Flickan framför muren

Ett inlägg om en bok.

---

 

Oj oj oj! När Kristina Appelqvist hade släppt sina första böcker läste jag dem raskt, gav dem typ medelomdöme och lite mer, men tyckte att författaren har potential för högre betyg. Den potentialen har hon definitivt visat i sin senaste deckare med litteraturforskaren Helena Waller i centrum, Flickan framför muren. Tack Jerry, för den nionde julklappsboken!

Platsen är som sist Västgöta universitet, ett lärosäte som i mångt och mycket, framför allt vad gäller persongalleriet, har saker gemensamt med ett mig närstående universitet. Vid Västgöta universitet ska en tysk professor få titeln hedersdoktor. Men kvinnan ifråga är ganska omstridd. Samtidigt pågår en omorganisation vid universitetet, med planer på att slå ihop det med två smärre filialer. Dessutom får universitetets tillförordnade rektor hotfulla meddelanden om att han ska tas av daga, skrivna med tuschpenna på kartongbitar levererade till sin cykel. Till sist polisanmäler han hoten och får bevakning och i stället (?) mördas en kollega till Helena Waller. Denna kollega – och ett antal andra personer i boken – bär på synnerligen mörka hemligheter…

Den här boken smyger igång. Personer och skeenden presenteras, spänningen byggs upp i bästa Maria Lang-stil. Att mordet i boken har med politik och gamla DDR att göra blir snart uppenbart. Men det är inte förrän strax innan det avslöjas som jag listar ut vem som står bakom de hotfulla meddelandena. Mördarens identitet lyckas jag inte få fram. Det är bra. Så ska en deckare vara skriven för att tilltala mig! Boken är bitvis lite långsam, men allt hänger ihop. Att det blir utvikningar om Helena Wallers och hennes vänners privatliv stör inte, för de har med handlingen att göra. Inte heller stör det förstås att litteraturvetenskap står i centrum (huvudämnet i min examen) eller att författaren är kommunikatör (mitt yrke).

Toffelomdömet blir det högsta. Det här är Kristina Appelqvists bäst bok hittills.

 
Här kan du läsa vad jag har tyckt om Kristina Appelqvists tidigare böcker:

Den svarta löparen

Den som törstar

Liv i överflöd

De blå damerna

Minns mig som en ängel

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det magiska huset

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den som läser vad jag skriver om böcker här tror säkert att jag antingen ger alldeles för höga omdömen – eller faktiskt bara läser bra böcker. Därför skadar det ju inte om det kommer en… mindre bra bok emellanåt. Hur som helst tackar jag vännen Agneta, för James Herberts Det magiska huset följde med mig hem från henne i en papperskasse.

Mike och Midge bor i storstaden London, men drömmer om ett hus på landet. Och en dag träffar de rätt – huset Gramarye ligger dessutom nästan mitt i skogen. Det är ett märkligt hus med bland annat ett underligt, runt rum. Paret låter renovera huset och flyttar så småningom in. Det dröjer inte länge innan det börjar hända konstiga saker – allt ifrån fågeln med den brutna vingen och ekorren till fladdermössen på vinden och Midges tavla. Men vilka är egentligen synergisterna? En ”vanlig” religiös sekt, eller?

Jag ska erkänna det med en gång: jag valde den här boken efter omslaget. Jag tyckte att det såg lagom läskigt och skräckfyllt ut, med en märkligt gammalt hus och en skrikande kvinna. (Sen visade det sig att kvinnan i boken, Midge, var långt ifrån nån rädd liten tjej. Om det var nån som var harig så var det Mike, han som kallar Midge sin ”pussilurvunge”… Maj gadd!) Det lustiga var att författaren själv brukade designa sina omslag. Och författaren sägs, på ena skyddsomslagets flik, vara Englands svar på Stephen King. Nåja… där kan jag väl inte riktigt hålla med. Men James Herbert var bestsäljare och han gick bort så sent som förra året, inte ens 70 år fyllda.

Den här boken skulle ha kunnat vara en bra skräckroman. Potentialen finns. Men författaren klarar inte riktigt av att bygga upp den stämning som detta kräver. Slutet känns det mest som ett hafsverk.

Nja, Toffelomdömet blir väldigt lågt. Väldigt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bastuklubben [Paståkloppen]

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Seften svenne! Jarmo på sin tron i bastun.

För ovanlighetens skull tittade jag på en halvtimme komiskt TV-program i kväll, Bastuklubben. Eftersom jag själv är kvartsfinne tycker jag att det är lite roligt när man driver med det finska. Men frågan är om det var roligt, detta…

Huvudperson i Bastuklubben är Jarmo. En riktig finne. Inte nån svennemes. Han sitter i bastun och orerar om det finska vs. det svenska. Det senare är förstås alltid sämre. I den här andra delen av sex får vi tittare också möta riktiga finnar som Tiina Maatinen (som lagar mat, street food i form av road kill, på TV), Seija Sanningen (nyhetsankare) och Kirsti Bruudinen (reporter). Och så lille Jarmo, han som växer upp med sin marmor, det vill säga hon som är både hans mamma och hans mormor. En av de roligaste sketcherna är när lille Jarmo äter sten i gröten innan han ska till söndagsskolan. Och så sketchen om svenska pappor, där Jarmos kompis Timo visar att han helt har svikit de finska idealen.

Men, som sagt, är det här roligt? Nja, är mitt svar. Det hade kunnat vara roligt. När de medverkande inte ens får till en bra finsk brytning faller det hela. Det blir ett program av och med svennemesen Johan Peterson. Tyvärr. För potentialen finns. Och jag hoppas på bättring.

Toffelomdömet blir tills vidare medel. Och då är jag saaaaaaatana perkele snäll! Så håll seften.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hotell Nostalgi – ett restaurangbesök

Ett inlägg om en för tidig födelsedagsmiddag.

Mamma skulle bjudas på en för tidig födelsedagsmiddag i afton. Vi rollade iväg till Hotell Nostalgi-restaurangen som ligger i anslutning till motormuseet för att äta firre. Vi hade ganska höga förväntningar, men frågan är om restaurangen levde upp till dessa.

Inledningsvis valde vi att dela på en förrätt, Toast Skagen. Servispersonalen lovade att vi skulle få den delad. Fel! En tjej från köket kom utspringande med en hel rätt och placerade den framför mamma. När jag påtalade att vi skulle få den delad på två, tog hon tallriken och gick. En stund senare kom hon tillbaka med samma tallrik med Toast Skagen – samt två assietter. Vi fick alltså dela upp förrätten själva, med våra bestick som enda redskap. Minuspoäng! Pluspoäng dock för Stockholm-Motala-ölen jag tog till förrätten samt för räkorna som smakade ljuvligt!

Till huvudrätt valde vi halstrad röding. Maten serverades innan vi fått bestick och innan jag hade fått mitt vita vin. Vinet serverades alldeles för kallt. Portionerna var pyttesmå. Hade vi vetat det hade vi nog tagit var sin förrätt. Såsen skulle smaka pepparrot. Man kunde nästan ana det. Nästan. Detta påtalades för kocken. Minuspoäng!

Vi hade inte salt och peppar på vårt bord, så det fick jag knycka från ett annat bord. Vi hade en ljuslykta som aldrig tändes – till skillnad från lyktorna vid andra bord, även de tomma. Minuspoäng!

Mamma erbjöds en kudde bakom sin onda rygg. Pluspoäng!

En i servisen som serverade oss snorade och sniffade nåt förfärligt. Sånt tycker jag är äckligt. En i servispersonalen var sävlig, medan en annan var ruschig och sprang. Inte trevligt. Dessutom skällde en i servisen på en annan för att hon hade serverat gästerna fel. Pinsamt inför andra gäster. En i servisen, hon Springeling, sjöng av och till. Jag satt och undrade om vi hade hamnat på Wallmans salonger. Minuspoäng! 

Behållningen av måltiden var nog desserten! Vi valde passionsfruktpannacotta, nåt man hade lyckats stava rätt till i menyn, till skillnad från

chockladmousse.

Pannacottan var både söt och syrlig, en perfekt brytning även om det smaksatta och färgade florsockret gjorde rätten alltför syntetisk. Skippa detta!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Snyggaste inredningsdetaljen var taklamporna och det gigantiska gamla fotot över stan vid Vätterpromenaden där mamma och jag kunde hitta vår gamla skola.

Roligaste kommentaren kom från en bordsgranne, som hade fått en inkorrekt nota. På sjungande och underbar finlandssvenska undrade han:

Va? Har jag köpt hela restaurangen?

Notan var onekligen i högsta laget, även vår, som dock var korrekt.

Vårt sammanlagda omdöme är att maten var god men lite smaklös och portionerna små. Servisen… kan klart förbättras, men potentialen finns (tjejerna är måna om gästerna, men det blir lite fel ibland). Prisvärt? Nja, inte riktigt.

Toffelmammans och mitt totala betyg blir medel. Det var lite för många minuspoäng, trots ganska OK mat.

Livet är kort.

Read Full Post »