Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘returnera’

Ett inlägg om nästa tvivelaktighet med Postkodlotteriet.


Uppdaterat inlägg: Enligt SR Ekot den 14 januari 2014 backar nu Postkodlotteriet.


Den som har följt min blogg sen starten
vet att jag hyser starka tvivel om Postkodlotteriet. Det tog flera ÅR innan eländet Postkodlotteriet slutade skicka obeställt material hem till mig. Då hade jag nogsamt returnerat varje kuvert med ett stort kryss samt angett att jag inte hade beställt materialet. Till sist fattade de visst galoppen. (Ja, jag mejlade visst också några gånger.)

PostkodkryssPostkodkryssPostkodkryssPostkodkryssPostkodkryssPostkodkryssPostkodkryss

Den ena tveksamheten avlöser den andra när det gäller Postkodlotteriet. Jag har bland annat läst om sanslösa löner, människor som inte kan avsluta sina lottprenumerationer och nu sist, aggressiv marknadsföring.

Det senaste är alltså att Postkodlotteriet har infört nåt de kallar jackpott. Detta innebär att den som redan är kund/lottprenumerant aktivt måste tala om att h*n inte vill delta – annars dras extrapengar från kunden. Om alla kunder är passiva kan det innebära att lotteriet drar 160 miljoner spänn. Begreppet

aggressiv marknadsföring

kommer från Konsumentverket – och jag kan bara hålla med!

Idag har lotteriet en miljon kunder, enligt en artikel i Svenska Dagbladet. Om dessa inte aktivt tackar nej till att delta i den nya

Semesterjackpotten

dras automatiskt 160 extra kronor i juni. Det går bara att ringa för att avsäga sig sitt deltagande. Man kan ju föreställa sig lotteriets telefonväxel…

En som har blivit förbannad på det här är David Karlsson i Uppsala. Han menar att

Om man inte märker det här brevet drar de bara pengarna, det är alltså ett godkännande i och med att man inte ringer och säger nej. Så funkar ju inte business i vanliga fall i Sverige.

Brevet har gått ut till kunderna/prenumeranterna ett halvår i förväg. Postkodlotteriets marknadsdirektör säger bland annat om detta:

[…] Handen på hjärtat tycker jag det är tidigt och tydligt.

Och visst är det tidigt. Men det framgår inte av brevet att man måste ringa och säga nej om man inte vill vara med. På det svarar marknadsdirektören

[…] Men alla våra 1 miljon kunder har vi löpande kontakt med. De tycker om att vi utvecklar våra produkter. […]

En nedringd Kundtjänst och upprörda kunder viftar marknadsdirektören bort:

[…] Vi har ofta många kunder som kontaktar oss. Den vanligaste frågan är om de har vunnit. […]

Jag tycker att det här är skitdåligt. Jag tycker inte att det är OK affärsmetoder att bara dra pengar från kundernas konto till nåt nytt ändamål – även om man har informerat om detta ett halvår i förväg. Jag tycker inte att det ska krävas att kunderna aktivt tackar nej. Jag tycker att det är konstigt att marknadsdirektören hävdar att lotteriet har löpande kontakt med alla sina en miljon kunder – jag har svårt att tänka mig att det är nån sorts kommunikation (två parter kommunicerar). Så här får det inte gå till. Jag kan bara åter igen att ställa frågan:

Hur länge ska det få fortsätta?

Och så delar jag förstås ut en svart bak. Ytterligare en gång.

Svart bak

Åter en svart bak till Postkodlotteriet för aggressiv marknadsföring.


Livet är kort.

Read Full Post »

Vårsolen är obarmhärtig. Det märkte jag när jag klev ur sängen idag. Nog dammade jag igår kväll, men det syns inte. Solen är förresten inte bara ombarmhärtig, den är förrädisk också. Trots sin styrka visade min termometer en utetemperatur på minus nio grader – i solen, just.

sol genom persiennenObarmhärtig och värrädisk.


I morse blev jag väckt kvart över sex
av att jag hade fått ett tweet. Dumma mig som hade glömt stänga av signalen på Ajfånen! Lyckades somna om ett tag – efter att ha stängt av signalen – bara för att vakna nån timma senare igen. Ajfånens signal var av, men den vibrerarde. Nytt tweet. Det måste finnas ett sätt att stänga av alla jävla signaler under den tid jag vill sova! Men om man ska använda Ajfånen som väckarklocka sen, hur blir det då? Inte vet jag om det är nåt jag ska lära mig, för det finns ju en viss risk att jag måste returnera Ajfånen den sista maj – det är ju en tjänstemobil. Kanske köper jag en privat sen, men det är det här med kameran… Den är faktiskt värdelös i Ajfånen jämfört med min Nokia! Och tyvärr måste man ha sim-kort istoppat i Nokian för att man överhuvudtaget ska kunna starta den. Det funkar ju inte om jag stoppar mitt privata simkort i en nyinköpt Ajfån. Som sagt, tål att tänkas på…

Jag var lite rastlös när jag kom upp i morse. Kaffet perkolerades fort och fint, men det var ju det här med morgontidning. Idag känns det tomt, det ska jag erkänna. Men att efter +30 år som prenumerant på lokalblaskan och ett antal besvarade läsarenkäter få två trisslotter som tack, det är snudd på lika vänligt som att inte få nån avtackning  efter nästan 23 års jobb (jorå, den har jag varit med om). Så jag vet att jag har fattat rätt beslut och att jag hellre lägger de 2 750 kronorna på till exempel mitt trådlösa internet. Det kostar en del, särskilt som jag har valt att ha kvar linan till stordatorn. Hur som helst, jag skrapade ju mina Trisslotter och vann 30 kronor för ett tag sen. Hämtade en ny lott och den skrapade jag igår kväll med detta resultat:

trissvinst 30 pix
Vad ska jag göra för denna vinst på 30 pix?


Jag kan alltså fortfarande bli miljonär!
Och , om jag blir miljonär, alltså,  ska jag tänka en och annan snäll tanke om lokalblaskan, men inte förr. Min nästanbror blev i alla fall erbjuden två månaders gratis abonnemang på tidningen, för min del var det bara tack och hej. Trisslotterna var ju ersättning för läsarundersökningarna, dessutom, och inga hej då-presenter.

I köket står lilla datorn och på den läser jag morgontidningarna på nätet. Det går ju inte att läsa

allt

för

allt

läggs ju inte ut, men man får ändå ett hum om vad som är på gång.

På gång här är att gå ett varv med Snabeldraken. Jag har åtminstone tagit fram den, ställt den i hallen och stoppat in sladden i vägguttaget. Den ser onekligen ut som ett utropstecken här ifrån, där jag sitter på kökssoffan.

Det året jag avslutade mitt förra arbetsliv brukade jag städa till Agnetha Fältskogs dubbel-CD My very best. Häromdan läste jag om att hon släpper en CD med nyskrivna låtar i maj. Den ska jag förstås köpa! Sarah Dawn Finer och jag sjunger visserligen fortfarande duett varje morgon och kväll i bilen, men man måste variera sig lite med damerna.

Igår tittade jag för en gångs skull på Skavlan på SvT1. Jag förstår inte riktigt varför

alla

tycker att han är så bra, men igår ville jag titta därför att Agnetha Fältskog skulle vara med. Och vilken stjärna hon fortfarande är! Hon satt där och riktigt lyste bland övriga gäster, svarade lugnt och avspänt, även på lite jobbiga frågor. Och som avslutning på programmet fick vi höra och se ett framträdande av… Loreen. MEN HALLÅ! Det var väl ändå Agnetha Fältskog som alla som såg programmet ville vila ögonen på och lyssna till???

Världen är full av tjafslisor och ibland blir jag lite trött. Nu ska jag själv inte tjafsa för mycket utan hälla i mig mitt kaffe medan jag typograferar och taggar detta inlägg samt lägger in bilder. Därefter blir det ett stadigt grepp om Utropstecknet i hallen innan jag duschar och far ut till snorig och hostig liten pojke i Himlen. Lilla gubben, inte lätt att vara lite och ämlig. I övrigt blir det intressant att se om hans mamma klarar av att arbeta idag med sitt ryggskott. Ingen bra kombo det där, ryggskott och vårdjobb.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna en rad i en kommentar här, INTE på Twitter, Mie!


Livet är kort.

Read Full Post »

När ska Postkodlotteriet fatta att jag inte vill ha deras skit? Det är bara några veckor sen jag mejlade dem sist – för tionde gången, minst – att jag inte vill ha nåt av dem. Och så ligger det sånt här SKRÄP i postboxen när jag kom hem i kväll. Skräpet returneras så fort jag kommer till en brevlåda. PUCKON!!!

brev från Postkodlotteriet

SLUTA FÖR I HELVETE ATT SKICKA ERT SKIT TILL MIG!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland står jag bara inte ut – varken med företeelser eller vissa människor. Idag stod jag mest inte ut med min skröpliga lekamen. Har du försökt handla med två kryckor? Då vet du att det är rätt omöjligt eftersom armarna inte räcker till att hantera fler saker än två – kryckorna.

Min lunch idag var ganska torftig och intogs efter strykning och telefonsamtal med mamma. (Ja, jag  behövde fylla på sockerdepåerna efter detta.)

Kexchoklad, lokalblaskans bostadsbilaga och vatten – en ganska torftig lunch.


Så därför fick jag för mig
att åka till en kvarterskrog och käka pizza. Det är inte direkt min kvarterskrog, men en friskfotad person promenerar sträckan Toffelhemmet – Kvarterskrogen på 20 minuter. Jag tog bilen.

Men innan jag kom ut till bilen noterade jag att det låg nåt i min postbox. Jag stapplade fram – och blev skitbesviken och förbannad! Först var det en lapp där jag uppmanades att bli vän på Fejan med en jävla förskola. Förskola! Sen var det ett kuvert från det här skiten:

Postkodlotteriet som aldrig ger sig. 


Sen flera år tillbaka
returnerar jag all skit – och det är inte lite! – som jag får från Postkodlotteriet. Jag stryker ett kryssöver mitt namn och mina adressuppgifter och så skriver på nånting som innehåller

Åter avsändaren!

och så lägger jag det på en gul brevlåda nästa gång jag passerar en. Men mitt budskap verkar inte gå hem och jag tänker inte slösa bort ett telefonsamtal eller mejl igen på dem, för det hjälper ju uppenbarligen inte heller. HUR FAN SKA MAN FÅ POSTKODLOTTERIET ATT FATTA ATT MAN INTE VILL HA MER SKRÄP FRÅN DEM???

Kvällens returnerade kuvert. Ja jag vet, jag skriver skitfult, men det står: ” Åter avsändaren. Sluta skicka er skit till mig!”


I vanliga fall
brukar jag ha en skarp men hövlig ton på kuvertet. Jag brukar skriva

Ej beställt material.

Men nu orkar jag inte vara hövlig längre, utan provar att vara arg och otrevlig. Vete fan om det hjälper, Postkodlotteriet är ju lika envist som jag. Tänk att år ut och år in skicka grejor till en människa som varje gång returnerar dem… Då är man jävligt envis. Eller bara korkad…

Såå… jag var på rätt dåligt humör när jag anlände till Nån Annans Kvarterskrog. Precis utanför dörren stod två puckon och rökte. Det ena puckot hejade på mig, jag hejade tillbaka. Nån ansats för att hjälpa mig att öppna dörren gjorde puckot inte, det hade ju fullt sjå att hålla i sin giftpinne.

Jag stapplade in och satte mig. Ganska fullt på stället. Jag tänkte att de har ju bra mat här, varför ta en pizza? När servitrisen såg att jag hade satt mig ner vid ett bord kom hon fram och frågade:

Ska du äta här?

Jag svarade:

Jaa…

Men jag tänkte svara:

Nej, jag ska gyttjebrottas.

Hon sa:

Då går jag efter menyn.

Jag tänkte:

Ja gör det, du jobbar ju här.

Tre sekunder efter att hon hade lämnat mitt bord kommer ett av röktrollen fram till mitt bord, rätt dragen och säger:

Får jag spå dig?

Alltså… vid det laget var jag explosiv. Men som den alltmer behärskade Toffla jag ändå är svarade jag, tydligt och klart:

Nej tack, jag vill vara ifred!

Varpå puckot morrade:

Så jävla sur man kan vara då...

Men puckot lommade iväg, tack och lov. Annars hade jag gjort det. Fast jag hade ju inte lommat, jag hade stapplat.

Under hela den halvtimme jag var där och åt min lax med pommes och drack mineralvatten – längre tid stod jag inte ut – sprang detta pucko som en osalig ande mellan olika bord och störde ätande gäster. Däremellan var puckot ute och sög i sig giftig luft. Det hade varit ganska skönt om nån ur personalen lite fint hade försökt be puckot att sätta sig ner, men icke. Personalen kanske inte jobbade där, vad vet jag.

Jag stod inte ut med att be om notan och sitta och vänta på att den skulle anlända med servitrisen, utan jag gick fram till kassan för att betala. När jag hade lämnat min peng bad jag att få 50 kronor tillbaka. Fick det och skulle stoppa ner den när servitrisen med förbryllad min gav mig en tjuga och sa…

Men… du ska ju ha 70 kronor tillbaka..?

Inte vet jag om hon tror att alla människor med funktionshinder är dumma i huvet eller inte kan räkna… Jag svarade matt:

Det var ju dricks…

Sen kryckade jag ut och åkte hem i min tysta, fridfulla boning dit ingen rök sipprar in och inga puckon kommer över tröskeln – mer än jag själv… Och jag står knappt ut med mig själv just nu.

Jag undrar om jag har PMS…


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg!!!
Intrycken efter första användningen är följande:

  • nej, det gjorde inte ont att dutta på!
  • det luktade inte illa
  • det var skitsvårt att läsa den mikroskopiska texten på instruktionsbladet
  • hur länge räcker de bipackade topzen, tro..?


Förtroendet för vården hos mig
är, som du kanske har uppfattat, inte så stort. Och för resten tycker jag inte att man ska springa till doktorn så fort en fis vänder sig i magen. Det räcker med att jag har varit där nyss och väntar på en viss behandling.

Nä, en Toffla kan reda sig själv. Det går fortare och är oftast billigare. Jag egenvårdsbehandlar till exempel min onda häl. Håravfallet struntar jag, det är säkert nån biverkning eller nåt symtom, men nu har jag accepterat faktum: jag har en fotvårta. Det jag trodde var nåt skit jag trampat in i foten är högst troligt en vårta. Den är liten, men gör skitont. Fredag kväll passar bra för behandling, tycker jag, så jag stannade vid apoteket Hjärtat på Tokerian och inhandlade medlet Vårtfri.

Vårtfri? Tja, vi får se.


Redan förpackningen irriterar mig
eftersom den bland annat har texten

Trött på vårtor?

Ja, vem är inte det? Eller trött och trött… Vårtor är väl nåt man inte vill ha, liksom. Ont gör de och fula är de. Och smittsamma…

Vårtfri kostar en miljon… närå, men 289 kronor. Svindyrt, med andra ord.

Men ingen har hittills returnerat det!

sa apoteksmänniskan.

Nä, skulle tro att vårtmedel och underlivssalva är sånt som man kanske inte gärna vill ”byta”… (Inte heller en använd, men trasig kondom som lett till en oönskad graviditet… Men man borde – få lämna in ungen! JAG SKÄMTAR! RÅTT!)

Hur som helst, behandlingen med Vårtfri går till så att man blöter foten, i det här fallet, genom fotbad eller dusch och sen när vårtan är mjuk ska man topsa den. Detta ska upprepas en gång i veckan. Man ska INTE fila vårtan, men man kan pilla på den. (Hoppas den inte hoppar till mina fingrar då…) Bäst av allt: det gör inte ont! Sägs det… Du som har gjort en kryobehandling nån gång vet att det gör för%¤#”&/= ont. Den behandlingen går ut på att man förfryser vårtan… Brrr, nej inte skönt.

Så nu ska jag strax in i duschen och tvaga hår och kropp – och premiärtopsa vårta. Eftersom detta förfarande ska upprepas en gång i veckan ska jag också regelbundet rapportera resultaten här för att se om Vårtfri är värd de nästan 300 kronorna.

To be continued…

Read Full Post »

Det är svårt för mig att lita på människor igen. Det fanns en Toffla före och nu finns det en annan efter. En misstänksam en. Men att prata om det och att få höra om vissa erfarenheter och förtroenden av tufft slag från den som sitter mitt emot vid lunchbordet hjälper. Lindrar. Idag delade jag mycket med den kloka L!

Lunchen blev, för övrigt, en strid ström av återseenden/möten med vänliga ansikten. Sånt lindrar också. Plötsligt hörde jag fru Chef 1:s röst, sen dök J upp. Och så S och G från min nuvarande arbetsplats. Det var en märklig känsla att inse att jag faktiskt var bekant med majoriteten av personerna på lunchrestaurangen den stund jag var där…

Hemma i New Village baxade jag in vinterdäcken i kallförrådet. Det är ett riktigt skitgöra! Däcken är tunga och säckarna de ligger i skitiga. Jag kan köra ganska långt fram, men ändå inte helt intill. Trött och svart om händerna granskade jag innehållet i min postbox och fann bland annat detta:

I ett paket låg bland annat en påse från Glitter. I ett kuvert låg ett brev från en Rickard Sjöberg, som jag inte känner. Brevet ska jag returnera så snart jag kommer till en gul brevlåda. (Jag har strukit över mitt namn och skrivit ”Åter avsändaren. Ej beställt material.”)


I det bruna paketet
fanns ett rött kuvert med en rejäl biopeng, ett grönt kuvert med ett kort med en orange pippi på samt ett paket med orange hjärtan på. I hjärtepaketet en bok. Tack snälla, snälla Syster Dyster, som var bortrest när jag fyllde år, men som kom ihåg mig i efterskott! Du skulle inte ha… Men jag blev så glad!!! 

Syster Dyster borde byta namn till Syster Snäll! TACK!


Det finns snälla människor, som sagt…
När ska jag lära mig att de allra flesta människor inte vill mig ont???

Read Full Post »

För sjuhundrafyrtiofjärde gången fick jag idag i min postbox reklam från Postkodlotteriet. Jag har bloggat en hel del om detta lotteri och vad jag tycker om det. Och konsekvent har jag, varje gång jag har fått nån skit reklam från det i postboxen, kryssat över mitt namn och adress på kuvertet, skrivit

Ej beställt material! Åter avsändaren

intill och lagt kuverten på nån gul brevlåda. Varje gång jag har fått reklam från Postkodlotteriet har jag gjort det. I minst två år. Varför i hel***e fattar de inte att jag inte vill ha nån post ifrån dem? Ska det vara så svårt? Jag vägrar att stödja ett lotteri där VD får massor av miljoner i lön och där mindre än en tredjedel går till välgörenhet – trots att man ständigt och jämt lyfter fram det behjärtansvärda. Det är inget behjärtansvärt alls i Postkodlotteriet, det är ett lotteri. Capice?!

Häromdan gjorde jag ett nytt försök att slippa telefonförsäljare från Bredbandsbolaget. Telefonförsäljare från Bredbandsbolaget är ett folk för sig och jag vill verkligen inte prata med dem. Jag köper ingenting från nåt företag per telefon. Bredbandsbolaget är inget undantag. Jag vet inte hur många gånger den uppringande har sagt att h*n ska anteckna att jag inte vill ha säljarsamtal från dem. Nu får vi se om det funkar bättre med mejl… Särskilt hoppfull är jag inte. Ett starkt skäl till att jag inte ens vill prata med företagets säljare är att företaget självt har en urusel telefonsupport. När man får krångel med bredbandete eller har frågor uppmanas man att söka svaren på hemsidan eller mejla. Men hur lätt är det när bredbandet krånglar??? Inte alls.


Jag blir så arg att jag kokar och måste klä av mig alla kläderna! (Närå, jag skämtar bara!)

                                                                                                                                                          Idag var jag och hämtade ut ett härligt bokpaket från Bokus. Det var för stort för att gå ner i min postbox, annars brukar posten faktiskt leverera ända hem. Nu är jag glad ägare till Johan Theorins Sankta Psyko, Christina Stiellis Jag älskar dig inte och Elly Griffiths Janussten. Tre böcker, som jag beställde från min favoritbokhandel på nätet, Bokus. (Jag är väldigt långsint och jag är fortfarande surAdlibris för att man i princip sjabblade bort en jobbansökan från mig eftersom man på Twitter uppgett en e-postadress som man inte alls skulle skicka ansökningar till. Och den som tog emot min ansökan – och kanske flera – brydde sig naturligtvis inte om att kontakta mig och de eventuella andra. Detta uppdagades av en tillfällighet av mig. Jag fick inte ens en ursäkt utan bara otrevligt bemötande. Så jag surar ett tag till, Adlibris. Det har snart gått ett år och min ilska går säkert över. Typ nästa år, eller nåt.)


Elly Griffiths är en av mina nyare favoriter bland deckarförfattarna.

                                                                                                                                                              Men… – och nu är jag på god väg att bli irriterad på Bokus också! – så fort jag handlar nånting hos Bokus så exploderar det en flod av e-post från dem i min inbox! Jag får ta mig tusan mejl från dem varenda dag. Och vad händer då? Jag blir… irriterad. Jag kan tänka mig att prenumerera på ett nyhetsbrev som liksom det från Månpocket kommer en gång i månaden. Sen vill jag bestämma – och eventuellt beställa – själv. Jag vill inte ha mejl från Bokus varje dag så fort jag gör en beställning. Förr i tiden svämmade postboxen över med reklam, nu är det inboxen…

Så. Nu har jag hävt ur mig lite och det känns betydligt lättare inombord. Tack, bloggen! 😛

Read Full Post »

Older Posts »