Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘öppna sinnen’

Ett inlägg om en bok.


 

Hon som serEtt av mina litterära mål för 2016 är att läsa fler böcker som inte är deckare. Eftersom jag tycker att det är svårt att hitta skönlitterära romaner som intresserar mig, läser jag gärna biografier. Inte vet jag om Eva Wiklunds bok Hon som ser är en biografi direkt, men den berättar om Anna-Lena Vikström som är medium. Jag fick den i julklapp av vännen Jerrytusen tack för en häftig läsupplevelse! (Detta var för övrigt den sista julklappsboken. Vilken tur att jag har ett gäng olästa böcker här hemma – allt från loppisfynd till det nyinköpta pocketbokpaketet – och Sivs böcker.)

I den här boken berättar författaren om Anna-Lena Vikströms liv, men också om hennes arbete som medium. Det är en väldigt öppen bok där Anna-Lena Vikström har berättat för Eva Wiklund, som sen skrivit boken. Två år har det tagit. Vi läsare får följa Anna-Lena från späd ålder upp till nutid som småbarnsförälder som längtar efter vuxen kärlek.

Anna-Lena Vikströms berättelse är väldigt rak. Trots att den handlar om ett ämne som upplevs som kontroversiellt av vissa människor känns boken inte flummig. Jag kan inte säga att jag är övertygad, men jag låter mina sinnen vara öppna. Och på titelbladet har jag gjort några blyerstanteckningar av det jämförande slaget. Där står…

  • synestesi
  • värmehänder
  • svårt att känna igen ansikten
  • hitta försvunna saker
  • drömmar
  • tecken och ”bus” från döda närstående
  • ögon-/synproblem
  • intuition

Den här boken är väldigt annorlunda och väldigt läsvärd. Toffelomdömet blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

I skymningen sjunger koltrastenDet finns böcker och det finns böcker. Att en bok kan ge tröst och inge hopp och vara så otroligt vacker som I skymningen sjunger koltrasten visste jag inte. Tack, Linda Olsson, som skrev den och Brombergs, som gav ut den och som gav den till mig!

Tre udda existenser lever som grannar i ett hus på söder i Stockholm. Det är änklingen Otto, den unge tecknaren Elias och den undanglidande Elisabeth. Alla tre bär de på berättelser. Av en slump korsas deras vägar, det är ett bokpaket som har kommit fel. Plötsligt finner sig Elisabeth stå i tacksamhetsskuld till Elias – och det vill hon inte. Men genom litteraturen dras de tre till varandra. Elias, som är dyslektiker, tecknar en bok och vill att Elisabeth ska skriva den.

Jag började läsa den här boken igår och jag hade svårt att släppa den. Mamma fick läsa den när hon var här och tyckte att den var

ovanlig, men bra!

Själv har liksom ätit orden, låtit mig sugas in i boken, slukas upp av den. Det är så skört, livet. Det kan vara så vackert och det kan vara så… kallt och hårt. Och kanske är det så att man måste igenom det kalla och hårda för att livet ska bli vackert igen. Otto säger på ett ställe:

[…] Jag tror att min mamma älskade mig, men hon hade så många sorger att bära att de ofta tog över. Sorgen över det hon mist överskuggade glädjen över det hon hade kvar. […]

Dessutom måste vi öppna våra sinnen, som bifiguren Maja i boken säger, enligt Elias:

[…] det som vi verkligen behöver ofta kommer till oss. Att vi bara måste vara observanta, se till att inte missa de små tecknen. […]

Jag önskar mina nära och kära att precis som Otto på sidan 229 få vakna av… lycka.

Det här är en otrolig bok om bland annat böckers och skrivandets del i en läkandeprocess. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

I dagens lokalblaska läste jag om det numera ökända Läkemedelsverket här i Uppsala, tidigare del av Socialstyrelsen (i alla fall på stenåldern, när jag först kom ut i arbetslivet) som tar extern hjälp för att lösa sin förtroendekris.

Läkemedelsverket har länge dragits med svåra problem inom företaget. Bland annat har missnöjet med ledningen varit stort. Inte ens hälften av de anställda har förtroende för ledningen, enligt en tidigare artikel i UNT. Många chefer och anställda har valt att lämna Läkemedelsverket.

Och nu har verket alltså vänt sig utåt för att få hjälp. Bland annat har verket tecknat avtal med tre PR- och kommunikationsbyråer: K-street (där bland andra Staffan ”PK-lotteriet” Dopping jobbar, vilket ju i och för sig känns mindre seriöst, ärligt talat…), Gullers och Granath EuroRSCG.

Jag tycker att tonen i den här UNT-artikeln är lite raljerande och hånfull. Man lyfter fram två fallbeskrivningar som K-street har på sin hemsida. Inget ljug i sig, men varför inte fokusera på att verket nu faktiskt tar hjälp utifrån med den interna kommunikationen. Det kan ju rimligtvis inte bli mycket sämre, i alla fall.

megafon

Kommunikation är alltid viktigt, men kanske ännu viktigare i kris.


Som kommunikatör tycker jag
förstås att kommunikation alltid är viktigt. Om den interna kommunikationen inom ett företag eller en organisation inte fungerar, kan man ge sig den på att den externa inte heller är särskilt bra. Så varför inte se på Läkemedelsverkets försök med lite positivare ögon? Kommunikation är som sagt alltid ”bra”, tycker jag, men i kris är kommunikation nånting väsentligt.

Sen kan jag väl fundera över om de tre byråerna, valda för att jobba med strategisk kommunikation, leverantör av kommunikationstjänster respektive reklam och digitala tjänster är så väldigt välkända. Den enda jag kände till av dem är Gullers. Riktigt seriöst känns det kanske inte heller när Staffan Dopping gör reklam för PK-lotteriet, som jag inte har mycket till övers för.

Men jag tycker nog att vi ska ha lite öppna sinnen och se vad den här trion kan göra för Läkemedelsverket. Det kan ju, som sagt, inte bli mycket sämre. Bara bättre. Eller???


Livet är kort.

Read Full Post »