Boken Mia. Sanningen om Gömda av journalisten Monica Antonsson är kanske en av den senaste tidens mest debatterade böcker. Jag läste den med ett öppet sinne. Ett sinne som pendlade mellan ”är berättelsen falsk?” och ”är berättelsen sann?”. En historia med flera inblandade är ju som bekant sällan svart eller vit. Det är sällan så att en person har alla rätt. Men i denna ”soppa” är jag nu fullkomligt säker: Liza Marklund har tillsammans med Mia Eriksson skrivit en bok som heter Gömda, en bok som de påstår vara en sann historia. Det är den inte!
Monica Antonssons bok kom i pocket i slutet av augusti i år.
Jag lusläste faktiskt Monica Antonssons bok som jag fick i pocketversion av vännen Jerry. Jag ville så gärna hitta bevis för än det ena, än det andra. Med blyertspennan i högsta hugg markerade och kommenterade jag.
Antonsson inleder med att beskriva sina möten med Mia och de artiklar hon skrev om henne och hennes liv. Detta skedde första gången i samband med att Liza Marklunds och Mia Erikssons bok Gömda släpptes 1995. Boken fick senare flera efterföljare, men den enda i serien jag har läst är Gömda. Jag vet inte varför, det bara räckte så för mig.
I början är Monica Antonsson på Mias sida. Hon köper i princip allt hon säger. Detta förvånar mig lite eftersom Monica Antonsson på sista sidan i sin bok presenteras och anges ha
grävande journalisk som specialitet
Då ska man gräva. Då ska man gräva och ifrågasätta. Det gör Monica Antonsson inte i första delen av sin bok. Tvärtom ger hon lite sura kommentarer som:
Likt många Dramaten-aktörer tackar hon av någon outgrundlig anledning nämligen alltid nej till veckotidningar.
”Hon” i citatet är Liza Marklund. År 2000 ville Monica Antonsson intervjua Liza Marklund, men blev nekad. Jag kan tänka mig att hon faktiskt blev mänskligt sur för det. Jag undrar om hon blev så sur att hon konsekvent i den här boken stavar Liza Marklunds alter ego i deckarböckerna, Annika Bengtzons, efternamn med ss i stället för z (zom i Liza)???
Hur som helst, Monica Antonsson står i princip på Mias sida till dess hon blir uppringd av en person som utger sig vara Mias första ex-man 2006. Då svänger hon rätt fort, det vill säga tar parti mot Mia Eriksson. Lite för fort, tänker jag först, och markerar febrilt ställe efter ställe där jag tycker att Monica Antonsson sväljer allt för snabbt utan att gräva. Hon träffar strax den förste ex-mannen och sedan även den andre ex-mannen, som beskrivs i Gömda som
mannen med de svarta ögonen
det vill säga ”skurken” – misshandlaren och förföljaren. Monica Antonsson träffar honom till och med ensam ganska snart. Hon kikar på honom i smyg och tycker att han
verkade snäll och vänlig och hade ovanligt långa, svarta ögonfransar
Vad är det för grävande journalistik? Mannen hon smygtittar på är utmålad som fan själv i en bok – och har faktiskt ett digert brottsregister, det går inte att komma ifrån. Hur kan Antonsson vara så… blåögd? Dessutom kommer det ju fram att den här mannen bott en sväng i Metropolen Byhålan – bara det skulle göra mig misstänksam… 😉
Men det är nu, i andra hälften av boken, som Antonsson visar att hon är just den grävande journalist hon utger sig för att vara. Sakta men säkert drar hon i tråd efter tråd så att härvan blir till ett prydligt nystan. Hon pratar med folk i Mias hemstad, Mias ex-män, nån vän till Mia. De är alla negativt inställda till såväl Mia som till Gömda. Och det är väl inte så konstigt, de är ju ex-män och ex-vänner. Eller? Det är nu Antonsson visar upp sitt grävande. Och som hon har grävt! Här visar hon äntligen hur hon kommit fram till sina slutsatser. Lysande! Detta är lysande journalistiskt arbete! Jag tänker inte berätta mer utan du får faktiskt läsa boken.
Mina åsikter är: Monica Antonsson har visat att Liza Marklund inte kan skilja på ”sann berättelse” och ”baserad på verkliga/subjektivt upplevda händelser”. Liza Marklund är så pass känd att hon borde ta sitt ansvar för detta och göra nån sorts avbön. Mia Erikssons böcker borde aldrig ha fått blivit utgivna som ”sanna berättelser”.
Monica Antonsson är journalist i första hand och inte författare. Hennes bok känns ibland hoppig, framför allt i början. Det KAN ha att göra med att hon är mycket engagerad och har massor att berätta, men kanske lite svårt att sortera. På sidan 163 finns ett irriterande faktafel. Rättsordningen är gripen, anhållen, häktad, inte anhållen, gripen, häktad som Monica Antonsson skriver.
Monica Antonssons bok Mia. Sanningen om Gömda nominerades i år till Guldspadenpriset, ett pris instiftat av föreningen Grävande Journalister. Totalt hade 150 bidrag skickats in. Priset delades ut i slutet av mars. Monica Antonsson tillhörde tyvärr inte nån av mottagarna.
Vill du läsa mer? Kolla in till exemåel Jerrys blogg där han har en hel kategori om Gömda.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Det var kul att läsa din recension. Intressant att få en sådan djuplodad analys av boken. Tack!
Det som retar mig mest är just att de som drabbats av deras böcker inte med ett ord fått upprättelse av Marklund/Eriksson.
för ngt år sen var marklund inbjuden till ett debattprogram om just det här. då förstod jag att hon ljugit ihop det hela. håller med jerry, o vilka lågt stående varelser de är som kan dikta ihop o publicera dessa fabler..
Jerry: Tack själv för boken! Det var en upplevelse att läsa den! Ja, man känner verkligen, allra mest med äldste sonen och med Elisabeth, tycker jag. Fyyyyy…….
Charlotte: Ja jag tycker hon kan stå för det hon gjort – och erkänna att hon gjort fel, dvs säga att hon skrivit att det var en sann berättelse men att det inte är det. Antonsson överbevisar henne.
Hej på dig Tofflan,
Det var intressant att få läsa din recension. Det är sånt man borde få läsa före utgivningen. Det roar mig också att för en gångs skull få möjlighet att kommentera recensionen.
Jag var faktiskt tvungen att titta efter, står det verkligen att jag har grävande journalistik som specialitet? Jodå, det gör det. Bokförlaget skrev men jag har ju godkänt. ”MA är frilansjournalist med personporträtt och grävande journalistik som specialitet.”
Egentligen är det så att jag har personporträtt (och Tjernobylkatastrofen faktiskt) som specialitet. Gräver gör jag bara när det finns skäl till det. Men då gräver jag kanhända desto djupare.
Och så är det med grävande journalister. Man gräver när det finns skäl för det. Inte överallt och hur som helst. Inte heller går man omkring i livet och är misstänksam mot allt och alla. Skulle man göra det skulle man snöa in redan hemma på farstubron och inte komma längre. Grävande journalistik är oerhört mycket arbete. Därför måste man bestämma sig för när spaden ska sättas i jorden och det är dags att gräva. Inte förr.
Jag har aldrig tänkt på att det står i kontrast mot att porträttera människor men det gör det faktiskt.
När man porträtterar (som jag gjorde med Mia) måste man ha sina sinnen vidöppna och i första han tycka om och tro på den man intervjuar. Annars går det inte. Personen ställer upp och bjuder frikostigt på sig själv och ska därför hanteras varsamt.
Det ska i sin tur skiljas från allmänt (kritiskt granskande) reportage.
Porträtt är alltid positiva.
Man får dessutom förutsätta att en person som släpas fram som bevis för att något är sant (som Mia) av det stora bokförlaget Bonniers är trovärdig. Det går förlaget då i god för. Med förödande resultat när det gäller Mia skulle det visa sig.
Du undrar om jag blev sur på Marklund för att hon sa nej till en intervju 2000. Jag förstår din fråga och borde kanske ha berättat att detta är en del av min vardag. Det finns ett gäng som alltid säger nej. De flesta är skådisar på Dramaten och Stadsteatern. Till slut frågar man dem inte ens. De brukar säga att de har sin fasta lön och inte behöver någon reklam.
I min vardag får man ofta vänta på en intervju ett helt år. Ligger man inte på hela tiden går den till någon annan. Av tio tillfrågade kanske tre, fyra säger nej. Av högst rimliga skäl. Det är som det är och inte särskilt märkvärdigt.
När det gäller Marklund kan man möjligen tycka att hon kunde avböja på ett mindre högdraget sätt men sånt struntar man i. Vitsen med att berätta detta var att visa att jag faktiskt hade försökt nå henne personligen.
Så nej, jag var inte sur på Marklund och är det fortfarande inte.
Jag hade faktiskt ingen aning om att Annika Bengtzon stavas med z. Det avslöjar antagligen att jag aldrig har läst någon av Marklunds deckare och så är det.
Du tycker att jag svänger för fort och tar parti mot Mia. Det måste vara en dramaturgisk miss av mig. Jag blev djupt misstänksam redan vid intervjun med Mia i juni. Sedan kom samtalet från Levi i augusti. Därefter gick jag och funderade i flera månader innan jag den 22 oktober åkte till Oxelösund första gången. Och inte förrän jag hade varit där flera gånger och träffat hela gänget bestämde jag mig för att gräva. Tidsangivelser finns. Jag tycker faktiskt inte att jag svängde särskilt fort.
Du citerar att jag om Osama skriver att han ”verkade snäll och hade ovanligt långa ögonfransar”. Jag försökte se vad Mia hade fallit för. Du glömmer att jag jämförde situationen i hans bil med mina besök vid reaktor 4 i Tjernobyl och Ground Zero i New York. Det var en mycket konstig situation.
Du tycker att jag går på allt de säger. Det kan man naturligtvis tycka men sanningen är att jag helt enkelt låter dem prata. Tanken är att läsaren själv ska kunna dra en slutsats när han/hon fått alla vittnesmål serverade. Mias har man ju redan i Gömda. Vad som är sant eller inte tar jag för egen del ingen ställning till. Min åsikt är fullständigt ointressant.
Du hänvisar till ett irriterande faktafel på sid 163 och nämner ”rättsordningen gripen, anhållen, häktad” som den korrekta.
Jag citerar rakt ur polisens och domstolens handlingar när jag skriver att han anhölls (i sin frånvaro) den 11 nov, greps den 12 nov och häktades den 19 november. Det vore fel av mig att påstå något annat eftersom det inte vore sant.
Vad gäller guldspadepriset så hade kanhända 150 bidrag skickats in. Det är mer än jag vet. Jag vet bara att vi var fyra nominerade för priset. Det var hedrande och modigt gjort av juryn.
Tack för att du läste boken och tog dig tid att recensera den.
Må så gott!
Monica
Monica: Jättekul att du hörde av dig och att du har läst min ”recension”. Fast lite synd att du bara såg ställena jag ”rackade ner” på. Jag tycker att du har gjort ett enormt bra arbete – och hoppas att det kom fram i det jag skrev! För jag tycker att du hade varit värd en guldspade för ditt arbete!!! Så det så! Keep up the good work!
Hej igen!
Nej då, jag såg allt dina vänliga kommentarer. Jag borde ha skrivit det först förstås. Stort tack för dem!
Ha det gott!
Monica
Monica: He he, det var ett litet tekniskt grepp av mig att skriva rätt negativt först och sen brassa på med det positiva. Närå, men det var stimulerande att läsa din bok och jag insåg efterhand vilket jäkla jobb som låg bakom den… Har du nåt nytt spännande projekt på gång???