Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sommar i P1’

Ett inlägg om ett radioprogram.


 

Igår när vi bilade hem var det ju långresa. Och tänk att vi tajmade resan så att vi kunde lyssna till gårdagens sommarpratare P1! Ja, vi hörde i alla fall nästan hela programmet med syster Karin från Alsike kloster.

Syster Karin

Syster Karin sommarpratade för oss på hemresan igår. (Fotot är lånat från SR:s webbplats. Fotograf: Mattias Ahlm)


Det blev ett annorlunda sommarprogram 
för Fästmön och mig. Vi pratar inte alltför ofta om frågor kring tro eller flyktingar, men jag tror (!) att syster Karins sommarpratande gav oss en del tankar. Bland annat berättade syster Karin om att människor med olika sorters religioner finns på klostret, för här är dörren öppen för dem som behöver en fristad. Det låter onekligen som en mycket spännande plats, men också som en plats för återhämtning och själavård.

Vidare fick vi veta hur syster Karin hamnade i kloster, även det en intressant ”resa”. Vi fick glimtar från ett vanligt ungdomsliv med tågluffning och billigt rödvin till ett liv där tron fick allt större plats efter mötet med såväl syster Marianne som Jesus. Det har inte alltid varit lätt att leva som nunna – varken för syster Karin själv eller för hennes familj. Men trots att många ser det som att hon valt bort barn kan hon ju faktiskt ärligt säga att det knappast finns nån som har så många barn som hon själv…

Jag tyckte att det var ett intressant och tankeväckande sommarprogram med syster Karin, som endast är tre år äldre än jag själv (kanske närheten i ålder påverkade mig också).

Här kan du lyssna på syster Karin när hon sommarpratar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett radioprogram.


 

Nä. Jag var inte ensam i bilen idag på min hemska resa hem. Som alltid när jag kör långt sommartid försöker jag tajma med Sommar i P1. På så vis fick jag sällskap av Magnus Falkhed under en del av dagens körning.

Magnus Falkehed

Magnus Falkehed sommarpratade den 14 juli. (Bilden är lånad från SR:s webb.)


Jag är så obildad
att jag inte hade nån aning om vem Magnus Falkehed var. Men ganska snart berättade han att han var journalist och författare. Hans sommarprogram gick ut på att berätta om hur han och en fotograf kidnappades i Syrien, där de satt fångna och torterades i sex veckor.

Sex veckor… Jämför det med Hédi Fried som jag lyssnade på när jag åkte ner i onsdags och hennes upplevelser av fångenskap och tortyr… Nej, jag blev inte särskilt imponerad av Magnus Falkeheds historia. Främst för att han gav sig in i ett krigshärjat land, Syrien, på eget bevåg. Credit ska han i vart fall ha för att han i slutet av sitt sommarprogram ärligt sa att han inte vet varför han gjorde det. Om det var för att han ville skriva om sånt som berör människor eller om det handlar om att skapa sig ett namn. Ja, han uttryckte det på ett lite annorlunda sätt, men det var kontentan. Som lyssnare har jag så svårt att förstå att man frivilligt utsätter sig för en sån fara. Att bli kidnappad, fängslad och torterad drabbar ju inte bara en själv utan även familjen.

Nej, jag fastnade inte alls för Magnus Falkehed och hans historia, en historia han så tydligt läste innantill. Alla sommarpratare har manus, men en del kan konsten att berätta och dra in lyssnaren i berättelsen. Tyvärr lyckades Magnus Falkehed inte alls med det. Tycker jag.

Här kan du lyssna på Magnus Falkehed när han sommarpratar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den resande Toffelfoten.


 

Onsdag och resdag. Jag hade tusen saker (liten överdrift, bara!) att göra hemmavid först, men jag hade tack och lov kommit ihåg att jag är glömsk och därför skrivit listor. Listor av varierande slag. Så faktum är att jag ännu inte kommit på nåt jag glömt hemma. Fast… jag hade kört ut bilen från garaget när jag kom på att jag hade mitt fula, fläckiga hemmalinne på. En extra tur tillbaka till lägenheten blev det.

Väldigt glad blev jag att bokpaketet från cdon kom idag. Jag köpte ju två böcker för namnsdagspengen jag fick av mamma. Beställningen gick iväg i söndags, fakturan kom igår och böckerna idag. Snabbt jobbat! Lustigt nog lät böckernas titlar tillsammans som nån sorts bokpoesi…

Väster om friheten och Deckarnas svenska landskap

Väster om friheten och Deckarnas svenska landskap – det låter nästan som bokpoesi, eller hur?


När jag rullade ut från New Village 
hade det börjat regna. Sen fortsatte det att regna, mer och mer och mer… Bitvis gick det som max att köra i 70 trots att det var 120. Dålig sikt, hala vägbanor, stor risk för vattenplaning och väldigt mycket trafik. Ja, jag var rädd. Nej, jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att bli skadad och för att skada andra. Men mitt förnämliga sällskap under en och en halv timme av resan var Hédi Fried som sommarpratade i P1. Stundtals när jag lyssnade till hennes berättelse föll mina tårar lika ymnigt som regnet utanför. Rädd var jag för körningen i det här vädret, men när jag tänkte på vad Hédi Fried hade överlevt skämdes jag. Vilken historia, vilket livsöde!

Tre mil innan jag nått mitt mål sprack himlen upp och blev blå. Min resa tog fyra timmar i stället för tre idag, men jag kom fram helskinnad och det är jag tacksam för! Mamma bjöd på kaffe, macka och kaka och trots att jag fikat vid Brändåsen var jag riktigt sugen. Det bästa med Brändåsen är nämligen inte deras plastade mackor och kaffe utan deras toaletter och att de har gratis wi-fi. Sen smakar macka utan plast bättre än macka med plast också…

Mamma blev glad för den gula blomman och pysslade med den medan jag åkte och storhandlade. Vid halv sju-tiden var jag klar och varorna inplockade. Molnen började hopa sig, men vi tog en promenad nere vid sjön. Det var skönt med lite luft och att få röra på benen. Hemma igen lagade jag mat, det vill säga ställde fram inköpt kall mat. Kvällen avslutades med prat och umgänge. Jag märker att vi är så lika – när vi är ensamma och plötsligt får en åhörare pratar vi på, både mamma och jag.

Godis köpte jag till oss, för här skiter vi i att det inte är lördag. Men det lustiga var att ingen av oss tog en enda bit – vi orkade inte. Så de som spar de har – lördagsgodis till torsdag kväll. Prislappen på påsen är för övrigt för två påsar. Nog för att godis är gott, men även jag har en botten…

En snabb surfrunda är vad jag orkar med när jag har publicerat detta. I morgon ska vi ut på diverse ärenden och mammas huvudpresent ska inköpas, förhoppningsvis. Jag hoppas att din onsdag var bra och önskar dig en god natt!

Här är några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett radiotiskt inlägg.


 

Idag bär det av. Jag tar vägen söderut och åker ner till mamma för att fira 80-årsdag. Men var inte orolig, jag tänker administrera och försöka blogga varje dag – dator och router är med. Det är lite trist att åka bil långt ensam. Eller långt och långt… I vanliga fall tar resan mellan tre och tre och en halv timme – det beror lite på trafiken i övrigt och om jag stannar på vägen och hur länge. På somrarna brukar det ta längre tid. Det händer också att jag passerar ett och annat vägarbete och då måste även Toffelfoten lätta på gasen.

Det är två måsten som gäller när jag åker till och från mamma på somrarna. Dels har jag alltid en påse bilar med mig, alltså ätbara såna, dels lyssnar jag på dagens sommarpratare. Jag brukar inte ta reda på i förväg vem som pratar, men i år kunde jag inte låta bli. Jag insåg liksom häromdan att sommarpratarna har pratat på ett bra tag – och jag har inte lyssnat på en enda av dem! Inte behöver jag köra bil, egentligen, för att lyssna på radio. Det går alldeles utmärkt att sträcka ut sig på gästsängen här hemma och lyssna på prat och musik, till exempel. Men jag har alltså missat alla sommarpratare hittills i år. Tills jag snubblade över en alldeles förträfflig liten (!) lista över dem som jag hittade på nätet.

För att jag nu inte ska missa fler sommarpratare har jag skrivit ut listan – eller affischen – som jag för övrigt har lånat med tillstånd från Helpling – och smockat upp den på en tråkig garderobssida. Vidare är jag en snäll Toffla ibland och delar gärna med mig till mina läsare av sånt jag tycker är bra. Därför får även du bilden här ifall du vill skriva ut den och sätta upp den nånstans hemma, du också.

 

sommarpratare (1)


Och naturligtvis kunde jag inte låta bli 
att kolla vem som pratar idag när jag kör. Det är årets äldsta sommarpratare, har jag tjuvläst på affischen, Hédi Fried. Hédi Fried är inte bara den äldsta, hon är författare också, passande nog för en boktok som jag. Men viktigast av allt är att hon är en överlevare från både Auschwitz (i Polen, Åsa Romson!) och Bergen-Belsen (i Tyskland). Vi måste höra alla dessa människor berätta innan deras röster tystnar!

Vilken sommarpratare vill DU inte missa??? Skriv gärna några rader i en kommentar här nedan, så jag har nåt spännande att läsa sen när jag sparkar igång datorn och flyger ut på cyberspace!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett frånvarande inlägg.


 

Spöklika trädNejrå! Jag är på jobbet. Jag har lärt mig att stå ut med det mesta, även plågsamma saker. Nu är inte jobbet i sig plågsamt utan omständigheterna. Det finns så mycket jag skulle kunna ha gjort om jag inte hade blivit så systematiskt nertryckt. Det är skönt att se att andra inte drabbas. Kanske har man lärt sig nåt på vägen – eller så var jag ett tacksamt föremål för frustrationer och kriser.

Idag ska jag ha mitt andra avslutningssamtal. Fast så mycket samtal blir det väl inte. Det som ska ske är att jag ska överlämna mina arbetsuppgifter till den gästspelande tillförordnade chefen. Och berätta var jag ska lämna nycklar och utrustning – för det vet nog inte gästen. Sen händer nog inte så mycket mer. Det som hände efter det första avslutningssamtalet var några ord från högsta chefen. Det visade i alla fall att mina ord, tankar och känslor hade förmedlats vidare. Sen om det förändrar nånting vet inte jag,  jag slutar ju. Trodde faktiskt att mina ord skulle stanna i rummet där samtalet fördes – förutom ett par konkreta förslag som jag fick direkt återkoppling och uppskattning för. Men orden gick vidare. Det gör gott inuti mig. Då blev jag inte bedömd som mindre värd eller vetande, inte där, i alla fall.

På eftermiddagen igår blev jag så glad, för en av mina favoriter, h*n som talar som min farmor, undrade vilken dag som är min sista. Jag berättade att det är måndag – och genast blev det bokat och bestämt en lunch den dagen! (Ingen annan har tänkt i dessa banor och jag tänker baske mig inte köpa tårtor för att fira. Vad är det som ska firas? Att pesten ersätts med kolera?) Jag blev så oerhört glad över detta – och det tänker jag låta personen få veta! Hur mycket det betyder, nu när jag är på väg bort.

Stämningen i rummet blir alltmer mystisk. Vi talar knappt med varandra. Jag tystnar mer och mer, snart säger jag bara

Hej!

när jag kommer och

Hej då!

när jag går. Jag måste avskärma mig för att klara det här. Igår satt jag till och med och lyssnade på Sommar i P1 med biskop Antje i lurarna. Jag orkade inte med världen utanför.

Via jobbets Twitterkonto läste jag några rader, enligt Twittrarens utsago ord uttalade av en åttaåring. Det gör ont i hjärtat att läsa följande:

Jag vill dö, för då försvinner allt det jobbiga för er.

Ljusträdet i DomkyrkanMen samtidigt känner jag igen orden som tankar jag har tänkt ett antal gånger. Till skillnad från den som sa orden är jag emellertid vuxen, med en vuxens ansvar för mitt så kallade liv.

Igår kväll gjorde jag en liten planering/dagordning för nästa vecka. Jag försöker hitta strån att hänga fast vid för att inte ge upp. Fast ärligt talat vet jag inte om jag orkar en tredje vända. Snart finns det ingen självkänsla kvar. Jag utgår från att alla vill mig illa. Det blir en extra tuff tid, den närmaste som kommer, eftersom Fästmön åker hem till sitt efter jobbet i kväll. Det innebär att jag blir ensam om såväl dagar som kvällar som nätter framöver. Men på lördag åker jag ut till Himlen och låtsas att allt är som vanligt en stund igen. Innan jag är på väg bort.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett somrigt (?) inlägg.


 

Solen mellan grenarna 2

Trevlig sommar..?

Det är många som önskar trevlig sommar nu. En del av dem kommer jag inte träffa igen. Jag avskärmar mig alltmer – för att överleva. Det är nu två och en halv dag kvar. En del som jag får betalt för har jag fått gjort idag. Men motivationen är lägre än lägst, jag erkänner.

På lunchen läste jag ut en bok. Intog en räkmacka – bara för att jag fortfarande har råd med det. Boken var spännande och jag tog den med ut till en bänk i solen. Ett ställe jag nyligen hittade. Så typiskt nu när uppbrottet nalkas! Jag tog ingen bild – det är som om min kamera avskärmar sig också.

Jag betvivlar att min sommar blir trevlig. Men jag hoppas självklart att andras blir det. Jag laddar för mitt tisdagsbesök och inser att jag får sovmorgon – byråkraterna slår inte upp portarna förrän klockan tio. Mina papper är i ordning, det återstår bara en blankett som ska skickas iväg, fyllas i och skickas in av nån annan. Ändå är jag stensäker på att det inte trillar in en spänn förrän i september. Det är min verklighet.

pommes med ketchup på IKEA

Gourmetmat på IKEA.

Igår kväll var Fästmön och jag iväg på en shoppingtur. Anna hade ett par ärenden och inköp att göra. Tyvärr fanns inte det som hon främst behövde. Själv köpte jag ingenting mer än middag åt oss. Igår åt jag alltså två varma mål mat. Det brukar jag inte göra. Så blir det inte framöver. Då blir det knappt ett.

Vi for bland annat till IKEA och det var där vi intog vår gourmet-middag. Tyvärr var det en hel klan före oss i matkön. Hälften av personerna i klanen gjorde ingen som helst nytta, men alla stod där. Och nej. Det var inte invandrare utan svenskar i klanen.

Vi åt kycklingfilé med strips och béarnaisesås samt grönsaker till det fina Family-priset av 55 pix per skalle. Bättre pris kan man inte få en middag för!

Lykta

Den hade gärna fått följa med hem, men fick stå kvar på hyllan på IKEA.

Innan vi lämnade stället  hittade vi bland annat fina lyktor. Jag hade så gärna köpt en med hem till ballen*, men jag tyckte inte att jag var värd en. Och förresten går det ju nästan aldrig att sitta på min balle – av olika skäl. I kväll skulle vi kunna sitta där, till exempel. Fast det ska vi inte. I kväll ska vi ut på matjakt och dito -leverans, för Anna åker hem till sitt i morgon och blir mamma på heltid. Min insats i det hela sker bakom ratten. För egen del ska jag sen försöka betala räkningar och kanske ringa min egen mamma.

Och nej. Jag mår inte särskilt bra. Jag mår uruselt. Det är en ständig kamp att hålla tillbaka tårarna av besvikelse, oro och vanlig, enkel ledsenhet. Men till tröst idag har jag laddat ner SR-appen och lyssnat på sommarpratande Antje Jackelén, eftersom jag inte hade möjlighet att lyssna igår. Ett riktigt bra program, som jag varmt rekommenderar!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Torsdag är det och när det här inlägget publiceras (det är tidsinställt som en del andra inlägg) är Tofflan och Clark Kent* på väg till bilverkstan. Kanske. Men hur den gångna, Tofflianska veckan ser ut vad gäller toppar (röda dagar) respektive dalar (döda dagar) kommer här:

Röda dagar


Döda dagar


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »