Tar bloggarna över bokhyllorna?

Ett bokligt blogginlägg.

---

 

Pennan som jag ska signera min första bok med fick jag i slutet av juni förra året. Den är oanvänd.

Bloggare är unga, vana att bygga sina egna universum och nu är de på väg att ta över bokhyllorna. Det hävdar Catharina Hansson i Akademibokhandelns aprilnummer av LÄS! Enligt skribenten har förlagen länge suktat efter bloggare och nu värvar man för fullt bloggare som har miljonpublik.

Eh… har förlagen missat min blogg? Troligen inte. För det handlar om bloggare som skriver om livsstil och mat, hälsa och träning för det mesta. Samtidigt betyder inte en miljon läsare på bloggen lika många sålda böcker, enligt förläggaren Cecilia Nilsson i artikeln. Fast en välkänd och välbesökt blogg ger ju marknadsföring på köpet, inser även hon.

Men många bloggare som debuterat som författare är onekligen unga eller vänder sig till en ung publik. De exempel som nämns i artikeln är Sandra Beijer vars debutroman Det handlar om dig (2014) har samma målgrupp som hennes blogg – tjejer 15 år och äldre. Elin Lucasi är en annan ung bloggare vars debut sker i år med seriealbumet Jag är den som är den. Elin Lucassi säger i artikeln att hon genom bloggen har skapat sig en egen plattform där hon kan göra som hon vill. Hon klämmer dessutom till med…

[…] Att blogga är att vara envåldshärskare i ett universum man själv har skapat. […]

Och så menar hon att de unga bloggarna är en maktfaktor för de är inte bara utseendefixerade. De har massor av makt, även ekonomiskt. Blondinbella nämns som exempel på ett bloggimperium som omsatte tio miljoner kronor förra året.

Sanna Lundell, en annan känd bloggare och författare till Djävulsdansen (kommer ut i maj i år), anser att bloggen har oändliga möjligheter för en författare. Hon köper inte heller etablissemangets förakt för bloggar och bloggare, för en blogg är inget sämre litterärt verktyg än en roman. Föraktet kommer från det faktum att bloggar mest skrivs och läses av tjejer, tror hon. Men bloggen kan vara mer än ett litterärt verktyg, den kan ju vara ett sätt att skapa sitt eget varumärke och göra PR för sig själv.

De två litteraturvetarna Boel Hackman och Maria Wahlström har undersökt såväl skapandet som självskapandet i dagbokslitteraturen och genrer besläktade med den. Senare i år ger de ut antologin Jag är den jag är: från bekännelser till bloggar. Genom att skriva i dagboksform presenterar man sig själv trots att texten egentligen inte är tänkt att bli läst av nån annan än en själv. Genom att blogga icensätter man inte bara sig själv utan man gör det inför publik, menar de. Man gestaltar sig själv – även den man vill vara.

Intressant, tycker jag, och viftar med manus framför förlagens näsor. Dessvärre kan jag inte dra av några år på min ålder.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Twittertoppen och Kloutvärde

Ett mätande inlägg.

---

 

Det spelar egentligen ingen större roll, men lite roligt är det allt att kolla hur man syns sociala medier. Ja det är ju ingen risk att jag hamnade på nån twittertopp, för enligt den senaste twitterbarometern finns där mest män. Och i klass med Lina Thomsgård (känner en släkting till henne, men det räknas inte), Brit Stakston (följer henne på Twitter, men på det kan jag inte åka snålskjuts) och Cissi Wallin på listan över PR och kommunikationsmänniskor är jag inte. Det är den listan som innehåller flest kvinnor, sex av de tio i topp är kvinnor. På övriga listor, vare sig det gäller artister, journalister eller politiker med flera, är det männen som dominerar.

 

Den gångna veckan fick jag i alla fall mejl om att mitt Kloutvärde har stigit. När jag gick med i december förra året låg jag på närmare 43 i Kloutvärde. Nu ligger jag på över 51. Vad Kloutvärde är? För den som inte är arbetssökande är det knappast intressant, men för den som letar jobb kan det vara det. Enkelt förklarat är Kloutvärde…

[…] ett nummer mellan 1 och 100 som representerar ditt inflytande. Ju mer inflytelserik du är, desto högre Kloutvärde har du. Inflytandet i det här fallet är förmåga att få till aktivitet. Alltså att du delar nånting i sociala medier eller i verkliga livet och du får respons från människor. DEN sortens inflytande. […]

Det Klout räknar samman är följare, delningar, omnämnanden, publicerade texter och bilder, kommentarer, gillamarkeringar, antal kontakter med mera. Ärligt talat är jag rätt nöjd med att ligga strax över 51 – jag kan ju inte samla ”poäng” via Fejan eftersom jag inte finns där, utan det är övriga ställen i sociala medier där jag finns som har genererat mitt värde. Utom min blogg, för den räknas inte in. Men med den senaste tidens hänvisningar från Fejan borde jag ha fått lite extra värde, tycker jag nog.

Det är absolut inget skryt. Om jag har över 51 har Barack Obama 99. Då förstår du min… position.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.

---

Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!

Den som läser min blogg då och då vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)

Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösning på kris: PR eller kommunikation

I dagens lokalblaska läste jag om det numera ökända Läkemedelsverket här i Uppsala, tidigare del av Socialstyrelsen (i alla fall på stenåldern, när jag först kom ut i arbetslivet) som tar extern hjälp för att lösa sin förtroendekris.

Läkemedelsverket har länge dragits med svåra problem inom företaget. Bland annat har missnöjet med ledningen varit stort. Inte ens hälften av de anställda har förtroende för ledningen, enligt en tidigare artikel i UNT. Många chefer och anställda har valt att lämna Läkemedelsverket.

Och nu har verket alltså vänt sig utåt för att få hjälp. Bland annat har verket tecknat avtal med tre PR- och kommunikationsbyråer: K-street (där bland andra Staffan ”PK-lotteriet” Dopping jobbar, vilket ju i och för sig känns mindre seriöst, ärligt talat…), Gullers och Granath EuroRSCG.

Jag tycker att tonen i den här UNT-artikeln är lite raljerande och hånfull. Man lyfter fram två fallbeskrivningar som K-street har på sin hemsida. Inget ljug i sig, men varför inte fokusera på att verket nu faktiskt tar hjälp utifrån med den interna kommunikationen. Det kan ju rimligtvis inte bli mycket sämre, i alla fall.

Kommunikation är alltid viktigt, men kanske ännu viktigare i kris.

Som kommunikatör tycker jag förstås att kommunikation alltid är viktigt. Om den interna kommunikationen inom ett företag eller en organisation inte fungerar, kan man ge sig den på att den externa inte heller är särskilt bra. Så varför inte se på Läkemedelsverkets försök med lite positivare ögon? Kommunikation är som sagt alltid ”bra”, tycker jag, men i kris är kommunikation nånting väsentligt.

Sen kan jag väl fundera över om de tre byråerna, valda för att jobba med strategisk kommunikation, leverantör av kommunikationstjänster respektive reklam och digitala tjänster är så väldigt välkända. Den enda jag kände till av dem är Gullers. Riktigt seriöst känns det kanske inte heller när Staffan Dopping gör reklam för PK-lotteriet, som jag inte har mycket till övers för.

Men jag tycker nog att vi ska ha lite öppna sinnen och se vad den här trion kan göra för Läkemedelsverket. Det kan ju, som sagt, inte bli mycket sämre. Bara bättre. Eller???

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 34: Bokpaket och Blodpuddingspaket

Dags för den gångna veckans höjdpunkter (Bokpaket) respektive dalar (Blodpuddingspaket). I alla fall är de följande, enligt mig:

Bokpaket

• Bokpaket ja, ja, JA! (Man måste uppmuntra sig själv ibland!)
• Chefens äkta hälft (som gav mig många goa garv!)
• Vårtfri – det svindyra medlet funkade!!!
• Nypremiären av Dallas (Tänk, jag gillar den!)
• Roliga korrekturfel i lokalblaskan (det har varit mycket nu…)

Blodpuddingspaket

• Moralbarer i USA (skulle snarare kalla dem dubbelmoralbarer…)
• Genomskinliga kläder på Sjukstugan i Backen (jag är inte intresserad av vårdpersonalens mönster på underkläderna, men tramsigt är det!)
• Mardrömmar om surströmmingsfest (nej, jag mådde inte bra när jag vaknade…)
• Myndigheter köper PR och kommunikationsinsatser för 81 miljoner (nej, det är inte klokt när det inom organisationerna finns kommunikatörer…)
• Värkande häl och bråkande alien (nu tänker jag låtsas att jag är frisk)

Livet är kort.

Read Full Post »

Var det värt det? PR och kommunikation – för 81 miljoner

Aftonbladet, svenskarnas egen Pravda, har sammanställt en lista över vad myndigheter lägger på PR och/eller kommunikation. Totalt har 13 myndigheter betalat 81 miljoner. Mest av allt lägger, hör och häpna, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, ungefär 30 miljoner spänn. Vardera.Nu står det inte för hur lång tid eller när, men 30 miljoner låter liiite häftigt, tycker jag. Och i just dessa myndigheters fall kan man ju undra om det har varit värt pengarna. Inte har jag sett nån större attitydförändring när det gäller svenskarnas inställning till dessa två byråkratins högborger.

Hallå där! Var det värt pengarna?

Jag jobbar själv som kommunikatör och är förstås intresserad av vad pengarna har använts till för insatser. Enligt Aftonbladet har Arbetsförmedlingen betalat utomstående konsulter för medieträning och budskapsarbete, samt en kampanj för att stärka funktionshindrade i arbets­livet (har jag aldrig sett eller hört talas om. För resten säger man inte funktionshindrade idag utan personer med funktionshinder… Vilken attityd, va?!).

Vidare har pengar använts till annonsering och, ganska anmärkningsvärt, tycker jag, till att skriva en debattartikel. Det senare kostade 150 000 kronor. Med tanke på att myndigheten har en kommunikationsavdelning tycker man ju att kompetens att skriva debattartiklar och medieträna chefer borde finns inom myndigheten. Men så är uppenbarligen inte fallet när det gäller Arbetsförmedlingen. Då kan jag inte låta bli att undra VILKA kompetenser man har överhuvudtaget… Och om man nu inte hade egen kompetens, hade man inte kunnat satsa några av de 30 miljonerna på att utveckla den egna kompetensen eller stärka kompetensen på kommunikationsavdelningen i stället? Bara en stilla undran. Jag betvivlar att det hade kostat särskilt mycket och nog vore det väl lite bättre att ha kompetens för framför allt debattartiklar och mediefrågor på hemmaplan?

Försäkringskassan har lagt sina 30 miljoner på sociala medier och webben, men också externa PR-konsulter och annonser. Insatsernas resultat mäter man genom att räkna antalet besökare på webben och enkäter.

När jag läser såna här artiklar undrar jag varför jag jobbar som kommunikatör. Men skillnaden är att man där jag arbetar har en annan syn på kommunikatören och dess roll och arbetsuppgifter. Det är väl för att arbeta med kommunikation man är anställd, inte för att lägga ut alla kommunikationsuppgifter på externa byråer, eller? Så tänker man hos oss, men jag vet ställen som gladeligen betalar kommunikatörer i icke chefsposition +40 000 kronor i månaden – för att lägga ut arbetsuppgifter på byråer på stan. Alltså, det här är våra skattepengar och jag blir förbannad!

Livet är kort.

Read Full Post »

Lyckas med bokutgivning

Över 200 sidor handfasta råd från framgångsrika egenutgivare utlovas redan på omslaget till Lyckas med bokutgivning, en bok av Lars Rambe, Sölve Dahlgren och Ann Ljungberg.

Hela 200 sidor handfasta råd för den som vill ge ut en bok på egen hand.

                                                                                                                                                           Boken inleds lite ”säljigt” med tio exempel på framgångsrika egenutgivare – jag kände till två (2) av författarna – men kommer strax igång med verkligen hanfasta och konkreta råd. Bland annat får läsaren en presentation av olika typer av ”egenföretag”, nåt som är ett måste om man vill ge ut en bok egen hand, enligt författarna. Där är jag emellertid tveksam – måste man verkligen det??? Hur som helst, presentationen av olika bolagsformer är utmärkt även om den ger författarnas ganska subjektiva åsikter om fördelar och nackdelar.

Viktiga aspekter som syftet med det hela och planering tas upp i första kapitlet. En författare är ju sitt eget bästa varumärke, medan en agent arbetar på provision. Vidare bör författaren genrebestämma sin bok och göra en målgruppsanalys. Några sidor kring utgivningsplan och tidsplanering får en att inse att detta med att skriva och ge ut en bok på egen hand minsann inte är nåt man gör på en kaffekvart…

Kapitel två tar upp färdigställandet av boken, vikten av att göra synopsis – och sånt som kanske är riktigt svårt: att förbereda sig för kritik. Och kanske är det så att man ska lägga ut vissa saker som korrekturläsning på nån utomstående – det är otroligt lätt att bli hemmablind på sin text. Här tas också upp formgivning, framför allt av det viktiga omslaget, olika trycktekniker, ”personnummer” för böcker, pliktexemplar, distribution och andra format än papper. Numera finns ju till exempel e-böcker, ljudböcker och liknande. Det jag saknar här är omnämnadet av talböcker, som är en variant av ljudböcker för främst synskadade.

Det tredje kapitlet tar upp vad den egenutgivande författaren kan göra själv när det gäller PR och marknadsföring. Att använda sociala medier tas upp och läsaren får många konkreta tips på hur man ganska enkelt bygger upp ett kontaktnät med läsare – och presumtiva bokköpare –  via en blogg. Bloggskribenterna kan dessutom fungera som recensenter i särskilda inlägg om boken – precis som det inlägg du läser just nu. Att skicka recensionsexemplar till bokbloggare och tidningar kan vara aningen kostsamt, men också självfallet i långa loppet bli lönsamt.

Ett antal andra PR-aktiviteter behandlas också i kapitlet, till exempel lanseringsfest, signeringar, föredrag med mera. Vidare glider författarna in på hur man faktiskt säljer sin bok och genom vilka kanaler. Idag finns ju inte enbart vanliga bokhandlare utan bokklubbar och näthandel för att nämna några exempel. Och så kan man ju faktiskt sälja sin bok själv. Annonser tas upp – annonser i lite olika kanaler. Där saknar jag att man berättar om att man, förutom att köpa banners på bloggar, också kan köpa inlägg genom till exempel företag som Blogvertiser. (Varsågod, arbetsgivare, den bjuder jag på! 😛 )

I fjärde och sista kapitlet delger författarna läsaren hur de själva lyckades bli egenutgivare. Dessutom är det en sorts sammanfattning av boken, lästips, länktips med mera.

Den här boken ger en väldigt omfattande och komplett bild av arbetet med att ge ut en bok på egen hand. Läsaren får inte bara goda råd utan författarna delar också med sig av sina egna erfarenheter. Det jag emellertid frågar mig under läsningens gång är VARFÖR. VARFÖR ska man ge sig på att ge ut en bok själv, utan att få den antagen på ett förlag? Det egentliga svaret kommer inte förrän i slutet på boken. Pengar har så klart en viss betydelse, men genom att ge ut boken på egen hand har man den totala kontrollen. Om man nu vill ha den. Om man nu klarar av det hela.

Jag gillar den här boken och jag störs bara lite av de få korrekturfel jag hittar. Boken har en snygg form och är väldigt lättläst – jag läste den på några timmar (med blyertspenna i handen). Detta är helt klart en handbok jag rekommenderar en blivande författare med planer på egenutgivning! Själv står jag kvar och trampar på min lilla fläck…

Högt betyg, fast inte högsta, dock.

Read Full Post »