Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kritiker’

Ett datoriskt inlägg.


 

Nä, jag är fortfarande inte hemma. Men jag är nyfiken. Alltid. I våras fick jag signaler om att Microsoft skulle släppa Windows 10 till hösten. Det är visst höst nu och Windows 10 är på väg ut till användare.  Den som har Windows 7 eller 8 får gratis uppgradering.

Windows 10 logga

Har DU installerat den???


Jag tillhör dem
som inte har uppgraderat min 7:a till 8:an på datorn. Skälet är att jag har hört så många klagomål från olika håll, inte för att jag är feg. Försiktig, skulle jag snarare kalla det. För tillfället har jag bara tillgång till en fungerande dator och den måste jag kunna göra ”allt” med – även sånt jag är tvungen att göra. På önskelistan står ytterligare en dator, så att jag kan ha en att i princip surfa med och en att skriva på. Men idag är alltså ett system som är opålitigt eller krångligt nåt som inte skulle funka för mig.

Häromdan läste jag om mottagandet av Windows 10. Vad jag förstår är det mer likt Windows 7 än Windows 8 och Microsoft har återtagit vissa funktioner. Det kritikerna främst basunerar ut nu är Microsoft massinsamlar information och personliga data från oss användare. Som om det vore nåt nytt… Jag tycker att det är läskigt att man ens kan samla in en massa fakta om mig, via min personliga dator, men  samtidigt har jag ärligt talat inget att dölja – mer än det som står i mitt manus på gång och min hemliga blogg, förstås… Sen länge har jag noterat att till exempel Bokus har ganska stor koll på hur jag surfar och vilka böcker jag kikar på. Det känns ganska obehagligt att veta att Bokus – av alla företag! – uppenbarligen utnyttjar möjligheten att snoka.

Nu vill jag förstås veta om DU har installerat Windows 10 och vad du som har gjort det tycker om det! Eller kanske tänker du vänta??? Använder du ett annat operativsystem!!! Skriv några rader i en kommentar och berätta vad du tycker om 10:an – eller det system du använder! Jag läser och svarar så snart jag har sparkat igång datorn hemma. (Jag hoppas för övrigt att du verkligen INTE använder gamla system som Vista eller XP, för dessa utsätter inte bara din dator för hot utan även min!!!)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett kontrasterande inlägg.


 

Varuvagn

Till och med den som är fattig kanske kan fylla en varuvagn i Stockholm i höst.

I höst öppnar Nordens första mataffär för fattiga i Stockholm. Det är Stadsmissionen som tillsammans med en affärskedja startar en affär där matvaror som har passerat eller är nära utgångsdatum ska att säljas till reducerade priser.

Stadsmissionen har länge fått förfrågningar om de kan ta emot matvaror, men har hittills fått säga nej eftersom de inte har några kylar. Men i höst öppnar den sociala supermarketen där människor, som har rätt till eller lever på eller under gränsen för ekonomiskt bistånd, kan handla för 30 procent av ordinarie pris. Övriga får köpa varor som frukt och grönt, bröd, mejerivaror, fryst kött med mera till fullt pris. Var nånstans butiken öppnar är inte klart än, men det kan bli i Rågsved. Butiken drivs som ett pilotprojekt med Stockholms stadsmission vid spakarna.

Det här är ett lovvärt projekt ur flera aspekter, tycker jag. Dels kommer mat, som fortfarande är tjänlig, till användning i stället för att kastas, dels får fattiga människor en större chans att kunna köpa mat. Även fattiga måste äta, nämligen. Kritiker hävdar att detta är att bjuda med armbågen. Må dä. Jag har inga problem med att köpa kalkonfilé till mellan 30 och 50 procents rabatt från Tokerian tack vare kort datum på förpackningen. Nä, bättre att maten kommer till nytta, tycker jag.

Snöig kungshög i Gamla Uppsala

Det som göms i snö…

Som kontrast till detta gräver vi i Uppsala guld. Det vill säga arkeologer har grävt fram ett guldsmycke från 600-talet i Gamla Uppsala. Fyndet är ovanligt och det har hållits hemligt sen det hittades för ungefär en månad sen. Nu är utgräv-ningarna i Gamlis avslutade och utgrävningsplatsen täcks över.

Det är ett litet kvinnosmycke arkeologerna har hittat. Smycket är i guld och slipat glas eller granater. Ljuset bryts vackert genom glaset eller granaten. Det är ett smycke av hög kvalitet och tros därför ha tillhört en kvinna av hög aristokratisk börd. Dessutom är det i bättre skick än det som hittats tidigare i Kungshögarna. Nu ska smycket rengöras och konserveras, men i höst hoppas i alla fall jag på att få se smycket på Gamla Uppsala museum.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Dieter genom åren: Sprit, flygvärdinnor och rysk rymddiet…

Ett inlägg om dieter.


 

Den här texten är skriven lite med glimten i Toffelögat. Har du svårt att förstå ironi, kan jag förklara att jag i huvudsak driver med mig själv, inte med andra människor. Förstår du ändå inte, strunta i att läsa nedanstående.


Ja, jag är tjock. Ja, jag kan banta. Nej, jag vill inte följa nån diet.
Men genom åren har jag på avstånd följt olika dieter, den ena mer osannolik än den andra. Svenska Dagbladet har samlat några av dessa dieter i text och bild. Jag kollade förstås in för att se om nån diet skulle kunna passa mig.


1. Drinking Man’s Diet

Det här är i princip en ren kött- och alkoholdiet. I korta drag går den ut på att minska kolhydratintaget och öka intaget av kött och alkohol. Groggar och martinis till middag? Nej tack!

En groggy kopp.

Jag skulle bli groggy av Drinking Man’s Diet.


2. Flygvärdinnedieten

Dieten går ut på att snabbt gå ner i vikt. Främst äter man frukt och grönt, nån bit grillat kött och kanske kokta ägg. Man undviker potatis- och spannmålsprodukter och kryddar bara maten med salt och peppar. Kaloriintaget är extremt lågt. Ner i vikt går man snabbt. Sen går man upp igen, för ingen pallar nog att äta så här lite i längden, allra minst om man ska jobba som flygvärdinna…


3. Rikshospitaldieten

Dieten är snabb och hård, men har inget att göra med nåt rikshospital nånstans. Inga kolhydrater, bara salt och peppar som kryddor och kaffe till varje måltid. Blir du hungrig – drick vatten! Kött till lunch och middag. Nä, inget för mig, inte.


4. Grapefruktdieten

Uff! Är det nåt jag ogillar så är det grapefrukt. Beskt och eländigt. Går fetbort direkt. Grapefrukt är alltså huvudingrediensen i den här dieten, men du får också äta lite grönsaker med vinägrett, ägg och kyckling samt nån skiva bröd.


5. Banan/ananasdieten

Två dagar äter man bananer eller ananas och dricker kaffe. Väldigt enformigt och näringsfattigt, alltså. Alltså, ett kilo bananer om dan… Nää, det skulle jag nog inte få ner.

friterade bananer o glass

Bananer är goda – om de är friterade och serveras med glass och sirap, helst.


6. Ryska rymddieten

Namnet till trots har dieten inget med vare sig Ryssland eller rymden att göra. Sju dagars diet på kaffe, ägg, tomat, rött kött och grönsallad ska ge en viktminskning på åtta kilo. Det är möjligt att du hinner uppleva det – innan du dör av leda…


7. GI

För några år sen var GI riktigt hett! GI står för glykemiskt index. Kortfattat går dieten ut på att byta ut snabba kolhydrater mot långsamma. Fullkorn, bönor och protein gäller, men inte fett eller socker. Dieten är långsiktig och känns inte så extrem. På en dagsmeny står omelett, kycklingfilé med bulgur (urk!) och tonfiskröra med grönsaker. Men vadå… Inget fett eller socker..?


8. LCHF

Minimerat intag av kolhydrater och maximerat intag av fett. Fettet gör att hungern minskar. Helst ska du bara äta grönsaker som växer ovan jord. Inga lightprodukter. Kritikerna hävdar att denna fettrika kost bäddar för hjärt-kärlsjukdomar. På positiva sidan innebär det minskade kolhydratintaget bra blodsockervärden, vilket ju är toppen för diabetiker. Feta såser – yummy! Men mycket kött – sorry! Funkar inte för min del.

hjärtpotatis

Är potatis bra för hjärtat, då?


9. 5:2

Under fem dar i veckan äter du vad du vill inom den hälsosamma ramen, två dar i veckan fastar du, i princip. På fastedagarna är kaloriintaget mycket lågt, 600 för män, 500 för kvinnor.


10. Atkins

Det viktiga i den här dieten är minskat intag av kolhydrater i kombination med motion. Motion! Nä fy te rackarns! Dieten påminner om LCHF, men till skillnad från den senare får man äta lightprodukter och mer kolhydrater, fast mindre mättat fett. Transfetter ska man passa sig för. Jag passar nog den här dieten också av förklarliga – och RÖRLIGA – skäl…


Om DU skulle följa nån diet… Skulle DU välja nån av de ovanstående och i så fall varför???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Jag skulle vara din hundNån tipsade mig här på bloggen en gång om Anneli Jordahls lilla bok med den långa titeln Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). I slutet av februari fyndade jag boken för tio kronor på Myrorna inne i stan. Nu har jag läst den sorgliga historien.

Boken är baserad delvis på existerande brev, men uppdiktad av författaren och fiktiv. Ändå går det inte att låta bli att tänka att den kanske var precis så här, kärlekshistorian mellan Ellen Key och godsägaren Urban von Feilitzen. Boken börjar medan Ellen är lärarinna i Stockholm och Urban bor med sin fru och fyra barn på ett gods utanför Linköping. Urban blev kritiker och essäist och kallade sig då Robinson. I den här romanen blir den 15 år yngre Ellen hans platoniska kärlek, men också hans mentor.

Det är en sorglig histora. Ellen är den eviga fröken, medan Urban är fången i ett kärlekslöst äktenskap. Skilsmässa var naturligtvis inte att tänka på under den här tiden. Ellens kärlek är stark och kvävande. Han är inte fri, han vill, men kan inte vara med Ellen. Hoppets låga tänds många gånger – och släcks bryskt.

De träffades inte så ofta, men de skrev alltså brev till varandra. Enligt efterskriften är boken inspirerad av brevväxlingen, men Ellen Key brände sina brev till Urban von Feilitzen och bara ett fåtal finns bevarade på Kungliga Biblioteket. Av Urban von Feilitzens brev till Ellen Key finns 76 bevarade.

Toffelomdömet blir högt. Berättelsen är så trovärdig, även slutet på Strand. Storstadskvinnor kan fortfarande ansöka om att få bo på Strand ett par veckor om sommaren. Kanske ansöker jag till nästa sommar…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om kritik, grundlagsskydd och hur man kan använda kritik konstruktivt.


Kritik som handlar om jobbet
förekommer nog på alla arbetsplatser. Man pratar i fikarummet, man pratar med sina förtrogna, man pratar med sin chef. Och ibland lyftar man sin kritik högre eller kanske till media. Vårdförbundet har en intressant artikel om detta i sin webbtidning Vårdfokus. Det intressanta med artikeln är kanske mest det faktum att arbetsgivaren rekommenderas att använda kritiken i stället för att bryta mot grundlagen genom att efterfråga källa…

En rädd rånar-Toffla

Munkavle på?

En medarbetare som arbetar inom offentlig sektor har rätt att framföra kritik. Men trots att vi i Sverige har meddelarfrihet och meddelarskydd inskrivet i våra grundlagar försöker chefer ofta både jaga rätt på källan – om den är anonym – och lägga munkavle på de anställde. Sophie Thörne är arbetsrättschef på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I artikeln menar hon att detta beteende kanske beror på okunskap. En chef kanske inte har onda avsikter, utan kanske är pressad och stressad av att det är oroligt på jobbet samtidigt som media trycker på utifrån.

Men det intressanta i den här artikeln är Sophie Thörne rekommenderar cheferna att vända lite på steken. Att fånga kritiken i stället för att ifrågasätta den. Hon säger bland annat:

[…] En chef får inte utöva påtryckningar på den som har framfört kritik, men kan kalla till samtal för att få veta mer. Det kan ses som en del av ett kvalitetssäkringsarbete. […]

Kanske finns det anställda som skulle bli lite smått oroliga om de hade framfört kritik och min chef ville träffas och prata om det. Men har man gått ut offentligt med kritiken är man ju, så att säga, redan avslöjad. Och det samtal chefen kallar till måste ha ett tydligt syfte så att det inte upplevs som ett hot eller ett straff.

Vad händer med chefer som kritiserar kritikerna bland de anställda då? Tja, även om det är förbjudet…

[…] Brott mot efterforskningsförbudet och mot repressalieförbudet, som är en förstärkning av meddelarfriheten, är straffsanktionerat. […]

…händer det inte särskilt mycket, enligt Sophie Thörne:

[…] Att ingripa mot anställda för att de har använt sig av meddelarfriheten kan leda till åtal. Men jag kan inte komma på att något fall har lett till fällande dom […]

Min personliga uppfattning är att kritik helst bör framföras internt i organisationen, inte i media. För att ta ett fiktivt exempel: Om jag upplever att arbetet på min avdelning inte fungerar optimalt och att avdelningen ofta får kritik från andra avdelningar kring allt från närvaro och bemötande till utförda arbetsuppgifter är det ju smart om jag först försöker prata med mina berörda kollegor. Om det inte gör nån skillnad eller om det av nån anledning inte går, vänder jag mig till chefen. Sätts ingen process igång från det hållet går jag till chefens chef. Kanske. Är det ett större problem än i mitt exempel ovan, det vill säga om människor far illa eller riskerar att skadas eller dö, går jag utanför organisationen. Media kanske inte är mitt första val då heller.

Men är det ett problem som borde kunna lösas internt bör det också lösas där. Och finns det ingen vilja att lösa problemet inom varken avdelningen eller via chefen, då skulle jag söka mig därifrån. För hur skulle jag kunna göra ett bra jobb på en arbetsplats där jag upplever att arbetssättet inte fungerar?

Vad tycker du om kritik på arbetsplatsen??? Vågar du kritisera öppet? Finns det något läge där du skulle gå till media eller någon instans utanför organisationen?Skriv gärna några rader i en kommentar, jag är nyfiken!


Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om insikter och utsikter.


Med två nej i ryggen
trippade jag iväg på dagens promenad. Men inte en enda tår föll synlig nerför mina kinder!

Fallfrukt äpplen

Bara äpplen föll.


Jag såg en man klättra in
i en lägenhet genom ett fönster. Men nej, inget inbrott pågick, endast fönsterbyte.

Jag såg en kvinna helt i grått – till och med påsen hon bar var grå. Jag lyfte blicken och tackade för att jag har förmågan att se färg!

Rött träd

Tacksam att jag kan se färg.


Jag passerade två unga kvinnor
som samtalade om stillhet. Jag insåg att jag inte är ung längre.

Gula o orange rosor

Inte längre ung…


På väg att blomma ut.
Om jag nånsin har blommat…

 Rosaröd blomma

På väg att blomma ut.


Kom på mig
med att fundera över Det Ofödda Barnet. Tanken svepte också över de giftiga orden. Omdömen som gör sinnet svart.

Svarta bär

Giftiga?


Jag kunde ha gjort andra val,
men de val jag har gjort går inte att förändra nu. Aldrig kommer jag att leka med gossen i nån trampbil. Gossen är en vuxen man nu, trampbilen har gått i pension.

Gammal trampbil

Pensionerad.


När man inte längre är önskvärd…
När det man kunnat ge har tagits ifrån en… Först då blir man lämnad ifred.

Avskalad gren på marken

Avskalad det användbara.


Det närmar sig slutreplik
och ridåfall för allra sista gången. Tack till fellow actors såväl som till publik! Showen pågår emellertid ett tag till. Kritiker, vässa era pennor och skriv lusen av mig! Jag är så trött på att vara skuggan av mitt forna jag.

Skugga

En skugga av den jag var.


Fäll inga falska tårar
över den du har baktalat! Det är försent för ånger. Stå fast vid dina val. Lika fast som mina ord står kvar. För dem kommer ingen nånsin åt.


Livet är kort. Det består av insikter och utsikter.

Read Full Post »

Older Posts »