Fågelsången fullt av …kråkor…

Ett inlägg om dagens konditoribesök.

I eftermiddag hade jag en träff med Peter som har blivit vuxen (50). Vi sågs på Fågelsången – i rätt tid. Fast somliga ville ju först ha det till fel tid. Vilken tur att jag alltid har rätt! (nåja…)

Konditori Fågelsången ligger på Munkgatan i centrala Uppsala. Eller enklare uttryckt mitt emot Svandammen och Flustret. Det är ett populärt ställe bland studenter, men eftersom studenterna har sommarlov just nu var klientelet för dagen blandat.

Fågelsången ligger mitt emot Flustret.

Peter och jag var inte äldst. Vi var inte heller yngst. Vid ett bord satt tre tjejer och pratade amerikansk engelska med varandra – när de inte gläppte med sina iPhones. Vid ett annat bord satt två män som pratade alldeles för högt på typ… serbiska/kroatiska/bosniska? Vid ett tredje bord satt ett äldre par. Och så fanns det nån obligatorisk barnvagn, men inte mer än nån, tack och lov (det blir så trångt).

Jag hade bespetsat mig på en räkmacka och valde en sån, Peter en baguette med skagenröra. Baguetter med röror kan man aldrig äta fint. Jag tänkte fota mr Kladd, men jag har nu slagit in på den snälla och mesiga linjen och visar i stället min räkmacka. Med svensk flagga i papper på tandpetare.

Räkmackan kladdade inte.

Priset för två kaffe och två fina mackor var härliga 165 riksdaler. Men faktum är att det var väl värt pengarna! Mackorna var goda, räkorna lagom stora och kaffet smakade påtår (vilket ingick). Vi blev sittande i typ två timmar.

Det som var mindre härligt var kråkorna som försåg sig med gästernas kvarlämnade matrester. De var inte ett dugg rädda utan klev helt ogenerat omkring på borden. Och på parasollerna. Borden var för övrigt ganska skitiga, men det är väl oundvikligt på grund av trafiken.

Fåglarna på Fågelsången var kråkor med iskalla ögon.

Totalomdömet för Fågelsången blev inte högsta betyg, men nästa högsta. Lite renare bord skulle inte skada.

Livet är kort.

Read Full Post »

Var det värt det? PR och kommunikation – för 81 miljoner

Aftonbladet, svenskarnas egen Pravda, har sammanställt en lista över vad myndigheter lägger på PR och/eller kommunikation. Totalt har 13 myndigheter betalat 81 miljoner. Mest av allt lägger, hör och häpna, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, ungefär 30 miljoner spänn. Vardera.Nu står det inte för hur lång tid eller när, men 30 miljoner låter liiite häftigt, tycker jag. Och i just dessa myndigheters fall kan man ju undra om det har varit värt pengarna. Inte har jag sett nån större attitydförändring när det gäller svenskarnas inställning till dessa två byråkratins högborger.

Hallå där! Var det värt pengarna?

Jag jobbar själv som kommunikatör och är förstås intresserad av vad pengarna har använts till för insatser. Enligt Aftonbladet har Arbetsförmedlingen betalat utomstående konsulter för medieträning och budskapsarbete, samt en kampanj för att stärka funktionshindrade i arbets­livet (har jag aldrig sett eller hört talas om. För resten säger man inte funktionshindrade idag utan personer med funktionshinder… Vilken attityd, va?!).

Vidare har pengar använts till annonsering och, ganska anmärkningsvärt, tycker jag, till att skriva en debattartikel. Det senare kostade 150 000 kronor. Med tanke på att myndigheten har en kommunikationsavdelning tycker man ju att kompetens att skriva debattartiklar och medieträna chefer borde finns inom myndigheten. Men så är uppenbarligen inte fallet när det gäller Arbetsförmedlingen. Då kan jag inte låta bli att undra VILKA kompetenser man har överhuvudtaget… Och om man nu inte hade egen kompetens, hade man inte kunnat satsa några av de 30 miljonerna på att utveckla den egna kompetensen eller stärka kompetensen på kommunikationsavdelningen i stället? Bara en stilla undran. Jag betvivlar att det hade kostat särskilt mycket och nog vore det väl lite bättre att ha kompetens för framför allt debattartiklar och mediefrågor på hemmaplan?

Försäkringskassan har lagt sina 30 miljoner på sociala medier och webben, men också externa PR-konsulter och annonser. Insatsernas resultat mäter man genom att räkna antalet besökare på webben och enkäter.

När jag läser såna här artiklar undrar jag varför jag jobbar som kommunikatör. Men skillnaden är att man där jag arbetar har en annan syn på kommunikatören och dess roll och arbetsuppgifter. Det är väl för att arbeta med kommunikation man är anställd, inte för att lägga ut alla kommunikationsuppgifter på externa byråer, eller? Så tänker man hos oss, men jag vet ställen som gladeligen betalar kommunikatörer i icke chefsposition +40 000 kronor i månaden – för att lägga ut arbetsuppgifter på byråer på stan. Alltså, det här är våra skattepengar och jag blir förbannad!

Livet är kort.

Read Full Post »