Fejerier och julmöbling

Ett inlägg om en fixaredag.

---

 

Julgranstomten har hoppat ner i champagnehinken medan han väntar på en julgran.

Idag är det stora fixaredan i mitt hem. OK, det är ytterligare en ledig (ha!) dag i morgon, men jag tänkte försöka vila lite då också. Sovmorgonen sträckte sig ända till klockan sju i morse. Jag fixade kaffe på sängen åt mig själv och läste ett kapitel i min maffiabok på gång. Sen satte jag fart…

Som så många andra husmödrar vid den här tiden på året städade jag och pyntade inför jul. Eller jag julmöblade, som jag kallar det efter en pojke jag kände en gång. Inte hade jag nån direkt plan eller strategi – det blev lite dammning, lite julmöbling och mitt i allt strykning och gardinbyte. Tänk så mycket en husmor kan! (<== jag är väldigt självironisk nu) Allt avslutades med ett varv med snabeldraken*.

När klockan var runt 13.30 hade jag hunnit tvätta och prata julklappar med Fästmön också men inte ätit frukost. Jag satte mig vid köksbordet för att montera änglaspelet som sista aktivitet före frukost. Ha igen! Det krävdes snudd på ingenjörsexamen för att få ihop skiten änglaspelet. Dessutom saknades de första två bilderna i monteringsbeskrivningen. Jag messade NK** och klagade min nöd för att skoja lite – NK är nämligen bruksanvisningsfetischist och ÄLSKAR att montera saker, gärna på helger när h*n har en stund över, har jag hört. Men det var liksom inte första gången jag monterade änglaspelet och till sist fixade jag det.

Det fick mig att tänka på den så kallade ingenjören som skulle hjälpa mig med en lampa som blinkade och krånglade för några år sen. Trots hög utbildning och dito position i arbetslivet gick h*n bet. Så jag bytte glödlampa. Då slutade lampan att blinka…

Efter frukost, hygienaktiviteter och påklädning hasade jag över för att handla julmat på Tokerian. Jag fick tag i allt jag skulle ha, till och med en julklapp, men det blev nog i mesta laget med julgodis som följde med hem… På Tokerian träffade jag Lucille och idag var det hennes tur att skjutsa hem… inte mig men en av mina kassar, på sitt cykelstyre. Vi pratade vatten och kyla och försvunna personer på vägen hem och tyvärr hann jag inte höra slutet på det sista för just utanför porten ringde mamma. Det lät väldigt akut, hon sa att hon hade ringt på fasta telefonen också, så jag gick in, stoppade in kyl- och frysvaror och ringde upp. Det var… inget särskilt mamma ville… Men vi pratade en god stund – jag hade ändå tänkt ringa henne. Hon åker med riksfärdtjänst klockan nio hemifrån sig nästa lördag, men har ingen aning om hon ska samåka med nån så ankomsttiden i Uppsala är okänd. Därför blir det ingen middag när hon anländer utan kaffe.

I år kom jag ihåg att köpa tre blåa hyacinter. Dessa stoppade jag ner i julkrukor jag hittade i mina gömmor. Naturligtvis stoppade jag inte ner hyacinterna i krukorna utan att hälla jord på mitt nyligen dammsugna köksgolv. Som grädde på moset lossnade strilen på kökskranen, så jag sprutade ner köksgolvet också. Trampat lergolv, med andra ord.

Ärligt talat vet jag inte om jag orkar feja mer idag. Fast jag har förstås en julklapp att slå in och det vore ju skönt att få badrummet och duschrummet-toan rena. Då kan jag nästan slappa hela dan i morgon (ska bara tvätta) och bara göra en utflykt med Anna för införskaffande av de sista klapparna för i år.

Spisgrisen har fått sitt röda sidenband runt halsen. I det här hemmet äter vi nämligen inte grisar, vi julpyntar dem. Gröttomten har gjort Spisgrisen sällskap ovanpå fläkten. Julfigurerna hänger i köksgardinen, Uppsalakulan i sovrumsfönstret och Påskliljan har blivit Julliljan genom en tomteluva. Julgranstomten har hoppat ner i champagnehinken medan han väntar på julgranen.

Och medan du tittar på några bilder från min dag kan du väl fundera ut vad du ska skriva i en kommentar här nedan om vad DU har gjort idag. För jag antar att inte heller du har suttit sysslolös..?

Detta bildspel kräver JavaScript.

*snabeldraken = dammsugaren
**NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag vill vara glad!

Ett inlägg om en bok.

---

 

Eh… vem vill inte vara glad? Retorisk fråga, kanske. Men varför är det så svårt att vara glad ibland? Den frågan samt lite tips på hur jag blir glad förväntade jag mig att svar på när jag öppnade Christina Stiellis bok Jag vill vara glad!. På omslaget syns en glad författare – eller i alla fall en författare som visar tänderna. Tack till omtänksamma Fästmön, som skickade mig boken när jag inte var så glad! 

Den här boken går igenom det här med lycka och glädje steg för steg. Det kanske inte är så lätt att vara glad när vi har blivit lämnade av vår älskade, blivit av med jobbet eller sånt. Christina Stielli poängterar flera gånger att ältande inte går an och att vi, var och en, är vår egen lyckas smed. Eller… vi har ett eget ansvar att vara glada. Genom att vara glada smittar vi dessutom av oss på andra.

Oro och rädslor är sånt vi bör träna bort, menar författaren. Problem är till för att lösas, ungefär. Kan vi inte lösa dem eller påverka dem, får vi lägga dem åt sidan och acceptera att det är så här saker och ting är. Suck… det låter bara så lätt… Det är inte så att jag oroar mig i förväg en massa. Men när självkänslan och självförtroendet har fått rejäla knäckar är det otroligt lätt att hamna i gamla spår och börja oroa sig för att en ska duga.

Jag får många verktyg genom den här boken, även om jag inte håller med om allt. Visst är det roligare att svara att en mår bra när nån frågar, men jag vägrar att svara

Fantastiskt!

om jag mår skit. Jag noterar också en del tips som jag redan har infört i min tillvaro, till exempel att en inte behöver städa på helgen om en har möjlighet att städa en vardag. Sen är jag också i det läget att jag fortfarande tycker att det är roligt att gå till jobbet. Visst kan jag längta efter helgens vila och egentid, men jag längtar också till att få gå och jobba efter helgen.

Riktigt bra saker som tas upp i boken är att träna på tacksamhet och att glädjas med andra. Och naturligtvis myser jag när jag läser om vårdcentralen i Metropolen Byhålan där en läkare anordnade skrattgrupper för patienter med kronisk smärta. Det Christina Stielli glömde berätta i sammanhanget är att vårdcentralen heter Lyckorna…

Toffelomdömet blir högt. Det här är en bok som kan användas både i privatlivet och i arbetslivet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Råddande korkad, men nöjd med sänkt framtidsribba

Ett inlägg med viss självinsikt.

---

 

Ett sanningens ord! Citatet sitter på en kollegas anslagstavla.

Jag tuffar på. Det är inte alla dar allt flyter som floden i jobbet, men jag gör mitt bästa. Igår påbörjade jag en del översättnings-arbeten av webbtexter. Det är roligt, om än svårt, framför allt när det gäller terminologi. Ibland är det nästan enklare på engelska. Men, som sagt, jag gör mitt bästa och jag försöka få resultat. Översättningsarbetet är nåt jag ska göra när det blir en stund över. Ofta kan jag vila lite i det – utan att för den skull säga att mina översättningar blir perfekta!

På eftermiddagen skulle jag sen ta tag i en produkt som varit lite av en långbänk. När jag började titta på den förstod jag. Jag kände mig… korkad och fattade inget. Och detta skulle jag text- och språkgranska…Till sist sprang jag runt hörnet till chefen. Vi tittade tillsammans och jag fick direktiv om hur jag skulle hantera materialet. Jag känner mig lyckligt lottad som har en chef som fattar beslut. Det är inte alltid en har varit bortskämd med det i arbetslivet.

Kollegan H har ingen chefsposition, men är ett geni vad gäller sudoku evil-varianten.

På tal om chefer har jag noterat att Sjukstugan i Backens nya högsta chef är utsedd. Inte särskilt förvånande blev det en i kompisgänget direktörer. Denna person är för tillfället chef för en annan verksamhet inom Kolossen, en verksamhet inom vilken jag en gång i tiden byggde upp kommunikationen lite mer organiserat. Jag minns att jag fick ett lönepåslag om 1 000 kronor för att jag åtog mig detta. Det var enormt mycket pengar på den tiden. Den nuvarande chefen för verksamheten, som alltså snart går vidare – och faktiskt tillbaka till! – Sjukstugan i Backen, har jag aldrig jobbat med. När h*n tillträdde hade jag fått ett annat uppdrag i Kolossen. Men att denna utsågs till chef gjorde att många förvånade ögonbryn höjdes, minns jag. H*ns kommentar i lokalblaskan om sina meriter i frågan blev klassisk. Den löd ungefär:

jag har en mak* som jobbar inom verksamheten

Inte visste jag att släktskap genom gifte utgjorde meriter att användas i yrkeslivet… Och nu flyger denna person vidare till ännu högre höjder – tillbaka till sina kompisar, vill säga. Jag håller mina ögonbryn sänkta, om du förstår vad jag menar.

Jag är fortfarande enormt frusen och igår var jag övertygad om att jag skulle åka på nåt virus. Men i morse vaknade frisk som en nötkärna (nåja…). På eftermiddagen kom frossan igen. Jag blir inte klok på det här. Men lite frossa, vad är det i jämförelse med familjens riktiga sjukling som idag har kommit ur sjuksängen?! Det kom ett litet livstecken idag på förmiddagen och jag har även fått andra rapporter som visar att det finns hopp. Senare i veckan tänkte jag titta in på besök, jag låter de närmaste komma först.

Efter jobbet idag svepte jag in på Tokerian för att handla frukostmat och lite annat till veckan. Nu ska jag förbereda mig inför morgondagens prövning – nåt jag både bävar för och ser fram emot. Efter att ha råddat ett tag i ett visst träsk inser jag att jag har sänkt framtidsribban. Så länge en överlever och tillvaron är så bra som den är idag är jag nöjd, trots att det inte varar för evigt. Men vad varar för evigt..? Jag är glad och tacksam för det som är just nu. Hur det blir i morgon vet jag inte.

Några större planer för veckans fria tid har jag inte mer än på söndag. Då ska jag träffa en vän som nyligen blev mycket äldre än jag. Nästa vecka ska jag försöka träffa Elliot och hans mormor, det var alltför länge sen.

Och så ett par påminnelser:

1. i kväll är det säsongsstart för Veckans brott på SvT 1
2. natten mellan lördag och söndag blir det vintertid. Då ställer vi tillbaka klockorna en timme. Den som har många ur hemma kan ju börja redan nu…

Nästa måndag ska min bil få nya vinterdäck. Vad som gäller på däckfronten kan du läsa här. Men sunt förnuft är aldrig fel – byt när det behövs! Jag ser fram emot de nya däcken jag ska köpa även om det svider i plånboken. Det har ju varit minusgrader och halt flera morgnar nu i oktober. Därför blev jag väldigt förvånad när jag kom hem och träffade den här ”sommarkompisen” i mitt gästrum:

Fjäriln’ vingad syns i gästrummet…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Femina, den 15 april 1962

Ett inlägg om en gammal (?) damtidning.

---

 

Femina från den 15 april 1962 är faktiskt inte så olik den på nätet 2015 – innehållsmässigt…

Häromdan var på jag på besök i en namnlös, men nyöppnad retro- och vintagebutik på Hjalmar Brantingsgatan 4 A i Uppsala. Innan jag åkte hem fick jag frågan när jag är född av en av ägarna. Efter att ha besvarat den ärligt blev jag förärad en gåva – ett exemplar av damtidningen Femina från den 15 april 1962. Det var elva dar före min födelse och jag är väldigt säker på att min höggravida mamma läste just den tidningen – när hon inte joggade längs med Vätterpromenaden för att sätta lite fart på mig… (Det är sant – mamma och pappa joggade så sent som kvällen innan jag föddes – i syfte att få igång förlossningen!)

Igår kväll satt jag och bläddrade i den gamla (ja, den är ju elva dagar äldre än jag, då är den gammal!) damtidningen. Det roliga är att tidskriften fortfarande existerar. När jag kikar lite på den på nätet och jämför tidskriften från 1962 med den från 2015 kan jag konstatera, åtminstone vid första anblicken, att inte mycket är förändrat innehållsmässigt. Jo en sak – idag har Femina bloggare!

I en annons för vitaminen Cernitin är bilden av dåtidens familj den typiska – aktiv pappa och son, passiv dotter och mamma. Men en väldigt förståndig och omtänksam hustru och mor!

År 1962 kunde kvinnorna som läste Femina få tips vad gäller hälsa, mode, smink, mat och mannen, förstås. Precis som idag! Men visst skrattar jag lite när jag redan på omslagets insida ser en bild på dåtidens familj – en pappa och en son som kastar boll, medan mamma ligger i gräset och får en blomma av sin dotter. Det handlar om vitaminer. Cernitin. (På nätet 2015 läser jag att det är ett pollenextrakt som används inom urologin!) Och så texten…

[…] En mammas högsta önskan – att ha familjen glad, frisk och verksam omkring sig. En förståndig och omtänksam hustru och mor tänker på alla, även på att en aldrig så rätt kost kan behöva kompletteras. […]

Alltid aktuellt!

Jag bläddrar vidare. Det är då jag noterar att den här damtidningen faktiskt innehåller en del saker som fortfarande är aktuella, till exempel en artikel om framtidens mat. Läsarna får sig alltså till livs (!) inte bara en mängd mat- och bakrecept – för sånt är det rätt mycket av i tidskriften – utan också mera matnyttiga (!) artiklar om vad som händer inom livsmedelsforskningen. Artikeln handlar om frystorkning som gör maten mindre men även tåligare att lagra i flera år. Bo Hanson, som har skrivit artikeln, beskriver inte helt aptitligt hur en frystorkad biff ser ut…

[…] gråbrun till färgen och […] torr, ungefär som en badsvamp ur vilken man kramat allt vatten. Den ser inte ut som en biff, och den känns inte som en biff. Inte som ett stycke kött, helt enkelt. […]

Nån som blir sugen???

 

Läsarförslag om idealmannen – ett säkert kort att få engagerade läsare är ju, som bekant att be dem interagera. Så gör vi ju än idag med kommentarer, tävlingar etc.

Annat som fortfarande skulle kunna vara artiklar skrivna idag – åtminstone vid första anblicken – är dem om Mannen. Ja då menar jag inte läsarnas inskickade förslag och åsikter om idealmannen. Men det är intressant att notera att viljan – och knepen! – att engagera läsarna för 53 år sen är ganska lika dem vi använder oss av idag: kommentarer, tävlingar etc…

Det är ett par artiklar om Mannen som sticker ut. En av dem är den om fäders utanförskap, det som uppstår utanför äktenskapet. Artikelförfattaren Ingrid Ericson anser att

[…] Pojkarna måste fostras till fäder. […]

När jag läser artikeln känns den trots orden ovan inte helt omodern. Men när faderskapet och dess ansvarsbörda senare i artikeln ska tänjas till att särbopappan (mitt ord – det fanns inte 1962!) ska komma och ta hand om sitt barn åtminstone en dag i veckan, inser jag att texten har ett antal år på nacken. Det en ska komma ihåg i sammanhanget, dock, är att fri abort inte fanns på den tiden!..

En artikel om fäders utanförskap.

Förutom Mannen och mat innehåller det här numret ganska mycket mode. Jag skrattar åt halvtokiga modeposer, men också åt annonser för promenadskor. Vidare annonseras det på var och varannan sida om underkläder – BH, trosor (som går upp till armhålorna), gördlar och annat som en kvinna ”behövde” 1962.

Många annonser för underkläder är det i Femina nummer 15 från 1962. För den modemedvetna kvinnan har ju, enligt annonstexten, stora krav på sin intima garderob…

 

Annonser för nylonrockar – och brustna ådernät…

Nä, inte ser det särskilt bekvämt ut. Men Femina nummer 15 från 1962 innehåller också annonser för dåtidens mjukixbrax – nylonrockarna! Dessa användbara plagg under vilka en kvinna kunde ha former utan att de syntes. Rockarna kunde användas både i arbetslivet – annonsen föreslår konditori och damfrisering – och hemma, av husmödrar.

Men här är också en del gör-det-själv-beskrivningar. Bland annat får läsarna en beskrivning av hur de själva kan sy en dräkt för alla tillfällen. En sån som väl alla kvinnor alltid har önskat sig, eller?

Det finns förstås massor mer att läsa i den här damtidningen. Dock inte så mycket skvaller. I stället finns notiser om nya filmer, bland annat Birgitta Stenbergs (för övrigt född exakt 30 år på dagen innan jag) film baserad på hennes raggarroman, ett ganska rörande reportage om Monica Nielsen och hennes föräldrar och en underbar krönika om Höstsol, ett hem för äldre skådespelare och…

Kort sagt: jag hittar mycket intressant att läsa från dagarna strax innan jag föddes. Stort TACK till Ilona!

”I morse fick jag ett nytt jobb…” – att göra reklam för en Facit skrivmaskin.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lokalt trixande med skattepengar – igen

Ett inlägg om hur en offentlig verksamhet trixar med våra skattepengar utan att nån reagerar nämnvärt. Och hur sanna Karin Boyes ord är.

---

 

I slutet av förra veckan var det dags igen: Den Högsta Hönan inom en lokal offentlig verksamhet fick packa ihop sina personliga prylar och lämna det sjunkande skeppet byggnaden. Enligt arbetarpartiets företrädare hade detta föregåtts av att politikerna inte känt förtroende för sin högsta tjänstekvinna under den gångna hösten. (Notera, du som klickar på länken, att den högskoleutbildade journalisten inte kan stava till ”känt”.) För kvinnan kom det hela som en överraskning.

Surprise, surprise, var ordet!

sa Bill.

Ordet var surprise, surprise!

replikerade Bull.

Den avgående dirren får ett avgångsvederlag på tolv månadslöner. Eftersom hon har haft cirka 120 000 kronor i månadslön lär det bli nånstans närmare en och en halv miljon som plåster på såren. Ja nåt ska hon väl leva av när hon nu har avgått med omedelbar verkan.

Jag tycker att det är fruktansvärt när människor bara från en dag till en annan är utbytbara på det här viset. De får en summa pengar i kompensation och sen ska det vara bra. Hur det känns? Ja, bara den som har varit med om det vet. Karin Boyes ord

[…] Rött guld igår, torrt löv idag […]

i dikten Stjärnorna är verkligen på pricken!

Samtidigt har jag som skattebetalare svårt att tycka att det här är OK. Det är bland annat mina pengar som den avgående dirren får. Pengar, som kunde ha gått till vård av sjuka människor. Nej, det känns inte riktigt bra, även om jag till fullo förstår att personen ju måste ha en försörjning tills hon hittar ett nytt jobb.

Men nu kommer jag snart fram till det som är riktigt jävla märkligt, på ren svenska, i den här kråksången. I juni 2013 sparkades den nu avgående dirrens företrädare. Även hon fick plåster på såren, 24 månadslöner. Då var hon 63 år gammal och hade närmare 40 år i verksamhetens tjänst. Vilken trist sorti från arbetslivet! Jag tyckte att det var skamligt att hon skulle få sluta på detta sätt, men kände naturligtvis också att 24 månadslöner… Det var många miljoner som sjuka i vårt län gick miste om. Och så kände jag nånstans djupt inuti en liten djävul som pep av skadeglädje: det var ju kvinnan som skrev under min dödsdom en gång. Men jag ville visa att jag inte hade några hard feelings och var på vippen att stega fram till kvinnan ifråga när vi råkade mötas på en second hand-affär (!) ett par månader efter att hon hade slutat. Hon vände sig emellertid bort och jag tänkte att

Ja, ja… Hon är ju miljonär. Inte vill hon hälsa på en sån som jag.

Och nu kommer det: Medan en ny efterträdare ska letas till dirreposten som blev ledig i fredags har sossarna satt in… den som själv petades 2013. 

Alltså: den en gång petade ska ersätta personen som petade henne tills ny ordinarie dirre utses.

Kvinnan, den en gång (juni 2013) petade, har emellertid fortfarande avgångsvederlag, men representanten för arbetarpartiet lovade SvT Uppland att detta ska regleras. Hur det ska regleras angavs inte.

Det jag tycker är konstigt är inte så mycket det att arbetarpartiet utser en representant som är miljonär att tillfälligt leda organisationen. Sossarna förnekar sig icke och det bekräftar bara det korrekta i att inte rösta på dem för min del. Nej, det märkliga är dessa turer fram och tillbaka med direktörer. Tjänstemän som hålls om ryggarna av politikerna. Direktörer, vill säga. Vanliga dödliga hålls inte om några ryggar.

Ännu mera konstigt är det att ingen reagerar. Inte ens lokalmedia, som mjäkigt rapporterar/skriver av pressmeddelanden från organisationen i fråga. Men grävande och ifrågasättande kanske inte ingår i högskoleutbildningen av journalister nu för tiden? Var finns ni nu, ni som så ofta säger er vara allmänhetens företrädare och som hävdar folks rätt att få veta?

Rött LÖV igår, torrt löv idag stämmer också.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kollat och kommenterat den 15 december 2013

Ett omvärldsspanande inlägg.

Det var ett tag sen, men nu är det dags igen. Tofflan flaxar omkring i cyberspace och kollar och kommenterar. Häng med – om du vill, förstås.

Öl är hälsa – hälsa ofta?

Öl är bättre än kaffe. Forskare i Tel Aviv har kommit på att öl är bättre än kaffe vad gäller din livslängd. Eller i alla fall att alkohol är bättre än kaffe. Skälet är att alkohol påverkar telomerer, som är de linjära kromosomernas ändar. När man blir äldre blir telomererna kortare och så småningom dör de. Koffein påskyndar den processen, medan alkohol gör det motsatta. Så jag som gillar både öl och kaffe, uppnår jag medellivslängd dårå?

Unga förtidspensioneras mer. Än tidigare, alltså. Och varför då då? Är våra unga sjukare idag än tidigare? Det är de psykiska diagnoserna som ökar, enligt TT. Men om jag får gissa tror jag på de neuropsykiatriska diagnoserna. För mig låter det förfärligt att antalet förtidspensionerade svenskar under 30 bast har ökat med 42 procent de senaste tio åren. Det måste finnas meningsfulla sysselsättningar och jobb även för den som har en neuropsykiatrisk diagnos. Däremot vet jag flera vuxna med multipla diagnoser av såväl fysisk som psykisk karaktär som borde få förtidspension. De har i alla fall varit ute i arbetslivet och försökt, ofta i många år.

Min julgran 2011.

Så slipper du en barrande gran. Dagens Nyheter tipsar om att man till exempel ska köpa en nyhuggen gran. Man kan känna på barren längst ut. Lossnar de är granen redan torr. Vidare ska man låta granen gradvis vänja sig vid varmare luft. Och så ska den helst få en ny snittyta och den får aldrig torka ut. Ja ja, jag fattar inte ett barr, jag brukar göra allt detta och ändå…

Man stal julbrevlåda. Men det var väl bara så korkat att sno lådan och sitta i bilen och sprätta kuvert – i förhoppningen att några skulle innehålla pengar?!  Fast samtidigt… det vet väl ”alla” att man inte ska skicka pengar i vanliga brev???

Vätterpromenaden vinter. Fotograf: Tofflan

Vinterkväll i Metropolen Byhålan. Många av bilderna påminner om dem jag har tagit, men fotograf här är Anders Rörby. Hur som helst, vackert är det!

Livet är kort.

Read Full Post »

Favorit (?) i repris

Ett inlägg om den Tofflianska måndagen.

Vilken tur att jag har ett gott minne när det är så kort! Och vilken tur att jag har en enastående Fästmö, van vid att hålla reda på en stor familj! Anna påminde mig nämligen i en kommentar om att jag faktiskt har vissa resurser – i form av torkad svamp! Denna kan jag ju hälla ner i kantarellsoppan för att få den mer som… kantarellsoppa. För idag blir det favorit (?) i repris till middag: bröd och kantarellsoppa.

Inte bara en burk utan två…

Jag tror att den ena burken härstammar från Den Hjärtegoda L och den andra från mammakusinen B. Nu är det ett tag sen jag fick burkarna, men visst håller sig torkad svamp i typ… ett par, tre år??? Äh, jag testar så får vi se! Om inte annat kanske kantarellerna har blivit till penicillin. Det kan ju var bra att inta ett par doser av detta bakteriedödande med tanke på alla smitthärdar som går omkring och hostar och nyser.

En bloggbekanting till mig skrev för ett tag sen om hur äckliga folk kan vara på bio. Själv såg – och framför allt hörde! – jag en person igår som gav ifrån sig en stor klump, uppdragen ur djupet av sina luftrör. FOLK ÄR VERKLIGEN VIDRIGA IBLAND!!! Jag vill knappt tänka på hur klumpen såg ut – eller luktade… Men jag har svårt att släppa tanken…

Mitt på dan idag är det dags att plocka fram den månatliga statistiken för bloggen. Jag har noterat en viss nedgång i antal besök. Förhoppningsvis har ett gäng oönskade besökare äntligen insett att jag verkligen inte skriver om dem – det enda som tycks intressera dem. Vidare har andra säkert tröttnat på att läsa samma sak om och om igen: hur jag fördriver mina dagar med att söka jobb och städa och promenera. Det blir liksom favorit (?) i repris så gott som varje dag. Inte ett dugg intressant.

Men så finns det några närmast sörjande som läser. En del kommenterar dessutom ibland. Några få kommenterar ofta. Det tycker jag är kul. Ibland blir jag rörd och glad över stora ord, peppande ord. Ibland blir jag irriterad och förbannad för att människor uttrycker sig så att jag tolkar det till det värsta. Ja, jag är visserligen kommunikatör, men framför allt är jag människa… Trots att jag inte harklar mig  och spottar slem offentligt…

Sen finns det ett gäng som kommenterar via Twitter. Jag hänvisar dem konsekvent hit. Men några har fått för sig att de måste registrera sig som WordPressanvändare då! Fel! Det man emellertid måste göra första gången man kommenterar är att fylla i några uppgifter om sig själv: sitt namn – eller sitt nick – sin e-post-adress och sin eventuella bloggadress eller webbplats. Och då står det ju var och en fritt att kalla sig typ Kalle Anka, om man nu vill det…

För nästan precis på dan tre år sen skrev jag ett inlägg om långtidssjukskrivnas väg tillbaka till arbetslivet. Bland annat nämnde jag en kvinna som satt och virkade hela dagarna. Det var samhällets sätt att få tillbaka henne ut i jobb. Hon själv drömde om att bli swahililärare… I morse fick jag en kommentar till det inlägget – alltså tre år efter att jag skrev det. Jag blev tvungen att läsa igenom det för att kolla om jag fortfarande stod fast vid mina ord. Det gör jag. Mer än nånsin idag!!!

De här kakorna är nog också virkade på jobbet, men har ett marknadsföringssyfte. De finns att beskåda IRL på Ubbes konditori i Metropolen Byhålan.

Som vanligt har jag inlett dagen med att söka jobb. Det låg bara en annons i pipelinen idag, men det var ett ganska spännande jobb och icke att förakta. Förhoppningsvis hittar jag ett eller två jobb till under dagen. Vidare ska jag försöka ta mig i kragen och ringa till en byrå jag har blivit tipsad om. Tänkte bara vänta tills måndagsmorgonen är över. Folk har en tendens att inte vara så intresserade av jobbsökande Tofflor då. Ett nej har jag för övrigt redan fått idag.

I morgon ska jag börja rapportera in mina jobbsökaraktiviteter i september till Arbetsförmedlingen. Jag hoppas att man kan skriva, spara och pausa för att återkomma senare. Det finns ju en hel del att rapportera härifrån… Tänk om AF:s servrar brakar… Jaa, som synes är jag ibland en rätt negativ typ. Framför allt är jag negativ när jag tycker att nånting känns jobbigt/onödigt. Jag har alla mina sökta jobb med diverse uppgifter på Excel-fil. Vore hur smidigt som helst att bara kunna skicka över den. Nu måste jag i stället sitta och knappa in post efter post… I ett typiskt webbformulär av värsta sorten. Jädra terapiarbete! Har bättre saker att ägna mig åt, liksom…

Förutom att ta fram bloggstatistik ska jag städa av i badrummet och i duschrummet idag samt tvätta en maskin blått. Min promenad tar jag därför troligen senare i eftermiddag. För ut ska jag, regnet till trots! Det mesta tycks ha kommit i natt, kanske det blir uppehåll under dan?

Vad händer hos dig idag??? Kör du också några favoriter (?) i repris eller???

Livet är kort.

Read Full Post »

Där ute

Ett inlägg om farorna i livet. För där ute, där känns det väldigt farofyllt just nu.

Uppdaterat: Idag kommenterade Fredrik Reinfeldt Husby på en pressträff.

Alltså vad är det som pågår där utanför min glasbur? Idag arbetade jag på femte våningen och kontoret är stort och luftigt och väggarna och dörren utåt är av glas – därav glasbur. Och just utanför min dörr händer ju inget, jag menar lite längre bort. Men inte mycket.

• Husby, till exempel. Inte så långt borta, några mil sydväst från där jag befinner mig just nu. Där pågår ingenting annat än rena kravaller. Kravaller, som är en reaktion på att polisen sköt ihjäl nån i måndags, enligt Megafonens talesperson Rami Al-Khamishi. Polisen fick larm om en bilbrand och togs emot av människor som kastade stenar, flaskor och smällare, säger närpolisen Jörgen Karlsson. Polisen sägs ha använt rasistiska glåpord och människor har kastat stenar och bränt bilar. Det är svårt att veta vad som är vad här där ord lite grann står mot ord. Eller… det handlar ju om sociala problem och klyftor i samhället som måste lösas/överbryggas. Dessutom måste dödsskjutningen utredas, liksom huruvida statens företrädare för lag och ordning har använt rasistiska tillmälen. Min åsikt är att våld inte är ett bra vapen. Våld är nämligen aldrig OK – utom i självförsvar. Min åsikt är att det är en politisk fråga. Men var är politikerna??? Statsministern tycks enbart ägna sig åt nöjen. Det kanske ligger lite mer i uppdraget att leda Sveriges regering..?
• Boden. Det ligger norrut. Där har man hittat kroppsdelar, just det… delar… från en människa. Det kan vara den 20-åriga kvinna som har varit försvunnen i över två veckor. Och eftersom det är just delar i en byggnad i ett gammalt militärområde är det med all säkerhet ett brott som ligger bakom. Det var personer från organisationen Missing People som hittade kroppsdelarna. Ingen identifikation är gjord ännu, men de anhöriga till den försvunna unga kvinnan är kontaktade. Varför??? Hur kan man inte bara ha ihjäl en annan människa, man stycker henne också? Hur kan en 20-årig kvinna var förtjäna en sån död???
• Oklahoma City, USA. Det ligger i ett annat land. Men ändå. Där har en tornado (tromb på svenska) dragit fram och orsakat skador ytmässigt motsvarande Karlstad. (Vi svenskar måste ju alltid ha nåt svenskt att relatera till för att förstå.) Men ännu värre är att mer än 90 människor har omkommit och minst 145 är skadade. Oklahoma City har i princip jämnats med marken. Hus, skolor och sjukhus är förstörda. Just där varm och fuktig luft krockar med kall och torr dito kan detta väderfenomen uppstå mellan fallvindar och uppvindar i intensiva åskmoln. Men hur kommer det sig att det är så vanligt med tornador i USA som det faktiskt är??? Tre av fyra uppstår ju där.

När fallvindar och uppvindar möts i intensiva åskmoln kan det uppstå en tromb. Eller en tornado, som man säger i USA.

När jag läser detta orkar jag inte spana mer i omvärlden just nu. Då känns alla andra irritationsmoment, som studsmattor  (nu kompletterad med vattenleksaker) utanför mitt arbetsrumsfönster hemma, trasiga persienner och till och med beslutsimpotens i arbetslivet så jävla futtiga.

Livet är kort. Nu måste vi göra nåt så att det blir bättre. På riktigt.

Read Full Post »

Högkänslig? Drunkna inte i känslor…

I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om högkänslighet (artikeln finns nu på nätet). Artikeln var nog skriven med anledning av att Maggan Hägglund ska prata om högkänslighet i morgon, onsdag, klockan 19 i Lötenkyrkan i Uppsala. Och strunt samma om det var reklam för den föreläsningen, jag tyckte ”allt” lät intressant.

Högkänslighet är ganska vanligt hos människor, mellan 15 och 20 procent är högkänsliga. Högkänslighet förekommer till och med hos djur. Det är nånting man föds med, men ses inte som nån diagnos eller sjukdom. Det handlar om att högkänsliga människor lägger märke till fler subtiliteter än andra, därför att hjärnan hanterar och bearbetar alla intryck på ett djupare plan än hos människor som inte är högkänsliga. Den som är högkänslig föredrar ofta att iaktta innan den agerar. Många anses blyga, men så behöver det inte alls vara – en tredjedel av de högkänsliga är väldigt sociala och utåtriktade. Intressant är att högkänsliga människor uppskattas på olika sätt i olika kulturer. I vissa kulturer som inte uppskattar känslighet har många högkänsliga låg självkänsla och blir ofta kallade överkänsliga.

Men det finns faktiskt bra saker med att vara överkänslig, menar Maggan Hägglund som också hävdar att

[…] högkänsliga behövs i flocken […]

I arbetslivet, till exempel, kan de ofta se lösningar och ställa frågor som andra inte tänker på. De är också vanligen kreativa och de har sällan svårt att vara ensamma. De är också mer känsliga för andra människors känslor.

Men naturligtvis kan det vara jobbigt att vara högkänslig också. Det gäller till exempel att sortera bland sina aktiviteter och att inte försöka pressa in ”allt”. Detta beror gissningsvis på att högkänsliga tar in så många intryck och behandlar dem så djupt – hjärnan blir trött, helt enkelt. Det kan botas med fysisk aktivitet så att hjärnan rensas och får vila.I övrigt bör högkänsliga inte ha jobb som ligger under deras kapacitet – högkänsliga behöver stimulans för att trivas.

Många högkänsliga gråter lätt. Också det finns det råd för:

[…] fäst blicken på närmaste fyrkant, till exempel en dörr eller ett fönster. Flytta blicken från övre vänstra hörnet, till nästa hörn och nästa. […]

Jag tyckte som sagt att det här lät spännande och gjorde ett test för att se hur jag låg till (jag hade mina misstankar). (Man kan inte fylla i testet på nätet om man inte har Adobe Acrobat Professional, utan antingen prickar man av sina svar bredvid eller så skriver man ut testet, två A4-sidor.) Och svarar man ja på minst tolv frågor är man troligen en högkänslig person. Jag svarade ja på 14 frågor…

I andra tester jag har gjort har det visat sig att jag har en högt utvecklad intuitiv förmåga och jag har lätt att visa omtänksamhet. Ibland är dessa egenskaper bra, men det gäller förstås att inte ta på sig samtliga sorger som andra människor har – nånting jag personligen har jobbat mycket med genom åren.

I min blogg skriver jag ofta om mina känslor. I början slogs jag hejvilt och i blindo, idag är det mitt lilla jag kämpar med. Det är mitt sätt att hantera den overload det ibland blir i hjärnan. Men jag har fått höra att jag inte heller får skriva om mina känslor. Snart är de ämnen jag är tillåten att skriva om, enligt vissa, ytterligt få. Nu tänker inte jag bry mig om vad människor tycker att jag får och inte får skriva om. En blogg är en sorts dagbok. Och är det nån som känner sig träffad av de känslor eller händelser jag beskriver så kanske det var ett uns av sanning i mina ord – trots att de endast är just mina känslor och åsikter, min beskrivning av det hela, inte sanningen. Att skriva är mitt sätt att inte drunkna i mina känslor. Genom att få ur mig känslorna undviker jag detta. Min bloggvän Mie har för övrigt sammanfattat väldigt bra på sin blogg vad en blogg är. Om privatpersoner ska börja censurera vet vi inte var det hela kan sluta. I vårt land har vi nämligen nånting som heter yttrandefrihet och det är skyddat i grundlagen. Jag tycker att man måste våga tala om vad man känner och stå för det. Inte gömma sig och låta andra föra sin talan. Jag har sett det alltför ofta på nära håll, särskilt i arbetslivet. Det är lättare att tala bakom ryggen än öppet. En del människor är riktigt, riktigt små.

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösning på kris: PR eller kommunikation

I dagens lokalblaska läste jag om det numera ökända Läkemedelsverket här i Uppsala, tidigare del av Socialstyrelsen (i alla fall på stenåldern, när jag först kom ut i arbetslivet) som tar extern hjälp för att lösa sin förtroendekris.

Läkemedelsverket har länge dragits med svåra problem inom företaget. Bland annat har missnöjet med ledningen varit stort. Inte ens hälften av de anställda har förtroende för ledningen, enligt en tidigare artikel i UNT. Många chefer och anställda har valt att lämna Läkemedelsverket.

Och nu har verket alltså vänt sig utåt för att få hjälp. Bland annat har verket tecknat avtal med tre PR- och kommunikationsbyråer: K-street (där bland andra Staffan ”PK-lotteriet” Dopping jobbar, vilket ju i och för sig känns mindre seriöst, ärligt talat…), Gullers och Granath EuroRSCG.

Jag tycker att tonen i den här UNT-artikeln är lite raljerande och hånfull. Man lyfter fram två fallbeskrivningar som K-street har på sin hemsida. Inget ljug i sig, men varför inte fokusera på att verket nu faktiskt tar hjälp utifrån med den interna kommunikationen. Det kan ju rimligtvis inte bli mycket sämre, i alla fall.

Kommunikation är alltid viktigt, men kanske ännu viktigare i kris.

Som kommunikatör tycker jag förstås att kommunikation alltid är viktigt. Om den interna kommunikationen inom ett företag eller en organisation inte fungerar, kan man ge sig den på att den externa inte heller är särskilt bra. Så varför inte se på Läkemedelsverkets försök med lite positivare ögon? Kommunikation är som sagt alltid ”bra”, tycker jag, men i kris är kommunikation nånting väsentligt.

Sen kan jag väl fundera över om de tre byråerna, valda för att jobba med strategisk kommunikation, leverantör av kommunikationstjänster respektive reklam och digitala tjänster är så väldigt välkända. Den enda jag kände till av dem är Gullers. Riktigt seriöst känns det kanske inte heller när Staffan Dopping gör reklam för PK-lotteriet, som jag inte har mycket till övers för.

Men jag tycker nog att vi ska ha lite öppna sinnen och se vad den här trion kan göra för Läkemedelsverket. Det kan ju, som sagt, inte bli mycket sämre. Bara bättre. Eller???

Livet är kort.

Read Full Post »