Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘näsa’

Ett litterärt inlägg, skrivet med fel brillor på näsan.


 

Etthundra milUngefär 50 sidor hade jag sparat i Jojo Moyes bok Etthundra mil till denna lördagsmorgon. Att börja en dag med kaffe och en bok på sängen är bland det bästa jag vet. Jag får känna mig lyxig en stund och jag motar bort alla orostankar. Boken lånade jag av Annas snälla mamma. Vi är båda storläsare av Jojo Moyes böcker, nämligen, och när en köper kan den andra låna utan att behöva köpa ett eget exemplar. (Jag tvingade även på min egen mamma att läsa en av författarens tidiga böcker under mellandagarna. Hon var inte fullt lika imponerad.)

Boken handlar om Jess som kämpar för att få tillvaron och ekonomin att gå ihop sen hennes man har stuckit (hem till sin mamma!). Makens son Nicky bor hos henne liksom den gemensamma dottern Tanzie. Nicky hittas halvt ihjälslagen av skolkamrater. Tanzie är mattegeni. En dag öppnar sig möjligheten att Tanzie skulle kunna slippa gå på samma dåliga skola (och gå samma öde till mötes som brodern, att bli mobbad). Problemet är bara att den lilla familjen, inklusive hunden Norman, måste ta sig till Skottland. Som av en händelse – och tillfälligheternas tillfällighet – finns det goda människor i tillvaron, trots att vissa av dessa goda människor inte helt har hållit sig inom lagens gränser… Ed erbjuder sig att skjutsa dem i sin bil.

Det här är till största delen en reseroman. Den är nästan filmiskt skriven och jag kan mycket väl kunna tänka mig att den skulle funka på bio. Som så ofta skriver författaren om människor som har det tufft. Och som vanligt blir allt bra i slutet. Ja, en feelgood-bok, alltså. Det kan låta banalt och många tycker säkert att storyn är banal. Själv anser jag att den är lite för förutsägbar. Men ändå… Jag gillar boken! Jag gillar att det finns människor som har det svårt och som får det bättre. Människor, som vågar följa sina drömmar och som hoppas på mirakel. Mirakel, som faktiskt inträffar i vissa fall…

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett surkärringinlägg.


 

Blä inte godkänt ord i Wordfeud strict

Nä, BLÄ är inte nåt godkänt ord i Wordfeud svenska strict (ja, det stavas på engelska) spelplan och borde inte vara det i mitt liv heller.

Så sant som det är sagt i rubriken: nöjd blir en visst aldrig. Bland annat tänker jag då på den förlorade sovmorgonen igår. Jag vaknade före sju och det var totalt omöjligt att somna om. Och så tänker jag på idag när jag vaknade och klockan var närmare tio… Tog visst igen sovmorgonen med besked! Dessutom värker hela kroppen utom vänster ben, fot, halsen, näsan och stjärten. Att släpa med fyra matkassar och minst lika många kassar med julklappar ger träningsvärk och muskelsträckningar. Dessutom har hälsporren i höger fot vaknat till liv och benet värker från knäet upp till höften. Så fint då – NOT! Samtidigt är allting relativt och jag tänker på vännen som halkade och nu ligger med omlindat ben och vilar det så mycket hon bara kan i helgen – för att hon ska kunna jobba. Då tänker jag att jag nog kan stå ut med värken, att magen visserligen är besvärlig men inte såsom den kan vara och dessutom är jag inte förkyld – ta i trä…

Men det är många saker jag inte är nöjd med. Julklappsinköpen igår var väl OK, men det är onekligen… luckor. Inte bra! Jag vet inte vad jag ska handla och jag vet inte när. Nästa helg är vikt för julstädning och julpyntning och helgen därpå kommer ju mamma med riksfärdtjänst.

Efter en shoppingresa som gårdagens hade jag bestämt mig för att slå på stort och laga mat. Jag brukar laga mat en eller två gånger i veckan. Det får räcka. Jag avskyr verkligen matlagning. En kycklingfilé skulle stekas, potatisklyftor med inslag av pommes värmas i ugn och ärtor kokas. <== Ja titta! Grönsaker till maten!  Till detta korkade jag upp en flaska vin och så tog jag fram goda ostar och fikonmarmelad, en ostbricka lagom för en person att ha till senare. HA! Kycklingfilén kändes inte OK och potatisportionen var för stor, så hälften av maten åkte i sophinken. Tyvärr. Jag brukar aldrig slänga mat, men det här var oätligt. Sås (köpt färdig) och ärtor var det enda som slank ner utan att jag mådde illa. Vidare hade köpt lite lösgodis. Det var inte gott, det heller. I vart fall inte igår. Men kanske i kväll? Den lilla ostbrickan för en får bli söndagsmiddag, för nåt nytt försök vid spisen orkar jag inte med idag.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Inte ens vinet
kunde jag trösta mig med, för det visade sig vara ett spanskt, billigt vin och jag köper bara italienska viner. Jag måste ha fått en total blackout när jag inhandlade detta! Vinet var pepprigt, tunt och utan kvardröjande eftersmak. Det enda som hände var att jag blev lite varm. Det var ju bra i sig, för här i hemmet är det kyligt. Elementen är iskalla och rumstemperaturen varierar mellan 18 och 19 grader. Igår satt en lapp på porten att BRF-styrelsen letar efter läckande element och kunde vi kolla. Jag kollade, mina var torra, men kalla. Tänkte nästan messa ordföranden om det att här minsann finns vatten i radiatorerna men ingen värme. Fast jag orkar inte bråka igen. Jag blev påmind om just bråk igår när jag observerade ett och annat pucko som skulle handla på samma ställe som jag. Men… jag är glad och tacksam för att jag har tak över huvudet – ett tag till vet jag att jag kan ha det, i alla fall.

Söndagen den andra advent är lika grå, regnig och blåsig som gårdagen. Inte ens vädret är bra… Jag har rivit ur sängen och tvättar nu lakan och ska bädda rent innan det blir frukost, om jag nu får ner nåt. Därefter slänger jag in mig i duschen. Jag hade tänkt skrota omkring här hemma idag och greja med diverse, men jag måste ut en tur på seneftermiddagen. Bilen måste tankas och Fästmön behövde hjälp med att få hem kattsand. Förhoppningsvis får jag en puss eller två och det ser jag fram emot, i alla fall.

Mamma fick ett samtal igår och ska få ett även idag. Det blir lite längre samtal på helgerna och kortare i veckorna och jag vet att hon sitter mycket ensam. Det gladde mig i alla fall att hon har tagit kontakt med en gammal väninna som nyligen blivit änka och som bor i samma område. Förhoppningsvis kan de två träffas då och då, kanske fika och eventuellt promenera om det är väder för det. Själv träffade jag också en kompis igår och fick lite irriterande nyheter. Jag träffade också en kollega som skulle inhandla nåt drickbart till en fest h*n skulle till på kvällen. Hoppas han inte valde Campos de Luz, bara…

Jag läste nåt kapitel i min bok på gång i sängen innan jag rusade upp med mitt dåliga samvete. Tänk att ”alla” tycks skriva om tofflor… Ulrika Kärnborg är inget undantag, alltså… Hon skriver dessutom om tofflor i kombo med svällande bakdel… Vad menas???

Eller är det tofflor

”[…] Eller är det tofflor? […]”

 
Ha en fin andra advent! Jag hoppas att den inte är lika sur som jag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rörande inlägg.


 

Lapp i pappas bibel

Farmor (?) har skrivit: ”Gud välsigne vår älskade Carl-Erik. Gud kan hjälpa i livets alla skiften. Glöm inte det.”

Jag noterade att några små böcker i min ena bokhylla stod åt fel håll och tog ut dem för att rätta till. Då upptäckte jag att den ena boken var min pappas konfirmationsbibel, hans namn var tryckt i guld utanpå den svarta pärmen. Och så doftade Bibeln fortfarande av pappas rakvatten.

Efter att ha fört boken till min näsa öppnade jag den och inuti hittade jag den här rörande lappen som jag tror att min farmor måste ha skrivit nån gång till sin son. Kanske var tanken att han skulle hitta meddelandet nån dag när livet kändes svårt.


Jag vet inte om pappa hittade lappen,
men jag fann den idag, alldeles nyss. Och jag tar den som en hälsning från dem som inte längre finns bland oss här på jorden.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt självironiskt inlägg.


 

Mobilladdare och senilsnöre

En extra mobilladdare och ett senilsnöre, typiska prylar för en gammal tant.

Iväg for jag på äventyr ärenden. Motståndet var starkt, men det gällde att spotta upp sig och försöka se lagom ut. Är det nåt jag är trött på så är det att försöka se glad ut när jag är ledsen inuti. Samtidigt, tillsammans med flexibilitetsträningen (byta ruta i 15-spelet), är det bra för mig att också träna mitt pokerface. Sluta le när det bara blir en grimas. Ställ ansiktet i läge noll. Var trevlig, men inte för mycket. Se inte så sur ut. Nolla.

 

 

Vin Zensa Primitivo och Tommasi Graticcio

Nåt gott att värma kropp och själ med.

Alla ärenden gjorde jag inte idag, en måste spara nåt att göra till i morgon också, men jag kom hem med några av de viktigaste sakerna, som senilsnöre och extra mobilladdare. Det kändes rätt tufft att behöva ha glasögon på näsan för att se att att trä på senilsnöret på ett annat par glasögon. Kanske vänjer jag mig, kanske inte. Bara jag kan fortsätta att läsa böcker på vanligt sätt. Bara jag slipper… lyssna…

 

Deppigt och kallt. Därför hoppade jag in på Systemet och köpte två flaskor rött. Jag är mycket förtjust i Zensa-viner och köpte ett primitivo idag som jag vet är väldigt fylligt och har ett bra pris, 89 kronor. Sen slank en Tommasi Graticcio för samma pris ner i varukorgen också. Det blir nåt gott att värma kropp och själ med.

 

Fem paket fryst micromat

Toffelmat för en vecka.

När det gäller föda var det verkligen tragikomiskt att kika ner i varuvagnen vad jag hade plockat på mig och scannat in. Jag är evigt tacksam att Kocken Findus och Familjen Dafgård finns, men jag kan inte låta bli att undra hur mycket näring det är i deras mat. Och så längtar jag förstås efter hemlagat. Jag har ätit en hemlagad måltid på två veckor. Det är inte roligt att laga mat. Det är ännu mindre roligt att bara laga till sig själv. Då tar jag hellre en microrätt och lunchar ihop med mina kollegor.

Mamma har fått sitt utlovade samtal, den rutan vägrade jag att flytta på. Nu ska jag iväg på dagens andra utflykt. Fast ett tu tre är jag hemma igen, med pläden om benen, boken i knäet och läsglasögon på näsan – sånt som passar en gammal tant.

Liv till varje pris och pläd

Pläd om benen, bok i knäet och läsglasögon på näsan.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett kyligt inlägg.


 

Värmer näsan

Ful får en va men inte dum. Här värmer jag näsan med hjälp av min tischa.

Kylan tycks hålla i sig. Vi har vackra morgnar, med stor och klar sol mot blå himmel, men kylan… Den har jag svårt för… I morse noterade jag säsongens första minusgrader på kökstermometern. I natt sov jag för första gången på länge med stängt vädringsfönster i sovrummet. Jag frös nåt förskräckligt. Det känns som om jag har en infektion som hänger och såsar. Min kropp är emellertid stark och envis och bekämpar den. Det enda kroppen inte riktigt fixar är min istapp till näsa. På jobbet får jag ibland gå in i lunchrummet och tina min kran. Hemma använder jag plädar, t-shirtar eller vad som finns att tillgå.

 

 

 

Frost i gräset

Det var frost i gräset i morse.

Det var i vart fall skönt att slippa stressa i morse. Det är underbart att ha parkeringsfrågan löst, om än tillfälligt. Jag åkte till och med efter halv åtta och var ändå framme fem minuter innan jag kommer in med passerkortet, det vill säga fem i åtta. Då kunde jag sitta kvar i värmen i bilen tills passerkortet funkade. Inte nog med att jag slipper oroa mig för att få parkeringsplats, jag slipper oroa mig för böter också. De där 800 kronorna sved nog mer än jag vill medge. De hade varit ett fint tillskott till de cirka 5 000 kronor som service och nya vinterdäck till bilen kostar den 26:e. En full lön får jag inte förrän i slutet av november. Men då jädrar lär jag känna mig rikare än på länge!

Idag på jobbet har jag kämpat på med tre beskrivningar. De ska in i en mall och mallen och jag kommer inte riktigt överens. Därför tar det lite tid. I övrigt är själva granskningarna inte så tunga, även om jag fick bakläxa och behöver granska hårdare. Jag lär mig massor. Somligt lär stanna kvar en stund, annat inte. Men det är fortfarande roligt och det är med lätt hjärta jag skuttar ur sängen om morgnarna – förutom när fötterna eller benen krampar. Då är jag tung och trött och svär som en borstbindare. I natt var det dags igen. Irriterande sömnstörning!

I eftermiddags hade jag sällskap hem med grannen. Eller det vill säga, vi kompiskörde. En dag när jag kom ut från jobbet stannade nämligen en bil nära mig och föraren ropade. Liten värld är det, för det visade sig vara en granne! Tyvärr har vi inte alltid samma arbetstider annars hade vi kunnat samåka. Idag följde jag efter grannen och upptäckte då den snabbaste vägen hem, om än den längsta. Vägarbeten, vägarbeten, vägarbeten…

Kantareller

Nån på jobbet hade uppenbarligen tagit en promenad i skogen…

Dagarna rullar på. Jag orkar inte mycket mer än att jobba för tillfället, men gissar att det snart blir bättre ju varmare i kläderna jag blir. (Hoppas näsan tinar också.) Jag skulle ha velat leta svamp före frosten. Extra påmind blev jag av att nån hade ställt fram en massa svamp som en fick köpa i fikarummet. Kvällarna ägnar jag åt att skriva och läsa privat. Jag öppnade Liv till varje pris igår kväll, den sista delen i Kristina Sandbergs Maj-trilogi. Nu när jag har kommit in i hennes sätt att skriva läser jag ganska snabbt. Ibland blir det nåt TV-program också. I kväll ska jag se Modus. Modus och Bron är de bästa TV-serierna som går just nu. Medan det är lite frostigt utanför… Och jag får tända såväl lampor som levande ljus. Jag älskar hösten.

Följer DU några TV-serier och vilka då i såna fall??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det kroppsliga.


 

Jag med läsglasögon och bok

Här läser jag med linser och läsglasögon. (Bilden är från i somras.)

Det här med att bli äldre… Jag trodde att jag skulle klara mig, men synen är mindre. Det vill säga, jag har varit närsynt sen tonåren. Glasögon började jag använda när jag kom till Uppsala för att studera. Sen blev det linser. Jag är inte mycket för att det ska synas (!) att jag inte ser perfekt. (Ehum, jaa… även en Toffla är fåfäng.) Synen har försämrats genom åren, jag har kollat den då och då. Linser köper jag på nätet, för det är billigare. Jag tänkte att nån gång ska det väl svänga – den där berömda långsyntheten ska anlända och den och närsyntheten ska ta ut varandra. HA! Det enda som har hänt är att jag fortfarande är långsint OCH har blivit blivit både närsynt och långsynt!!!

Nu har jag inte haft råd att gå till optikern på ett par, tre år, tror jag. I stället skaffade jag ett antal billiga läsglasögon och sen kör jag med det klassiska…

glasögon av, glasögon på.

En bra sak är att jag kan läsa i sängen utan varken brillor eller linser. Bara jag har bra belysning och håller boken ganska nära ögonen. Men ska jag läsa på dagarna, när jag har linser i, måste jag sätta på mig läsglasögonen med styrka +1 annars är det helt omöjligt att se bokstäverna. Riktigt problematiskt kan det bli när jag är ute och ska kolla sms eller mobilsurfa. Då har jag nämligen inte alltid mina läsglasögon med mig.

Mina vanliga glasögon har jag på morgonen, fram tills jag har tvättat mig och stoppat in linserna, samt på kvällen – från badrummet till sängen och om jag ska se på TV i sovrummet. Jag kan inte gå ett steg utan brillor eller linser, för jag ser inte ett smack. Men se (!) att läsa böcker utan hjälpmedel går…

Totalt sett (!) kan en väl sammanfatta att jag ändå har fått lite mindre syn. Det är i vart fall inte helt oproblematiskt. Fast jag gillar att kunna läsa utan hjälpmedel, det är en stor fördel.

 

Sen är det det här med hår…

Kapsyler med mustasch


När män blir äldre 
förlorar många av dem håret på huvet. Min pappa var ett undantag, han hade kalufs in i det sista. Kvinnor får också ofta tunnare hår på huvet. Mindre hår.

Jag har aldrig rakat mina ben, fast i somras var det nära, ska jag säga. För om en får lite mindre hår på huvet får en desto mer nån annanstans. Det som slog mig den här sommaren var att mina shortsben hade fått så mörka hår dessutom.

Pincett med strå

Triumf! Detta strå drog jag ut ur en liten förhöjd prick jag har till vänster ovanför min överläpp.

MEN, vad värre är… håret  ovanpå huvet har blivit tunnare och svårare att få styrsel på. Jag minns hur farmor alltid höll sitt hår på plats med miljoner små kammar, en sorts hårspännen utan spännen, för den som aldrig sett såna. Jag har kort hår, så det funkar inte på mig. Fast detta är inte det värsta ändå… På huvets framsida, det vill säga ansiktet, dyker det gärna upp hårstrån lite här och var. Plötsligt rycker Fästmön i nåt hon har upptäckt och jag skriker – av såväl överraskning som smärta.

 

Nu är ju emellertid inte min kära och jag alltid tillsammans. Det innebär att jag måste ta eget ansvar för oönskade hårstrån som dyker upp i ansiktet. Till min hjälp har jag min gamla frimärkspincett, den som följde med mitt första filatelikit, så att säga. Den funkar inte bara att hantera frimärken med, den funkar till hårstrån också. Det är nästan så jag tycker att det är roligt. Det gör så där sköntont att rycka ett strå och sen – med triumf – titta på hur långt och grovt – och kanske mörkt! – det är. Med läsglasögonen på näsan, förstås. För jag ser ju inte ett enda strå med enbart linser…

Och nu får DU gärna berätta om ögon och strån och andra tecken på att du inte är evigt ung genom att skriva några rader i en kommentar. Om du vågar. En del tycker att det är lite jobbigt. Jag tycker mest att det är irriterande att inte se.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en efterlängtad tid och om rätten att ha sina egna känslor.


 

Vita molntussar på blå himmel

Himlen är blå igen och de vita molntussarna är få.

Det blev en ofrivillig sovmorgon i morse på hela tolv minuter. Det vill säga, jag vaknade tolv minuter över sju. Det är sent för min del en vardag. Men jag skyller på täta uppvaknanden IGEN i vargtimmen. Täcke av, täcke på… ja, du fattar. När jag sen äntligen kom upp var denna måndag lite mulen. Eller mulen och mulen… Det var molnigt och runt 13 grader. Nånstans på nätet läste jag att Bartolomeusdagen, det vill säga idag, är höstens första dag. Välkommen, Bartolomeus! Som jag har längtat… De vita molnen skingrade sig emellertid ganska snart, men i skrivande stund har termometern ännu inte uppnått trettiogradersstrecket på solsidan – det är ”bara” 29,5 grader. Men ändå. En sån som jag kan ju hoppas ändå på hösten.

Jag med läsglasögon och bok

Jag med läsglasögon på näsan och bok på bringan. Det är svårt att se smart ut när man samtidigt ska ta en selfie, men ge mig lite cred för att jag åtminstone försökte.

Min söndag gick i slöhetens tecken. Eftersom jag inte kunde sitta på ballen* och läsa fick jag ligga på sofflocket och läsa. Det blev inte så fruktansvärt varmt här inne, för jag kunde i alla fall öppna alla fönster åt framsidan. Alltid något. Och folk måste ju få ha hela släkten på besök och ägna sig åt att röka om de vill – så länge jag kan stänga ute röken från mina luftrör och ljuden från mina öron. Det gick bra igår. Jag tog en selfie för att träna på att se mig med en viss intellektuell look – det vill säga läsglasögon. (Billiga, för 29 spänn på Tokerian, är bäst att tillägga så ingen får för sig att känna sig tvingad att skriva till mig att jag lever över mina tillgångar.)

Kycklinglår med potatissallad och grönsallad

Söndagsmiddag, billig sådan.

Mamma fick mig att hasa över till Tokerian och köpa grillade kycklinglår och potatissallad till middag. Låren kostade 19 kronor, potatissalladen 10. Jag pantade burkar och flaskor för 21 kronor. Så min middag blev inte så dyr, med andra ord. I kylen grävde jag fram sex dar gammal mjölk (helt drickbar) samt några färska grönsaker. Salladsbladen var sisådär, men efter en liten utrensning blev det en fin sallad. Jag kompletterade den med oliver på burk, en bit fetaost köpt tidigare på extrapris samt pfeferoni på burk. Det blev hur matigt som helst. Och billigt. Jag är glad att jag fick till en sån bra måltid. Bäst av allt är att jag har kvar den där billiga fiskgratängen med dill som jag köpte häromdan. Den gick ju inte att micra utan skulle vara i ugnen en timme och med tanke på hettan och stängda fönster och dörrar igår blev middagsplanerarna ändrade.

pekfinger

Vem har rätt till känslor och åsikter?

Min måndag har inletts med sedvanligt göra – och ska så fortsätta. Men jag ska också ta en snabbrunda i media och se vad som har hänt över natten. Jag noterade på Twitter att en viss lokalpolitiker är i hetluften igen efter att ha jämfört en sjukdom, som somliga menar sig ha nån sorts ensamrätt på, med svensk migrationspolitik. Han har redan fått en sosse på sig och ett antal anonyma, men snart kommer väl mobben. Politikern, en offentlig person, skrev i alla fall ett helt blogginlägg innan han blev påhoppad. En annan, privatperson, skrev en gång en tweet innan hon blev påhoppad. En tweet som inte handlade om migrationspolitik utan allmän frustration.

Oavsett vad vi tycker om vissa människor och deras åsikter ska vi inte försöka ta ifrån dem deras rätt att känna saker och ting – inte heller när de i princip uttalar sig i media om att vissa former av en sjukdom är finare än andra. (Tror jag inte de som har den så kallade finare formen av sjukdomen tycker.) Vi har alla rätt till våra egna känslor – det gäller båda sidor av myntet. Jag läste för övrigt ett väldigt bra blogginlägg hos Fatou igår kväll. Det tycker jag att du ska läsa – oavsett om du har träffat mig eller inte, gillar mig eller avskyr mig. Sen kan du rannsaka dig själv en smula innan du angriper andra personer: är du avundsjuk, missunnsam eller mår du dåligt?

Höstträd mot blå himmel

Ett höstträd med en knallblå himmel får illustrera att jag hoppas att hösten är här nu. Bilden är tagen den 6 oktober 2012.

Min vecka 35 – höstens första vecka? – ska jag bland annat träffa UppsalaEwa för litterärt utbyte på tisdag samt besöka Kommunalrådets nyöppnade retro-, antik- och vintagebutik på  Hjalmar Brantingsgatan 4 A här i Uppsala på onsdag. Då är affären öppen mellan 15 och 18. På torsdag är det åtta år sen Fästmöns och min allra första dejt. DET måste uppmärksammas, på nåt bra sätt.

Men vad händer hos DIG i veckan??? Skriv gärna några rader och berätta medan jag letar jobb och läser ut min deckare!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »