Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘journalister’

Ett inlägg om en bok.


 

Almedalen har fallitOm ett par veckor inleds den årliga Almedalsveckan på Gotland. Lagom i tid för den veckan hittade en nyutkommen och synnerligen aktuell (på flera sätt…) thriller ner i min postbox. Jag har just läst ut Erik Lewins bok Almedalen har fallit och jag måste säga att den har fått mig att drömma mardrömmar. Tack Bokförlaget NoNa för recensionsexemplaret!

Scenen är alltså Almedalen, full av politiker, näringslivsrespresentanter, journalister… Rekordsnabbt tar sig en grupp specialdrillade terrorister in och på mindre en timme är Visby deras. Bland gisslan finns Sveriges statsminister. Polis och militär försöker samarbeta, med varierande resultat. Det är nämligen inte så lätt, eftersom ingen vet vem man kan lita på. Under tiden fortsätter terroristerna sina planer.

Vi läsare får följa med nästan ända från början, när terrorister från olika länder rekryteras och tränas. Deras ledare är en kallblodig man som för det här uppdraget heter mr Svensson. Kallblodig är för övrigt ett passande epitet på romanen. Om jag inte visste att det är fiktion, skulle jag tro att det var verklighet. Boken är inte bara välskriven, nämligen. Den är också skriven av en person med lång erfarenhet av underrättelse- och säkerhetsarbete, såväl i Sverige som utomlands. Med denna bakgrund kan historien inte bli annat än trovärdig.

Ja, det är, som sagt, snart dags för Almedalsveckan. Jag kan bara innerligt hoppas att inga terrorister planerar att inta Visby på riktigt. Ringmuren är, i detta sammanhang, både ett skydd och en förbannelse, kan man säga. Personligen är jag glad att jag varken ska jobba som polis eller med säkerhet på plats under veckan. För det Erik Lewin beskriver i sin bok skulle mycket väl kunna inträffa. Lilla Sverige har små möjligheter att klara upp scenariot. För att citera boken:

[…] Almedalsveckan var vidrig ur ett professionellt perspektiv. Det var nästan omöjligt att skydda sina objekt i denna röra av människor. […]

Att boken är välskriven har jag redan nämnt. Dessutom är kapitlen av varierande längd. När det händer många saker blir kapitlen kortare, handlingen snabbare och boken en riktig bladvändare.

Ska jag ha nån kritisk synpunkt är det en liten detalj jag tycker är felaktig. Det handlar om nåt så… ”lustigt” som ett engelskt ord för ”kåt”. På sidan 214 används ordet ”horny” och på sidan 217 sägs det om den som uttalade ordet att han är britt. ”Horny” är inte brittisk engelska utan amerikansk. På brittisk engelska heter det ”randy”…

Toffelomdömet totalt blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en artikel om näthatare.


Uppdaterat inlägg med ny länk i slutet!


I morse läste jag 
en debattartikel i Dagens Nyheter som gav mig en intressant och annan vinkling av mina åsikter om näthat. Jag har medvetet själv inte skrivit så mycket i frågan, men nu fick jag en liten öppning.

Det är Jonas Thente som skriver om att näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röst. Jag har faktiskt inte alls tänkt i de banorna. Märkligt, för det borde jag. Jonas Thente menar att det anonyma näthatet är ett tecken på samhällets kris. För det är inte näthatarna som är problemet utan alla andra.

Jonas Thente menar att journalister inte brukar sparka neråt, på dem som redan ligger, så att säga. I stället ger journalisterna röst åt de svaga. Där rynkar jag lite på ögonbrynen och grinar allmänt illa. Det är långt ifrån alla journalister som tänker så – de flesta är ute efter att göra sig ett namn och tjäna pengar. Faktiskt. Dock inte alla! Men kom inte och säg att det finns nån total idealism i journalistkåren. Det köper jag inte! Journalister måste nämligen också kunna försörja sig. Och det gör mindre ont om man samtidigt blir lite känd.

Journalister är emellertid en grupp som ofta också blir näthatade. Är de dessutom bloggare är lyckan total för trollen. Många får dödshot – inte heller jag själv är undantagen detta. Detta har förstås hämmat mitt skrivande, det går inte att komma ifrån. Men liksom Jonas Thente har jag också varit lite taskig då och då mot näthatarna. Jonas Thente skriver:

[…] Jag kan räkna till åtminstone fem uselt stavade dödshot.

Men det där med ‘uselt stavade’ har fått mig att fundera mer på upphovsmännen. Även jag har raljerat med detta att näthatarna i allmänhet brister i språkbehandlingen. Man brukar lustfyllt citera deras åsikter ordagrant. Poängen man vill få fram är förstås att detta är obildade människor – i motsats till oss medelklasspersoner som angrips, vi som läser ledar- och kultursidorna och hånflinar åt barbarerna som kan stava till ‘fitta’ men aldrig till ‘recension’. […]

Om programmet Trolljägarna på TV3 skriver Jonas Thente:

[…] Och avskydda och föraktade har de sannerligen blivit, näthatarna. Hela det officiella Sverige står enat mot denna pest. I tv-programmet ”Trolljägarna” (namnet bygger på en missuppfattning av nätbegreppet ”troll”, men det låter ju klatschigt) letar Robert Aschberg upp hatarna och får dem att stå där blinkande i ljuset med skammen.

Det känns skönt att lindra obehaget med lite traditionell klassmobbning. […]

Det vimlar alltså av puckon och nollor, mer eller mindre… Intressant i sammanhanget är emellertid att se att anonymt hat inte är nånting nytt. Enligt historikern E P Thompson fanns det anonymare hatare redan på 1700-talet. Och de fanns även i Sverige! Jonas Thente citerar Elisabeth Mansén i femte bandet av Norstedts Sveriges historia:

[…] För Sveriges del hade anonymiteten under 1700-talet en stark ställning i det anonyma medvetandet […] Rätten att publicera sig anonymt ansågs både rimlig och önskvärd. […]

Särskilt användes anonymiteten av kvinnorna på den tiden – då fick de ju möjlighet att debattera sånt som jämställdhet och orättvisor…

Nu vill Jonas Thente inte försvara näthatarna – och det vill inte jag heller. Men är det en demokratisk fråga? Jonas Thente försöker i stället förstå näthatarna. Förstå varför de hatar. Det skulle jag också vilja kunna. Förstå, alltså.

Jag tycker att Jonas Thentes ganska långa debattartikel lyfter fram flera tänkvärda saker. Så jag rekommenderar en läsning och därefter en fundering över saker och ting. Här är länken om du missade den i början av inlägget!

Läs här vad Maria Sveland skriver om Jonas Thentes artikel!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tisdags-hatiskt inlägg.


 

 

Sepiahimmel

Are you up there?

Det finns inget lustifikt alls med att vakna till skottlossning. Det har varit en hemskare tisdag än vanligt – och ändå har jag det inte värst. Vid 14-tiden på eftermiddagen togs avspärr-ningarna i området bort och poliserna drog. Jag har sett horder av svart-klädda kvinnor passera utanför mitt köksfönster.

Redan på förmiddagen gissade jag vad som hänt och vilka som var inblandade. Långt innan media hade en susning. När media sen väl fick en susning blev det förstås ingen hejd på skriverierna. Samtidigt gör journalisterna såna misstag att man baxnar. Jag menar, ska man avslöja vem som har blivit skjuten av polisen är det bra om man åtminstone kan stava namnet på den döde rätt. Tidpunkten för skottlossningen liksom antalet skott varierar också. Men hallå! Det var klockan 4.16 och skotten var sju till antalet. Jag vet. Jag var här. Jag minns att jag tänkte, direkt efter sista skottet:

Nu är han död.

Hur jag nu kunde veta att det var en han. Eller att denne var död.

Det som hände här i morse gav en del perspektiv. OK, jag mår jävligt dåligt, men jag är inte död i alla fall. Illamåendet har varit värst idag, medan hostan och ryggen varit något bättre än igår. Febern är lägre, men jag fryser, fast svettas fortfarande. Det är tur att jag är ensam, för jag har inte mycket till röst. Det märkte jag när vännen P ringde.

Mitt mål för dagen var att duscha och tvätta håret. Det har jag klarat av. Jag har ätit nyponsoppa med Mariekex i kväll igen till middag samt en knäckemacka med ost. Trots att jag äter långsamt mår jag illa. Kräktes gjorde jag bara tidigt i morse, inte nu. Nu åker soppan och kexen hiss, bara.

Det har inte blivit så mycket läst idag. Jag har mest legat i nån sorts dvala av och till. Ytterligare ett kapitel i min egen bok har jag tänkt. Det regnar ute. Jag fryser. Jag tog mig nerför trappan och kollade postboxen. Hade fått ett kort från min tandläkare att hon vill träffa mig. Jag mejlade och avbokade tiden.

I morgon är det onsdag. Jag orkar inte åka och jobba då heller. Bävar inför torsdag när jag ska vara hos naprapaten klockan tio minuter över nio. De senaste dagarna har ryggen inte riktigt velat vara med så dags.

På fredag fyller Fästmön år. Och jag som inte är klar med presentinförskaffningen… Man hinner tänka en del när man mest ligger och inget gör mer än hatar tisdagar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den här dagen när det plötsligt blev vinter igen.

 

snöig februarimorgon på baksidan

Så här såg det ut på baksidan i morse: snö,snö och åter snö. Och så grannens jätte-bigga TV som står på dygnet runt.

Egentligen blev jag inte så väldigt förvånad när jag hissade persiennerna i morse. Det har varit två morgnar med minusgrader, igår ner till nästan sju grader kallt. Och så i natt hade den kommit tillbaka igen med besked. Vintern. Det hade snöat ganska mycket här under dygnets mörka timmar. Men det är ju februari månad och vad annat är att vänta än att det plötsligt kan slå om och snöa efter några ljuvligt soliga dagar, med blå himmel och fåglalåt.

Nä, förvånad blev jag inte, men besviken, förstås. Jag gillar inte alls snö och kyla. Vintern är den sämsta årstiden, enligt min mening. Nu vill jag ha vår! Jag vill fota blommor och knoppar och njuta av kvitter, vårsol och himlar utan moln. Men jag får uppenbarligen ge mig till tåls.

Snöigt träd utanför jobbet

Även på jobbet var det snö.

Det var rejält halt och moddigt att köra i morse. I kväll när jag åkte hem hade mycket av snön försvunnit, men i stället var det halt. Som vanligt vid halka gäller det att hålla avstånd. Jag fixar det, dessvärre gäller det inte alla bilförare.

Arbetsdagen försvann i ett nafs. Jag var på ett möte och så blev det ett lunchmöte med M där vi förberedde pressmeddelande med mera inför ett pris som M ska ta emot på måndag. Som pricken över i kom ett mejl senare på eftermiddagen att M hade fått det där eftertraktade jobbet. Vilken kanondag för somliga! M är SÅ värd det!

På tal om jobb är jag förstås glad åt att min älskling nu får chansen att visa det jag redan vet att hon fixar på sitt jobb. Det blev klart redan igår. Lite läskigt förstår jag att det är, men Anna har alla förutsättningar att lyckas: hon är lugn och sansad, hon är kompetent och erfaren, hon har kollegorna bakom om sig och chefens förtroende. Jag är fullkomligt övertygad om att det går hur bra som helst. I morgon kväll hoppas jag att vi kan fira lite med ost och kex och ett svindyrt rödvin. På lördag ska vi eventuellt fira ett födelsedagsbarn först och därefter oss själva med en försenad Alla Hjärtans-middag nånstans på lokal.

Men vi är inte framme vid helgen ännu. Det är bara torsdag. Jag städade i kväll efter jobbet, det vill säga dammsög. Sen var det skönt att duscha och sätta sig renhårig vid köksbordet och käka knäckemackor och dricka mjölk. Till måltiden avnjöts en flukt i UppsalaTidningen. Den börjar bli alltmer lik sin storebror. Journalisterna gör till och med samma stavfel. Pinsamt och trist, tycker Vän af Ordning. Dessutom fnös jag lite åt reportaget om Uppsalas största twittrare. Bara för att man har många följare på Twitter behöver man inte vara störst. Eller bäst. Tycker jag, dårå, som bara har 200nånting följare till skillnad från den som ligger i topp med över 9 000 följare. Jag visste inte ens att man kunde ha så många följare…

Diplom Antikrundan från LysekilTorsdag innebär förstås AntikrundanJust den här torsdagen visades ett program från Lysekil. Som vanligt satt jag med appen och värderade och gissade. En del av mina värderingar blev vilda fantasier, medan andra stämde ganska bra. Ändå kommer jag inte upp i nån högre klass, utan stannar kvar i gruppen Antikintresserad. Till skillnad från Herr Raffa som jag har hört ska vara en väääldigt duktig antikvärderare. Suck!..


Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett irriterat inlägg.


Mat, sömn, kärlek, vänskap och choklad…
Det är prylar jag inte kan leva utan. Men det finns saker jag kan leva utan. Här är fem av dem:

  • Lokalblaskan. Snälla, snälla, snälla sluta ring mig och försök få mig att bli prenumerant igen! Sen jag avslutade min prenumeration i början av mars i år (åtta månader) har jag fått minst sex samtal från säljare som vill att jag ska prenumerera igen. Senast idag kom ett samtal till min fasta telefon och därefter ett samtal till min mobil. När slutar ni ringa? När omfattas ni av NIX? Så här står det att läsa hos NIX:

[…] Ett kundförhållande enligt ovan ska anses bestå även en tid efter det att avtalet upphört, normalt minst sex månader därefter men inte mer än ett år, om inte särskilda skäl föreligger. […]

Jag skiter i om tidningen har blivit Årets dasstidning dagstidning och om det delas ut priser till höger och vänster för olika saker… En lokaltidning som ingår i en jättekoncern där alla nyheter blir likriktade och artiklar blir identiska i olika tidningar får mig att tvivla på att de anställda är journalister. Snarare Husbondens röst. Var är alla grävare nu för tiden???

  • Fars dag och all reklam jag får om dan. Min pappa finns inte längre i livet. Han gick bort på ett för familjen hemskt sätt. Fars dag firar jag inte längre, jag är bara väldigt ledsen den dan. Hur ska jag göra för att komma undan dan och all jäkla reklam som vill få mig att köpa presenter till en far som inte längre lever??? Nån som vet???

 

  • Telias säljare. Nä, telefonförsäljare är jag inte förtjust i. Men jag är kund hos en del företag som levererar teletjänster av olika slag. Telia är ett sånt företag. Eftersom jag är jobbsökande funderar jag mycket över hur jag ska dra ned på mina kostnader. Jag överväger att säga upp mitt fasta telefonabonnemang. Till den telefonen ringer bara säljare och mamma. Mamma kan jag styra om till mobilen. Telias säljare telefonterroriserar mig. Häromdan ringde nån som ville pracka på mig IP-telefoni. Alltså, det räcker om jag har en telefon. En mobiltelefon täcker i dagsläget alla mina behov. Men när man inte får sälja IP-telefoni försöker man med bredband. Hallå! Jag är inte bredbandskund hos er. Jag har bredband hos ett annat företag. Sluta tjata!!!
Svart bak

Den svarta baken är irriterad! Och det handlar inte om analklåda…

  • Parkeringsböter. Ja, jag åkte på 300 spänn häromdan. Idag läste jag i UppsalaTidningen (även den uppköpt av NTM-koncernen via Upsala Nya Tidning) att Uppsala ska höja avgifterna för p-böter från årsskiftet med ytterligare sköna hundralappar. Så bra! Nu är det snart ingen som tar bilen in till stan för att handla, till exempel. Ingen idé att etablera butiker som ska gå med vinst i centrala Uppsala, med andra ord. Vem storhandlar och fraktar på buss eller cykel? Den som inte har bil, möjligen. Varför inte införa flera parkeringsplatser och lägre avgifter i stället? Varför byggs det bara cykelbanor i den här stan???

 

  • Cykelbansfixandet här utanför. Alltså nu har här grävts och grejats och asfalterats och fixats i jag vet inte hur många veckor. Varje dag åker farthindren fram och man tvingas krypa fram i 30 kilometer samt trängas med lastbilar och grävskopor när man ska in och ut från sitt garage och sin parkering. Hur lång tid ska det ta att bygga en cykelbana längs cirka 300 meter väg, egentligen???

 


Livet är kort. Man kan tro att jag har PMS idag.

Read Full Post »

Ett inlägg med reflektioner kring en tur ut i omvärlden.


Dags att se sig lite om
denna härliga vårdag. (Fem minuters frisk luft på lunchen för min del. Suck…)

bajskorvsbokSka vi byta böcker med varann? Det är den fantasifulla (not!) rubriken på lokalblaskans artikel på webben om Bokbytardagen som infaller idag. För ett par år sen var jag med och bytte böcker. Dagen sköttes då av en bokantikvariatsinnehavare. Lokalblaskan lyste med sin frånvaro, trots att de hade kunnat göra en riktigt kul grej på evenemanget då. Jag läste nånstans nån som kritiserade tidningens journalister och hävdade att de bara rör sig i redaktionens närområde. Jag ville inte riktigt tro på det, men nu har jag sett det gång efter annan. Och allra senast idag när journalisten masar sig iväg till Stadsbibblan, där årets Bokbytardag hålls. Stadsbibblan som ligger i princip mitt emot lokalblaskan…

Allt fler självmord bland unga. Antalet självmord har ökat drastiskt mellan åren 1995 och 2010 – samtidigt som allt fler unga försöker leva på aktivitetsersättning i stället för lön. Det visar en rapport till sjukförsäkringsutredningen. Och många av de unga som får aktivitetsersättning har nån form av psykiska besvär. När ska vi göra nånting åt det här???

TårtaEmmy och Jasmine får namnsdagar. I juli 2015 läggs två nya namn till i vår almanacka, Emmy och Jasmine. Emmy läggs på Emma-dagen den 23 juli och Jasmine på Jesper-dagen den 27 juli. Frågan är om några fler än min familj ens firar namnsdagar..?

Forskare har skapat embryonala stamceller från hudceller. Och vad är det som är så bra med det då? Jo, nu hoppas man att det går att byta ut skadade celler, typ nervceller och hjärtceller, och på så sätt behandla sjukdomar som Parkinsons, MS och hjärt- och kärlsjukdomar. Men det är fortfarande mycket svårt och man kanske inte ska ha för stora förhoppningar.

Uppsalas första publika laddstolpe för elbilar invigs. På lördag är det dags! Då invigs den första elbilsladdstolpen i Uppsala för oss privatbilister. Var den finns? Lägligt nog utanför Ofvandahls konditori. Smaskens!

Fyra år. Det är vad min blogg fyller. Idag. Tack WordPress för ert grattis på årsdagen! Och tack Fästmön för att du sparkade igång mig!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »