Tacksam i solen

Ett tacksamt och soligt inlägg.

---

 

Jag är så tacksam! Det finns inget annat ord som sammanfattar det jag känner just nu. Solen värmer så där lagom mycket och från och med måndag tillhör jag åter igen de arbetandes skara. Jag ska få göra rätt för mig. Jag ska få tillhöra ett gäng på en arbetsplats igen. Jag ska få lön (en bra sån, dessutom). Varje vardagsmorgon ska jag traska ut till bilen och åka till jobbet. Det jag känner inför allt detta är… så stort… Men ordet TACKSAMHET är nog det som sammanfattar känslorna bäst.

Samtidigt vet jag hur skört livet är och hur snabbt saker och ting kan förändras. Jag säger inte att varje stund av de senaste sju åren har varit svår – jag har fått många fina och goda erfarenheter också. Men det jag var med om i januari 2009 önskar jag ingen. Det har förändrat mig på många sätt. En bestående förändring är att jag aldrig tar nåt eller nån det minsta för givet/n längre. Ändå känner jag mig idag som att jag befinner mig i solen, fast ändå på rätt sida av säkerhetsnätet.

Tacksamhet och sol känner jag på rätt sida om säkerhetsnätet snart. (Nätet sitter på Fästmöns balle*.)

Torsdagskvällen blev lugn. Jag laddar för jobbstarten på måndag, naturligtvis, men nu har jag nog fixat det mesta som jag behöver få klart innan dess. Därför packade jag upp min present från yngsta bonusdottern och gladdes åt att det var ett glas med lock och sugrör matchande det Anna fick. Till våra glas fick vi också en stor behållare/tank där vi kan ha till exempel isvatten, saft eller kanske bål. En burk med lock är inte heller dumt att ha nu när det är balleväder** och en kanske sitter i solen med en pilsner. Men igår kväll, när det började blåsa lite senare, gjorde jag hett Tobleronekaffe och tog med mig ut på ballen. Till det mumsade jag på kakorna som sagda bonusdotter också bakat. Måste säga att jag är imponerad av kakbaket – kakorna var jättegoda! Och presenten till mig och Anna alldeles för dyr… Tacksamhet!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Jag är i alla fall fin och nyklippt i håret…

I natt sov jag lite bättre, men jag har svårt att komma till ro. Det är så mycket spännande som händer just nu och tankarna vill liksom aldrig sluta snurra. Det är mest bra tankar, dessutom. Det har varit lite brist på såna.

I morse sov jag ända till 7.30. Alarmet var ställt till åtta, för jag hade tid för klippning klockan tio. Kalufsen hade växt bra mycket sen sist och jag var tacksam att det gick att flytta den ursprungliga klipptiden närmare – från tisdag till fredag. Och nä. Nån skönhet är jag INTE, men M gör mig i alla fall fin i håret. Därför bjuckar jag på en selfie där jag faktiskt inte gör nån större grimas utan mest är mig själv. Mest… stel… (Det är skitsvårt att fota sig själv, ju!) Notera också att jag inte är iklädd tjockis-svart utan clown-rött. VAD HAR HÄNT???

Efter att ha pladdrat konstant med M gick jag för att ta bussen hem – bara för att se den passera mitt framför näsan. Då tog jag ett snabbt beslut att traska över Kungsgatan till Sandys för att ladda batterierna med en kaffe och nånting till idag. Det blev deras übergoda cappuccino och en ENORM bit morotskaka – enda sättet för mig att få i mig morötter som är så nyttiga… Givetvis laddade jag mobilbatteriet också i deras smarta laddstation. Önskar att fler kaféer och matställen tog efter detta!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Medan jag mätt och go’ väntade på bussen sammanfattade jag för mig själv hur mycket och var det byggs här i Uppsala. Det senaste året – eller egentligen åreN! – har jag varit ytterst sällan på stan. Inte är det kul att gå på stan om en inte har varken ärenden eller pengar?! Redan på vägen in till stan har det smällts upp flera nya hus. Jag undrar vilka som bor där, för är det hyreslägenheter är hyrorna säkert lika enorma som morotskakan fast i negativ bemärkelse; är det bostadsrätter är insatserna motsvarande höga. Vem har råd, liksom??? När en lever på a-kassa lär en sig att få pengarna att räcka till – UTAN att skaffa lån och plastkort. Sånt är en nämligen utestängd från när en inte har en lön. Nu har jag lärt mig leva på nästan ingenting. De månader jag fick 800 kronor över på ersättningen från a-kassan efter att alla räkningar var betalda var riktiga LYXMÅNADER. Notera att existensminimum, exklusive boendekostnad, var 4 675 kronor förra året för en ensamstående vuxen. En sån som jag hade aldrig heller fått en hyreslägenhet. Ingen hyresvärd, inte ens en kommunal som vi får nu från och med nästa månad (det har vi inte haft på en 20, 30 år, tror jag), vill ha hyresgäster utan inkomster.

Det här huset på Vaksalagatan har funnits i cirka tio år, men känns ändå ganska nytt.

Morotskakan var verkligen enorm så jag tog en annan buss än min vanliga hem bara för att få promenera en bit, cirka tio minuter. Magen blev väldigt förvånad och vet inte riktigt hur den ska förhålla sig. Jag har sagt till den att den får lugna sig och att det inte blir nåt mer att äta förrän senare i kväll. Då tänkte jag grilla lax och göra sås på rödlök, rom och crème fraiche.

Hemma i New Village noterade att nån gök från Halmstad har ringt två gånger på min fasta telefon. Eftersom namnet bakom numret tycks vara skyddat är det inget jag ringer upp. Det är så många företag som låtsas ha privatnummer som ringer. Dessutom är jag inte längre tvungen att svara på ALLA samtal eftersom de kan komma från presumtiva arbetsgivare. I stället sprättade jag ett brev med snigelposten från min nya arbetsgivare med en inbjudan till ett informationsmöte för nyanställda i slutet av maj. Jag nästan grät när jag läste det – av glädje. Och tacksamhet!  

Vidare blev jag mycket glad för det fina vykortet från Sister of Pain, du vet hon med skyddsänglarna. Det var ett perfekt kort att skicka till en bokmal som jag, men jag blev också så glad över de fina orden på kortets baksida. Tänk att det finns såna fina människor som en bara har träffat i cyberspace… Alla är uppenbarligen inte troll eller galna… Tacksamhet!

Detta bildspel kräver JavaScript.

I morse när jag vaknade var det första jag såg ett av hyllplanen med olästa böcker. Redan då kände jag en sån där ilning av sol i sinne och tacksamhet. Tänk så mycket spännande jag lär få vara med om framöver – såväl i fiktiva världar som i verkliga livet… TACK ALLA som inte har sett mig som en loser!

Mycket spännande väntar i såväl fiktiva världar som i det verkliga livet.

*balle = balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tillklippt!

Ett inlägg i vilket Tofflan berättar att hon har blivit klippt, men också klippt till – verbalt. Hon slåss INTE!

---

 

Nyklippt!

Bad hair day? Ja, det har jag haft varje dag i ett par veckor nu. Därför var det extra skönt – om än besvärligt – att ta sig genom rusningstrafiken i centrum till bästa M för en klippning. Blodtrycket åkte upp ett par snäpp när trafikköerna knappt rörde på sig, men jag kom fram med 20 minuter tillgodo. Uppsala centrum är inte gjort för bilkörning. Nehej, det är ju bra på sätt och vis för alla kommunpolitiker som jobbar och bor i centrum att slippa dålig luft. Samtidigt måste en ibland genom centrum för att nå bortom det. Ibland går det att åka på utsidan, som jag gör när jag i vanliga fall åker till och från jobbet. Men idag skulle jag ju stanna till i stan och vägrade köra utanför den. Med håret på ända och säkert högröd av ilska och frustration plingade jag på hos M. Så snart jag fick lägga huvudet i M:s kompetenta händer var all irritation som bortblåst. Ergo: är du förbannad, gå till min frissa! (Fast boka tid först.)

I morse när jag bilade till jobbet var det snorhalt. Uppsala centrum är inte gjort för bilkörning, som sagt, så jag åker utanför och runt. Bland alla j&%¤@ vägarbeten. Sen var jag när jag möttes av en trafikvakt med röd flagga. Jag fick åka en stor omväg och kom tre minuter försent till jobbet. Tisdagar är mötesdagar och vi har alltid vårt kl. 10.30. Före och efter jobbade jag stenhårt med vad jag nu håller på med. Ja, det handlar visst om miljöförstöring… Dock inte dålig luft utan vatten. Som pricken över i:et blev det mildgrader och regn på eftermiddagen.

Efter jobb och klippning besökte jag Tokerian. Köpte ett och annat ätbart där och även ett par små saker till mamma. Hemma i New Village registrerade jag mina inköp och skulle sätta mig med mina räkningar.

 

Då ringde… Telia!

 

Telia ringde!

Faktum är att det var riktigt bra av Telia att ringa. Äntligen tycktes polletten ha trillat ner efter alla mina skärmdumpar och all chatt med supporten där det gick en dag emellan fråga och svar. Telia ringde! Det funkar även nu för tiden. Jag pratade med en jättetrevlig kvinna som genast fattade mitt problem – och som dessutom lyckades få mig att byta abonnemang. OK, jag förlorar 2 GB surf, men jag har 4 GB kvar och dessutom har jag helt fria sms och samtalsminuter – för 50 spänn mindre i månaden än vad jag betalar idag! Ja, det stämmer. Och jag är inte bunden utan abonnemanget är löpande. Så jag klippte till. Du kanske tycker att en Jenny Lind Evert* inte är så mycket varje månad, men jag, som snart inte har nån inkomst, tycker att det är en hel del.

Jag och Telia är alltså kompisar igen. Men knäpp-appen då? Tekniker ska titta på eländet och jag lär ju inte bli fullt så beroende av den med mitt nya abonnemang – bara den visar rätt saldo för surfen.

Nu ska jag äta middag, det vill säga rosta två mackor och smocka i mig dem med ost. Strykbrädan, som jag ställde fram i morse i gästrummet, får fortsätta stå där som ett utropstecken. Jag tänker inte gosa med den utan efter maten blir det en stunds läsning och därefter ska jag dejta Camilla och Leffe i Veckans brott. (För övrigt får jag lust att klippa till SvT för att de nu har samma fula webbplats som ”alla andra”. TRÅÅÅKIGT!)

Vad gör DU i kväll då??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

*en Evert = en femtiolapp

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Och här sitter jag och städar..?

Ett morfarsinlägg.

---

 

Jag somnade gott i soffan. En gång, för mycket länge sen…

I morse var jag förstås skittrött eftersom jag skulle upp. Inte alls som i lördags morse när jag inte skulle upp och vaknade skittidigt. Varför är det så? Det lustiga var att jag i förra veckan läste om hur en massa människor gnällde på just detta och att de inte kunde sova på natten. En titt i kalendern visade att det var fullmåne. Inte vet jag om den påverkar folk, mig påverkade den inte i alla fall. Jag sover bra om nätterna nu, är trött på vardagsmorgnarna och vaknar tidigt på helgmorgnarna. Det bara är så. Men jag vet att en doktor faktiskt medgav att det där med fullmånen påverkar – en del. Inte mig, alltså.

Jag har ägnade mig åt sedvanliga sysslor vid datorn denna tidiga morgon när jag pinade mig upp medan det var mörkt. Men nu känns det bra, för nu är det gjort det jag skulle göra. Tekniken krånglade som vanligt, men jag är ju dess överkvinna. Ibland. Nu sitter jag här och väntar på att få lust att städa, för det är det som står på agendan här näst. Det var ett tag sen jag gick med dammvippan och snabeldraken. Tvätta borde jag också göra. Men när jag tittar ut genom fönstret är det ju så fint väder… Suck, nej, bara att bita ihop.

Morfar och jag på promenad i Metropolen.

Tanken flyger iväg… (Jag tillåter mig själv det en liten stund.) Idag minns jag min morfar, för det är 24 år sen han gick bort. Jag minns det väldigt tydligt, för jag hade rest ner till Metropolen Byhålan en fredagskväll och kom fram vid midnatt. Det var försent att gå upp till morfar och hälsa på så dags, så vi sov. Och blev väckta av en tidig telefonsignal på morgonen. Då var det också försent. När jag kom till morfar var han redan död. LAH, som hjälpte till så fint och bra så att morfar kunde vårdas hemma, hade gjort honom iordning. Jag hann inte säga ”hej då”. Men jag visste att han visste att jag var på väg!

Det ironiska i det hela var att det var jobbet som höll mig kvar i Uppsala. Jag hade fått rycka in, som vanligt och obetalt, och göra vissa av chefens arbetsuppgifter, för dåvarande chef var på väg att sluta… Hade jag kunnat ta tåget en dag tidigare skulle jag ha fått träffa morfar levande. Men så blev det inte. Dessutom var morfar så märkt av sjukdomen den sista tiden att mamma tyckte att det var lika bra att jag inte såg honom. I döden såg han så fridfull och lugn ut. Den bilden har jag kvar. Och tanken att det var skönt att han slapp plågas mer.

Den bild jag har av min morfar är att han var en fin man som arbetade hårt hela sitt liv. Han var nykter alkoholist. Enligt mamma lovade han en av sina systrar vid systerns dödsbädd att han skulle sluta dricka. Det löftet höll han. När jag föddes hade han tre jobb. (Jag undrar vad han skulle ha tänkt om han såg mig nu…) Trots det hade han alltid tid att leka med mig.

Nu är det ingen som leker med mig. Jag är vuxen och det är dags att sluta sitta vid datorn och tänka på gamla tider. Dammvippan ropar på mig inne i städskåpet. Min belöning blir en klippning framåt kvällen. Underbart!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En eftermiddag på Sivia torg: Frusen, illamående och snaggad

Ett hurvet inlägg.

---

 

Frusen om näbben.

Nä, i eftermiddags mådde jag inte alls bra. Jag tror att jag har jobbat för hårt med min redigering, för jag började må riktigt illa. Men jag åkte in till stan eftersom jag ju skulle möta Fästmön efter jobbet, gå på marknad och få håret klippt.

Det var riktigt kyligt och vi frös som två pingviner om näbbarna hyndor. Mitt illamående blev inte heller bättre av bussresan in till stan, åksjuk som jag är. Dessutom blev jag yrslig och trodde allvarligt att jag skulle falla ihop. Fast sånt gör ju inte jag. Och Anna kom rådigt på att jag kanske inte hade ätit så mycket. Nej just det.

Anna frös också.

Vi fick helt enkelt gå och fika. På Sivia torg. Ja, torg som torg. Vi skulle ju vara på Vaksala torg, men det var till Sivia torg vi sökte oss hela eftermiddagen. Det blev premiärbesök på Café Dwell där vi tog var sin kaffe och liten <== sant!) nötkaka. Mycket gott och mycket bra pris!

Värmda och stärkta av kaffe och kaka traskade vi tillbaka till marknaden. Det bästa var doften av brända mandlar, det sämsta lukten av rök. Varför måste en del bara röka i folksamlingar? Mitt illamående blev inte precis bättre av stanken.

Det roligaste var att glo på folk. Vi är ju inte precis stadda vid kassa nån av oss, men att glo är gratis – på såväl folk som fä. En del smärre fynd gjorde vi emellertid på marknaden. Det blev lite marknadsgodis i form av nougatkarameller och remmar. Och så köpte vi strumpor – åtta par var à 50 spänn skallen. Nu har jag strumpor ett långt tag framöver!

Mina åtta par strumpor.

 

Nysnaggad.

Därpå vände vi åter mot Sivia torg. Jag skulle ju faktiskt träffa M och trimmern. Det var underbart skönt att bli snaggad och faktum är att det gjorde susen mot såväl illamående som yrsel också!

Det här är den bästa och mest lättskötta frisyr jag nånsin har haft. Jag behöver bara tvätta håret ett par gånger i veckan – övriga dar sköljer jag igenom det i duschen eller bara drar fuktiga händer genom det. När det är nytvättat har jag lite klegg i det – ungefär en enkronestor klick av nåt genomskinligt. Svårare än så är det inte!

Men inte var vi redo att lämna Sivia torg efter klippningen! Vi slank in på ”Luckan” och åt var sin pizza. Nu är mina hushållspengar – ja, nästan alla mina pengar – snart slut. Vilken tur att jag får hela 9 900 kronor  av a-kassan om typ tre veckor. Tjolahopp, liksom! Vad ska jag göra med alla dem???

Bussen hem gjorde mig illamående igen. Jag har nog fått ebola. Minst. Det är tur att vi inte är några partytjejer utan höll oss till vatten (Anna) respektive mjölk (jag). I kväll blir det Dicte, veckans nya höjdpunkt på TV4. Marknadsgodiset får ligga kvar i påsen för min del. Urrrrppppp….

Vi är varken ballerinor eller partytjejer. Tur att det finns handböcker för sånt ifall vi ändrar oss.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vi ses snart igen, Linn!

Ett hej-då-vi-ses-snart-igen-inlägg.

---

 

Min belöning för utförd städning och lite annat blev en klippning. Det var så skönt att få nacken rakad. Jag tror håret hade växt nästan två centimeter sen förra klippningen.

Jag blev upplockad av Fästmön, Frida och Elias och vid Lucullus, Uppsalas första pizzeria, mötte Jerry och Linn upp. Bara Johan saknades, tyvärr, men annars blev det en riktig familjemiddag. Som vanligt skulle två av oss fota hela tiden, även om en del försökte lägga band på sig. Men det kändes lite sorgligt för det är antagligen sista gången jag ser äldsta bonusdottern Linn på ett tag. Jag vet att vi ses snart igen, fast det kniper ändå en hel del i ett Toffelhjärta, det medges.

Vi åt tillsammans i kväll och mamma Anna hade ordnat en fin present. Jag hade Elias till bordet och han är väl sisådär road av restaurangbesök.

Efteråt strosade Förortsgänget till sin buss vid Centralen och jag korsade torget och gick ner för en trappa till min. Jag hade nästan nått porten när regnet kom.

Nu börjar livet på riktigt för Linn. Jag önskar förstås lycka till med såväl just livet som studierna. Och så ses vi snart igen.

Tack Anna ❤ för att du bjöd mig!

Här är några bilder ur familjealbumet:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det regnar på fönstren på baksidan

Ett inlägg om läget just nu.

---

 

Dagarna tickar ner rätt fort…

Idag vaknade jag sent, det vill säga hela 25 minuter över sju. Jag hade lite svårt att somna och komma till ro igår kväll. Dels såg jag på första delen av Undeniable (jag började titta vid 22.40), dels har en klump av oro slagit rot igen i magen. Det går inte att komma undan den klumpen. Eftersom jag hade jobbat sju, nästan åtta månader trodde jag att jag skulle få nya a-kassedagar. Jag trodde att man bara behövde jobba sex månader för detta. Det var uppenbarligen fel. Och dagarna tickar ner eftersom jag ju använde en del av dem förra hösten. De tickar ner rätt fort, dessutom.

Jag borde vara lugn och ha is i magen, för jag har sökt över 100 jobb sen den 1 juli och nåt av dem borde ge resultat. Jag borde kunna få vila en stund i den förhoppningen. Men det kan jag inte. I stället driver jag på mig själv med mitt poängsystem och söker nya jobb varje dag. Idag hittade jag tre riktigt intressanta lediga tjänster. Fast jag ligger ett poäng minus från fredagen, så jag får jaga lite till.

Det regnar hos mig idag. Det regnar på mina fönster på baksidan. På framsidan är fönstren inte prickiga av regndroppar alls. På min att-göra lista står sen länge

Putsa fönster!

Men i sommar har det inte varit nån idé eftersom solen har legat på (man ska inte putsa fönster i solljus, då blir de flammiga!) och nu regnar det varje dag. Jag får se om det är nåt jag kan ta tag i den kommande veckan.

Det regnar på fönstren på baksidan.

Det är många andra saker jag ska ta tag i med start nästa vecka – om inget oförutsett händer. Fönsterputsning är en sak. Men sen behöver jag sköta om mig själv lite. Jag har fortfarande inte skaffat simkortet, till exempel. Det beror på att det billigaste går på 495 spänn och kan bara utnyttjas på vardagar fram till klockan 14.30. Eftersom jag har flera jobb på gång som innebär pendling skulle det kunna innebära att jag kastar pengarna i sjön om jag plötsligt ska börja jobba och pendla. Jag behöver också kontakta tandläkaren. Jag fick en kallelse till undersökning i början av maj, men den fick jag avboka – eftersom jag jobbpendlade. Jag tycker nämligen inte att det är OK att vara borta från jobbet minst en halv dag bara för ett tandläkarbesök som omfattar undersökning och röntgen. Det var så det hade blivit.

Och så är det det här med boken. Den gnaver och skaver. Så nu har jag bestämt mig för att ta nya tag från och med nästa vecka – om det nu inte plötsligt blir så att jag får ett jobb som börjar omgående. Förlaget är intresserat, men vill

[…] se mer.

Förlaget har fått 30 sidor. Jag har skrivit åtskilligt mer sen dess, kanske en tredjedel av hela boken. Det saknas två tredjedelar. Sen kan jag fade away. Alternativt planera del två och del tre. För nu tänker jag mig en trilogi bestående av en självbiografisk del, en absurd roman och en bok om coachning. Visst låter väl det som en lysande idé? KONSTIG framför allt…

Det vore en perfekt dag idag att städa min dammiga lya. Men se idag har jag andra planer, så det får anstå till i morgon eller torsdag! Jag ska simma hasa över till Tokerian när det har slutat regna lite och köpa fisk till middag. Sen åker jag in till stan och går till banken och sätter in mina mynt. Och så ska jag träffa Pe. Jag tror att vi sågs sist förra hösten. Pe har ringt flera gånger, men då har jag jobbat  eller varit upptagen med annat. Jag har sms:at ett par gånger. Jag är skitdålig på att hålla kontakt med människor jag gillar. Det måste jag jobba med så att jag blir bättre!

I morgon har jag tid för klippning. Det har jag lagt undan pengar till. Jag känner mig mycket långhårig, så det ska bli skönt. Därefter blir det familjemiddag med fokus på äldsta bonusdottern som flyttar i helgen – ända till Umeå…

Vad händer hos dig??? Vad gör du om dagarna och kvällarna? Skriv gärna några rader så jag får lite input. Jag behöver det! Tack!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.

---

Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!

Den som läser min blogg då och då vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)

Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Möten, möten, möten, en ost, en mage, men ingen kram

Ett inlägg om det som står i rubriken.

Egentligen skulle jag inte behöva skriva nåt inlägg här, för det jag ska skriva om står i rubriken. Och mellan orden skulle du ju kunna gissa, om du till äventyrs råkar läsa här.

Men… min dag har i princip bestått av möten – såväl inbokade som avbokade. Däremellan lite handpåläggningar och annat jobb. Det går framåt. Jag känner mig säkrare i min roll. Typat, det är ju snart dags att lämna byggnaden… Möten är inte av ondo – om de är bra. Idag har det varit bra möten. Korta och intensiva.

Nån KRAM har jag emellertid inte fått idag, trots att det gapas om att det är Kramens dag idag. Fast ärligt talat är det mest Fästmön jag vill kramas med. Och kanske Leila Lindholm och Malena Ernman <= retas med Anna!

Till tröst för utebliven kram stannade jag på Tokerian innan jag landade hemma för att unna mig nåt. Där inhandlade jag diverse trista varor, men också den andra osten för presentkort nummer två från Boxholmsost. Jag vann ju 150 kronor presentkort på ost hos Klara för ett tag sen.

Ost nummer två för presentkorten från Boxholmsost som jag vann blev Borgmästarost.

När jag har inhandlat och avsmakat min tredje Boxholmsost ska jag skriva och berätta vad jag tyckte om ostarna, jag lovar, eftersom vissa läsare har efterfrågat det! I samband med detta ska jag också tala om det korrekta uttalet av Boxholmsost – för det tycks ju de flesta ha problem med. Lika stora problem som ståkkholmarna när de ska säga Östgötagatan. Då säger det just

Ustjööötagatan.

I själva verket borde gatan uttalas

Öööchöttagatan.

Typ. Sug på den, så länge!..

På Tokerian var det tokigare än nånsin. Det vill säga totalt kaos. De flyttar runt på ALLTING i affären. Som kund hittar man INGENTING. Som personal skulle jag få SOLSTING eller nånting ditåt under dessa veckor som flyttandet pågår. Idag noterade jag i alla fall att de fått hade fått upp en skylt där man bad om ursäkt för oredan (som ju har pågått nån vecka, minst). En sån skylt fanns inte häromdan när jag var där och handlade försökte handla.

Roligare kan man alltså ha det just nu än att handla på Tokerian. Man kan till exempel roa sig med att köpa och läsa Allers nummer 5/2014 som kommer ut på torsdag (för den som inte prenumererar och redan har fått tidningen). Där kan man nämligen få se en snygg bild på Tofflan (före klippningen) samt läsa om hennes mage. Lite roligt nog handlar artikeln om det minsta problemet som har varit/är med hennes mage. Men ändå.

Tofflan i Allers nummer 5 2014.

Och nej. Bilden i Allers är inte en selfie, den är tagen av en proffsfotograf. Artikeln är skriven av en frilansare som inte riktigt fick till det, tycker jag, som inte känner igen mig i den skrivna bilden av mig själv. Men jag har fått fakta- och citatgranska.

Dags att äta kvällsmat – rostade mackor med Boxholms Chiliost. Det bränner gott i maggen!

Livet är kort. Ibland är det gott också.

Read Full Post »

Ett äpple på bananfatet

Ett inlägg om en ny vecka.

Måndag och en ny vecka ligger framför såväl mig som dig. För min del känns den lite spännande – och DET beror inte bara på att det är Halloween på torsdag. I morgon, tisdag, bär det av för en intervju i härliga Gamla Stan. Jag hoppas att vindarna blåser mig åt rätt håll! Naturligtvis tar jag tåget – jag vill INTE köra bil i Stockholm. Dessvärre läser jag ju så gott som varje dag om tåg som står stilla av olika anledningar. Man undrar när pendeln ska funka som den ska… Det kanske inte alltid räcker med tillskott i form av pengar. Det kanske behövs… andra tillskott – och framför allt, förändringar..?

Som vanligt när jag ska på intervju är jag halvt hysterisk för att jag inte har nåt att sätta på mig – tycker jag. Det har jag naturligtvis. Men det gäller att hitta nåt i garderoben som både är snyggt och propert och dessutom nånting jag känner mig bekväm i. Allt som oftast känner jag mig lite som det här äpplet – på mitt bananfat: jag passar inte in, jag är fel.

Jag känner mig som ett äpple på ett bananfat. (Och ja, silverfatet behöver putsas!)

Dagen jag har vaknat till är mörk och dyster. Det blåser, inte orkan, men ganska rejält. Igår kväll började det regna. Det smattrade hårt mot fönstren och ena stupröret på baksidan skallrade mot väggen av vattenmassorna inuti. Tro nu inte att jag försöker slippa undan min promenad idag – det gör jag inte! Idag ska jag ut och marschera, baske mig! Jag känner av ryggen och det är ett tecken på att jag har suttit stilla för mycket.

När vi ändå är inne på krämpor har jag haft känning i halsen i flera dar samt en annan åkomma, som kan ha att göra med tumörerna som opererades bort i december förra året. Halsen gör jag inget åt, den andra åkomman försöker jag behandla med förnuftet. Fast frågan är om det räcker. Jag kanske måste kontakta husläkaren för att lämna lite prover och kanske få en antibiotikakur. Det senare är inget som min mage estimerar, kan jag meddela, så det är ett av skälen till att jag avvaktar. Sen kostar ju läkarbesök och mediciner en hel del också… Samtidigt, på onsdag har jag tid för klippning. Ska jag välja bort det och välja doktor och tabletter i stället? Det tål att tänkas på. Eftersom jag har ytterligare en intervju nästa vecka behöver jag se hyfsad ut i håret. Inte som Solkungen… Håret växer som ogräs – och det tror jag beror på att tumörerna är borta. Dessa djävlar slukade antagligen det mesta av de bra sakerna i mitt blod.

Tofflan och Solkungen har samma ”frisyr”!

Fästmön är ledig tre dar den här veckan och Prinskorven är ledig hela veckan – det är ju höstlov här. Men i morgon får jag låna med mig Elias mamma till Stockholm. Efter intervjun ska vi ta en lunch och sen gå och titta lite i affärer. Det senare är gratis.

På tal om att titta läste jag i Svenska Dagbladet om förskolelärare som larmar om att barnen blir deprimerade för att föräldrarna bara fipplar med sina mobiler. Vi brukar nästan skratta åt ett par föräldrar som vi ser ute med sina barn. Föräldrarna bryr sig inte ett dugg om ungarna utan håller på med mobilerna hela tiden. Det ser faktiskt ganska knäppt ut. Extra knäppt känns det för att just dessa föräldrar har jobbat eller jobbar själva i förskolan. Jag tycker visst att man kan ha mobilen med sig när man är ute och leker med sitt barn, men det är barnet som ska vara i fokus, inte mobilen.

Nu ska jag rota runt efter frukost innan jag fortsätter med mina morgonbestyr. Tre spännande jobb är sökta och det är jag nöjd med. Under dan ska jag göra lite mer research inför morgondagens intervju.

Gör DU några efterforskningar för nånting just nu? Jag bara undrar – jag är ju nyfiken, som du vet.

Livet är kort.

Read Full Post »

Muller och sånt

Lördagsmorgon. Sovmorgon. Vad händer? Nej, fel. Ingen unge som gastar, vilket får mig att befästa åsikten

Turkosa fönsterlampor är bäst när de är släckta. (Underförstått: Då är ingen hemma.)

Nej, jag vaknade så bra ändå vid sjutiden. Vanemänniska… Och ändå slocknade jag i sängen med Taggart på TV:n (jag vet, 7:ans länk är typ ett år gammal, men TV-serien Taggart går fortfarande!) runt halv ett, först.

Det är magen som mullrar. Den är inte helt lycklig över gårdagen och torsdagskvällens lilla överdosering av C-vitamin. Inte blev den gladare över att jag tröstade den med kycklingburgare och pommes från Mac Jack, en skål popcorn och en enorm bit White Lady-tårta (inget får ju förfaras). Jag fattar inte, men jag fick laga min byxa igår. Min Nike-hemma-mys-byxa. Den hade spruckit i grenen… Är jag tjock eller är jag… enorm snart???

Låg kvar i sängen och lyssnade till olåten från mitt inre, medan jag försökte leka lördagsmorgonsmys med min bok på gång. Det var boken jag fick i den numera vida berömda julkorgen.

Boken från den berömda julkorgen.

Idag bär det av till Himlen. Jag har packat min rygga och lite annat som ska med. Men först är det lite att fixa med här hemma. Det enda nyttiga  jag har gjort denna morgon är att bädda och samla ihop ett antal soppåsar som ska förpassas ut till respektive kärl i soprummet. Men det är nästan fem grader kallt och jag drar mig för att kliva utanför dörren. Jag är ännu inte tvättad och klädd, går omkring i slafskläder. Ska strax fixa fram frukost och först därefter ska utsidan få sin putsning.

Mamma telefonerade jag med igår kväll, för jag känner att jag behöver komma iväg lite tidigare idag. Elias har fortfarande feber och börjar bli förkyld, så han är kvar hos sin pappa, men ska hämtas hem idag. Fästmön behöver handla mat också. Taxi Tofflan Clark Kent* skulle behöva tvätta sig, men det får anstå. Det är för kallt, helt enkelt.

Så här snygg kan han vara, Clark, när han är ren och fin.

Den här veckan har jag fått tre nej på jobb jag har sökt. Ibland får jag en känsla av att vissa rekryteringar är uppgjorda i förväg. Jag funderar till exempel över alla jobb (ett tjugotal?) jag har sökt inom Vård & Bildning vid Uppsala kommun. Där borde min erfarenhet från  en liknande verksamhet fast en annan offentlig organisation väga mycket tungt. Men den är tydligen ingenting värd. En enda gång har jag kommit på intervju och då var det så uppenbart att den lilla personalmänniskan enbart hade stirrat på min examen med litteraturvetenskap som huvudämne eftersom det var ett vikariat som informatör på Stadsbiblioteket.

Nej, idag mullrar visst hela jag. Men det kanske inte är så konstigt när en planerare av rang inte kan planera sitt liv längre än till tisdag kväll. På måndag tar jag en kort sovmorgon, för då har jag semester. Efter lunch ska jag åka till ett förhoppningsvis givande möte. På tisdag har jag en klippning inbokad klockan 17. Sen är mitt liv slut, liksom. För jag tänker inte gå till Arbetsförmedlingen på onsdag och förnedra mig igen. Eller?

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »