Förtal och förtal… och tycke

Ett diskutabelt inlägg.

---

 

Häromdan läste jag Mårten Schultz krönika om Herreyfallet. Fallet i sig handlar om Richard Herreys mål mot kulturjournalisten Martin Aagård på Aftonbladet. Herrey blev kallad rasist av Aagård på Twitter. Då stämde han såväl journalist som kvällsblaska. Jag har inte alls noterat tweeten, men är intresserad av förtalsfrågan och sociala medier.

Mårten Schultz sätter i sin krönika fingret på flera intressanta aspekter i det hela. En är till exempel ansvarsfrågan när det gäller tweets av journalister. Han skriver:

[…] För det fall en journalists utpekande av någon som rasist på sociala medier utgör förtal – vem svarar då? Det är klart att det inte faller inom, i detta fall, Aftonbladets utgivares ansvar. Vanligtvis kan journalister på tidningar och i andra medier vara säkra på att de är trygga från ansvarsutkrävande från personer som varit föremål för deras behandling genom ett särskilt grundlagsskydd.
Men detta gäller (ofta) inte när journalister skriver på Twitter eller andra sociala medier. I dessa situationer kan arbetstagaren själv, journalisten vara exponerad för ansvarsrisker. […]

Ansvarsfrågan blev inte alls klarlagd under rättegången, menar Mårten Schultz. Tingsrätten ansåg inte heller att Richard Herrey hade blivit utsatt för förtal.

Vad är då förtal och vad är inte förtal? Mårten Schultz ger exempel:

[…] Det är förtal att peka ut någon som brottslig eller klandervärd. Men det är inte förtal med utpekanden som utgör, som det brukar sägas, rena värdeomdömen. Det är förtal att kalla någon för barnmisshandlare, terrorist eller tjuv. (Sådana omdömen kan dock vara försvarliga och därmed tillåtna trots att de i teknisk mening är förtalande.) Det är däremot inte förtal att säga att någon är ful, vidrig eller äcklig.
Förtalande omdömen är med andra ord omdömen som kan vara sanna eller falska. […]

Mårten Schultz tolkar att det kan vara förtal i vissa fall när det gäller rasiststämpeln, anser tingsrätten. Att säga att nån är rasist är inte ett värdeomdöme liknande ”du är äcklig”. Men i Herreyfallet ansåg tingsrätten att Aagårds tweets inte var förtal. Mårten Schultz skriver:

[…] Aagård skrev nämligen inte bara att Herrey var rasist. Han skrev närmare bestämt ”din gamle rasist” […]

Och det är det där lilla tillägget som rätten anser gör så att mottagaren förstår att det inte är ett sakpåstående utan ett värdeomdöme.

Kommunikation är svårt.

Kommunikation är svårt. Ibland tycker vi alla att vi är jättetydliga med vad vi menar och ändå missuppfattas vi. Jag tycker att det är märkligt att tingsrätten kan påstå att mottagaren förstår vilken typ av påstående tweeten är. Richard Herrey har sin uppfattning om tweetens betydelse. Om övriga som har läst tweeten förstår den eller inte, tolkar den rätt eller fel, vet ju inte tingsrätten. Richard Herrey menar att tweeten har haft stor påverkan på hans varumärke. Förutom att betala rättegångskostnaderna på 100 000 kronor funderar Richard Herrey på om han ska gå vidare och överklaga. Han kanske inte kan det av ekonomiska skäl. Skadade varumärken kan ju, som bekant, påverka ekonomin.

Jag undrar hur det är med fula människor* (värdeomdöme; icke namngivna) som skriver i sociala medier att vissa människor (namngivna inklusive foto på personen) har alkoholproblem och är psykiskt sjuka… Är de att anse som förtalare eller är sjukdomar, tillskrivna personer (oavsett om det är sant eller falskt) att se som värdeomdömen?

Troll kan, precis som människor, vara både söta och harmlösa, men också fula och elaka. Här några sötingar. I verkligheten finns ju inga levande troll.

*fula människor = i mina ögon blir elaka människor fula

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Du behöver inte googla, du kan fråga mig!

Ett inlägg om deklarationer, varumärken och Google.

---

 

Nån som brukar läsa denna? Detta är förra årets deklarationsbroschyr.

Senast idag måste alla svenskar som har tjänat pengar lämna in sin deklaration. Jag deklarerade redan före mitten av april, så jag kan vara lugn. Glad är jag dessutom, eftersom jag får pengar tillbaka på skatten i juni månad, den månad när jag inte får nån annan ersättning. Jag har också deklarerat åt mamma. Det gjorde jag annandag påsk. Tänk så smidigt det är med ny teknik och att man bara behöver en kod och ett klick, typ, för att godkänna. Värre är det förstås om man har ändringar och tillägg. Jag själv funderade på att försöka dra av för jobbresor under 2014, men kom fram till att jag knappast överskred 10 000 kronor. Nej, för min del är det mer värt att få skatteåterbäringen i juni än att försöka få litet till fast i höst. För dig som ännu inte har deklarerat har Dagens Nyheter tio snabba tips här!

Det var länge sen domkyrkotornen var en del av Uppsalas varumärke…

Idag läste jag i lokalblaskan att kommunens varumärke ska revideras. Eller ja. Processen har redan hållit på i två år. Det var tio år sen sist och faktiskt en arkitektfirma som myntade uttrycket

Välkommen hit Välkommen hem

Det är nog bra med varumärkesrevideringar då och då, men generellt brukar jag i rollen som kommunikatör varna för att göra för stora ingrepp. Det tar tid för logotyper och slogans att sätta sig, nämligen. Men ett varumärke ska man förstås vårda hela tiden. Därmed inte sagt att det alltid behöver göras om. Vårda är en annan sak.

Nu håller man på att vässa Uppsalas varumärke, enligt Johan Graffman, vd för Graffman AB, Uppsalabo och den som leder processen (släkt med Eva Graffman, webbredaktör på Uppsala kommun, tro???). Det kan ju hända ganska mycket på ett decennium, menar Johan Graffman – därav vässningen. Resultatet ska bli mer utåtriktat också än sist. Johan Graffman ser emellertid skyn som gräns, för han tror dessutom att Uppsala snart kommer att sluta mäta sig med andra svenska städer (det står så i artikeln, städer, alltså, inte kommuner) och få ett mer internationellt perspektiv. Kan man gissa på att det blir en slogan på engelska? Nåja, för oss skattebetalare hade det också varit lite intressant att få veta kostnaden för vässningen. Jag menar, har den hållit på i två år, enligt artikeln, har den gissningsvis redan inneburit kostnader.

Ha ha! Jag fick använda bilden på min nya tischa idag igen!

Ett företag som har ett av världens starkaste varumärken är Google. Jag har sett många listor där Google ligger högst eller högt vad gäller företag som folk vill jobba på. Jag tycker att Google är ett utmärkt verktyg på nätet när jag söker information. Men jag avskyr att få svaret

Det kan du googla på!

när jag frågar kollegor om nåt som går lika snabbt för dem att svara muntligt på. Det är bara ett oförskämt svar. Därför var tischan från yngsta bonusdottern en helt perfekt present! Dessutom är jag ju rätt besser wissrig, har jag fått höra som ett av många pejorativa omdömen om min person av människor som aldrig har träffat mig, så perfekt var ordet!

Men åter till Google nu! Jag läste en väldigt bra krönika, signerad Björn Lövenlid, i lokalblaskan om Googles planer framöver. Krönikan handlar om Googles utspel om att företaget ska investera nästan en och en halv miljard kronor i utbildning och stöd till journalister i Europa. Syftet är att höja kompetensen vad gäller digital journalistik. Vid första anblicken av detta jublar jag, förstås, och hoppas på att våra högskoleutbildade journalister kan få gå kurser i svenska, framför allt stavning och grammatik. Men sen är det ju bra rent generellt, eftersom mediebranschen verkligen behöver just pengar nu.

Samtidigt lyfter Björn Lövenlid ett varningsfinger för det han kallar

Googles enorma marknadsdominans

Google är ju mediebranschens värsta konkurrent, menar han. Förr i tiden sökte man svar på sina frågor i media, numera googlar man, enligt krönikören:

[…] I Sverige tar till exempel ett enda företag, Google in 96 procent av alla intäkter när det gäller den stadigt växande sökmotorannonseringen. Uppgifter som man tidigare bläddrade i tidningar för att hitta tillhandahålls numera alltså nästan alltid av Google. […]

Självklart är ändamålet inte altruistiskt när Google nu ska bidra ekonomiskt till den europeiska journalistiken. Det fattar till och med jag att det handlar om tjäna pengar tillbaka in i företaget. Lite mer oroväckande är ju frågan om Google tänker bestämma vad de europeiska journalisterna ska skriva om. Nu är detta inte troligt, enligt Björn Lövenlid, men han tror säkert att Google försöker styra över så mycket pengar som möjligt till det egna företaget. Med makt följer också ansvar. Och jag tycker att Björn Lövenlid sammanfattar även mina farhågor rätt bra med dessa ord:

[…] Med så mycket makt följer också ett stort ansvar. Under många år hade Google därför ”Don’t be evil” som sitt övergripande motto. Sedan tonades detta ned och så sent som för ett par veckor sedan dök plötsligt ett annat motto upp i dess ställe: ”You can make money without being evil”. […]

 

Och nu vill jag förstås veta om DU…

• har deklarerat
• har några åsikter om varumärken
• googlar???

Skriv gärna några rader i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tar bloggarna över bokhyllorna?

Ett bokligt blogginlägg.

---

 

Pennan som jag ska signera min första bok med fick jag i slutet av juni förra året. Den är oanvänd.

Bloggare är unga, vana att bygga sina egna universum och nu är de på väg att ta över bokhyllorna. Det hävdar Catharina Hansson i Akademibokhandelns aprilnummer av LÄS! Enligt skribenten har förlagen länge suktat efter bloggare och nu värvar man för fullt bloggare som har miljonpublik.

Eh… har förlagen missat min blogg? Troligen inte. För det handlar om bloggare som skriver om livsstil och mat, hälsa och träning för det mesta. Samtidigt betyder inte en miljon läsare på bloggen lika många sålda böcker, enligt förläggaren Cecilia Nilsson i artikeln. Fast en välkänd och välbesökt blogg ger ju marknadsföring på köpet, inser även hon.

Men många bloggare som debuterat som författare är onekligen unga eller vänder sig till en ung publik. De exempel som nämns i artikeln är Sandra Beijer vars debutroman Det handlar om dig (2014) har samma målgrupp som hennes blogg – tjejer 15 år och äldre. Elin Lucasi är en annan ung bloggare vars debut sker i år med seriealbumet Jag är den som är den. Elin Lucassi säger i artikeln att hon genom bloggen har skapat sig en egen plattform där hon kan göra som hon vill. Hon klämmer dessutom till med…

[…] Att blogga är att vara envåldshärskare i ett universum man själv har skapat. […]

Och så menar hon att de unga bloggarna är en maktfaktor för de är inte bara utseendefixerade. De har massor av makt, även ekonomiskt. Blondinbella nämns som exempel på ett bloggimperium som omsatte tio miljoner kronor förra året.

Sanna Lundell, en annan känd bloggare och författare till Djävulsdansen (kommer ut i maj i år), anser att bloggen har oändliga möjligheter för en författare. Hon köper inte heller etablissemangets förakt för bloggar och bloggare, för en blogg är inget sämre litterärt verktyg än en roman. Föraktet kommer från det faktum att bloggar mest skrivs och läses av tjejer, tror hon. Men bloggen kan vara mer än ett litterärt verktyg, den kan ju vara ett sätt att skapa sitt eget varumärke och göra PR för sig själv.

De två litteraturvetarna Boel Hackman och Maria Wahlström har undersökt såväl skapandet som självskapandet i dagbokslitteraturen och genrer besläktade med den. Senare i år ger de ut antologin Jag är den jag är: från bekännelser till bloggar. Genom att skriva i dagboksform presenterar man sig själv trots att texten egentligen inte är tänkt att bli läst av nån annan än en själv. Genom att blogga icensätter man inte bara sig själv utan man gör det inför publik, menar de. Man gestaltar sig själv – även den man vill vara.

Intressant, tycker jag, och viftar med manus framför förlagens näsor. Dessvärre kan jag inte dra av några år på min ålder.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dags att göra en Ernst Billgren?

Ett ombytligt inlägg.

---

 

Häromdan läste jag om konstnären Ernst Billgren i Dagens Nyheter. Han ska byta både namn och stil, det förra till Wilhelm von Kröckert, det senare på måleriet.

Inte vet jag om namnet blir till det bättre eller sämre, men lite… ovanligt låter det allt. I själva verket är det ett återvändande till rötterna i Tyskland. Eller om det är ett sätt att få uppmärksamhet. Enligt Ernst… nej Wilhelm von Kröckert handlar det också om att testa vilken betydelse det personliga varumärket har. Han säger bland annat i artikeln:

[…] Jag vill undersöka en eller två saker i varje utställning som jag gör. Den här gången är det om allt verkligen hänger på ens varumärke – eller om det också har någonting att göra med vad man skapar som konstnär. Hur konsten är utförd. Konstkulturen handlar ju så mycket om just varumärken i dag […] 

Vad gäller hans måleri sägs tavlorna bli rävfria. I stället ska han utgå från sina inre bilder. TV-spel och kretskort i mönstren och grälla färger.

Tja… det kanske är dags att göra en Ernst. Billgren, alltså. Eller jag menar Wilhelm von Kröckert. (Icke att förväxla med tvillingarna Höckert från Metropolen Bylhålan, där det fanns MÅNGA Höckert, för övrigt). Jag har länge funderat på att byta till mitt första förnamn och använda mitt tredje förnamn som efternamn. En gång, på en arbetsplats jag snart har förträngt, skrev jag detta ”nya” namn på en whiteboard. Det tog fem minuter innan den första i huset kom springande och undrade om vi anställt en ny person på avdelningen.

Ett alternativt nytt namn kan vara det efternamn min släkt hette på pappas sida innan vi fick ett soldatnamn. Det är ett ganska vackert och tämligen ovanligt namn.

I sociala medier och i cyberspace kan det hända att man byter både namn/nick och ställe också. Kanske till och med… kanaler och genrer. Och vad jag menar med det är…

for me to know and for you to find out…

Tofflan eller GW?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med Personligt-lösen: En fullspäckad dag

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Tofflan talar ut: Piskade INTE kremen styv med degkrokar

Ett självhäcklande inlägg.

---

 

Det är nästan så att jag inte behöver häckla mig själv – det finns så många andra som gör det. Men bara för att jag har en viss självinsikt om mina tillkortakommanden är det dags att återigen tala ut. Jag har tidigare talat ut om saker jag inte gillar att öppna och om att jag betalade med en varuvagnsfemma.

Den här bekännelsen är till exet som hade så rätt i att jag inte kan laga mat:

Jag har försökt piska kremen styv* med degkrokar. Och inte bara en gång utan minst två. 

Att försöka vispa grädde med degkrokar på elvispen är helt omöjligt. Det går inte ens om du försöker en hel timme: grädden blir inte tjock. Första gången det hände svor jag ve och fasa över Tokerians eget varumärke Garant. (Garant är ett märke som väl inte är klassat som nåt med högsta kvalitet. Själv har jag sällan fått dåliga Garantgrejor, måste jag tillägga!) Till dess att jag sänkte blicken och såg att det var degkrokarna som satt på och inte visparna…

Så har du bråttom, be mig inte att vispa grädde med elvisp. Jag kan det inte.

Det är inget fel på grädden. Felet ligger hos visparen som tar till degkrokar i stället för vispar…

*piska kremen styv är norska och betyder vispa grädde

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det KAN vara roligt att handla mat…

Ett inlägg i vilket Tofflan är en lyckans ost och skrattar läppen av sig.

---

 

Det är väl nästan aldrig roligt att handla mat? Det känns ungefär som att gå till tandläkaren: man måste göra det och det gör ont – i plånboken. Sen spelar det ingen roll hur trevliga de som jobbar där är.

Men idag fick jag faktiskt skratta lite och kände mig rund och go’ som en lyckans ost när Fästmön och jag besökte ICA Heidan:

Annas ost! Jag visste inte ens att hon var sitt eget varumärke…

Men snäppet roligare var kanske denna goda ost och jättegouda från Ockelbo:

Ockelbos jättegouda ost.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Facebook inte hetast

Ett inlägg om sociala medier.

HA! Facebook är inte hetast längre. Inte hetast bland sociala medier, alltså. Och bland amerikanska ungdomar. Nä, nu är det Twitter och Instagram som gäller. Det visar en rapport från en nygjord marknadsundersökning.

Viktigaste sociala nätverket för de unga amerikanerna är alltså Twitter, enligt 26 procent. Fejan är viktigast för 23 procent. Även Instagram är viktigast för 23 procent. Då ska man beakta att Fejan var viktigast för 42 procent vid förra undersökningen 2011… Men samtidigt ägs Instagram av Fejan, så…

En raket bland sociala medier!

Jag är jättesugen på att regga mig på Instagram, men väldigt fundersam – av olika skäl. Ett av skälen är att mina bilder fritt kan lånas ut till olika annonser och reklam. Det gillar jag inte, jag vill gärna bli tillfrågad först eftersom jag inte vill att mina verk ska förknippas med vilka varumärken som helst.

Ett annat skäl är att det räcker för min del med de konton jag redan har – blogg, Twitter, LinkedIn och Foursquare. Om man ska hålla sina konton – och webbplatser – levande, bör man producera nåt på dem varje dag, tycker jag. Jag har lite svårt att förstå hur de som har flera bloggar hinner med att göra bra bloggar (oftast gör de ju inte det), men också de som finns på typ ”alla” ställen. När lever dessa människor, kan man undra?

Vilka sociala medier finns du i och varför just dessa? Skriv gärna några rader i en kommentar om detta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Medieturen – eller oturen..?

Ett inlägg skrivet mellan städ och tvätt.

Tråkmåndag. Alla går till sina jobb. Jag söker jobb. Jag skriver och skriver och skriver. Och ringer lite. Däremellan är jag husmor. Så mellan städ och tvätt tar jag en tur i media i cyberspace. Och hittar detta i omvärlden:

Mår bra. Fotad av Fästmön. 

Håret berättar om din stress. Jorå, nog har jag noterat det… När jag gick och oroade mig förra hösten om jag var drabbad av c eller C blev mitt hår tunt och livlöst. Nu säger min frissa att det växer som tusan och är tjockt. Genom att studera ämnet kortisol i hår kan man se hur stressad man är. Kortisol lagras nämligen i varje hårstrå, ungefär som årsringarna i ett träd. Har man låga kortisolvärden ska man vara lite observant. Då kan man vara stressad. Eller deprimerad. Om jag har förstått den konstiga TT-artikeln rätt…

Färre arbetslösa och fler platser. När TT rapporter statistik låter det väldigt bra. I själva verket är det väldigt tufft läge. Aktivitetsstöd motsvarar inte jobb, notera det. Notera också att det har gått två månader och jag har fortfarande inte fått nån handläggare vid Arbetsförmedlingen…

På tionde plats bland varumärken i världen!

Coca-cola inte längre bästa varumärket.Det är sant! Coca-cola har petats ner från tronen av både Apple och Google. Det visar i alla fall Interbrands rankning som görs varje år. Clark Kent* och hans släkt hittar jag, till min glädje, bland de tio bästa!

Pastorn kapad på Facebook. Ingenting tycks vara heligt – inte ens frikyrkopastor Stanley Sjöberg. Plötsligt började han ragga kvinnor på nätet. Det var efter att han deklarerat att han tänker ställa upp i riksdagsvalet nästa år för Kristdemokraterna. En dag efter kapningen drog han sig ur. Valet, alltså. Skälet: förmaksflimmer. Man undrar om Stanley har sett för mycket på nätet…

Min egen kamera varken filmar eller fotar jag grannar med.

Pappa smygfilmade grannarna – i duschen. Alltså… han måste ha haft en bra och vattentät kamera, den där pappan som gick omkring i villaområdet och filmade grannar som duschade. Ja för så var det ju. Det var inte så att han själv stod i duschen och filmade. Syftningar kan vara… lite knepiga ibland… Att han var pappa var för övrigt särskilt viktigt i storyn. Själv undrar jag bara varför man vill filma sina grannar… Om jag skulle filma nån vore det nån som var snygg och trevlig.

*Clark Kent = min lille bilman, av japansk härkomst, Toyota

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag vill ha… mer höst… Mer höst!

Ett inlägg om den årstid jag verkligen älskar.

De flesta tycker att jag är fläng rent generellt, det vet jag nog. Och om jag säger att jag älskar hösten får de väl sina åsikter bekräftade. Vem älskar hösten, liksom?.. JAG! I love it! Jag älskar alla vackra färger, jag älskar mörkret och jag älskar regn och blåst! (Påminn mig nån dag sen när jag har fått tillfälligt nog av de två senare…)

En regnig kväll i en busskur i stan, september 2012.

I skrivande stund vräker regnet ner. Det har regnat i natt också och igår kväll. Jag somnade till regnets smattrande på plåttaket, ett ljud som invaggar mig i trygghet, konstigt nog. Dessa regnnätter behöver jag inte somna till TV-ljudet i bakgrunden. Då låter jag regnet söva mig. Och det är ljuvligt!

Efter regn kommer… regnbågen… Bilden är tagen hösten 2012.

Ibland efter regnet kommer regnbågen. Igår var det en vidunderligt stor regnbåge, som jag ju inte kunde fota eftersom jag körde bil. Och när jag anlände till mitt mål och stannade bilen var den flyktiga bågen borta.

Andra höstdagar är det ljuvlig sol och knallblå himmel. En sån där himmel som nästan gör ont att se på… Förra hösten, när jag fick min tjänstemobil, begav jag mig ut för att testa kameran i iPhone 4S-modellen. Det visade sig att kameran är skitdålig på att återge rött, men fantastiskt bra på blått! iPhone 5 är bara snäppet bättre, tyvärr…

Ett höstträd med en knallblå himmel. Bilden är tagen den 6 oktober 2012.

Bilden ovan, på det härliga höstträdet mot den knallblåa himlen, hade jag länge som bakgrundsbild på min tjänstemobil.

Dimmiga morgnar får jag inte uppleva just för tillfället. Jag häckar ju här hemma. Men jag minns en morgon hösten 2011 när jag jobbade på Fakulteten. Det var bara fantastiskt vackert!.. Jag sprang ut och fotade med min gamla Nokia N95, den som hade suverän optik från Carl Zeiss… (En spännande man bakom varumärket, för övrigt…)

Träd i dimma. Den här bilden tog jag i november 2011.

Vid samma tillfälle fotade jag det här trädet. Och när jag ser bilden nedan får jag korrigera mig själv och medge att gult inte alltid är fult…

Gult träd i dimma, fotat hösten 2011.

Hösten är emellertid en sorgeperiod för många, även för mig. Snart närmar sig årsdagen av vännen Karins död, till exempel. Det tycker jag fortfarande är sorgligt och ledsamt. Jag är självisk. Jag hade velat ha vännen kvar här på jorden.

Mot slutet av oktober är det också min pappas födelsedag. I år skulle han ha fyllt 86 år. Jag kan inte tänka mig pappa som en gammal gubbe! För mig är han den där evigt unge, busige med håret på ända (ja, det håret har jag ärvt…). Han som retades så man kunde bli galen på honom, men också den snälle och omtänksamme som i sitt tidiga liv varit med om nåt så svårt som kriget och dess verkningar – från första parkett. Sånt blir man inte opåverkad av.

Min pappa 20 år gammal. Två år efter krigsslutet. Vattenkammad.

Lite sorgligt var det också att se idag att en av mina före detta chefer ska sluta. Det är ingen gammal person utan nån som är yngre än jag. Jag gissar anledningen och förbannar den. En del sjukdomar borde bara bli utrotade!

Men nu ska jag inte deppa ihop idag utan njuta av hösten. För jag älskar den ju! Jag älskar nog det vemod den för med sig och de möjligheter till eftertanke som den också ger. Det är en sinnesstämning som passar mig – även om jag också har en ganska stor humoristisk ådra. Det måste man ha när delar av livet är kassa. Annars överlever man inte.

Efter förmiddagens bestyr ska jag ge mig ut i rusket. Det är bara ett problem med hösten: jag har inga bra ytterkläder! Jag har ingen lust att traska omkring i storstövlar här inne i stan. Regnkläderna har en design från anno dazumal – är det vintage det kallas? – och det är hål i skorna. Men vad gör det? Jag ska ju bara ta en promenad till Tokerian tur och retur…

Var spatserar du idag??? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet ju att jag är nyfiken!

Livet är kort.

Read Full Post »