Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘slagträ’

Ett inlägg om kränkthet.


 

Klotter sur gubbe

Typiskt kränkt.

I morse läste jag en intressant artikel hos Dagens Nyheter. Ett antal komiker har pratat med en journalist om det här med att twittra. De menar att det har blivit svårare att klara reaktioner på vissa skämt och satir på Twitter.

Artikeln inleds med att man tar upp en värd för ett amerikanskt TV-program och dennes Twitterhistoria. Det blev en storm som hette duga på Twitter eftersom mannens tidigare tweets uppfattades som kränkande på flera olika sätt. Man krävde till och med att mannens kontrakt skulle rivas.

Twitterkonsensus har vi även här i Sverige. Flera svenska komiker har blivit utsatta för stormar när deras skämt har uppfattats som kränkande. Özz Nûjen sätter fingret på saken direkt, tycker jag. Han säger i artikeln:

Det känns som att tonläget har höjts, att människor vill missförstå ibland, att de gör det med flit. Alla känner och vill känna sig kränkta för att vinna politiska poäng. Man tar på sig offerkoftan och letar efter tweet som man kan irritera sig på […]

Jag förstår precis hur han menar – tror jag – eftersom jag själv har blivit utsatt för detta. I mitt fall hade man tagit en lösryckt mening ur sitt sammanhang vid ett tillfälle, vid ett annat hängde man ut mig med bild och namn för att man trodde att en diskussion jag hade haft med min mamma (!) handlade om en helt annan person. Det gick så långt att det skrevs en massa förtal om mig, som jag naturligtvis anmälde. Nu är jag inte komiker, men jag gillar när mina ord och texter berör. Fast när dessa direkt missuppfattas och fjädern görs till en höna… Nä, sån skit tar inte jag. Jag har för övrigt aldrig supit bort nåt jobb, vilket jag dessutom anklagades för i kommentarsfältet. Mitt förhållande till alkohol är bra och stabilt, det vet alla som känner mig på riktigt. Men så låg var nivån att man tog in nåt påhittat som för övrigt inte hade med saken att göra.

Karin Adelsköld är en annan komiker som uttalar sig i DN-artikeln. Hon tycker att Twitter har blivit ett kargt krigsområde där det har blivit allt lägre i tak – trots att det borde vara tvärtom. Annika Lantz känner likadant. Från början såg hon Twitter som en lekplats och en ventil för tankar som poppade upp. Hon tänkte inte efter före särskilt ofta, utan skickade ut sina tweets. Responsen var nästan bara positiv. Men sen ändrades klimatet, nåt som Annika Lantz märkte av när hon twittrade framför ett TV-program… Idag tänker Annika Lantz ordentligt innan hon skickar iväg en tweet. Och då blir det tråkigt, tycker hon. Säkert och tråkigt, förtydligar hon, men det är vad hon orkar med just nu.

Journalisten Emanuel Karlsten har en delvis annan bild och förklaring. Han tror inte motreaktionerna beror på att Twitter har förändrats utan att det handlar om att plattformen har växt och att komikerna har blivit mer kända – även för dem som inte gillar dem. Han säger bland annat:

[…] Ju fler personer som läser desto mer blandade är reaktionerna. […] Det blir politiskt, och folk använder det som slagträ i sin egen debatt. Vi söker hela tiden efter saker att ha åsikter om. Jag vet inte om det blivit hårdare, snarare förenklande […] Det politiskt korrekta är väl sunt när det strävar efter ett samhälle där alla känner sig accepterade. Men komikerns uppgift är att röra sig i gränslandet, säga tankarna som är förbjudna och tänja på det korrekta för att få oss att skratta ­eller tänka till. Det är ju lätt sagt, men det är nog fruktansvärt jobbigt att stå i skitstormen för ett skämt som tweetats ur kontext. Det är svårt för den som vill vara både älskad och provocerande. Jag tycker rent principiellt att det är viktigt att få skämta om alla, men det kräver verkligen sin hårdhudade pajas.

Nu är jag ingen fan av ståuppkomiker, men när jag läser den här artikeln får jag en delvis annan bild av dem. För precis som jag har de råkat illa ut, när tanken inte har varit att såra nån annan. Att medvetet såra nån är en helt annan historia, OBS!!! Men för egen del följer jag inga komiker på Twitter eftersom ståuppkomedi inte roar mig. Så enkelt kan det nämligen vara eller så resonerar jag: jag följer bara twitterkonton jag är intresserad av. Sånt som inte intresserar mig läser jag inte. Svårare än så är det inte. Det är ju ingen som tvingar nån att läsa hos personer man inte gillar/som har åsikter man inte gillar/som inte intresserar en. De personer som ändå gör det in absurdum – jaa, såna finns! – de lider av en sjuklig fixering och borde söka hjälp för den, enligt min mening. Sluta hylla det fria ordet när ni är med och kväver folk! Och förresten… allt handlar inte om just dig…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om väder och vind, elände och ondska.


I natt – eller tidigt i morse –
kom den första snön. När jag klev upp för att skjutsa Fästmön till jobbet var det vitt på taken och på en del bilar på parkeringen. Själv har jag förmånen (nåja, jag betalar för det) att ha plats i kallgarage. Det är skönt vintertid, för då slipper jag skrapa is och borsta bort snö. Men just den här första snön har faktiskt redan hunnit smälta bort.

Snö på bilbakruta

Snö på en av de parkerade bilarnas bakruta.


Jag har fredag hos mig idag
och det har gissningsvis du också. De vackra blommorna från Inger pryder sin plats på mitt köksbord. Inger-mysteriet är för övrigt löst nu, tack vare sms igår kväll. Gerbera är en favorit hos oss båda, har vi konstaterat!

Livet går på och det känns som om jag går bredvid. Som om jag inte deltar riktigt. Det är mycket som känns som om det är på ”hold” just nu. Stannat upp. Jag försöker hitta meningsfullheter, men drabbas hela tiden av antingen slag i huvudet eller apati. För att inte tala om skvaller. Och tänk, visst är det vidrigt att använda en död person som slagträ? Det tycker i alla fall jag. Eller att insinuera att man har ljugit för att människor ska tycka synd om en, ungefär. Eller att ta kontakt med mina jobbkontakter och förtala mig. Det gör så ont, så ont och det är säkert syftet med det hela. Jag vet ju att förlåtelse inte är nånting som står högt i kurs. Inte när det handlar om ren ondska.

Det är nog så att jag skulle behöva en rejäl dos med frisk luft idag. Men det ser fortfarande ruggigt ut utomhus, det blåser och är inte särskilt varmt även om solen tittar fram.

I eftermiddag efter jobbet ska det storhandlas och därefter går färden till Himlen. Ja, platsen Himlen på jorden alltså. Det har funnits dagar när jag har stått vid spåret – bokstavligt talat – och väntat på att fara vidare, men jag skulle nog inte hamna i Himlen-Himlen utan en trappa ner. Och alltid retar det nån att jag är kvar. Några till och med gläds att jag lever. Och såna som Inger tycker att jag är värdefull. Det är inte dåligt alls, det. Men jag förstår att det ger upphov till avundsjuka, missunnsamhet och förtal.


Livet är kort.

Read Full Post »