..?

3 träplugg och tejp

Träplugg och tejp av olika sorter.


Ja som du förstår
blev jag alltså tvungen att städa den jämrans lådan! Varför är det alltid så när det gäller mig att det ena ger det andra? Här skulle jag börja sätta upp lite stjärnor och stakar – och så hamnar jag på golvet i gästrummet och städar min verktyglåda i linneskåpet…

toalettrullshållare

Ett annat fynd – en toalettrullshållare.


Jag hittade allt möjligt,
högt och lågt, i den där lådan. En del grejor till fönster, till exempel…

fönstervred

Ett fönstervred.


Där fanns en del verktyg
i verktygslådan också.

en jättestor skiftnyckel

En jättestor skiftnyckel.


Diverse prylar
är ju bra att ha, som till exempel dessa:

penna vattenpass tång

En penna, ett vattenpass och en tång är bra att ha.


Hittade mer
skit grejor till fönster…

fönsterhake

En fönsterhake som var ett felköp för den var till utåtgående fönster, vill jag minnas, och jag har inåtgående.


Ett och annat sniggt
hittade jag också, som dessa smideskrokar.

smideskrokar

Smideskrokar, snigga, eller hur?


Efter allt rotande
och stuvande blev det faktiskt rätt välordnat i lådan. Men fortfarande ganska fullt… För man kan ju inte slänga saker som kanske är bra att ha.

diverse verktyg tejp

Ordning och reda… och fortfarande många saker…


Hur det gick
med adventsprylarna? Tja, jag är inte färdig än, för jag orkar inte göra allt i kväll, men det blev faktiskt en stake över!

adventsljusstake

En överbliven stake.


Jag stoppade ljus
i min hästastake som jag fick av min kompis Mia i försenad bröllopsgåva till advent 1996! (Ja, jag har också gjort det misstaget att jag gifte mig med fel person!)

adventsljusstake i trä för stearinljus

Hästastaken!


Och mormors och morfars
kopparstake fick också ljus!

adventsljusstake i koppar för stearinljus

Kopparstaken. Notera madonnan i sniggt orange bakom staken.


Mässingsstjärnorna kom upp
i vardagsrummet. Den nyaste vid balledörrens* fönster.

mässingsstjärna

Den nyaste mässingsstjärnan. 


Mässingsstjärnan
som är typ 50 bast fick hänga i det lilla fönstret i vardagsrummet. Först hade jag tänkt ha en stake i stora fönstret, men jag skippar det, där är så trångt med alla växter.

mässingsstjärna

Nästan 50-årig mässingsstjärna.


Men nöjdast blev jag
förstås med köket där de tre fönstren fick helt nya prylar. Jag trängde ihop växterna – HA, Anna, jag behövde inte kasta en enda! – för att få plats med det två nya stakarna och den gigantiska stjärnan. Och se så fint det blev (om bara den där jävla Ajfånen kunde ta bra bilder, men inte då, den tar bara tunga bilder!)

14 stjärna o stakar i köksfönstret

Vackraste fönstret!


Till sovrummet
har jag en blå stake och till smårummen blir det trästakar. Men det tar vi i morgon. Jag är trött och jag blev ännu tröttare av att prata en halvtimma med mamma som ringde och var pratsugen. Nu ska jag gå och riva i skåpen efter nåt ätbart. Tror bestämt att det blir popcorn och en starköl till middag idag…

*balledörrens = balkongdörrens


Livet är kort.

Read Full Post »

Ursäkta mig, men frågetecknet i rubriken är sannerligen befogat! Här rasar en riktig höststorm utanför fönstret, regnet vräker ner och termometern visar 5,2 grader. Ja, du läste rätt: 5,2 grader.

Regn, regn, regn…


I morse vaknade jag kvart över sju,
cirka en timma senare än när jag ska upp och jobba. Jag hade nog sovit klart, för jag kröp väl i säng före klockan 23 igår, om jag inte minns fel. (Fast mitt minne är inte att lita på, som sagt…) Låg och slöade i sängen en timma, slumrade kanske till, men gav upp när grannen intill började skrika i sin telefon. Varför måste folk prata så högt i sina telefoner??? (Retorisk fråga. Jag är fullt medveten om att det inte går att uppfostra andra vuxna eller att få dem att förstå att de stör.) Jag vill inte höra allt de säger.

Det här vädret utanför mitt fönster speglar nog lite mitt inre. Det är nämligen så att jag gärna vill veta var, rent fysiskt, mina fiender befinner sig. Det är en trygghetsfråga. Jag vill inte riskera att möta nåt gammalt Elände bara så där. Igår kväll råkade jag på kombinationen gammal fiende – före före detta arbetsgivare. Det var en märklig känsla. Obehagligt. Fienden är inte placerad där jag jobbade, men på ett ställe där våra vägar skulle kunna korsas inom en snar framtid. Ett ställe där jag har sökt två tjänster (som min före före detta arbetsgivare inte är ansvarig för utan en helt annan). Ärligt talat, jag river mina ansökningar. Hur skulle det gå om vi tvingades dela hus på jobbet? En person, som en gång i tiden var med och ödelade mitt privatliv inklusive min ekonomi (det enda jag hade kvar var min lägenhet) och som sen dess, åratals efteråt, förföljt mig, hånat mig, hotat mig med mera… Nej, det går ju bara inte. 

Mitt liv har inte varit tuffare än de flesta andras. Men jag har varit med om att få både livet hemma och livet på jobbet totalt ödelagda. Jag höll säkerligen också i hammaren som spikade min egen kista, fast det gör väl ingen vettig människa frivilligt, om du tänker efter..?

Vad jag känner idag? Jag är inte rädd längre, men jag vill veta var Odjuren finns så att jag kan undvika någon som helst kontakt med dem. Jag är väldigt medveten om vad de är kapabla till. Livet är inte rättvist. En del får allt, ofta tack vare att de kan prata för sig. Särskilt tycks detta gälla personer som får chefstjänster. Ingen ser ju deras svarta inre. Nu menar jag inte att alla chefer är psykopater, men det finns starka drag hos många – dock inte hos nån av mina nuvarande chefer, tack och lov!

Livet är emellertid också så oberäkneligt att det kan gå itu. Plötsligt och utan förvarning. Och ingen av oss är förskonad. Mitt liv gick itu två gånger. Riskerna att det ska hända igen är minimala, för livet självt är inte lagat ännu. Nej, riskerna torde vara större för dem som har haft totalt flyt. De som är helt oförberedda.

[…] Allting kan gå itu. Ett hjärta kan gå i tusen bitar […]

Därför är det inte helt fel att känna lite ödmjukhet. Att känna tacksamhet. Jag är så tacksam att jag sitter här och skriver idag. För ett år sen trodde jag nämligen inte att jag skulle trampa på den här jorden längre. Men i mitt liv fanns det några som trodde på mig. Några som vägrade ge upp när jag själv nästan gjorde det. Några som förvägrade mig att ge upp. Några som fanns där i vardagen när jag förtvivlade och som finns där fortfarande:

Ni såg alla tre min djupa förtvivlan och agerade på olika sätt. Jag står i stor skuld till er – en skuld av tacksamhet. Livet är en gåva och tack vare er – och Annika Östberg!  – har jag insett det!

Så sant som det hon skrev i sin/min bok!

Read Full Post »

Varning för elakheter och skitsnack!

                                                                                                                                                                 Igår var det som om nån hade slagit mig i huvudet med en hammare. Fast så var det ju inte. Det räckte med ett mejl där jag fick veta att jag inte dög.

Nej, igår var ingen bra dag, förutom att Bitten tillstod att hon är ett webbtroll. Man ska stå för det man är. Då har man åtminstone självinsikt och är modig.

Fästmön klev in genom dörren nån gång mellan klockan 17 och 17.30. Vi softade en stund över var sin öl och avhandlade vad som hänt – och inte hänt – de senaste dagarna. Jag träffar ju så sällan barnen numera, så jag får mina rapporter i andra hand. Men jag blir glad och varm i hjärtat när jag får höra hur Elias trampar på i uppförsbackar, Frida kämpar på och kommer framåt med sin utbildning, Linn jobbar och tar stort ansvar hemma och hjälper både mamma och pappa mycket och Slaktar-Pojken kanske har en praktikplats på gång. Nu är det bara mammisen nej, uff! Tofflan som ska fixa till sitt liv…

Vi åt ett kilo räkor och drack ett torrt vitt vin från Portugal till. Det framkom inte vilken druvsort det var på flaskans etikett, men vinet smakade citrus och passade perfekt till skaldjuren. Med lite sökning hittade jag mer information här! Jag kan verkligen rekommendera Cardo, som vinet heter, till räkor.


Räkor, vitt vin, tända ljus och min älskling – det är fredagsmys för mig!

                                                                                                                                                             Det mörknade snabbt, så vi fick tända ljus på bordet. En riktigt mysig fredagskväll med gott att äta och dricka och min älskling som pricken över i:et.

Vi kollade lite på slutet av Idol, ett program jag brukar dissa av följande skäl:

  • juryn är skitelak
  • en del tävlande har ingen insikt om sina tillkortakommanden
  • en del tävlande beter sig som megastjärnor när de i själva verket är broilers

Till min förvåning noterade jag att alla tolv som tävlade igår

  • kunde sjunga bra
  • inte var några divor
  • Alexander Bard pratade nästan ingen östgötska alls

Så kanske, kanske att jag tittar nån mer gång.

Kvällen avrundades med Tyst vittne, sista timmen vid sovrums-TV:n. Två kickor snarkade  strax och missade de avslutande 40 minuterna. Tur att jag äger en inspelningsbar DVD! 😀 Där finns hela programmet! Serien är inte densamma sen Sam Ryan (Amanda Burton) lämnade den, men igår var det ett riktigt sorgligt avsnitt med fokus på Leo.

Lördag idag… Jag sitter vid datorn och skriver och surfar runt hos mina bloggvänner. Igår orkade jag nämligen inte titta in till er, och det, mina vänner, är första gången i världshistorien som jag inte gör! Jag brukar ta minst en titt om dan – RSS-feeds är fusk, för övrigt.

Anna jobbar 7 – 14 både idag och i morgon. Jag var uppe och skjutsade henne i morse och försökte sen traska tillbaka till bädden. Det gick väl bra, men somna om gick inte, så jag gav upp.

Mina planer för förmiddagen är att dammsuga, duscha och ringa mamma. I eftermdiddag när Anna har slutat jobba ska vi ut på några ärenden. Bland annat ska jag försöka hitta ett par Levi’s 501:or, jag fick ju en peng till jeans av mamma. Men jag börjar nog med att läsa lokalblaskan (det går ju rätt fort numera eftersom jag tycker att den har blivit så dålig) och ett toabesök. Jag har varit skitnödig i en timma nu. Vilken prestation, va?!

Read Full Post »

Det var som om jag stängde av allting runt omkring och fokuserade på det som låg framåt i den smala gången. Jag, som verkligen inte estimerade mörka och trånga utrymmen! Men jag hade ju ett mål, ett mål som kunde bli livsavgörande, den här gången. För jag visste att om jag nådde ända fram och fann det jag sökte, då skulle E:s hämnd vara fullbordad! Inte nog med att hans familj hade givit honom på båten. Han skulle vara totalt utblottad ekonomiskt också…

Nu undrar du säkert hur jag hade kommit så här långt. Du känner mig dåligt! När jag verkligen vill någonting, kan inget eller ingen stoppa mig. Jag började med att offra ett av barnen. Det fick bli flickan eftersom jag gissade att hon var sin fars ögonsten. Hans enda dotter…

Medan jag grävde mig framåt i gången gick jag i tankarna igenom hur jag hade lyckats skaffa det stackars flickbarnet ur vägen. Ty trots hennes intelligens var hon tämligen svältfödd på kärlek. Och vi blev snart förenade i en låtsashemlighet där jag var en förlorad, men återfunnen släkting som skulle överraska familjen. Vi hade fått kontakt via Nätet, förstås. Det tog inte särskilt lång tid innan jag vunnit flickans förtroende. Jag blev glatt förvånad när jag märkte hur enkelt hon föll för mina knep. För jag hade ju en hel del information om familjen, så det var verkligen inte svårt att skapa en låtsasidentitet som föreföll äkta.

Några av mina tankar fick vingar och flög iväg till E:s släkting. Släktingen, som faktiskt existerade, och som tack vare föremålen från tsarens familj skänkte E ekonomiskt oberoende för resten av livet. Dessvärre var det just detta som blev sista spiken i E:s kista. Den allra sista spiken som D drev in. Nu var läget omvänt och det var med glädje jag höll i hammaren. Hammaren, som så lätt hade landat på den stackars flickans bakhuvud och som långsamt färgade hennes lockar mörkt, mörkt röda… Och skam till sägandes, jag njöt för varje slag som träffade flickhuvudet. Det kraschade och hon jämrade sig. Ljuden var annorlunda än något jag tidigare hört. Och jag höjde hammaren gång på gång på gång till dess att min arm föll tung utmed min sida och allting stannade upp. Precis på det sättet det måste ha gjort den där dagen för E…

Read Full Post »