Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘plattform’

Ett inlägg om kränkthet.


 

Klotter sur gubbe

Typiskt kränkt.

I morse läste jag en intressant artikel hos Dagens Nyheter. Ett antal komiker har pratat med en journalist om det här med att twittra. De menar att det har blivit svårare att klara reaktioner på vissa skämt och satir på Twitter.

Artikeln inleds med att man tar upp en värd för ett amerikanskt TV-program och dennes Twitterhistoria. Det blev en storm som hette duga på Twitter eftersom mannens tidigare tweets uppfattades som kränkande på flera olika sätt. Man krävde till och med att mannens kontrakt skulle rivas.

Twitterkonsensus har vi även här i Sverige. Flera svenska komiker har blivit utsatta för stormar när deras skämt har uppfattats som kränkande. Özz Nûjen sätter fingret på saken direkt, tycker jag. Han säger i artikeln:

Det känns som att tonläget har höjts, att människor vill missförstå ibland, att de gör det med flit. Alla känner och vill känna sig kränkta för att vinna politiska poäng. Man tar på sig offerkoftan och letar efter tweet som man kan irritera sig på […]

Jag förstår precis hur han menar – tror jag – eftersom jag själv har blivit utsatt för detta. I mitt fall hade man tagit en lösryckt mening ur sitt sammanhang vid ett tillfälle, vid ett annat hängde man ut mig med bild och namn för att man trodde att en diskussion jag hade haft med min mamma (!) handlade om en helt annan person. Det gick så långt att det skrevs en massa förtal om mig, som jag naturligtvis anmälde. Nu är jag inte komiker, men jag gillar när mina ord och texter berör. Fast när dessa direkt missuppfattas och fjädern görs till en höna… Nä, sån skit tar inte jag. Jag har för övrigt aldrig supit bort nåt jobb, vilket jag dessutom anklagades för i kommentarsfältet. Mitt förhållande till alkohol är bra och stabilt, det vet alla som känner mig på riktigt. Men så låg var nivån att man tog in nåt påhittat som för övrigt inte hade med saken att göra.

Karin Adelsköld är en annan komiker som uttalar sig i DN-artikeln. Hon tycker att Twitter har blivit ett kargt krigsområde där det har blivit allt lägre i tak – trots att det borde vara tvärtom. Annika Lantz känner likadant. Från början såg hon Twitter som en lekplats och en ventil för tankar som poppade upp. Hon tänkte inte efter före särskilt ofta, utan skickade ut sina tweets. Responsen var nästan bara positiv. Men sen ändrades klimatet, nåt som Annika Lantz märkte av när hon twittrade framför ett TV-program… Idag tänker Annika Lantz ordentligt innan hon skickar iväg en tweet. Och då blir det tråkigt, tycker hon. Säkert och tråkigt, förtydligar hon, men det är vad hon orkar med just nu.

Journalisten Emanuel Karlsten har en delvis annan bild och förklaring. Han tror inte motreaktionerna beror på att Twitter har förändrats utan att det handlar om att plattformen har växt och att komikerna har blivit mer kända – även för dem som inte gillar dem. Han säger bland annat:

[…] Ju fler personer som läser desto mer blandade är reaktionerna. […] Det blir politiskt, och folk använder det som slagträ i sin egen debatt. Vi söker hela tiden efter saker att ha åsikter om. Jag vet inte om det blivit hårdare, snarare förenklande […] Det politiskt korrekta är väl sunt när det strävar efter ett samhälle där alla känner sig accepterade. Men komikerns uppgift är att röra sig i gränslandet, säga tankarna som är förbjudna och tänja på det korrekta för att få oss att skratta ­eller tänka till. Det är ju lätt sagt, men det är nog fruktansvärt jobbigt att stå i skitstormen för ett skämt som tweetats ur kontext. Det är svårt för den som vill vara både älskad och provocerande. Jag tycker rent principiellt att det är viktigt att få skämta om alla, men det kräver verkligen sin hårdhudade pajas.

Nu är jag ingen fan av ståuppkomiker, men när jag läser den här artikeln får jag en delvis annan bild av dem. För precis som jag har de råkat illa ut, när tanken inte har varit att såra nån annan. Att medvetet såra nån är en helt annan historia, OBS!!! Men för egen del följer jag inga komiker på Twitter eftersom ståuppkomedi inte roar mig. Så enkelt kan det nämligen vara eller så resonerar jag: jag följer bara twitterkonton jag är intresserad av. Sånt som inte intresserar mig läser jag inte. Svårare än så är det inte. Det är ju ingen som tvingar nån att läsa hos personer man inte gillar/som har åsikter man inte gillar/som inte intresserar en. De personer som ändå gör det in absurdum – jaa, såna finns! – de lider av en sjuklig fixering och borde söka hjälp för den, enligt min mening. Sluta hylla det fria ordet när ni är med och kväver folk! Och förresten… allt handlar inte om just dig…

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett bokligt blogginlägg.


 

Penna

Pennan som jag ska signera min första bok med fick jag i slutet av juni förra året. Den är oanvänd.

Bloggare är unga, vana att bygga sina egna universum och nu är de på väg att ta över bokhyllorna. Det hävdar Catharina Hansson i Akademibokhandelns aprilnummer av LÄS! Enligt skribenten har förlagen länge suktat efter bloggare och nu värvar man för fullt bloggare som har miljonpublik.

Eh… har förlagen missat min blogg? Troligen inte. För det handlar om bloggare som skriver om livsstil och mat, hälsa och träning för det mesta. Samtidigt betyder inte en miljon läsare på bloggen lika många sålda böcker, enligt förläggaren Cecilia Nilsson i artikeln. Fast en välkänd och välbesökt blogg ger ju marknadsföring på köpet, inser även hon.

Men många bloggare som debuterat som författare är onekligen unga eller vänder sig till en ung publik. De exempel som nämns i artikeln är Sandra Beijer vars debutroman Det handlar om dig (2014) har samma målgrupp som hennes blogg – tjejer 15 år och äldre. Elin Lucasi är en annan ung bloggare vars debut sker i år med seriealbumet Jag är den som är den. Elin Lucassi säger i artikeln att hon genom bloggen har skapat sig en egen plattform där hon kan göra som hon vill. Hon klämmer dessutom till med…

[…] Att blogga är att vara envåldshärskare i ett universum man själv har skapat. […]

Och så menar hon att de unga bloggarna är en maktfaktor för de är inte bara utseendefixerade. De har massor av makt, även ekonomiskt. Blondinbella nämns som exempel på ett bloggimperium som omsatte tio miljoner kronor förra året.

Sanna Lundell, en annan känd bloggare och författare till Djävulsdansen (kommer ut i maj i år), anser att bloggen har oändliga möjligheter för en författare. Hon köper inte heller etablissemangets förakt för bloggar och bloggare, för en blogg är inget sämre litterärt verktyg än en roman. Föraktet kommer från det faktum att bloggar mest skrivs och läses av tjejer, tror hon. Men bloggen kan vara mer än ett litterärt verktyg, den kan ju vara ett sätt att skapa sitt eget varumärke och göra PR för sig själv.

De två litteraturvetarna Boel Hackman och Maria Wahlström har undersökt såväl skapandet som självskapandet i dagbokslitteraturen och genrer besläktade med den. Senare i år ger de ut antologin Jag är den jag är: från bekännelser till bloggar. Genom att skriva i dagboksform presenterar man sig själv trots att texten egentligen inte är tänkt att bli läst av nån annan än en själv. Genom att blogga icensätter man inte bara sig själv utan man gör det inför publik, menar de. Man gestaltar sig själv – även den man vill vara.

Intressant, tycker jag, och viftar med manus framför förlagens näsor. Dessvärre kan jag inte dra av några år på min ålder.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett yttrande inlägg.


 

I natt publicerades en synnerligen intressant text på lokalblaskans webb. Det är inte så ofta längre som jag fastnar för nån av tidningens texter, men denna både behandlar ett aktuellt ämne och är välskriven. Den är inte signerad på webben (!), men man förväntas känna igen Maria Ripenberg på fotot. Det är väl egentligen det negativa med texten.

Jag gillar anslaget. Maria Ripenberg skriver om yttrandefrihet och skiljer den från yttranderättighet. Det förvånar mig, men många människor har uppenbarligen inte förstått att det faktiskt är en skillnad. För att beskriva det hela tar hon till en liten allegori, en middagsbjudning för grannarna (detta gör det hela ännu mer bra – och dessutom roligt! – i mina ögon):

Du bjuder de nya grannarna på middag. När maten bärs in utbrister en av dem ”Gud så äckligt!”.
Den andre smakar på maten och intygar att ”ja, det var verkligen äckligt!”. De fortsätter sedan att kritisera din middag. Du ber gästerna att gå. ”Jaså, du vill inskränka vår yttrandefrihet?!”, klagar de. […]

I vårt land kan man säga rätt mycket innan man begår nåt brott. Och det ska mycket till för att man ska bli fälld. Men för den skull springer man kanske inte omkring och säger vad som helst. De flesta av oss har fått vissa saker med oss via det som på stenåldern, när jag växte upp, kallades uppfostran.

Poängen i det hela är att vi också har möjlighet att avstå från yttranden – det är en del av yttrandefriheten. Maria Ripenberg skriver:

[…] Att kunna avstå från yttranden är en del av friheten. Om jag startar en tidning och avstår från att publicera vissa inskickade manus eller kommentarer utnyttjar jag en viktig aspekt av yttrandefriheten: andra kan inte tvinga fram en publicering via min kanal. Precis som jag inte, i yttrandefrihetens namn, kan kräva att ett förlag publicerar mitt manus. […]

Och nu kommer Maria Ripenberg fram till det riktigt väsentliga. Det handlar inte om censur att inte publicera nåns yttrande – eller manus – eller kommentar. Maria Ripenberg sätter fingret på vad det handlar om:

[…] Detta är faktiskt motsatsen till censur. Den som vill yttra sig kan använda andra plattformar. Så går det till i ett fritt land. Om jag vore tvingad att publicera vissa åsikter i min tidning, och samtidigt inte tilläts att publicera vissa andra, ja, då hade vi ju diktatur. Med censur. […]

Precis på samma sätt resonerar jag när det gäller den här bloggen. Det är jag som avgör vilka yttranden – kommentarer – jag vill publicera. Om jag vore tvingad att publicera allt som skickas in skulle det handla om diktaturfasoner.

Att kommentera på den här bloggen är nämligen en rättighet jag ger dig. Och blir din kommentar inte publicerad kan du ju välja en annan kanal. Kanske din egen blogg, om du har nån.

Maria Ripenberg avslutar sin text med dessa ord:

[…] Om grannarna tycker är det ett hot mot yttrandefriheten att du inte vill lyssna på deras gnäll, så är de knappast yttrandefrihetens försvarare.

Just det. Det är skillnad på yttrandefrihet och yttranderättighet. Och åsikter om vad man vill säga och vad man vill höra.

Läs hela Maria Ripenbergs text här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan skriver om att kvinnor ligger i topp när det gäller användandet av sociala medier. I alla fall om kvinnorna är politiker. 


Svenska Dagbladet har gjort en undersökning som visar att kvinnliga politiker är mest framgångsrika i sociala medier.
Tidningen har sammanställt en lista på de 50 politiker som är mest framgångsrika inom sociala medier. Nu ska man ju ta såna här listor med en nypa salt, men listan ger ändå en viss indikation. Och man kan inte mäta i flest inlägg eller följare utan det är ju engagemanget som är det viktigaste i det här fallet, när man ska visa framgång, eller hur?

Svenskan har därför, tillsammans med en konsult, gjort på det här viset:

[…] Vi har inte bara tittat på politikernas egen aktivitet utan också på hur ofta de omnämns av andra, hur ofta de retweetas, hur snabb ökning av följare de har, och vi har undersökt flera olika plattformar som Twitter, Facebook och bloggar. […]

Genom att göra så här får man en annan tyngd i resultaten, tycker jag.

I Svenska Dagbladets topplista hittar vi inte mindre än åtta kvinnliga politiker i i topp tio. Konsultens förklaring till detta är:

[…] De [kvinnliga politiker] kan ha svårare att slå sig fram i traditionella partistrukturer och hittar i de sociala medierna nya sätt att nå ut och styra bilden av sig själva. […]

Låter ju ganska troligt, om en Toffla själv får tycka. Och det får hon, för det här är hennes blogg.

Mest använt är Twitter, trots att Facebook har flest antal konton. Men på Twitter når man snabbt ut till opinionsbildare såsom journalister och reklammänniskor. Och Tofflor.

Valåret 2006 var bloggen en av de nya kommunikationskanalerna som användes av politikerna. Fyra år senare ansågs Facebook och Twitter vara de mest använda/användbara kanalerna. För nästa valår, 2014, spår man en viss revival för bloggandet. Kanske används även Instagram. Och så Fejan och Twitter, förstås.

Så här ser topp tio ut i Svenska Dagbladets politiker-i-sociala-medier-lista (siffrorna bakom partibeteckningarna är poäng som handlar om till exempel retweets, omnämningar av andra etc.):

  1. Annie Lööf (C) 92
  2. Gudrun Schyman (FI) 92
  3. Maria Ferm (MP) 79
  4. Caroline Szyber (KD) 72
  5. Gunnar Hökmark (M) 72
  6. Aron Modig (KDU) 69
  7. Veronica Palm (S) 68
  8. Maria Larsson (S) 66
  9. Carl Bildt (M) 64
  10. Maria Wetterstrand (MP) 64


Livet är kort.

Read Full Post »

Blogvertiser, varifrån jag ibland får uppdrag att skriva vissa inlägg, har bytt webbadress, utseende och system. Den nya adressen hittar du på om du klickar på det här inläggets första ord.


Så här ser nya Blogvertiser ut! Du som är annonsör klickar på den blåa knappen under rubriken Annonsörer.

                                                                                                                                                           Tanken med Blogvertisers nya ansikte är att den nya plattformen ska kunna erbjuda flera funktioner. Det ska också bli möjligt att köra Blogvertiser på flera olika språk. Sajten ska nu ladda snabbare. Du som är annonsör har nu fått fler sök- och exkluderingsfunktioner när du letar efter passande bloggar att erbjuda uppdrag. För att kunna se vilka olika bloggar som finns måste du som är annonsör vara inloggad.

PS Om du vill köpa ett inlägg på min blogg kan du fortfarande använda den stora knappen i högerspalten. Då kommer du till Blogvertisers nya sajt där du får registrera dig och logga in!

Read Full Post »