Skuggsamlaren

Ett inlägg om en bok.

---

 

En dag när jag vittjade min postbox hittade jag en tegelsten. En litterär sån, alltså. Det var Uppsalaförfattaren Mikael Sundqvist som hade sänt mig sin bok Skuggsamlaren, utgiven 2012 på Långsamhetens bokförlag.

Det tog några dar innan jag hade möjlighet att börja läsa. Det tog också… några dar… innan jag hade läst ut boken. Utgåvan var i storpocket, en form jag inte gillar. Pocketböcker ska vara just pocketböcker, det vill säga i fickformat och lätta att ta med. Det hade aldrig funkat med Skuggsamlaren. Efter tio sidor i storpocketutgåvan sprack limbindningen. Då hade jag 700 sidor kvar att läsa.

I stora drag handlar den här boken om kocken Nelson som hyrs in till Slottet för Den Stora middagen. Slottet är liksom en egen värld. Det är tämligen oklart också vilka som arbetar där och vilka som är gäster. Och vem är Slottsherren? Det äts och dricks, mest dricks, och Nelson blir kär i Ai-Din.

Jag gillar böcker jag kan begripa. Böcker med logiska berättelser – en början, en mitt och ett slut – där allting reds ut och förklaras. Skuggsamlaren är inget av detta. Boken beskriver en sorts fantasivärld. Den har undertiteln En saga. Kanske är den en allegori? Nej, jag blir inte klok på boken. Inte ens när det bara återstår några sidor och Nelson får veta sin egentliga roll (skuggsamlare) och varför han har fått den (han är misslyckad).

På baksidan läser jag att Mikael Sundqvist var en av fyra författare som blev fria i den stora middagen fångutväxlingen i Amazonas 2007. För min del hade det nog varit mer givande att intervjua honom om detta än att skriva om hans bok. Jag förstår nämligen inte boken alls. Detta gör det omöjligt att ge boken ett omdöme.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skriverier om skriverier

Ett inlägg om skriverier, alltså. Och målmedvetenhet.

---

 

Jorå! Jag har nog uppfattat att det finns en och annan som tycker att jag skriver alldeles för mycket och ofta på min blogg. Men egentligen är ju inte det nåt problem för den som tycker det – ingen är tvingad att läsa allt. Samtidigt kan det finnas en och annan godbit eller intressant sak man missar. Då får man ta det. Det kan inte jag göra nåt åt.

De fyra senaste dagarna har jag naturligtvis fortsatt att söka jobb. Samtidigt har jag tagit krafttag kring min bok, den som var till en tredjedel färdig ”på papper”. Eller fil/moln, dårå, som vi modäääärna människor använder oss av. Mitt mål var att återuppta skrivandet den 1 september om jag inte hade fått nåt jobb till dess. Nu satte mageländet nästan stopp för måluppfyllelsen. Nästan.

Jag är en envis jävel. Fyra dars arbete har tagit mig ungefär halvvägs i boken, den första i en tänkt trilogi.

För jag har tänkt om lite och tänkt så här: 

1. den första delen är en självbiografisk del där jag beskriver vissa händelser och mina känslor kring dessa
2. den andra delen är en absurd, rätt sjuk, roman som på sätt och vis är en allegori
3. den tredje och avslutande delen blir en coachande del. För coacher har jag ju en del erfarenheter av…

Det är första delen jag jobbar intensivt med, men alla tre delar är påbörjade. Vissa dar blir det mycket skrivet, andra dar mindre. Jag har ett digert underlag och många källor att ösa ur. Det tar sin lilla tid, på ren svenska, alltså.

Bara rönnbären skvallrar om att det är september idag!

Ungefär fyra timmar om dagen ägnar jag åt boken. Sen måste jag söka jobb, sköta mitt hem, sköta min hygien, umgås/upprätthålla kontakter med familjen och vänner också. Idag har jag unnat mig en promenad. Man kan verkligen inte tro att det är september! Det enda som skvallrar om det är rönnbären…

Och så lägger jag förstås fortfarande ner en och annan timma på att blogga, läsa andras bloggar och läsa andras böcker. För det är genom andras erfarenheter man får rätt mycket input…

Vem vet, förresten… Du kanske har en plats i min bok/mina böcker? Där förekommer såväl goda vänner som De Andra, men bara de goda får sina namn i pränt. Undantaget gäller dem som behöver vara anonyma av olika skäl liksom De Döda. De kan ju varken samtycka eller protestera.

Jag hoppas att jag har väckt lite nyfikenhet hos dig nu!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Yttrandefrihet – yttranderättighet?

Ett yttrande inlägg.

---

 

I natt publicerades en synnerligen intressant text på lokalblaskans webb. Det är inte så ofta längre som jag fastnar för nån av tidningens texter, men denna både behandlar ett aktuellt ämne och är välskriven. Den är inte signerad på webben (!), men man förväntas känna igen Maria Ripenberg på fotot. Det är väl egentligen det negativa med texten.

Jag gillar anslaget. Maria Ripenberg skriver om yttrandefrihet och skiljer den från yttranderättighet. Det förvånar mig, men många människor har uppenbarligen inte förstått att det faktiskt är en skillnad. För att beskriva det hela tar hon till en liten allegori, en middagsbjudning för grannarna (detta gör det hela ännu mer bra – och dessutom roligt! – i mina ögon):

Du bjuder de nya grannarna på middag. När maten bärs in utbrister en av dem ”Gud så äckligt!”.
Den andre smakar på maten och intygar att ”ja, det var verkligen äckligt!”. De fortsätter sedan att kritisera din middag. Du ber gästerna att gå. ”Jaså, du vill inskränka vår yttrandefrihet?!”, klagar de. […]

I vårt land kan man säga rätt mycket innan man begår nåt brott. Och det ska mycket till för att man ska bli fälld. Men för den skull springer man kanske inte omkring och säger vad som helst. De flesta av oss har fått vissa saker med oss via det som på stenåldern, när jag växte upp, kallades uppfostran.

Poängen i det hela är att vi också har möjlighet att avstå från yttranden – det är en del av yttrandefriheten. Maria Ripenberg skriver:

[…] Att kunna avstå från yttranden är en del av friheten. Om jag startar en tidning och avstår från att publicera vissa inskickade manus eller kommentarer utnyttjar jag en viktig aspekt av yttrandefriheten: andra kan inte tvinga fram en publicering via min kanal. Precis som jag inte, i yttrandefrihetens namn, kan kräva att ett förlag publicerar mitt manus. […]

Och nu kommer Maria Ripenberg fram till det riktigt väsentliga. Det handlar inte om censur att inte publicera nåns yttrande – eller manus – eller kommentar. Maria Ripenberg sätter fingret på vad det handlar om:

[…] Detta är faktiskt motsatsen till censur. Den som vill yttra sig kan använda andra plattformar. Så går det till i ett fritt land. Om jag vore tvingad att publicera vissa åsikter i min tidning, och samtidigt inte tilläts att publicera vissa andra, ja, då hade vi ju diktatur. Med censur. […]

Precis på samma sätt resonerar jag när det gäller den här bloggen. Det är jag som avgör vilka yttranden – kommentarer – jag vill publicera. Om jag vore tvingad att publicera allt som skickas in skulle det handla om diktaturfasoner.

Att kommentera på den här bloggen är nämligen en rättighet jag ger dig. Och blir din kommentar inte publicerad kan du ju välja en annan kanal. Kanske din egen blogg, om du har nån.

Maria Ripenberg avslutar sin text med dessa ord:

[…] Om grannarna tycker är det ett hot mot yttrandefriheten att du inte vill lyssna på deras gnäll, så är de knappast yttrandefrihetens försvarare.

Just det. Det är skillnad på yttrandefrihet och yttranderättighet. Och åsikter om vad man vill säga och vad man vill höra.

Läs hela Maria Ripenbergs text här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Urk…

Ett lite smågnälligt inlägg med funderingar om käppar i hjul, papper och sånt.

Tänk att inga större incidenter inträffade i trafiken på väg hem idag från jobbet! Mer än två puckon som gjorde vansinnesomkörningar. Men det är liksom smällar man får ta. Bara puckona inte smäller i min bil.

Min bil, det vill säga Clark Kent.

Det började regna redan på förmiddagen idag och sen tilltog det. Det blev helt enkelt en perfekt dag för att städa hemmavid! Jag har skurat badrum och duschrum/toa samt dammat. Att själv gå in i duschen och tvätta av sig sen kändes som att bestiga ett berg. Men jag gjorde det!

Just när jag skulle stänga dörren ringde hemtelefonen. Det är nästan bara en person som ringer på den – förutom en del förvirrade säljare som inte fattar det här med NIX – min mamma. Jag bara kände att jag inte orkade gå och svara. Det är torsdag idag och på en vecka har vi telefonerat fredag, söndag, måndag, onsdag och så i kväll, dårå. För naturligtvis ringde jag upp. Sen. När jag hade duschat klart. Idag ville hon höra hur det hade gått med intervjun och det var ju snällt. Men sen sätter ältandet igång och då slutar jag lyssna. Fast det kändes som att hon uppfattade hur trött jag är i kväll, så det blev ett väldigt kort samtal. Jag är så trött att jag mår fysiskt illa…

Dammsugningen tar jag i morgon kväll. Jag ska bara in till Tokerian och handla lite på vägen hem från jobbet. Det behövs fyllas på lite i kylen. Prästostbågar är väldigt nödvändiga att inhandla också. Fästmön jobbar till klockan 20 och då åker jag förstås och hämtar henne.

In hit i morgon.

Annars går jag och tänker på intervjun, förstås. Undrar om jag skulle ha svarat annorlunda, om jag inte svamlade fram nåt dumt svar på nån svår fråga. Troligen. Det är inte så lätt att svara smart när man blir grillad i 35 minuter…

Jag funderar också på människor som sätter käppar i hjulen för andra. Skulle den jag tänker på göra det är det tvärslut med Snäll-Tofflan. Då ska vissa papper skickas vidare. Papper, som jag nästan hade glömt att back up:a. Gulp… Jag ruvar inte på hämnd, jag är för att gräva ner stridsyxor när det har gått så många år. Men när en person på fem minuter så totalt lyckades förstöra en annan människas liv, måste den människan, som nu har försökt bygga upp nåt helt nytt utan ens en träbit från det förra livet, se om sitt hus. Jag är stark, fokuserad och jag har ett mål. (Även om jag är skitüberjävlatrött och bara vill ge upp ibland.)

Inga käppar i det där hjulet, inte.

Nu ska jag slänga mig i bäste fåtöljen och läsa min bok på gång. Den boken som gör lite, lite ont att läsa bitvis. Eller också är det jag som läser in en allegori där det inte finns nån.

Lite senare blir det sista delen av Ice Cream Girls på TV. Det börjar hetta till nu och Serena vill konfrontera Poppy. Eller är det tvärtom? Mycket spännande!

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens bokcitat – som också kan läsas som en allegori

Ur Högt spel av Jan Mårtenson:

– P! Han skrattade, Om jag gör. En av dom riktigt fula fiskarna i det där spelet. Han förklarade sin hemregion för ett autonomt område och slogs egentligen mot alla. Men när freden kom och fria val hölls så förlorade han och smög ut med svansen mellan benen. Och den där domstolen i H lyckades naturligtvis aldrig sätta dit honom. Dom silar mygg och sväljer kameler, men det är ju inte lätt att lägga rabarber på dom stora skurkarna, inte minst av politiska skäl. Så alla blev väl glada när han försvann från scenen. Men jag är rädd för att han funderar på en come back.

– Hur då?

– Att han kommer tillbaka en mörk natt och drar igång igen. För ambitionerna lär finnas. Och hans enklav är strategiskt viktig.

Så kom ihåg det jag skriver nu: en come back en mörk natt och politik. Den som lever i februari – mars lär bli varse. And all hell will break loose…

Read Full Post »

En allegori: Bus i hus

Allvarligt talat börjar det bli lite för allvarligt att bo där jag bor. Trist. Tråkigt. Ett kungarike styrt av en despot och hans HIMSKA hustru som inte kan säga en mening utan att svära. Har jag hört. Länge. Fast nu sist ryktesvägen. Och rykten, liksom det skrivna ordet, är ju sanningar, eller vad säger Ruggugglorna? Så ledsamt att vi är så dumma i våra huven här, men å vilken tur att det finns räddande änglar med vingar vita som snö.

DAMNATION! Jag sa RUGGUGGLOR, inte Bajsugglan. Hon är ju en klok skit!

                                                                                                                                                           Ja kära nån! Det roligaste som har hänt här i veckan är att Stepfordfruarna for sin kos. Inte till Kos, men sin kos. Hur ska Stepfordmannen klara sig nu? Tur att han har så raska hjälpredor (NOT…) Kanske han tar tillfället i akt och startar lite bus i hus, kanske med mus – för det händer väl inte alltför ofta. Jag menar, hans fru är ju en riktig katta, har jag hört. Ryktesvägen.

Alltså när jag begrundar ovanstående förstår jag så väl den fäbless för Uppsala och Petite Moi som La Magica de las Intrigas söder om söder uppvisar genom sina täta visiter och den senaste alliansen.

Alliansen, var ordet!

sa Bull. (Eller var det Bill? Jag har lite svårt att skilja dem åt.)

Å, det enda som emellertid skjuter i höjden vid besöken är mina siffror, allt annat… Tja du fattar, tyngdlagen tar ut sin rätt.

Nu ska jag sova. Och förhoppningsvis vakna lite go o gla´, kexchokla´ i morgon och kanske busa genom att sno sensorerna till trapphusens lampor eller möblera om bland Svenssönerna, ungefär som när man busade med magistern som tillfälligt var ute: man spegelvände klassrummet. Typ.

Tjolahopp!

Read Full Post »

Livat i Hönsgården – och syster Ken blir chef

Jaaaa… Vad ska man säga? Läser i lokalblaskan att det har varit livat i Hönsgården igen. Den här gången har Högsta Hönan vid Sjukstugan i backen godkänt dagligt flygpendlade för en ny chef och för detta tas hon ifrån rätten att skriva avtal med sina chefer. Trots att hon hävdar att Allra Högsta Hönan har godkänt flygpendlingen.

Under en tillfällig period skulle den nya chefen få pendla från södra Sverige till Uppsala. För detta ville han ha ett årskort på flyget för 138 000 kronor. Men det skrevs inte in som förmån i hans avtal – och han skattade förmodligen därför inte heller för det. Sjukstugans Högsta Höna menar att Allra Högsta Hönan varit med på noterna och att det diskuterats innan godkännande. Allra Högsta Hönan menar att de två hönorna endast hade ett samtal på några minuter om det hela.

”Du SA faktiskt att det var OK att flyga!..”
”Nej, vi pratade bara några minuter om det här.”

                                                                                                                                                    Kontentan blir alltså att reglerna ändras och Högsta Hönan vid Sjukstugan får inte längre skriva avtal med sina chefer. Och som vanligt skyller Allra Högsta Hönan ifrån sig och vi skattebetalare… Tja, du fattar vem/vilka som får betala flygnotan.

Läser också att syster Ken i paret Barbie och Ken har fått en hög chefstjänst. Barbie och Ken var ett vackert par, fast inte på riktigt, på en plats nära Allra Högsta Hönan. Ken ska nu basa över alla möjliga, även Små Gudar. Det är bara att gratulera! Hoppas bara Ken kommer ihåg att det ska vara parfymfritt på jobbet… För Barbie gick det inte lika bra. Hon sa emot en politiker och Allra Högsta Hönan så hon blev utköpt. Så går det till i Hönsgården!

Vi gratulerar Ken till utnämningen! Men Barbie då???

Read Full Post »