Blå koral

Ett inlägg om en bok.

---

 

För några minuter sen slog jag ihop en riktig tegelsten till bok. Det var den enda julklapp som jag hann köpa till Fästmön inför julen 2012. När jag köpte boken visste jag inte ens om jag skulle få vara med och uppleva den julen. Kanske var det därför jag blev så oerhört tagen när jag läste Louise Boije af Gennäs bok Blå koral, den andra delen av en planerad trilogi. Det var så många känslor som kom över mig och jag tror inte att jag har gråtit så mycket på länge. Märkligt var det, för den första delen, Högre än alla himlar, gav jag inte särskilt högt betyg…

Blå koral börjar sommaren 2004 och slutar 2006. Den omspänner alltså en kortare tidsrymd än den första delen i trilogin. Ändå känns den fylligare och tyngre. Tyvärr börjar den väldigt svamlande. Inledningen är fyra sidor lång och beskriver en vinds framfart. Sen kommer själva historien igång. Det är samma kompisgäng från överklassen sen sist: Victor och Sanna, Pella och Stefan, Liv och Jalle. Det går bra för de flesta av dem. Det går så bra att jag omedvetet tänker att allt ju faktiskt kan gå itu, i kras, när som helst. Det är när jag läser att en bebis är på gång som jag förstår att katastrofen kommer. Oundvikligen. Skoningslöst.

Jag grät över ”alla” mina sorger de senaste åren – och då ska du veta att allt inte har varit sorgligt och svart i mitt liv. Mycket av min sorg kommer från 2006 när min pappa oväntat gick bort. Då var jag tvungen att stoppa undan min sorg och mina tårar. Visst har dessa tu kommit fram vid enstaka tillfällen då och då. Men när jag läser om en älskad pappas slut med sitt barn vid sängkanten kan jag känna sån… nästan ilska att jag inte fick ta samma farväl av min pappa. Att jag inte hann säga hej då och att jag älskade min pappa till honom.

Ett litet HBTQ-tema finns i boken, men är inte så framträdande. Samtidigt är homofobin där också. Väldigt nedtonat, dock.

Det här är ingen litteratur i Nobelprisklass. Men den här boken grep mig på ett alldeles särskilt sätt. Därför får den högsta Toffelbetyg.

Den tredje och avslutande delen heter Folk av en främmande stam och ska komma ut i höst.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Liv & Ingmar

Ett inlägg om en film.

Häromdan gick en film på SvT som jag inte hade möjlighet att se just då. Därför spelade jag in på DVD-hårddisken för att titta vid ett senare tillfälle. Redan i kväll blev det detta senare tillfälle. Under knappt en och en halv timme satt jag och tittade och lyssnade på en mycket fascinerande Liv Ullmann (min ungdoms Leila Lindholm…) som berättade om sin relation med Ingmar Bergman. Liv & Ingmar är filmen om deras kärlekshistoria.

Liv & Ingmar, en kärlekshistoria genom 42 år.

Ena halvan av Liv & Ingmar är alltså berättaren i filmen. Liv Ullmann låter tittaren få följa med vid hennes första möten med den store regissören, 20 år äldre än hon själv. Hur de filmar en sommar, hur de leker om kvällarna och hur de blir förälskade. Men också vidare in i förhållandet när svartsjuka förgiftar det. Ingmar bygger tidigt en mur runt dem – även i egentlig mening runt huset på Fårö. Liv känner sig instängd. Och så är det lilla konkurrenten som kommer, dottern Linn.

Separationen är oundviklig. Som alla separationer gör den ont. Till skillnad från många separationer håller emellertid parterna kontakten genom åren. Liv säger i filmen att hon bygger en bro. Sen blir de varandras bästa vänner fram till den dan Ingmar lämnar jorden för att färdas ut i universum.

Det här är en rörande film om en fantastisk kärlek mellan två människor som råkade vara kända. Jag ger den högsta Toffelbetyg.

Här kan du titta några dagar till.

Här kan du läsa vad Jerry tyckte om filmen.

Livet är kort.

Read Full Post »

Fågelsången fullt av …kråkor…

Ett inlägg om dagens konditoribesök.

I eftermiddag hade jag en träff med Peter som har blivit vuxen (50). Vi sågs på Fågelsången – i rätt tid. Fast somliga ville ju först ha det till fel tid. Vilken tur att jag alltid har rätt! (nåja…)

Konditori Fågelsången ligger på Munkgatan i centrala Uppsala. Eller enklare uttryckt mitt emot Svandammen och Flustret. Det är ett populärt ställe bland studenter, men eftersom studenterna har sommarlov just nu var klientelet för dagen blandat.

Fågelsången ligger mitt emot Flustret.

Peter och jag var inte äldst. Vi var inte heller yngst. Vid ett bord satt tre tjejer och pratade amerikansk engelska med varandra – när de inte gläppte med sina iPhones. Vid ett annat bord satt två män som pratade alldeles för högt på typ… serbiska/kroatiska/bosniska? Vid ett tredje bord satt ett äldre par. Och så fanns det nån obligatorisk barnvagn, men inte mer än nån, tack och lov (det blir så trångt).

Jag hade bespetsat mig på en räkmacka och valde en sån, Peter en baguette med skagenröra. Baguetter med röror kan man aldrig äta fint. Jag tänkte fota mr Kladd, men jag har nu slagit in på den snälla och mesiga linjen och visar i stället min räkmacka. Med svensk flagga i papper på tandpetare.

Räkmackan kladdade inte.

Priset för två kaffe och två fina mackor var härliga 165 riksdaler. Men faktum är att det var väl värt pengarna! Mackorna var goda, räkorna lagom stora och kaffet smakade påtår (vilket ingick). Vi blev sittande i typ två timmar.

Det som var mindre härligt var kråkorna som försåg sig med gästernas kvarlämnade matrester. De var inte ett dugg rädda utan klev helt ogenerat omkring på borden. Och på parasollerna. Borden var för övrigt ganska skitiga, men det är väl oundvikligt på grund av trafiken.

Fåglarna på Fågelsången var kråkor med iskalla ögon.

Totalomdömet för Fågelsången blev inte högsta betyg, men nästa högsta. Lite renare bord skulle inte skada.

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredens Hus – inte bara fred

Vi bestämde oss för att besöka Fredens Hus idag i stället. Fästmön slutade ju jobba klockan 14 och Fredens Hus är öppet till klockan 16 även på söndagar. Och det var helt rätt beslut! För det här var ett ställe dit jag lär återvända. ”Ett hus” med många intressanta och tankeväckande utställningar!

Fredens Hus har alltså sina lokaler i Uppsala slott, vid norra tornet. Det är fri entré, men man får lämna ett bidrag om man vill. Jag hade bara 20 kronor löst som jag stoppade i bössan när vi gick – det var alldeles för lite för att jag hade fått se.

Visdomsord redan i entrén. (Den där konstiga fläcken i gräslig nyans i bildens nederkant är ful, men ska vara där.)

Den mest omtalade fotoutställningen av dem som visas just nu är Miss Landmine. Utställningen visar skönhetstävlingar i Kambodja och Angola. Alla som var med i tävlingarna hade blivit lemlästade av landminor. Utställningen kan upplevas provocerande, för mig var den tankeväckande…

En provocerande och tänkvärd fotoutställning.

Kan svenskheten ta slut är titeln på utställningen intill. Den handlar om huruvida svenskheten påverkas av till exempel invandring. Också mycket tänkvärt! Utställningen är gjord av Regionmuseet Kristianstad i samarbete med journalisten och författaren Maja Hagerman.

Rasbiologi…

Några smärre utställningar som visas just nu är arbeten från ett antal av Uppsalas gymnasieskolor. Intressanta projekt om bland annat Afrika och Bangladesh, samt ett konstprojekt om Dag Hammarskjöld. Dag Hammarskjöld och alla hans citat…

Dag Hammarskjöld hade en blick…

Utställningen om Dag Hammarskjöld är påbörjad och alltså inte färdig. Men här finns mycket att titta på och läsa om denne diplomat som så ofta är citerad. Inte bara Dag Hammarskjöld själv är citerad här, dock! Så här sa Trygve Lie när Dag Hammarskjöld hade blivit utnämnd till FN:s generalsekreterare:

Dag Hammarskjölds företrädare välkomnade honom med dessa ord.

Onekligen var Dag Hammarskjöld en spännande person. Jag ser fram emot att få veta mer om honom, denne man vars blick får mig att tänka

oundviklig

när jag ser på gamla fotografier. Han genomsyrar redan mycket på Fredens Hus…

Till och med hans spegelbild i en glasdörr är oundviklig…

I rummet intill huserar en annan svensk som gjort mycket gott, Raoul Wallenberg. Mannen vars öde man inte känner. Kanske dog han 1947 som vissa hävdar… Föddes gjorde han i alla fall för 100 år sen i augusti.

En svensk som gjort mycket gott, men vad är hans öde?

Vi kom ut i en grön och varm junieftermiddag. Tittade på utsikten och Gunillaklockan, fotade två turister. Och jag slogs av hur lyckligt lottad jag är att jag lever i ett land där det är fred. Där jag inte riskerar att trampa på några minor när jag går i gräset…

Ett torn mitt i grönskan. Men inga landminor…

Är du i Uppsala och får en stund över – besök Fredens Hus på Slottet! Det kostar ingenting att se dessa tänkvärda utställningar och stora män!!!

Read Full Post »