Näthat och Twittertroll

Ett inlägg om bra tips kring trista företeelser.

---

 

Gör som jag, sänk ögonbrynen och skaffa dig lite självinsikt. Eller annan fixering.

Näthat och troll i sociala medier är väl knappast nån förskonad från. Till och med den mest snälla och timida person jag vet har blivit drabbad. Därför blev jag lite…misstänksam när jag blev kontaktad angående näthat. Men ganska snart insåg jag att det var ett språkligt missförstånd och sen tog en intressant dialog vid. Jag blev lite intervjuad och ska bli citerad i en uppsats kring näthat.

Ja jag ser ända hit att somliga höjer ett – inte båda – ögonbryn. Men om somliga hade varit med i samtalet skulle de nog mitt i mina ostrukturerade svar ändå se att jag har en viss självinsikt. Samtidigt vidhåller jag att det är skillnad på att uttrycka en åsikt – yttrandefrihet – och att år ut och år in förfölja och förtala nån i sociala medier. Det senare är i mina ögon en sjuklig fixering. Det är bara synd att alla inte har förmågan att uppfatta det. Sen är det förstås märkligast av allt att de som inte hatar ser mina reaktioner. Varför fortsätta då?

När jag började jobba fick jag mindre tid över att hänga på sociala medier. Därför bestämde jag mig för att avfölja ett gäng på Twitter eftersom jag inte hinner med att läsa ikapp. Dels avföljde jag människor som jag inte har så mycket gemensamt med, dels avföljde jag såna som inte twittrar så ofta eller som mest retweetar andras tweets. Det handlar inte om att det är nåt fel på dessa människor, bara att just jag inte har så mycket utbyte av dem. Det blev väl typ en 50 pers jag avföljde och av dessa har kanske 20 avföljt mig tillbaka. Fair enough. Mitt Twitter är aningen mer hanterbart nu.

Häromdan läste jag i Metro om tecken på Twittertroll. Ja, näthatare och troll finns ju överallt på nätet, även på Twitter (vilket jag mycket väl vet). Där finns också spamrobotar och falska konton. Och så finns det såna som tror att de kan gömma sig bakom konton de sköter åt andra. Suck… Hugo Ewald på Metro gav en del bra tips som jag återger i sin korthet här. Vill du läsa mer kan du ju bara klicka på länken ovan.

• 

  En profilbild som ett ägg kan betyda att nån inte vill visa sitt rätta jag.

  Profilbilden
  Ja, ägg, som är standardprofilbilden på Twitter, följer jag inte om jag inte känner personen i fråga. Internettroll kallas ofta lite skämtsamt för just ägg. Att inte bemöda sig om att ladda upp en bild på sig själv i profilpresentationen kan vara ett tecken på att användaren inte är seriös. Det behöver inte vara så, men det kan vara det. Sen finns det konton som använder falska bilder. Genom att testa via Google eller Tineye kan du se om bilden är stulen.

• Hur är relationen mellan antalet ”följare” och ”följer” på kontot?
  Spammare följer ofta väldigt många, men har få följare. De twittrar också väldigt mycket. Sen finns det ett gäng som använder Twitter mest eller bara för att läsa vad andra skriver utan att de skriver nåt/så mycket själva.
• Vilken sorts konversationer har kontot?
  Typiskt för spammare är att de är tjatiga och upprepar sina tweets. Typiskt för nättroll är att de skriver väldigt få egna tweets. I stället ägnar de sig åt att kommentera det andra skriver. Ofta är kommentarerna arga, provocerande, rasistiska, sexistiska eller hotfulla.
• Tjänster som granskar Twitterkonton
  Det finns tjänster som granskar Twitterkonton, till exempel Fakers app och Twitter audit. Resultatet är inte perfekt, men ger ändå en fingervisning. Jag testade mitt eget konto via Twitter audit och fick veta att jag i skrivande stund har 94 procent i audit score. Detta innebär att jag har 407 äkta följare och 28 falska…

Avslutningsvis ett positivt tips! Vill du läsa engagerande texter och spännande åsikter på nätet rekommenderar jag varmt DN åsikt! Där finns många välskrivna texter i varierande och aktuella ämnen, skrivna av läsarna.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kyligt väder, varma människor och hårda paket

Ett inlägg om min braiga dag.

---

 

En höstlig pergola utanför mitt kontor.

Kylan var tillbaka i morse igen. Det gäller att köra försiktigt eftersom jag fortfarande har sommardäcken på och 50 procent av dem är sisådär i skicket. Jag träffade Lucille i morse. Hon skulle trampa till jobbet på cykel. Det lät inte så skönt, tyckte jag. Jag blev utlovad ett besök i kväll – med en liten present. Spännande!

Det börjar gå mot slutet av arbetsveckan, men faktiskt känner jag mig inte riktigt lika trött som förra veckan. Kanske beror det på att jag börjar bli lite varm i kläderna på nya jobbet, kanske på att jag har gått ner fyra kilo på de tre veckor jag har jobbat exakt idag. Viktminskningen är inte alls planerad, även om jag inte trivs med den övervikt jag har idag. Det har varit svårt att hitta motivation att ta tag i tjockleken när det är så mycket annat som kräver mer uppmärksamhet. Nu mår jag betydligt bättre rent generellt än vad jag gjorde för en månad sen. Allt har inte med jobb att göra, men visst spelar det stor roll för måendet att ha nåt vettigt att göra om dagarna och att få lön för det. När jag lämnade jobbet i eftermiddags noterade jag sju stycken blåa mappar med korrektur som jag har återsänt till författare. Det kan jag känna mig lite nöjd med.

På förmiddagen kom konsultchefen från närmaste lokalkontoret på besök. Återigen en trevlig person. Förutom att alla är trevliga på företaget är de bra på att ge återkoppling och de hör av sig när de ska eller inom rimlig tid. Uppstår det problem av praktisk natur, som när det gäller min parkering, är de smidiga och hjälpsamma. Förhoppningsvis hittar jag nya uppdrag genom dem framöver, för det jag har nu är ju inte nåt permanent.

Närmaste kollegan och jag lunchade i restaurangen på jobbet idag. Jag njuter av den vegetariska ärtsoppan! Nästa vecka blir jag emellertid utan lunchsällskap de flesta dagar, för kollegan ska ha semester. Där passar finfint att få besök av en före detta kollega på måndag som vill proväta hos mig.

En vänlig följare i sociala medier har postat en bok till mig idag. Den handlar om min mammas sjukdom, en sjukdom som är ganska ovanlig. Än mer ovanligt är det att mamma har levt så länge med sjukdomen. Jag hoppas att jag får svar på en del frågor och funderingar under läsningen och tackar tills vidare Krönikören på förhand!

Men när jag kom hem hittade jag ett paket i postboxen från Adlibris.

Maj gadd, inte kan väl boken ha kommit fram redan, vi hade ju vår första kontakt idag på förmiddagen! Och Krönikören skulle ju skicka boken själv, inte nåt nätföretag,

tänkte jag. Inte heller hade jag beställt nån bok och jag väntar inte på nåt recensionsexemplar…

Vad var nu detta???

Långsamt tog jag fram en sax och klippte av de hårda plastbanden som höll ihop paketet… Och inuti hittade jag denna bok, som en ju inte kan bli allt annat än glad över:

Boken Jag vill vara glad! gjorde mig glad.

Tusen tack till älskade Fästmön, som skickat boken, för att du gör mig glad och för att jag får älska dig!

Helgen som ligger framför mig är än så länge blank. Jag behöver tvätta, men det kanske jag börjar med redan på fredag kväll. Eventuellt sammanstrålar jag med en vän ELLER en bloggvän nån gång under helgen. Om vädret är fint ska jag ge mig ut och marschera, för foten har fått vila och känns nu hyfsad. Hälsporre är ett segt elände!

Nästa vecka blir det sjukhusvistelse för en i familjen. Självklart går tankarna till personen ifråga, även om jag är övertygad om att allt går bra.

Vad har DU för helgplaner??? Skriv gärna några rader och berätta, än finns det utrymme kvar på bloggen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Read and weep – eller gråt och bli glad

Ett smått fundersamt inlägg om gråt av olika slag.

---

 

Att gråta är hemskt, men efter ett tag tycker jag att det känns bättre.

I morse läste jag en TT-artikel om att en faktiskt mår bättre när en har gråtit. I alla fall om en ska tro på holländska forskare som har gjort en studie på 60 lättrörda personer. Deltagarna fick se två sorgliga filmer och gradera sitt humör före samt tre gånger efteråt. Resultaten visade att knappt hälften grät och förstås mådde sämre direkt efter filmvisningen. Efter 20 minuter låg humöret på samma nivå som innan. Och efter en och en halv timme mådde de till och med bättre. Vad det beror på utredde inte forskarna. Men kanske kan det vara så att det helt enkelt är bra att gråta..? Personligen avskyr jag att gråta, samtidigt som jag vet att jag faktiskt mår bättre efteråt. Vad tycker DU om att gråta???

Den här bloggen låg på en hedrande åttonde plats idag strax före lunch.

Att ligga i topp är inte alltid en välsignelse. Men Uppsala kommun har hamnat på tionde plats på en lista över hur bra kommunerna är på att nå sina användare på Fejan. Men Enköpings kommun är faktiskt bättre och hamnar på andra plats, nåt som nämns liksom i andra hand i lokalblaskan. Hur kunde Uppsala kommun hamna på tionde plats? Analysföretaget Smampion (vars webbplats inte bedöms som säker av mitt antivirusprogram…) bevakade landets 172 kommuner på Fejan under sommaren och kollade vilka som växer mest (flest följare?), är mest aktiva och engagerar flest följare. Kommunen får gott betyg vad gäller responsivitet (att de svarar), men också för att följarnas frågor hanteras tydligt och trevligt. Det är ju bra. Att Uppsala kommun är bra på Facebook. Men alla finns ju inte på Fejan. Hur står det till i verkliga livet? En sån som jag undrar hur många ÅR det ska ta innan yngsta bonusdottern får svar på sitt ärende, som gått från anmälan till Skolinspeketionen via klander av kommunen från Skolinspektionen till ett skadeståndskrav. Nu har det gått över ett år… Men Enköpings kommun då? Jo, kommunen står för många informationsrika inlägg, inläggen är positiva och varje inlägg delas av minst tio personer (kommunanställda?). Positivism är ju bra, har en hört. Därför delar jag (!) en skärmdump av en annan topplista där den här bloggen ligger på åttonde plats. (Jag tog skärmdumpen idag klockan 11.42.) Det tycker jag är rätt bra med tanke på att jag varken har barn eller sjukdom, är nån fena på matlagning (totalt ointresserad, dessutom) eller skriver om inredning. Vad tycker DU om topplistor??? Skratt eller gråt??? Sött eller salt???

En tand kvar i käften… Jaa, snart är en där…

En fråga som har fått mig att gråta av ilska ibland är varför tandvård inte ingår i högkostnadsskyddet för sjukvård. Är inte tänderna en del av kroppen, kanske? Visst, en del får dåliga tänder för att de inte sköter om dem. Men det finns rätt många människor som inte sköter om resten av sin kropp heller och får fetma, magsår, KOL, hjärtinfarkt med flera sjukdomar som behandlas och omfattas av högkostnadsskydd. Wictor Deverot Hasselmark är bara 21 år, studerande och till på köpet sosse. Detta till trots har han skrivit en väldigt bra artikel på DN Åsikt där han menar att tandvården bör likställas med sjukvården och tillämpa samma högkostnadsskydd. Ja, Wictor Deverot Hasselmark har fyllt 20 och efter en har gjort det är tandvården inte längre gratis. Och tandvård är dyrt! Visserligen finns det idag även ett högkostnadstak för tandvård, men det är ändå patienten som får betala mest. Eftersom Wictor Deverot Hasselmark studerar blir det väldigt dyrt för honom när han ska laga tre visdomständer. Lika dyrt som det blir för mig som har a-kassa. En jämförelse visar att studerande har lika mycket i studiemedel per månad som en arbetssökande med a-kassa. Och för den som jobbar och har lön – men den har ju lite mer att röra sig med. Tandvård har under många år varit på väg att bli en klassfråga IGEN. Det har jag tänkt och känt under ganska lång tid nu. För jag behöver åtgärda flera tänder – och då snackar jag inte tandblekning! – men har inte råd med det. Så vad tycker DU??? Är tänderna en del av kroppen och om du tycker det, bör de som sådana inrymmas i högkostnadsskyddet för hälso- och sjukvård???

Nu har jag gett dig lite att fundera på medan jag gör annat. Svara gärna på mina frågor i texten i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Svag karaktär och andra drag

Ett inlägg om böcker och utflykter.

---

 

För länge sen läste jag ett citat som jag har burit med mig genom åren:

Var är den mänskliga karaktären lika svag som i bokhandeln?

Budskapet i orden på det här bokmärket har jag svårt att se, trots att älskar böcker. Den fula figuren förvirrar ytterligare. Aningen långsökt, är mitt omdöme som kommunikatör…

Orden är Henry Ward Beechers, en amerikansk 1800-tals prälle och bror till Harriet, hon som skrev Onkel Toms stuga. Den som inte har förstått det än bör upplysas om att jag är synnerligen svag för böcker. Det innebär att om jag får en liten förfrågan att skriva om nånting bokligt utan att få ersättning för det – så gör jag det! Med glädje, mitt inlägg igår till trots.

På midsommardagen drog jag vinnaren i min lilla utlottning av en pocketbok. En som har hakat på den trenden (?!) är Uppsalaewa, som själv deltog i min utlottning. Tyvärr kunde bara en person vinna, men Ewa blev inspirerad till att ha en egen utlottning. Det är liiite oklart vilken bok hon lottar ut, men det är en begagnad pocketbok. Om du går in på det här inlägget, läser det och svarar på en fråga (”gissa resmålet”) som kommer mot slutet av texten, är du med i Ewas bokutlottning. Dragningen sker på fredag!

Nån dragning blir det inte här idag eller på ett tag, men vi ska dra ut på utflykt idag i alla fall. Fästmön har jobbat tre tuffa pass och är nu ledig i två dar. När hon har jobbat har jag inte bara förlustat mig. Jag har städat, tvättat, bäddat rent, träffat familjen, telefonerat med mamma och sökt jobb också. Det vill säga gjort både roliga och mindre roliga saker, en del till och med trista. Så att dra på utflykt en måndag som denna känns helt rätt. Då får vi båda lite input och det enda det kostar, egentligen, är bensin i bilen och tiden. Men jag tycker att det är bättre att göra nåt vettigt med tiden än att sitta hemma och deppa.

Igår kväll gjorde vi en annan liten utflykt, en nostalgitripp. Jag trodde vi skulle glo på engelska antikviteter på TV. Inte blev jag besviken när SvT1 i stället visade två avsnitt av Fem myror är fler än fyra elefanter! Det var underbart att se Magnus, Brasse och Eva – nu borta alla tre – sjunga och laja bland bokstäver och siffror och begrepp. Brasses lattjolajbanslåda gör jag då och och då en variant av på Instagram, men mina följare där är alldeles för duktiga och listar genast ut vad som ska bort. Och visst klarar väl du också att se vilken av de fyra bilderna nedan som ska bort??? 

Fyra bilder – och en ska bort! Vilken och varför?

Vår söndagskväll avslutades med reprisen av Indian summers. Maj gadd, vilken bra serie! Läs mer vad jag tycker om den här medan jag gör lite annat än sitter vid datorn.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Twittertoppen och Kloutvärde

Ett mätande inlägg.

---

 

Det spelar egentligen ingen större roll, men lite roligt är det allt att kolla hur man syns sociala medier. Ja det är ju ingen risk att jag hamnade på nån twittertopp, för enligt den senaste twitterbarometern finns där mest män. Och i klass med Lina Thomsgård (känner en släkting till henne, men det räknas inte), Brit Stakston (följer henne på Twitter, men på det kan jag inte åka snålskjuts) och Cissi Wallin på listan över PR och kommunikationsmänniskor är jag inte. Det är den listan som innehåller flest kvinnor, sex av de tio i topp är kvinnor. På övriga listor, vare sig det gäller artister, journalister eller politiker med flera, är det männen som dominerar.

 

Den gångna veckan fick jag i alla fall mejl om att mitt Kloutvärde har stigit. När jag gick med i december förra året låg jag på närmare 43 i Kloutvärde. Nu ligger jag på över 51. Vad Kloutvärde är? För den som inte är arbetssökande är det knappast intressant, men för den som letar jobb kan det vara det. Enkelt förklarat är Kloutvärde…

[…] ett nummer mellan 1 och 100 som representerar ditt inflytande. Ju mer inflytelserik du är, desto högre Kloutvärde har du. Inflytandet i det här fallet är förmåga att få till aktivitet. Alltså att du delar nånting i sociala medier eller i verkliga livet och du får respons från människor. DEN sortens inflytande. […]

Det Klout räknar samman är följare, delningar, omnämnanden, publicerade texter och bilder, kommentarer, gillamarkeringar, antal kontakter med mera. Ärligt talat är jag rätt nöjd med att ligga strax över 51 – jag kan ju inte samla ”poäng” via Fejan eftersom jag inte finns där, utan det är övriga ställen i sociala medier där jag finns som har genererat mitt värde. Utom min blogg, för den räknas inte in. Men med den senaste tidens hänvisningar från Fejan borde jag ha fått lite extra värde, tycker jag nog.

Det är absolut inget skryt. Om jag har över 51 har Barack Obama 99. Då förstår du min… position.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Twitter, Veckans brott och… familjeliv

Ytterligare ett spretigt inlägg.

---

 

Jag har hållit på med en massa saker idag på förmiddagen. Aktiviteterna känns spretiga och påminner i det lilla väldigt mycket om det stora livet.

Bland annat har jag haft en intressant Twitterdialog med en journalist (på Twitter: @SusSterner) på en lokalblaska nära min mamma (på Twitter: @Correnpunktse). Vi pratade om Twitteranvändning, om att följa följare och hur man klarar av att hantera följare – och i synnerhet dem man själv följer – på ett smidigt sätt när gruppen bara växer. Jag håller inte med om ALLT kvällsblaskejournalisten Niklas Svensson (på Twitter: @niklassvensson) skriver, men på Twitter är han i särklass den vassaste. Dessutom följer han alla tillbaka som börjar följa honom – samtidigt som jag tror att han blockerar vissa som uppför sig ”trollskt”. För vem vet vad man som journalist kan missa om man inte följer sina följare. Frågan är bara, som sagt, hur man hanterar detta.

En bokpratare på Twitter (@bokprata) rekommenderade att man sorterar dem man följer i grupper. Jorå, har jag gjort. Men det funkar inte för mig – jag är alldeles för nyfiken och rädd att missa nån eller nåt så jag kollar hela flödet ändå. Och så länge det är ett överkomligt antal som jag följer går det hyfsat bra. Fast det växer ju…

Lite nytta behövde jag göra här hemma också, så medan jag gjorde det, det vill säga strök, passade jag på att se tisdagens avsnitt av Veckans brott. Roligast var det förstås i slutet när Peter Pluntky dök upp som gubben i lådan och värderade ett synnerligen ovanligt föremål i studion mycket högt… Men sen var det som vanligt intressanta och mindre roliga fall och brottslingar som togs upp i programmet.

Ett av fallen handlade om ett mord vid Järva krog där två tonårstjejer hade lockat till sig en kille via QX Qruiser. Killen trodde att han skulle få köpa sex, medan tjejernas intention var rån. Några manliga kompisar till tjejerna dök upp för att utföra själva rånet. Men det slutade alltså inte bara med rån, utan med att mannen togs av daga med 18 knivhugg (ingen av de inblandade minns dock vem som höll i kniven…).

Polismannen som berättade om fallet sa vid ett tillfälle om offret:

[…] Killen är en skötsam kille som jobbar […]

Jag kunde naturligtvis inte låta bli att hänga upp mig på detta. Dels undrar jag vad det är som säger att man är skötsam bara för att man jobbar. Dels undrar jag hur skötsam killen var som ändå gav sig ut för att köpa sex av två tonårstjejer, 15 och 18 år unga… Naturligtvis är detta ingen ursäkt för mord, vill jag dock poängtera!

Intressant och bra journalistik – heja redaktionen på Veckans brott! – var reportaget om Lars-Inge Svartenbrandt, numera Lars Ferm. Det låg mycket i det Leffe sa om att den intervjuade anpassar sig efter sin publik – och, skulle jag vilja tillägga, den som intervjuar honom. De två första intervjuerna gjordes av Jan Guillou.

Intervjuerna skiljer sig mycket åt:

1. I den första intervjun från 1982 menar Lars-Inge Svartenbrandt att han inte skjutit på poliserna för att döda.
2. I intervjun från 1987, när Lars-Inge Svartenbrandt satt på Säter, låter han förvillande lik en viss annan känd Säterpatient.
3. I den nyaste intervjun säger den runt 70 år gamle mannen Lars Ferm att det är mest synd om gärningsmannen när det handlar om att poliser skjuts när de utför sitt arbete.

Reker? Man eter de!

Intressant var det, programmet, och det fick tiden vid strykbrädan att gå fortare. Nu ska jag bara göra resten här hemma, för i kväll kommer Fästmön hit. Kvällens middag är förberedd – räkor. Helgen i övrigt omfattar en del ärenden. Men roligast av allt blir det att träffa yngsta bonusdottern som kommer på besök till Förorten med boyfriend! Möjligen ska vi också ta oss till ett kvinnligt födelsedagsbarn i familjen på söndag – om det har tid med oss…

 

Och nu vill jag veta följande:

• Du som finns på Twitter, hur gör du? Följer du alla som följer dig? Använder du grupper?

Övriga:

• Vad har DU för helgplaner?

Skriv några rader och stilla min nyfikenhet!

 

---

Livet är kort.

 

 

Read Full Post »

Sjusovande i stormens ögonvrå

Ett inlägg fram på lördagsförmiddagen.

---

 

Jamen jisses så skönt det var att sova i morse! Jag var uppe och skuttade en stund runt halv sju. Öppnade därefter sovrumsfönstret och kröp ner i sängen. Först tre timmar senare vaknade jag… Det är nog så att jag sover som bäst när det regnar och stormar där ute.

Min fredagsmiddag bestod av urgammal tonfisksås och pasta. Jag kompletterade med små plommontomater och svarta oliver, ett glas vin och några halvdöa bitar goda ostar. Och tänk, jag lever fortfarande – till somligas förtret. Mitt sällskap var Den hemliga historien (nu har jag knappt 100 sidor kvar) och tända ljus. Det var enbart för att förhöja stämningen, det där med ljusen, till skillnad från Fästmön och barnen, där allting plötsligt svartnade och stearinljus blev ett måste…

Fredagsmiddag med förhöjd stämning.

 

Skumkrokodilerna tog slut igår kväll.

Jag satt i bästefåtöljen en stund senare och läste och spelade Wordfeud med Anna. Vi spelar ibland när vi inte har nåt bättre för oss, men det kan gå långt mellan dragen, så jag tänkte väl inte så mycket på det. I stället undrade jag vad det var för en tok som var ute och fotade med blixt i regnet… Det var naturligtvis ingen galning utan åskan, så jag gick och stängde av datorn, drog ur alla nätverkskablar etc och fortsatte läsa och gnaga på mitt fredagsgodis, Sally Gators (skumkrokodiler).

Sen kom det ett sms från Morgonen som upplyste mig där jag satt i stormens ögonvrå, ovetandes, läsandes och knaprandes på nåt gott (jag hade då gått vidare från krokodiler till popcorn och öl) om saker och ting: hela Himlen och lite därtill var strömlös! Det handlade om cirka 1 300 hushåll där i Förorten som hade blivit utan ström. Annas var ett av dem. Enligt lokalblaskan, som utan att läsa igenom TT:s illa skrivna texter* bara publicerar dem rakt av, berodde strömavbrottet på vinbyar. Nu tänker jag att alkohol är nog skulden till mycket, men troligen inte till detta strömavbrott. (Texten är fortfarande inte korrigerad. Men de läser väl inte tweets från sina följare, kanske… Eller så skiter de i dem.)

Eftersom åskan hade slutat startade jag datorn igen för att kolla strömläget hos Vattenfall. Där stod vilken tid man hade påbörjat arbetet med strömavbrottet och hur många hushåll som var drabbade. Det var oklart när strömmen skulle komma tillbaka. Anna lyckades ringa mig på sin mobil – mina sms till henne gick däremot inte fram – så jag fick en direktrapport från mitten av stormens öga. Hon satt med tända ljus i hela lägenheten och oroade för maten i kyl och frys. Nu är det tack och lov så att mat i frysen kan klara sig flera dygn om man inte gläpper i dörren. Men ändå. Tänk om det börjar rinna vatten från frysen…

Så småningom kom strömmen tillbaka, efter cirka en och en halv timme, tror jag. Det är ganska lång tid. Förra helgen var det vattenläckor och dåligt med vatten här hos mig i New Village, den här helgen strömavbrott. Vårt moderna samhälle är onekligen sårbart…

Idag är det strålande sol – i alla fall i New Village. Det blåser fortfarande väldigt mycket. Jag klev inte upp förrän halv tio idag, för på helgerna ger jag mig ledigt från att söka jobb. Jag har ju fått en del att fundera på över helgen dessutom och jag tänker så det knakar. Att sova på saker och ting är inte helt fel ibland. Men nu ska jag sätta fart med frukost och dusch och därefter åker jag till Himlen.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Då blir jag glad nästa gång jag startar datorn! 

* Många TT-skribenter har även särskilt svårt med skillnaden mellan ”innan” och ”före”.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skämsiga skämt och annat

Ett inlägg om aprilskämt.

 

Ett aprilskämt tittar in i evighetsspegeln.

Mitt första inlägg idag, det om pumpsen, var förstås ett skämt. Det hoppas jag verkligen att du förstår. Jag är inte mycket för att skämta aprillo, för jag blir verkligen avskräckt när jag läser medias aprilskämt. Framför allt lokal medias. ASSÅ, KOM IGEN! Vem går på att man ska ta bort busshållplatser, ha robotar som turistguider och gigantiska hörsel- och synskydd för att slippa fridstörare? Eller att en gågata ska öppnas för biltrafik? Jag stööööönar. Högt. Och inte så mycket av smärta idag som av att jag skäms. Å andras vägnar.

Men på tal om smärta finns den förstås delvis kvar i rygghelvetet. Värst är det första halva av dan. Jag försöker stå och sitta omväxlande, men är rädd att mina hälsporrar ska aktiveras av för mycket stående. För att motverka dessa har jag skor med de äkta, avgjutna inläggen i.

Fästmön låter som en hel karl idag. Det handlar inte om att hon har bytt kön utan om att hon är sjuk. Förkyld, hes och hostig. Trist för henne att hon behövde vara hemma idag eftersom det var en utbildning hon skulle delta i idag (på sin annars lediga dag). Jag har beordrat allt från vila och näsdroppar till honung och hostmedicin. Och en och annan Ipren.

Det har snöat utanför kexfabriken. Jag har fått mitt p-tillstånd till bilen förlängt till och med den 31 maj och förvånades över inkonsekvensen. Men det var inget jag skulle lägga för stor vikt vid, sa chefen. Men en kylig dag som denna första april passar det bra att värma skogssvampssoppa till middag. Jag ska försöka att inte bränna vid några grytlappar eller annat idag.

Och ja just det. Om nån tycker att jag är humorbefriad då skulle du träffa en före detta granne till mig för att jag inte tycker att fyra tidningars aprilskämt var roliga, kan jag meddela att det största aprilskämtet av dem alla är jag. Jag är ju född i april.

För övrigt har jag idag lyckats med att få ihop tusen – 1000 – följare till jobbets Twitterkonto! Det är jag rätt nöjd med. Privat har jag bara 208… Och detta är inget aprilskämt!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Saknad

Ett inlägg om just det rubriken säger: saknad. Eller avsaknad av densamma.

 

Min sovpartner.

Det är måndag, som jag deklarerade tidigt i morse med dagens första inlägg. Jag klev upp strax före alarmet gick igång. Hade sovit ganska bra trots att jag sov ihop med ett morrande monster. Min fästmö är i vanliga fall varken morrande eller nåt monster, men nu är hon väldigt förkyld och låter därefter – även när hon sover. Efter tvagning och inkletning av antiinflammatorisk gel la jag mig på köksgolvet och gjorde rörelserna före frukost. Det gick hyfsat bra att köra bil till jobbet, med tanke på ryggen. Men ryggen har gjort väldigt ont av och till. Jag har försökt hitta bra arbetssställningar, men inte funnit nån som är optimal. Inte ens att stå går riktigt bra.

När jag anlände till jobbet uppstod ingen klang- och jubelmusik och ingen röd matta rullades ut. Det hade jag inte förväntat mig heller. Jag blev glad att åtminstone en av kollegorna frågade hur jag mår. En annan blev visst mest irriterad på att jag stönar av smärta då och då och föreslog framåt lunch att jag kanske skulle åka hem. Men nu när jag ändå är här jobbar jag på.

På skrivbordet låg ett kuvert vars innehåll jag blev lite besviken på. Men, men, man kan inte få allt och ytterligare en månadslön tackar jag inte nej till. Ett litet jourtillägg hade förstås inte skadat med tanke på att jag har fått förfrågningar om att jobba utanför ordinarie arbetstid, på kvällstid, helg, semester och när jag har ryggskott.

En av damerna i huset vinkade glatt åt mig och vänlige KÅ ropade att h*n tyckte det var roligt att se mig igen. Tänk att nån har märkt att man har varit borta och dessutom saknat mig! DET gjorde mig i alla fall glad!

Denna har jag saknat!

Nåt som jag har saknat sen jag började här är, förutom en del saker jag inte kan skriva helt öppet om, är en blåtand till tjänstemobilen. Just idag lämnar vi våra fasta telefoner och går över till en-bart mobiler på jobbet. Jag har dock bara haft mobil sen jag började här, men fasta telefonnumret är vidarekopplat till mobilen. En iPhone blir ganska snabbt varm när man pratar i den, så örat har känts smått kokande när jag har jobbtelefonerat ibland. Men med övergången idag kom ockås ett par tillbehör som jag blev glad över: dels en blåtand med liten mick, dels en laddningsdocka. Mycket saknade och användbara prylar!

Så klart att det har hänt en del i och omkring kexfabriken/besticklådan under veckan jag har varit borta. Den som är intresserad av det kan förstås läsa på företagets webbplats eller i lokal media. Jag har fixat ut tre nyheter och ett pressmeddelande idag samt fotat lite, läst inkommen e-post etc. Jobbets Twitterkonto har fått ytterligare följare den gångna veckan trots att jag var borta och ingen annan twittrade ut ett skit. Idag uppmuntrade jag ytterligare elva pers att följa, så antalet blir 1 000 jämnt. IT-teknikern har jag bestämt träff med i morgon eftermiddag strax innan jag går på möte. Han får greja bäst han vill med min dator som inte riktigt uppför sig. På fredag ser jag fram emot en spännande träff av ett annat slag. Sist den personen och jag träffades var på en 40-årsfest (inte min egen, dock).

I kväll ska jag fixa kycklingchorizo till min sjukling och fortsätta kurera min rygg med rörelser och gel. Naturligtvis glömde jag gelen hemma. En kollega på en annan avdelning rekommenderade naprapat, jag har ingen aning om vad en sån kan göra. Tycker att naprapati låter lite… läskigt… Inget jag har saknat förrän nu, kanske..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag och vinter igen

Ett inlägg om den här dagen när det plötsligt blev vinter igen.

 

Så här såg det ut på baksidan i morse: snö,snö och åter snö. Och så grannens jätte-bigga TV som står på dygnet runt.

Egentligen blev jag inte så väldigt förvånad när jag hissade persiennerna i morse. Det har varit två morgnar med minusgrader, igår ner till nästan sju grader kallt. Och så i natt hade den kommit tillbaka igen med besked. Vintern. Det hade snöat ganska mycket här under dygnets mörka timmar. Men det är ju februari månad och vad annat är att vänta än att det plötsligt kan slå om och snöa efter några ljuvligt soliga dagar, med blå himmel och fåglalåt.

Nä, förvånad blev jag inte, men besviken, förstås. Jag gillar inte alls snö och kyla. Vintern är den sämsta årstiden, enligt min mening. Nu vill jag ha vår! Jag vill fota blommor och knoppar och njuta av kvitter, vårsol och himlar utan moln. Men jag får uppenbarligen ge mig till tåls.

Även på jobbet var det snö.

Det var rejält halt och moddigt att köra i morse. I kväll när jag åkte hem hade mycket av snön försvunnit, men i stället var det halt. Som vanligt vid halka gäller det att hålla avstånd. Jag fixar det, dessvärre gäller det inte alla bilförare.

Arbetsdagen försvann i ett nafs. Jag var på ett möte och så blev det ett lunchmöte med M där vi förberedde pressmeddelande med mera inför ett pris som M ska ta emot på måndag. Som pricken över i kom ett mejl senare på eftermiddagen att M hade fått det där eftertraktade jobbet. Vilken kanondag för somliga! M är SÅ värd det!

På tal om jobb är jag förstås glad åt att min älskling nu får chansen att visa det jag redan vet att hon fixar på sitt jobb. Det blev klart redan igår. Lite läskigt förstår jag att det är, men Anna har alla förutsättningar att lyckas: hon är lugn och sansad, hon är kompetent och erfaren, hon har kollegorna bakom om sig och chefens förtroende. Jag är fullkomligt övertygad om att det går hur bra som helst. I morgon kväll hoppas jag att vi kan fira lite med ost och kex och ett svindyrt rödvin. På lördag ska vi eventuellt fira ett födelsedagsbarn först och därefter oss själva med en försenad Alla Hjärtans-middag nånstans på lokal.

Men vi är inte framme vid helgen ännu. Det är bara torsdag. Jag städade i kväll efter jobbet, det vill säga dammsög. Sen var det skönt att duscha och sätta sig renhårig vid köksbordet och käka knäckemackor och dricka mjölk. Till måltiden avnjöts en flukt i UppsalaTidningen. Den börjar bli alltmer lik sin storebror. Journalisterna gör till och med samma stavfel. Pinsamt och trist, tycker Vän af Ordning. Dessutom fnös jag lite åt reportaget om Uppsalas största twittrare. Bara för att man har många följare på Twitter behöver man inte vara störst. Eller bäst. Tycker jag, dårå, som bara har 200nånting följare till skillnad från den som ligger i topp med över 9 000 följare. Jag visste inte ens att man kunde ha så många följare…

Torsdag innebär förstås Antikrundan. Just den här torsdagen visades ett program från Lysekil. Som vanligt satt jag med appen och värderade och gissade. En del av mina värderingar blev vilda fantasier, medan andra stämde ganska bra. Ändå kommer jag inte upp i nån högre klass, utan stannar kvar i gruppen Antikintresserad. Till skillnad från Herr Raffa som jag har hört ska vara en väääldigt duktig antikvärderare. Suck!..

Livet är kort.

Read Full Post »