Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘press’

Ett inlägg om sysselsättning.


 

Flatmopp

”Niklas” fick moppa gratis.

Idag läste jag en riktigt bra och intressant artikel i UppsalaTidningen – senaste numret med artikeln hittar du här – signerad Fredrik Dahlström. Ja, den är så intressant att jag gärna själv hade skrivit den. Bra är den för att den tar upp nåt angeläget och riktigt sjukt fel: det här att arbetslösa får jobba gratis, det så kallade fas 3.

Det sägs att tanken med fas 3 är att hjälpa arbetssökande att komma in på arbetsmarknaden. En väg till jobb, alltså. I artikeln i UppsalaTidningen berättar ”Niklas”, alias en Uppsalabo i 40-årsåldern med småbarn, om sina upplevelser som fas 3-deltagande städare hos företaget Svensk Kommuntjänst AB. ”Niklas” säger att han fick fem minuters introduktion och sen hink och svabb.

OK, hur svårt kan det vara att städa trappor?

undrar du kanske. Ja svårt och svårt… Har man varit arbetslös länge (det har man när man hamnar i fas 3) behöver man ordentlig introduktion OCH handledning. ”Niklas” fick inte handledning heller. I hans arbetslag ingick inte ens nån ordinarie personal. 

Enligt reglerna för fas 3 ska arbetet inte ersätta ordinarie personal som ju får lön för jobbet. Samtidigt ska ett fas 3-jobb var så arbetslikt som möjligt. Enligt verksamhetschefen Kjell Karlsson vid Svensk Kommuntjänst AB har en handledare från företaget varit på plats. Vidare menar han att ”Niklas” med flera inte har ersatt ordinarie arbetskraft eftersom de utförde ett tillfälligt uppdrag. Men hur tillfälligt är ett uppdrag? Företaget får ju hela tiden just uppdrag. Och om man anlitar en underleverantör, i det här fallet ett gäng fas 3-människor, bör man väl betala den leverantören? Jag förespråkar nämligen lön för utfört arbete, gör inte du? (<== retorisk fråga)

Fas 3-städarna blev alltmer missnöjda , men fick bara mer städjobb. Och så fick de höra att de var omotiverade. Hot om utebliven ersättning (aktivitetsstöd eller försörjningsstöd är det nog som avses, även om det står a-kassa i artikeln. Jag tror inte att man får a-kassa i fas 3.) kom också från företaget. Genom att meddela Arbetsförmedlingen/motsvarande instans att deltagarna inte sköter sig kan deltagarna bli av med de futtiga pengarna som aktivitetsstöd och försörjningsstöd (existensminimum) ger.

Knuten näve

Man utsätts för hot om utebliven ersättning redan från början.

Just dessa hot är man utsatt för redan i början som arbetssökande när man får a-kassa – trots att vi är många som har betalat vår a-kasseavgift varje månad i hela vårt yrkesverksamma liv (även när vi är arbetslösa – och får ersättning från… a-kassan…). Visst är det bra med en viss press på sig att aktivt söka jobb, men jag är väldigt less på att det hela tiden förutsätts att man är ute efter att lura till sig pengar och sko sig på systemet. Det är liksom inte värt det. Min a-kassa är mindre än en tredjedel av den lön jag hade på min senaste visstidsanställning. Aktivitetsstöd och försörjningsstöd är ännu lägre. Vem kan leva på detta i längden? Inte nog med att det är förnedrande och socialt isolerande att gå utan jobb länge, det är förödande för ens ekonomi. De ynka slantar man får i ersättning är inte värda att försöka lura till sig, de räcker ju inte. Jag vill dessutom påminna om att a-kassan inte är höjd på 13 år.

Det finns bra företag och empatiska arbetsgivare som vill ge människor en chans. Gynna dessa! Men straffa de företag som skoningslöst utnyttjar människor i en utsatt situation! Vidare efterlyser jag bättre kontroll av företag som erbjuder fas 3-jobb. Och ansvaret för den kontrollen borde rimligtvis bäras av Arbetsförmedlingen, som ju är den gemensamma nämnaren i detta.


Känner du till nåt bra företag/organisation som ger långtidsarbetslösa vettig sysselsättning utan att utnyttja dem för gratisjobb? Tipsa gärna i en kommentar nedan!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett sjukt inlägg. Igen.


 

Färskpressad apelsinjuice

Apelsinjuice pressad av Toffelhand.

Nä det är synd att säga att jag är frisk. Hela förmiddagen tillbringade jag i sängen. Sen gjorde jag en C-vitamingrogg och fick plötsligt lite krafter att fixa frukost. Men ägget luktade disktrasa och lemon curden smakade rengöringsmedel. Färskpressad apelsin var det bästa!

Jag har faktiskt en apelsinfobi och det är lika bra att jag bekänner den när jag ändå är igång: jag hatar att skala apelsiner. Blotta tanken på att få apelsinsaften under naglarna ger mig rysningar ända från lilltån upp till hårvirveln i mitt bakhuvud. Det sägs att min morfar var likadan. Det är OK att ärva såna egenskaper. (Synd bara att jag inte ärvde morfars slanka lekamen OCKSÅ…)

För en tio år sen var manuella citruspressar på modet. En av billighetsaffärerna sålde såna till ett bra pris och då slog jag till. Och tänk, pressen har hållit i ett decennium. Fast Fästmön påminner mig då och då om att hon ALDRIG har sett mig använda den (vi har varit tillsammans sen hösten 2007…). Kanske är därför den har hållit så bra.

PAUS FÖR ATT JAG NÖS SÅ HÅRT ATT JAG BET MIG I ENA KINDEN SÅ BLODVITE UPPSTOD.

Idag kom citruspressen väl till pass. Jag köpte ett och ett halvt kilo apelsiner till extrapris åt Anna när hon var ämlig här hos mig. Men igår åkte hon hem till sig att det låg sex apelsiner kvar i skålen. Jag är en snål jävel så att kasta frukten gick bara inte an. Det var då jag mindes min citruspress! För ett högt glas, som det på bilden, gick det åt tre apelsiner. Jag delar dem med kniv på mitten, lägger in en halva åt gången i pressen och drar spaken neråt för att pressa ur saften. Det blev en riktig hälsogrogg!

Groggen gjorde mig piggelin och jag bestämde mig för att i första hand försöka halka över till soprummet med fyra soppåsar och i andra hand, om jag orkade, halka över till Tokerian. Jag klarade tvåan! Men sen var jag bra slut. Lite yr i mössan var jag säkert inne i affären, för jag sprang (nåja…) runt och letade efter saker jag inte hittade. Jag lyckades i alla fall få med mig mat hem. Mat, som bara behöver värmas i ugn respektive micro. Sån matlagning gillar jag!

Inne på Tokerian kalvsvettades jag som en gris (jag vet att det heter kallsvettas, men det är roligare att skriva kalvsvettas). Det har jag fortsatt med sen dess, så lite feber kanske jag allt har. Det är perfekt att skylla på för att få sjunka ner i bästefåtöljen med en bra bok från att-läsa-högen. Och godisdesperat som jag var lyckades utgrävningarna av mitt köksskåp ge utdelning i form av en chokladask som jag fick i julklapp förra året. Bäst före-datumet var visserligen i somras, men det är inget fel på chokladen, jag lovar.

Fyrväktaren och Merci

Sjukdomsvinst.


Nej, nu känner jag mig lite klen igen. 
Bäst att hasa tillbaka till fåtöljen och snaska, läsa och vila en stund. Det kallas för sjukdomsvinst.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett pressat inlägg.


 

Gardinstrykning

Här pressar vi på!

Med lite press på sig går det mesta. Jag mår betydligt bättre idag än igår, men jag har fortfarande ont. Det enda jag har fått i mig att äta idag är en skål med fil och müsli. Kaffe har det bara blivit två muggar. Det är nog därför jag har fått huvud-värk. Eller kanske beror det på att jag har låtit hjärncellen jobba.

Under förmiddagen hann jag med det jag hade tänkt:

  • skriva augusti månads aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen
  • söka tre jobb
  • duscha
  • skriva ett blogginlägg
  • telefonera med Fästmön
  • gå ut med soporna

Vid tolvtiden körde jag sen igång. Blev avbruten av mamma som ringde, men jag kunde hitta tråden igen. Och jag är ju glad att hon bryr sig. Hon och Anna är de enda i min så kallade familj som hör av sig. Jag kan inte låta bli att undra vad jag har gjort för fel den här gången. Eller vad jag inte har gjort. Min medicinska expert FEM har också hört av sig och det tackar jag för! Jag får bra tips och råd.

Fram till klockan var 16, nästan, har jag skrivit. Skrivit på min bok. Fyra timmar. Det blev 18 kvalfyllda sidor. Det tar tid att skriva bok. Inte så mycket för formuleringarnas skull, utan mest för att det är känslomässigt jobbigt och svårt. Det är så många minnen som kommer tillbaka – och alla är inte trevliga. Jag betade av fyra månader i mitt liv som inte var så trevliga. Fortsätter jag i den här takten bör jag vara klar om… Tja, svårt att säga, men inom en månad..? Med första delen, vill säga.

Tofflan i en bok

Det går framåt med Tofflans bok.


Jag ska försöka värma
lite tomatsoppa till middag, det låter väl snällt? Och en brödbulle till. Jag vågar inte ge mig på nåt mer hårdsmält eller för fett än så länge.

Vad blir det för middag hos dig???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en salig blandning på min dator.


 

Vid sjutiden i morse gav jag upp att försöka sova lite till. Låg och läste en stund den märkliga och humoristiska boken jag fick av Annas snälla mamma och L i födelsedagspresent. Det lustiga är att jag köpte en historisk roman av samma författare när vi var på Emmaus i Gryttby.  Därför tänker jag läsa den direkt efter för att se vilken genre författaren bäst behärskar. Och för att det är lite kul!..

Låna är silver råna är guldBefriad
Den vänstra fick jag av Annas snälla mamma och L, den högra köpte jag på Emmaus.


Det har regnat 
i natt och det regnade när jag vaknade. Det brukar fylla mig med ro, men oron har fått fäste i mig och boar just nu i mitt inre. För att försöka mota bort en del av praktisk natur gick jag upp och satte mig vid datorn. Kollade av så det funkade att logga in på Mina sidor hos såväl Arbetsförmedlingen och a-kassan. Det ska ju vara e-legitimation på båda ställena numera och Storebror är en gammal och trött dator. Som tur var funkade det utan problem! Men en ny dator lär jag få skaffa mig i sommar. Jag har redan bett min datorkonsult på livstid att hänga på när jag gör den viktiga affären.

Det kommer att svida i ekonomin. Men som arbetssökande måste man nuförtiden ha tekniska verktyg som fungerar så att man både kan söka jobb och registrera jobb man har sökt. Det krävs nämligen att man söker massor av jobb, annars blir man utan ersättning. Och då menar jag verkligen massor av jobb, inte några enstaka per vecka. Du som har jobb skulle prova på några såna veckor med tvång, press och oro – och teknikens under – för att se hur det känns. Och vem har, ovanpå det, lust att slåss om datorerna och sitta på Arbetsförmedlingen i nån datasal med ett gäng andra losers och söka jobb och registrera sökta jobb fem dar i veckan? Inte jag. Så tre mer eller mindre kassa och urgamla datorer ska ersättas av en ny och bra. I sommar. Förhoppningsvis. Men en ny dator kräver att man införskaffar ett antal mjukvaror också. Det är inte heller gratis. Därför känns det tryggt att ha expertis med sig när man ska shoppa.

Flator på datorn

Flator på datorn blev dagens belöning.

Som belöning för att jag fixat ett par praktiska saker kring den hemska tid som kommer lät jag mig själv få titta på de fyra senaste avsnitten av Flator på SvT Flow. Det är ju inte mycket i dessa tjejers liv som påminner om mitt. För det första är de mycket yngre än jag, för det andra bor de i Stockholm hela bunten. Ibland kan jag till och med bli avundsjuk och bitter på att de har det så lätt att leva som öppet lesbiska. Samtidigt har jag själv inte haft några stora problem med det – jag lämnade ju Metropolen Byhålan så snart jag hade blivit myndig. Där hemma hade jag nog kvävts, tror jag.

På tal om ”där hemma” ringde jag mamma igår kväll. Men hon hade ingen större lust att prata, för det var väl nåt på TV som var intressantare. Vi ska höras på söndag i stället. Inte lät hon särskilt intresserad av att jag åker ner till hennes födelsedag heller. Hantverkarna håller fortfarande på. Nästa vecka ska elementen sättas in och kanske blir de färdiga efter det. Jag fattar om det är rörigt och jag tror inte att det skulle funka så bra om jag dök upp i röran.

Däremot funderar jag på att åka in till Kungliga Hufvudstaden ett par timmar nästa helg. Ensam – men för att träffa FEM och hennes Finske Pinne för en fika och en tur till Alfa. Det beror lite på hur den kommande veckan blir och hur den påverkar min kraft, ork och förmåga.

Men nu är det fortfarande den här helgen. Jag ska strax duka fram frukost och slå mig ner i kökssoffan, som jag skruvade åt igår kväll så att svetten lackade. Bak- och framstyckena har en tendens att åka isär. Det står väl inte på förrän den brakar, misstänker jag. Efter frukosten blir det dusch och så färd till Himlen för helgsamvaro med Fästmön och ”barnen” (inom citat därför att tre av fyra är vuxna). Vi har inget särskilt inplanerat. De flesta av oss har ju jobbat en vecka och är trötta.

Det är knappt så att jag fattar det, men på måndag arbetar jag min sista dag hos min nuvarande arbetsgivare… Hur sjutton ska det bli sen..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.


Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!


Den som läser min blogg då och då
vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor Foto Carl-Johan SöderSVT

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)


Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett TV-program.

 

Skallgång Foto Sofia Sabel SvT

Skallgång. Foto: Sofia Sabel SvT

Ibland räcker inte polisens resurser till för att hitta försvunna människor. Jag har många gånger imponerats av organisationen Missing Peoples insatser när det gäller att leta – och finna – dessa människor. Totalt handlar det om 25 000 frivilliga som hjälper till att leta efter sina medmänniskor. Och för att de anhöriga ska få frid. Den som är försvunnen är ju nåns barn, som Peder Schillerström, operativ chef, säger till sina styrkor innan de beger sig in i skogar och annan terräng. Sveriges Television sände det första av sex avsnitt om Missing People på tisdagskvällen, Saknad.

Alla fall av försvunna människor är inte uppmärksammade i media. I det första programmet får vi följa Missing People när de letar efter en psykotisk ung kvinna som gett sig iväg in i skogen i bara strumplästen. Men det andra fallet för kvällen har uppmärksammats ganska mycket i pressen: en kvinna, misstänkt för att ha förskingrat många miljoner, har varit försvunnen i ett halvår. Polisen har gett upp, men Missing People försöker hitta kvinnan – för de båda döttrarnas skull.

Man skulle kunna göra sensations-TV av det här, men det blir inte det. Som tittare får man följa sökandet, skallgångskedjan, dykarna, operative chefens lilla tal före ett sökande (”det kanske inte blir så trevligt det vi hittar och är det nån som inte pallar med det bör han eller hon stanna kvar här”) etc. Det här ett gäng människor som gör stora insatser för sina medmänniskor – de anhöriga, närstående till de försvunna främst.

Toffelomdömet blir det högsta, för det här riktigt intressant och viktigt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vad som kan tänkas hända en Toffeltisdag, men mest om jobbsökeri.


Tisdag står det i kalendern idag.
Både Fästmön och jag är ”lediga”, så vi unnade oss lite sovmorgon. I alla fall jag… Men nu har jag varit uppe en stund och sökt dagens tre jobb.

4 Brunöga

Det gäller att hålla ögonen öppna.


Det är flera som har frågat mig
om det verkligen finns så många som tre jobb om dan att söka inom min yrkeskategori. Ja, det finns faktiskt det – men de flesta jobben är ju i Stockholm, eller trakterna där omkring. Jag har också sökt nåt jobb neråt Norrköping.

Vidare är min yrkeskategori ganska vid – och min erfarenhet är bred. Inom kommunikatörsyrket finns sedvanliga kommunikatörer eller såna med speciella inriktningar såsom extern kommunikation, intern kommunikation, webb, press, strategisk kommunikation etc. Och jag söker även jobb som skribent och copywriter samt tjänster som webbansvarig och webbredaktör. Så nog finns det jobb… Men det är inte alltid jag hittar tre jobb om dan (vardagar) att söka, det ska jag erkänna. Hittills har jag haft tur – det var bara i fredags jag inte hittade ett enda jobb att söka.

Hur hittar jag jobben då? Ja dels är jag registrerad vid olika jobbsajter och bemanningsföretag. Därifrån droppar det in annonser på tjänster. Men det är väl egentligen bara ett sånt företag där jag varje vecka, åtminstone, hittar nåt att söka. Resten envisas med att mest skicka mig säljartjänster och jag är ingen säljare. På AF:s Platsbanken hittar jag nån enstaka gång jobb som är värda att söka. Bäst av alla är @MedieJobbInfo på Twitter. Där samlas de flesta jobb inom mina kategorier och det är till 80 procent där jag hittar bra och vettiga tjänster att söka. Men det klart. Vissa dar får jag leta och leta och leta. Och ett visst mått av tur ska man ha för att hitta nåt…

Förutom att söka jobb ska vi eventuellt en sväng till Annas jobb idag. Sen behöver jag tvätta en maskin tjockis-svart och handla. Och rätt som det är har dan gått och det är dags att bänka sig framför andra delen av Broadchurch

Vad händer hos dig idag? Skriv gärna några ord och berätta, det är alltid trevligt!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan skriver om dagens besök på jobbet.


Fram och tillbaka
har jag funderat på hur jag skulle inleda det här inlägget. Min första tanke var:

Idag på förmiddagen har jag legat bredvid en karl helt frivilligt.

Men med tanke på att Peter Pepp har en hustru och jag en fästmö blir den här inledningen nog bättre:

Idag på förmiddagen fick jag få besök av pressen. Peter Pepp gled inte precis obemärkt in på min miljömärkta arbetsplats parkering i sin svarta Camaro med limegröna detaljer…

Peter i Camaron
Peter i Camaron. Detaljerna är limegröna, men junisolen i kombo med iPhonekameran ger dem en annan färg.


Peter brummade upp till MVM-huset.
Tyvärr fanns där ingen ledig parkeringsplats. Jag såg mig därför nödd och tvungen att hoppa in i bilen och lotsa honom till nån ledig plats. Det var som att lägga sig på en utskårad brits, strax ovanför gatuhöjd… Den långa resan, typ en hel minut, var en upplevelse jag inte glömmer i första taget.

Det blev en guidad tur i huset, minus laboratorierna. Peter passade på att ta ett antal genrebilder till arkivet. Men när han inte kunde värja sig blev han själv fotograferad.

Fotografen fotar o blir fotad
Fotografen blir fotograferad in action på institution 1:s balle*.


Vi pratade både jobb och nöje,
dåtid och nutid, men sen gick vi för att äta Thailunch. Vi passerade Kunskapsträdgården som invigdes för ett par veckor sedan och jag berättade kort hur den är tänkt och upplagd. Under lunchen blev det en del jobbsnack – åter om såväl då som nu. Det lustiga i kråksången var att jag plötsligt insåg att en kollega från mitt förra arbetsliv satt och lunchade vid bordet bredvid. En kollega ur det snälla lägret. Vilken liten värld det är…

Peter på Thai
Vi åt kycklingspett, förstås.


En del prat om framtiden
blev det dessutom. Det ska bli spännande att se Uppsalanyheter.se utveckla sig till att bli en av Uppsalas bästa lokala nyhetssajt (jag tycker ju att den redan är det, snudd på, men…). Jag hoppas att såväl läsare som annonsörer hittar dit. Peter har satt ett mätbart mål och i skrivande stund går det rakt fram, upp och på det målet.

Så skildes vi strax efter 12.30 för att ta oss till var sitt jobb – jag till kontoret på universitetet, Peter till ett reportage om ett barnevenemang. Skilda världar…


*balle = balkong


Livet är kort. Press och (oppositions)kommunalråd får alltid specialutformade, guidade turer på mitt jobb av mig!

Read Full Post »

Innan jag drar fram snabeldraken och sätter fart här hemma, blir det en surfrunda i media. Det känns lite som att det är nyhetstorka just nu, precis som på sommaren. Mycket tycks handla om julen och hysterin kring julklappar och julmat. Du vet, det där om att man lägger för mycket pengar på julklappar trots att man varje år säger att det inte ska bli så många klappar i år. Och så maten. Man äter ju som om man har svultit resten av året! Ärligt talat får jag redan ont i magen bara av att titta i mitt kylskåp…


Blotta synen av detta i kylskåpet ger magvärk…

                                                                                                                                          Ubildningsminister Jan Björklund vill återinföra studentexamen. Det vill säga, han vill att elevernas kunskaper ska testas i regelrätta examensprov. Proven ska skrivas i vissa viktiga ämnen och rättas av personer utan koppling till den gymnasieskola där eleven går. Genom det här får man provresultat som man kan jämföra, men eftersom proven också ska ligga till grund för betygen blir de på sätt och vis också en prövning av lärarna. Har de lärt ut rätt saker? Studentexamen avskaffades 1968, kan man säga, av sossarna, men med Folkpartiet som ett av partierna bakom beslutet. Tidigare hade man en skriftlig del och en muntlig del. Den muntliga är Jan Björklund tveksam till att införa. Jag tycker att det här låter som ett vettigt förslag. Vi måste säkerställa att lärarna lär ut rätt saker och det måste finnas ett system för att kolla detta. Vidare tror jag att eleverna mår bra av ett visst mått av press på sig. En föreberedelse till vuxenlivet som står bakom hörnet. För det står där, oavsett om man vill eller inte… Utbildningsministern med bland annat vänlige och duktige Ismail Kamil besökte för övrigt min arbetsplats i veckan.

I övrigt vet jag inte vad jag ska ha för uppfattning om Benny Anderssons utspel kring beslutet om nya Slussen. Benny Andersson är så arg att han vill ta ner skylten på sig på Arlanda. Nu ingår ju bilden på ABBA inklusive Benny Andersson i en turistkampanj på Arlanda och har inget med Stockholms stad, som fattade beslutet i demokratisk ordning, att göra. Jag kan respektera att man är så arg, så arg på politiska beslut. Men samtidigt är detta en del av demokratin och det är bara att foga sig. Det är vi som har valt våra politiker, liksom. Vännen Jerry skriver vasst om att herr Andersson tycks ha drabbats av hybris. Och jag är nog beredd att hålla med. Liiite, i alla fall…


Den som inte var kunglig eller gudomlig och som beträdde den röda mattan ansågs drabbad av hybris och straffades i antiken. Hårt.

                                                                                                                                                               Och prins Carl Philip ägnar sig åt formgivning i silver – samtidigt som han står i begrepp att ta lantmästarexamen vid SLU i Alnarp. (Man får hoppas att flaggorna inte sitter upp och ner den dan…) Många strängar har han på sin lyra, Snygg-Prinsen. Pappa Kungen, den motvillige monarken, tvingas i stället ägna sig åt annat. Nej fy för skandaljournalistik i den här klassen! Låt kungen vara ifred!

När vi rör oss ner mot södra Sverige – se förra stycket om Alnarp! – fnissar jag lite åt Anderslövsbor som blev grönhåriga. Kanske inte den snyggaste färgen att ha i håret, men… I vart fall handlar det inte om nån ny modetrend utan om koppar som fällts ut i vattenrör och varmvattenberedare, främst i nya hus. Så den som bor i Anderslöv och inte vill ha grönt hår rekommenderas hårtvätt i kallt vatten – eller flytt till ett gammalt hus.


Ett annat tips för den som inte vill ha enbart grönt hår är en regnbågsperuk med tillhörande chic rosa hatt.

                                                                                                                                                            Inom Kristdemokraterna pågår en kamp om posten som vice partiledare. Lokalblaskan förordar förstås lokala Ebba Busch, men se läsa artikeln kan man inte om man inte köper papperstidningen eller e-post-tidningen. Klart ovärt… Hugade kan ju alltid läsa Ebba Buschs blogg – gratis. Eller ett antal artiklar på Svenska Dagbladet. Det kostar heller ingenting.

Nej, regnet faller tungt utanför mitt fönster, men hav tröst den som ogillar det för i eftermiddag kommer de första snöflingorna i landets östra delar. (Om jag tittar riktigt noga ser jag att det är snöblandat! ) Det ska snöa hela eftermiddagen och kvällen och bli fem centimeter snö i Stockholmstrakten! Men snön ligger inte kvar till jul, för till dess blir det plusgrader igen…

Nu ska jag sätta fart. Mamma kommer ju i eftermiddag. En jobbig natt har satt sina spår. SKTF:s a-kassa är som en onkolog som lämnar cancerbesked på en fredag. Jag har sovit dåligt och jag har nu inte bara ont i armarna längre utan också i magen. När har jag sonat mitt brott??? När är skulden avskriven???

Read Full Post »

Idag känner jag sån oro inuti. Jag är fullt på det klara med vad den beror på. Man tror inte att vissa saker är sanna i dagens samhälle. Man vill så gärna tro att det som framförs i media är sanningen och åter sanningen. Men det man då glömmer bort är att det media återger är ett urval. Mycket är säkert sant av det urvalet, men genom att man gör ett urval har man redan där valt bort vilken sanning som ska serveras.

Det gör mig ont när två av tre hängs ut, när det är den tredje som bevisligen har gjort fel. Och det är mycket oroande att pressen inte står emot pressen (!) och påtryckningarna från en verksamhet som vi i samhället utser förtroendevalda till. Vi går till val när det gäller politiker, men inte när det gäller dem som ska utföra. Eller snarare de personer som ska se till att andra utför (du vet det gamla vanliga: min dräng hade också en dräng).

Jag trodde detta bara hände i de gamla öststaterna. Men det händer idag, i Sverige. Här. Det fria ordet är inte alls fritt. Pressen levererar anpassade sanningar och ett alltför snävt urval av dessa. Och jag känner en oro.

Dessutom slår jag vad om att en viss person har återvänt i tjänst den 1 mars  i ett hus där devisen

le slicka uppåt, sparka neråt!

gäller. Om jag lever då får jag se. Om jag INTE lever då, kom ihåg vad jag skrev i detta inlägg från den 2 december 2010.


Vem har makten att bestämma vilket urval som visas för allmänheten?

Read Full Post »

Older Posts »