Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘uppfostran’

Ett julbordat inlägg.


 

När man ska äta julbord i Uppsala tycker jag att det passar bäst att äta det i klassisk miljö. Fästmön och jag har förr om åren ätit på Scandic Nord och varit väldigt nöjda, men efter det snorkiga bemötande jag fick förra året i telefon intar vi julbord på ett annat ställe. Två år i rad har vi nu ätit på Odinsborg i Gamla Uppsala. Betalade gjorde vi själva, för ingen arbetsgivare upplät sin börs för oss.

Ofta gott är

Visdomsord på Odinsborg.


Det jag gillar bäst med Odinsborg
är egentligen varken maten eller den musikunderhållning som utlovades (vi smet just som underhållningen började) – utan det är det goda bemötandet. Det är glada och trevliga människor som arbetar där, från det att man ringer och vill boka bord till dess att man hämtar ut sin jacka i garderoben. Ett exempel:

Jag tyckte att jag var ute i god tid när jag bokade bord, men eftersom det var underhållning samma kväll blev borden snabbt bokade. Trots detta ordnade personalen en trevlig plats åt oss två – inte på nåt undantag, inte heller mitt i nån gång utan på ett alldeles utmärkt ställe. Väl planerat!

 Prima julsnaps

Julsnapsen var prima!

Serveringen och beställningen av drycker sköttes av, vad vi såg, tre personer. Det gjorde dessa galant! Det var minimala väntetider på det mesta. Däremot hade vi gärna bistått med en del andra tips och råd vad gäller planeringen, till exempel placeringen av bestick och tallrikar (det var stundtals omöjligt att tränga sig fram till det enda stället där de fanns) och hårdosten (den vill man ju ha på smörgås till maten, inte till dessert). Och det var lite frustrerande att potatisen hela tiden tog slut, liksom kaffet mot slutet av kvällen.

Maten då? Eftersom jag inte äter kött blev det mycket från sillbordet för min del. Och lax. Den varmrökta laxen var jättefin, men sillarnas inläggningar var lite tama. Ägghalvorna var delade på fel ledd, enligt mig, vilket gjorde att de vippade hela tiden. Potatisen låg i lite vatten, vilket gjorde den väldigt mosig och blöt och inte särskilt god. Dessertbordet var det bästa på hela jordbordet, tycker jag. Där fanns såväl färsk som konserverad frukt och både köpegodis och ”hemlagat” godis. Utöver detta fanns bland annat struvor, kladdkaka, chokladpuddingar och andra små desserter i glas med mera med mera. Några bilder tog jag inte – det var alldeles för trångt och för mycket folk samt dåligt ljus.

Folket som var där var väldigt blandat. Det var trängsel in i lokalen när vi kom. (Bakom oss stod ett något överförfriskat par alldeles för nära oss. Det var inte roligt att höra deras slaskiga kyssar i mina öron eller känna deras kroppar trycka på.) Enligt personalen var det mycket företag just igår kväll. På ena sidan hade vi ett trevligt sällskap med en ursöt och glad liten kille (vi satt hela tiden och försökte gissa vilket språk de talade på); på andra sidan hade vi ett större sällskap varav en person antingen gapade och skrek eller hånglade med sin bordsdam. Ja, de drack en del också, men åt desto mindre. När mannen hade vräkt ur sig

Heil H****r!

hade han liksom sagt det dummaste man kan säga och hans sällskap tycktes skämmas. Mannen och hans bordsdam lämnade tack och lov stället strax efteråt för att förhoppningsvis nyktra till nånstans där ingen hörde alla grodor som hoppade ur näbbarna.

Mitt eget sällskap var det bästa, förstås. Anna var söt och rolig som vanligt, men vi hade svårt att föra en dialog i larmet av alla kacklande människor. Här är en stilstudie, dock i ljus som var dåligt för foto:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Toffelomdömet för julbordet på Odinsborg blir högt. Bästa betyg får personalen (särskilt personen med det vackra namnet som serverade oss våra drycker), lägsta betyg gapiga gäster som skriker rasistiska slagord. Maten hamnar nånstans mitt emellan. Det var helt klart värt 475 kronor/person.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Vi tog buss nummer två
en bit av vägen både dit och hem. På hemvägen noterade jag en person som uppenbarligen inte fått nån god uppfostran hemifrån. Skäms att sitta med skitiga skor (det regnade ute och Gamla Uppsala är lite av en byggarbetsplats just nu) på bussätet mitt emot!

Fötterna på sätet

Dålig uppfostran! Skäms!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett yttrande inlägg.


 

I natt publicerades en synnerligen intressant text på lokalblaskans webb. Det är inte så ofta längre som jag fastnar för nån av tidningens texter, men denna både behandlar ett aktuellt ämne och är välskriven. Den är inte signerad på webben (!), men man förväntas känna igen Maria Ripenberg på fotot. Det är väl egentligen det negativa med texten.

Jag gillar anslaget. Maria Ripenberg skriver om yttrandefrihet och skiljer den från yttranderättighet. Det förvånar mig, men många människor har uppenbarligen inte förstått att det faktiskt är en skillnad. För att beskriva det hela tar hon till en liten allegori, en middagsbjudning för grannarna (detta gör det hela ännu mer bra – och dessutom roligt! – i mina ögon):

Du bjuder de nya grannarna på middag. När maten bärs in utbrister en av dem ”Gud så äckligt!”.
Den andre smakar på maten och intygar att ”ja, det var verkligen äckligt!”. De fortsätter sedan att kritisera din middag. Du ber gästerna att gå. ”Jaså, du vill inskränka vår yttrandefrihet?!”, klagar de. […]

I vårt land kan man säga rätt mycket innan man begår nåt brott. Och det ska mycket till för att man ska bli fälld. Men för den skull springer man kanske inte omkring och säger vad som helst. De flesta av oss har fått vissa saker med oss via det som på stenåldern, när jag växte upp, kallades uppfostran.

Poängen i det hela är att vi också har möjlighet att avstå från yttranden – det är en del av yttrandefriheten. Maria Ripenberg skriver:

[…] Att kunna avstå från yttranden är en del av friheten. Om jag startar en tidning och avstår från att publicera vissa inskickade manus eller kommentarer utnyttjar jag en viktig aspekt av yttrandefriheten: andra kan inte tvinga fram en publicering via min kanal. Precis som jag inte, i yttrandefrihetens namn, kan kräva att ett förlag publicerar mitt manus. […]

Och nu kommer Maria Ripenberg fram till det riktigt väsentliga. Det handlar inte om censur att inte publicera nåns yttrande – eller manus – eller kommentar. Maria Ripenberg sätter fingret på vad det handlar om:

[…] Detta är faktiskt motsatsen till censur. Den som vill yttra sig kan använda andra plattformar. Så går det till i ett fritt land. Om jag vore tvingad att publicera vissa åsikter i min tidning, och samtidigt inte tilläts att publicera vissa andra, ja, då hade vi ju diktatur. Med censur. […]

Precis på samma sätt resonerar jag när det gäller den här bloggen. Det är jag som avgör vilka yttranden – kommentarer – jag vill publicera. Om jag vore tvingad att publicera allt som skickas in skulle det handla om diktaturfasoner.

Att kommentera på den här bloggen är nämligen en rättighet jag ger dig. Och blir din kommentar inte publicerad kan du ju välja en annan kanal. Kanske din egen blogg, om du har nån.

Maria Ripenberg avslutar sin text med dessa ord:

[…] Om grannarna tycker är det ett hot mot yttrandefriheten att du inte vill lyssna på deras gnäll, så är de knappast yttrandefrihetens försvarare.

Just det. Det är skillnad på yttrandefrihet och yttranderättighet. Och åsikter om vad man vill säga och vad man vill höra.

Läs hela Maria Ripenbergs text här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en språkfråga.


Min pappa föddes i Finland
. Även om han talade svenska hemma hos sin mamma och pappa, påverkade naturligtvis finskan honom. När han så småningom överlevt både kriget och tiden som krigsbarn bestämde han sig för att bli journalist här i Sverige. Det var nämligen i Sverige hans familj bosatte sig i fredstid. Pappa var perfektionist. Han både talade och skrev nästan perfekt svenska med tiden. Det var bara vissa uttryck som fortfarande hängde kvar och som avslöjade honom lite.

Pappa lärde mig en hel del, bland annat om svenska språket, dårå. Till exempel var han väldigt tydlig med skillnaden mellan orden doft och lukt:

Doft är nånting som doftar gott, lukt är nåt som luktar illa! Kom ihåg det!

sa han.

Och det gjorde jag! Doft låter ju helt enkelt mycket… trevligare och positivare än lukt, så särskilt svårt är det inte.

Doftljus skoltoalett

Doftljus skoltoalett, L’odeur des toilettes d’école…

Därför fnissade jag extra mycket när jag i köket på jobbet hittade två doftljus, som vi fått i gåva. Doftljusen heter Skoltoalett – eller  L’odeur des toilettes d’école, som det också står på förpackningen, förvillande lik en parfymdito, för övrigt… L’odeur på franska låter ju ännu värre än lukt på svenska, för övrigt. För jag tror nämligen inte att dessa doftljus doftar, de luktar. Eller stinker, snarare…

Baksidestext doftljus skoltoalett

”…doften av en misslyckad offentlig upphandling…”

På baksidan kan man läsa om syftet med ljusen: att presentera en doft som symboliserar en misslyckad offentlig upphandling där man har försökt köpa städning så billigt som möjligt. Ett köp som gör att många elever undviker att gå på toa i skolan och hellre håller sig en hel dag. En hel dag… det skulle inte jag palla!.. Samtidigt kan jag dock meddela att även kontorstoaletter luktar illa. De städas emellertid oftare, men frågan är om det hjälper. På så gott som alla arbetsplatser jag har varit – och särskilt minns jag den i Stadens Sandlåda i Uppsala – har vuxna människor inte klarat av att varken spola eller städa efter sig. Men det handlar ju inte om upphandling utan om hyfs och vett och uppfostran…


Livet är kort.

Read Full Post »

Om det är nån som kan få mig att både tänka nyanserat och att skratta när många saker i livet är tuffa, så är det Anna. Anna, den mest älskade fästmön. Igår eftermiddag åkte vi in till stan för att äta tidig thaimiddag. Bra och prisvärda bufféer hittade vi på Thai Village mitt i stan. Däremot lämnade servicen ett och annat att önska…

 Thaimiddag
Maten var supergod. Jag provade sesambollar och dumplings för första gången!


En i personalen var totalt ointresserad
av sina arbetsuppgifter – periodvis. Samtliga gäster som anlände fick BE om att se menyn – alla ville ju inte ha buffé. Sen satt h*n och mobilsurfade mitt i restaurangen vid ett bord. Men hallå! Och när vi skulle gå hann vi knappt resa på oss innan Mobilsurfaren plötsligt fick eld i baken och trängde sig fram till vårt bord för att plocka disk. Vi är ju inte några små damer, så vi gav upp försöket att kränga på oss jackorna och tog med dem för påsättning utanför restaurangen. Ville ju inte riskera nån porslinskrossning.

Dessert
Vaniljglass och konserverad frukt tog jag till dessert, men det fanns också friterade bananer.


Men som sagt, maten var supergod!
Jag var modig och provade två för mig nya saker – sesambollar och dumplings med kyckling och grönsaker. Anna vågade först, sen vågade jag. Anna hade förresten en egen liten show. Hon är en sån… entertainer… Se bara!

Anna showar

Först äter vi lite…

Anna äter
Gott det här, ser du!


Sen äter vi lite till…

Anna äter
Banta? Va?


Och sen kan vi inte hålla oss för skratt
för att fotografen inte vill sluta ta bilder när vi stoppar saker i våra små söta pussmunnar.

Anna skrattar
Ha ha ha!!!


Så anlände vi till biografen.
Det var en lååång promenad på… två minuter. Våra biljetter och biogodiset betalades av vännen Karin, som inte längre finns bland oss, och fru Klon. Tack snälla båda! Jag är för övrigt säker på att Karin sitter på ett moln där uppe och läser varenda rad jag skriver och nickar förnöjt när hon nämns och skakar på huvudet åt stalkern (som hon berättade för mig är ökänd). För nej, vännen, jag glömmer dig aldrig!

Vi var först i den lilla biosalongen och fick de två bästa platserna. Jag hade gott om tid att studera mina jeans.

Jeans
Mina jeans.


Faktum är att vi var först väldigt länge,
så jag trodde att vi skulle förbli ensamma.

Biosalong
Tomt var det här.


Men sen dök det upp två välförberedda brudar
som hade läst in sig (!) på filmen/boken. De var fullastade med popcornbunkar och jag sa till Anna att hon skulle vifta lite med sin vänstra armbåge och välta ut popcornen om de inte slutade vara så förnumstiga prata. Men de slutade prata, tur för dem! Vidare var det en genomförkyld människa som snorade och snöt sig och spred sitt jävla virus så nu blir väl alla tio som såg filmen sjuka lagom till påsk. Sånt där tycker jag är oförskämt! Man stannar hemma när man är smittsam. Basta!

Två som inte heller hade vett att stanna hemma var ett ungt par som skulle ha behövt silvertejp (jag säger inte till vad, initierade människor förstår). Vi såg de redan i lördags och de var liksom redan då limmade vid varandra. MEH! Hångla kan man väl göra hemma likaväl som man kan snora? Dessutom satt killen och fipplade med ena stolen nära min så att det både lät illa och skakade om hela stolsraden. Tjejen tyckte att det var helt OK att sätta upp fötterna – med skorna på – på armstödet i stolen framför. Uppfostran? Nej, inte tillstymmelse till nån.

Om filmen kan du läsa i ett separat inlägg. Jag frös under hela föreställningen, så när vi kom ut var det skönt att få sätta på sig dunjackan. Vi ville båda fota ett upplyst träd, men ibland får en del av oss… stå tillbaka…

Anna renhorn
Anna Ren?


Vi hann hem lagom
till den sjunde delen av danska Brottet på SvT1. Tio delar ska det bli totalt och ärligt talat tycker jag att serien är lite seg. Det händer nästan ingenting som för handlingen framåt. Men så klart jag är nyfiken på att få veta vad som har hänt med den kidnappade lilla flickan och skälet till att hon kidnappades.

I morse var det dags att skutta upp och jobba. Anna har ju haft ryggskott ett tag, så det var nog lite ovant att kliva upp för en arbetsdag. En lång sådan, dessutom. Jag ska försöka plocka upp henne på vägen hem innan jag åker och köper påsköl.

I kväll blir det korv till middag. Mitt kylskåp är ovanligt välförsett – också ett tecken på att jag har en Anna i mitt liv. De veckor hon bor hemma hos sig kan man möjligen skymta en gurkburk, några öl, fil och en ostbit i min kyl.

 Kyl
Välförsett kylskåp.


På onsdag kommer så mamma
för att fira påsk med mig. Jag ska vara ledig på torsdag, nu är det slut med att jobba gratis och extra och svara på mejl på kvällar och helger och publicera hemsidor efter klockan 16. Det ska bli skönt att få vara ledig, men samtidigt vet jag att jag måste tänka klart snart. Tänker ta delar av den här arbetsdagen för att ringa en del samtal, bland annat försöka få lite information från facket, vilket jag vet är i det närmaste omöjligt. Men jag måste försöka i alla fall. Vidare måste jag jaga nån på personal HR och så hoppas jag att jag får nån form av svar på det mejl jag skickade prefekten för en vecka sen där jag krävde ett förtydligande av anbudet, inte mera ludd. Men som sagt, det har gått en vecka och jag räknar inte med att få klara besked nånsin. Detta tär. Det tär så in i helvete.


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning för snuskigt äckel!

                                                                                                                                                                  Som bekant gillar jag ju snusk. Men även en sån som jag har vissa gränser. När jag läser i Pravda Aftonbladet om en flygvärdinna som avlöjar snuskiga passagerare är det nästan så jag kräks. Och det gör jag i såna fall på toa och sen spolar jag. Men den amerikanska flygvärdinnan Sara Keagle, som jobbat 20 år i branschen, upptäckte redan tidigt hur äckliga folk som flyger är.

Här är de tio äckligaste ögonblickan Sara Keagle varit med om.

  1. Bajs bland näsdukarna. En passagerare använde näsdukar från näsdukslådan till att torka sig i baken med. Sen la h*n tillbaka de bajsiga näsdukarna i näsdukslådan.
  2. Vuxenblöja lämnad. En passagerare glömde en använd vuxenblöja på sätet på toaletten, så att nästa toabesökare fick sig en mindre trevlig överraskning.
  3. Blodigt i sätesfickan. I sätesfickan hade en passagerare ”glömt” ett par blodiga underkläder.
  4. Fotsvett. En passagerare tog av sig sina svettiga strumpor och hängde upp dem på vädring framför utblåset på luftkonditioneringen.
  5. Hudrester. En kvinna filade sina fötter och försökte ge bort sina hudrester.
  6. Kissade på personalens säte. En passagerare toa-köade genom att sitta på personalens säte. När h*n sen reste sig för att gå på toa hade h*n kissat på sätet.
  7. Från fot till mun. En passagerare tog bort nåt från sin fot – och stoppade det i munnen.
  8. Snöt sig i filten. En förstaklasspassagerare bad att få en ny filt. Lite konstigt eftersom alla just fått nya filtar. Skälet var att h*n hade snutit sig i filten.
  9. Läckande bröstmjölk från bagagehyllan. Några passagerare klagade på att nånting läckte från bagagehyllan. En kvinna skrek: ”Min brösmjölk har tinat! Vad ska jag göra nu?”
  10. Blottade bröst. En kvinna började pumpa sina bröst under ombordstigningen. Det var inte fråga om att amma ett barn, utan båda brösten var framme under påstigning, start och en bit av flygturen.

Hmmm… ja, folk kan… Det äckligaste var nog bajset på näsdukarna och från foten till munnen, tycker jag. Usch! Vad hände med hygien och uppfostran, liksom..?

Read Full Post »