Tar bloggarna över bokhyllorna?

Ett bokligt blogginlägg.

---

 

Pennan som jag ska signera min första bok med fick jag i slutet av juni förra året. Den är oanvänd.

Bloggare är unga, vana att bygga sina egna universum och nu är de på väg att ta över bokhyllorna. Det hävdar Catharina Hansson i Akademibokhandelns aprilnummer av LÄS! Enligt skribenten har förlagen länge suktat efter bloggare och nu värvar man för fullt bloggare som har miljonpublik.

Eh… har förlagen missat min blogg? Troligen inte. För det handlar om bloggare som skriver om livsstil och mat, hälsa och träning för det mesta. Samtidigt betyder inte en miljon läsare på bloggen lika många sålda böcker, enligt förläggaren Cecilia Nilsson i artikeln. Fast en välkänd och välbesökt blogg ger ju marknadsföring på köpet, inser även hon.

Men många bloggare som debuterat som författare är onekligen unga eller vänder sig till en ung publik. De exempel som nämns i artikeln är Sandra Beijer vars debutroman Det handlar om dig (2014) har samma målgrupp som hennes blogg – tjejer 15 år och äldre. Elin Lucasi är en annan ung bloggare vars debut sker i år med seriealbumet Jag är den som är den. Elin Lucassi säger i artikeln att hon genom bloggen har skapat sig en egen plattform där hon kan göra som hon vill. Hon klämmer dessutom till med…

[…] Att blogga är att vara envåldshärskare i ett universum man själv har skapat. […]

Och så menar hon att de unga bloggarna är en maktfaktor för de är inte bara utseendefixerade. De har massor av makt, även ekonomiskt. Blondinbella nämns som exempel på ett bloggimperium som omsatte tio miljoner kronor förra året.

Sanna Lundell, en annan känd bloggare och författare till Djävulsdansen (kommer ut i maj i år), anser att bloggen har oändliga möjligheter för en författare. Hon köper inte heller etablissemangets förakt för bloggar och bloggare, för en blogg är inget sämre litterärt verktyg än en roman. Föraktet kommer från det faktum att bloggar mest skrivs och läses av tjejer, tror hon. Men bloggen kan vara mer än ett litterärt verktyg, den kan ju vara ett sätt att skapa sitt eget varumärke och göra PR för sig själv.

De två litteraturvetarna Boel Hackman och Maria Wahlström har undersökt såväl skapandet som självskapandet i dagbokslitteraturen och genrer besläktade med den. Senare i år ger de ut antologin Jag är den jag är: från bekännelser till bloggar. Genom att skriva i dagboksform presenterar man sig själv trots att texten egentligen inte är tänkt att bli läst av nån annan än en själv. Genom att blogga icensätter man inte bara sig själv utan man gör det inför publik, menar de. Man gestaltar sig själv – även den man vill vara.

Intressant, tycker jag, och viftar med manus framför förlagens näsor. Dessvärre kan jag inte dra av några år på min ålder.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagsmyter – och sanningar

Ett inlägg om min fredag.

---

 

Igår var det ingen jätteproduktiv dag. Jag ligger hela tre poäng minus, för jag hittade inte ett enda jobb att söka och gjorde inget annat inom jobbsökeriet som gav poäng. I stället funderade jag väl en del över intervjun jag ska på måndag förmiddag. Eftersom det har varit så trögt ett tag har självkänslan och självförtroendet sjunkit en del. Frågor som

Klarar jag av det?

och

Är jag inte en bluff, trots allt?

nästlar sig in i min hjärna och det är inte bra. Det är inte bra alls.

Efter tröstlösa försök att hitta nåt sökbart intog jag frukost. Överraskade nog många, inklusive mig själv, eftersom den innehöll grönsaker. Enligt myten är grönsaker nåt som inte finns hemma hos mig så ofta. Inte när jag är ensam. Och ensam blev jag från och med igår och två veckor framåt, vad jag vet.

Frukost med grönsaker?!

 

Grattis till mig för alla shoppingturer…

Jag hämtade Fästmön när hon hade slutat jobba. Första stoppet blev på Morgonen där det skulle hämtas kassar och väskor. Andra stoppet blev på ICA Solen – trots att Anna ju köpte hela Tokerian i torsdags. Sen var jag så slut och trött att Anna fick fixa starkt kaffe så jag skulle orka ta mig hem igen – och handla. För jag hade ju inte köpt nån mat till mig…

Det blev tre smala kycklingchorizo med bröd och räksallad till middag, så jag storhandlade ett helt paket om sex korvar för under en tjuga, resten fanns i kyl och frys. Det gäller att vara lite ekonomisk nu. Jag är visst inte gjord av pengar längre. Men jag upptäckte i alla fall att jag hade fått ersättning från a-kassan. I förrgår. Det vore ju fint om man på nåt sätt fick en signal om detta – typ en specifikation per post eller åtminstone ett mejl. Nej, man får nåt meddelande inne i a-kassans skitsystem, som man måste logga in i med e-legitimation och krångla och ha sig.

Det är ingen myt, men faktum är att min banks e-legitimation verkar vara bland de mest krångliga. Nu råkade det vara så att jag igår först loggade in i min bank för att betala en räkning. Då noterade jag att det satt 9 900 kronor på kontot, överförda igår. Så efter bankärendet fick jag ta fram sladden till dosan, trycka i mitt bankkort och logga in hos a-kassan. Efter två försök lyckades jag komma in. Där hade jag två olästa meddelanden. Ett innehöll en specifikation över torsdagens utbetalning, det andra åter ett meddelande om att jag ska skicka in anställningsbevis. Det är fan tredje gången. Dessutom har jag telefonerat i ärendet tre gånger och handläggaren lovade att föra in i systemet att anställningsbevis  för en timmes skrivjobb i juli månad är på väg. (Jag skickade det  i onsdags.) Och ja, du läste rätt! A-kassan kräver anställningsbevis för en (1) timmes skrivjobb. Har de lite att göra, eller vad?

Som grädde på moset fick jag åka till Yeartown och hämta ett paket med apoteksvaror. Jag hade råkat markera fel utlämningsställe. Nu har jag ju som tur är bil och den var tankad inför resan till intervjun på måndag. Men det var lite surt att behöva åka så långt (nåja, inte jättelångt härifrån, men…)

Belöning.

Hemma igen gav jag mig äntligen den belöning jag hade väntat på hela dan: ett bubbelfotbad med massage. Man ska sitta cirka tio minuter, men jag satt nog tjugo. Det var så skönt för mina onda fötter. Under tiden kikade jag på ett par på Sjuan som tittade på hus i Devon. De hade sina drömmar och planer – och pengar! – min dröm om bubbelfotbad med massage var allt jag krävde för egen del i den stunden. Ibland räcker det lilla.

Resten av kvällen ägnade jag åt att slöglo lite på TV och att läsa om Elsas kamp utan sin älskade mormor mot mobbarna. Det är konstigt, men jag minns saker från mitt eget första år i skolan och det gör fortfarande ont. Jag såg en film som var konstig och undrade om jag inte hellre skulle ha glott på nåt annat som jag hade spelat in på DVD-hårddisken…

Walnut Whip – the best a Toffle can eat!

Och sanningen är, att jag denna kväll också unnade mig nåt gott. Det blev lite cheddarostbågar, som inte smakade så värst mycket (jag älskade OLW:s chilibågar som tyvärr inte längre säljs!) och två Walnut Whip. (Nu måste jag snart in till stan och träffa Fredrik igen så jag kan fylla på förrådet – han jobbar ju intill The English Shop!)

Idag ska jag ut till Himlen och tillbringa helgen med Anna och barnen. Storasyster lämnar oss nästa helg för att bosätta sig i norr. Lillasyster hänger mest med sin boyfriend på helgerna. Tur att vi har killarna kvar hemma ett tag till!

Anna tar för övrigt så fina bilder på mig. Detta kollage dök upp på mobilen igår kväll och det ger faktiskt en ärlig glimt av den jag är:

En ärlig glimt av mig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gratis är gott – men tänk dig för till självkostnadspris…

Tofflan är rätt ilsk. Hyfsat arg. Rejält förbannad, skulle jag vilja säga. Jag säger ju ofta

Gratis är gott!

och det klart att det är! Men att betala självkostnadspris är inte alltid så smart. Här kommer en historia ur mitt liv:

I samband med byte av vinterdäck till sommardäck på Clark Kent* uppdagas att framdäcken är helt slut liksom bromsbeläggen bak. Fine! Ekonomiska Tofflan kollar runt och via Fästmön får jag kontakt med en bekant till mig (ja via Facebook, men jag finns ju inte där, så Anna förmedlar kontakten oss emellan eftersom personen ifråga erbjuder däck till bra priser) som jobbar på bilfirma utanför Stockholm, jag har kallat henne Mekar-Bruden här. Fine igen! Hon erbjuder sig att fixa däck och belägg till självkostnadspris och ska inget ha för monteringen. Fine igen igen!

Jag åker dit som överenskommet en kväll i april. Det blir en mycket speciell upplevelse. Alla tänkbara problem uppstår – du kan läsa om dem här! Sen blir det påsk och jag äker ner till mamma i Metropolen Byhålan, som bestämt. På nya framdäck. Fine, fine! Fast bromsarna bak är ju inte bra, men ska åtgärdas ett par dar efter påsk då Mekar-Bruden lovat göra hembesök och fixa det hela i mitt garage. Fine, fine, fine! Så kommer hon tillsammans med sambo och mekar och har sig. Det tar ett par timmar. Bland annat saknas verktyg. Jag tänker att jag kör några dar och om allt är OK sätter jag in en slant som tack för arbetet.

Efter ett tag hör jag ett dunkande ljud från höger sida. Not so fine! Jag försöker sms:a och ringa Mekar-Bruden, men får inte kontakt. Anna kommer på att när hon och Slaktar-Pojkens pappa hade bil lät det på liknande sätt och då var en hjulmutter lös. Jag kollar muttrarna när vi har parkerat – och en mutter är lös. Definitivt inte fine! Får snabb och effektiv hjälp på Lilla Däckverkstan i Förorten!

Men efter ytterligare ett tag låter det konstigt om bilen igen. Terribly unfine! Det gnisslar och skramlar. Jag söker upprepade gånger Mekar-Bruden per sms och telefon utan framgång. Men så messar hon plötsligt en dag och frågar hur det har gått med bilen och jag beskriver då problemet. Eftersom hon samma vecka på fredagen ska in till Uppsala i ett annat ärende lovar hon att ringa runt 15-tiden den dan så att jag ska ta mig till den plats där hon är för att hon ska få testköra bilen och lyssna på olåten. När klockan är 16 messar jag Mekar-Bruden för att höra om hon är på väg. Inget svar. Jag börjar ringa vid 16.30-tiden. Blir avtryckt. Ringer flera gånger fram till klockan 18. Blir avtryckt. Ger upp. NOT FINE!

Gnisslet och skramlet ökar. Jag försöker ringa Mekar-Bruden och skicka sms. Jag blir avtryckt flera gånger och får inga svar på mina sms. Jag tänker att hon är arg på mig, men förstår inte anledningen. Inte fine alls!

En dag när jag ringer och jag trycks av kommer ett sms om att hon är på kurs och inte kan prata. Jag skriver då att jag skulle behöva fråga henne om råd och ber henne ringa upp när hon får en stund över. Hon svarar att hon absolut ska ringa och att hon häromdan kom på att hon hade glömt bort mig den där fredagen. Ingen ursäkt, men okejrå. Nu vet jag. Hon hade glömt och var inte arg. Hur som helst, idag är det två veckor sen och hon har fortfarande inte ringt. Känns inte så fine!

Efter helgen ringer jag Dyra Märkesverkstan och får en tid för bilen idag. Jag åker dit vid sjutiden och åker lånebil hem. Efter en knapp halvtimma hemma ringer mobilen. Jag får veta att det inte räcker med att smörja upp bromsen utan att bromsskivorna måste bytas.

När jag kommer ut till verkstan får jag dessutom veta att Mekar-Bruden har satt vänster belägg på höger sida – och tvärtom. Detta har gjort skivorna alldeles skeva. Och de nya bromsbeläggen är mycket slitna redan och måte bytas… ABSOLUTELY NOT FINE!!! Dessutom är bromsskivorna förskräckligt rostiga och på verkstan undrar man om de inte smörjdes i samband med bytet. Jag frågar vad ett byte kostar och får prisuppgiften 3 337 kronor. Som hittat för en som lever på a-kassa! Jag bokar ny tid och ska få det hela fixat på tisdag i nästa vecka. Jag behöver inte betala för dagens arbete och jag slipper tanka lånebilen nästa vecka.

Samtidigt kan jag inte hålla mig utan berättar att den som har bytt beläggen har jobbat på Dyra Märkesverkstan. Får då till svar att man hoppas att personen inte jobbar kvar, vilket jag kan lugna dem med att h*n inte gör. Fine! tycker de. Och jag håller med.

Av denna erfarenhet har jag lärt mig att det inte alltid är det billigaste som är bäst. Jag är ingen snål person och HADE tänkt betala för arbetet. När jag idag får veta att det så kallade arbetet i stället kommer att kosta mig tusenlappar eftersom delar har blivit felmonterade och förstört andra delar är jag glad att jag inte lämnade en spänn. ALDRIG MER att jag gör så här! Jag trodde att man kunde lita på en person som man är lite bekant med, men tydligen inte. Personligen skulle jag ALDRIG lova att utföra ett arbete som jag känner mig osäker på om jag klarar av.

No, I’m NOT FINE – I’m furious! 👿

                                                                                                                                                               *Clark Kent = min älskade bil-man

Read Full Post »