Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tvingad’

Ett undrande inlägg.


 

Är det nån som kan förklara vad det understrukna uttrycket i skärmdumpen nedan betyder??? Jag hittade det i Resumé på webben, i en annars intressant artikel om bloggare och smygreklam. För övrigt är Resumés webbplats full av reklam, så där smygs verkligen inte. Där är i stället så mycket reklam att en störs i sin läsupplevelse. Men det är ju helt legitimt, så…

Vilda västen

Säger man att nåt är ”vilda västen”? Säger man inte ”vilda västern (western)”???


För övrigt får jag betalt för vissa blogginlägg
(typ fyra om året). Det skvallrar den rätt stora knappen i högerspalten om. Och för övrigt två är ju ingen tvingad att läsa nånting alls på min blogg. Är nån så fruktansvärt rädd för reklam går det ju nästan inte att att läsa nånstans på webben. Stackare!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett yttrande inlägg.


 

I natt publicerades en synnerligen intressant text på lokalblaskans webb. Det är inte så ofta längre som jag fastnar för nån av tidningens texter, men denna både behandlar ett aktuellt ämne och är välskriven. Den är inte signerad på webben (!), men man förväntas känna igen Maria Ripenberg på fotot. Det är väl egentligen det negativa med texten.

Jag gillar anslaget. Maria Ripenberg skriver om yttrandefrihet och skiljer den från yttranderättighet. Det förvånar mig, men många människor har uppenbarligen inte förstått att det faktiskt är en skillnad. För att beskriva det hela tar hon till en liten allegori, en middagsbjudning för grannarna (detta gör det hela ännu mer bra – och dessutom roligt! – i mina ögon):

Du bjuder de nya grannarna på middag. När maten bärs in utbrister en av dem ”Gud så äckligt!”.
Den andre smakar på maten och intygar att ”ja, det var verkligen äckligt!”. De fortsätter sedan att kritisera din middag. Du ber gästerna att gå. ”Jaså, du vill inskränka vår yttrandefrihet?!”, klagar de. […]

I vårt land kan man säga rätt mycket innan man begår nåt brott. Och det ska mycket till för att man ska bli fälld. Men för den skull springer man kanske inte omkring och säger vad som helst. De flesta av oss har fått vissa saker med oss via det som på stenåldern, när jag växte upp, kallades uppfostran.

Poängen i det hela är att vi också har möjlighet att avstå från yttranden – det är en del av yttrandefriheten. Maria Ripenberg skriver:

[…] Att kunna avstå från yttranden är en del av friheten. Om jag startar en tidning och avstår från att publicera vissa inskickade manus eller kommentarer utnyttjar jag en viktig aspekt av yttrandefriheten: andra kan inte tvinga fram en publicering via min kanal. Precis som jag inte, i yttrandefrihetens namn, kan kräva att ett förlag publicerar mitt manus. […]

Och nu kommer Maria Ripenberg fram till det riktigt väsentliga. Det handlar inte om censur att inte publicera nåns yttrande – eller manus – eller kommentar. Maria Ripenberg sätter fingret på vad det handlar om:

[…] Detta är faktiskt motsatsen till censur. Den som vill yttra sig kan använda andra plattformar. Så går det till i ett fritt land. Om jag vore tvingad att publicera vissa åsikter i min tidning, och samtidigt inte tilläts att publicera vissa andra, ja, då hade vi ju diktatur. Med censur. […]

Precis på samma sätt resonerar jag när det gäller den här bloggen. Det är jag som avgör vilka yttranden – kommentarer – jag vill publicera. Om jag vore tvingad att publicera allt som skickas in skulle det handla om diktaturfasoner.

Att kommentera på den här bloggen är nämligen en rättighet jag ger dig. Och blir din kommentar inte publicerad kan du ju välja en annan kanal. Kanske din egen blogg, om du har nån.

Maria Ripenberg avslutar sin text med dessa ord:

[…] Om grannarna tycker är det ett hot mot yttrandefriheten att du inte vill lyssna på deras gnäll, så är de knappast yttrandefrihetens försvarare.

Just det. Det är skillnad på yttrandefrihet och yttranderättighet. Och åsikter om vad man vill säga och vad man vill höra.

Läs hela Maria Ripenbergs text här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett försök till stämningshöjande inlägg.


 

jordgubbar

Det finns väl inget godare att äta just nu än dessa ”gubbar”?!

Den mest älskade köpte jordgubbar på hemvägen. Själv stannade jag vid Tokerian och köpte kallskuret till middag. Fantasin när det gäller vardagsmat flödar, som synes. När jag är ensam brukar jag äta mitt huvudmål mitt på dan – och då blir det på lunchställe. Men när vi är två tycker jag att det är mysigt att äta nånting tillsammans på kvällen, om Anna inte jobbar. Just nu jobbar Anna inga kvällar och helger, för igår började hon sitt vanliga sommarvik som administratör. Då är det kontorstid som gäller. Vi samåker på morgonen och sen är Anna så duktig och promenerar hem.

Min dag var till viss del bra, till viss del mindre bra. Den slutade med att jag faktiskt vägrade att utföra en uppgift. Jag såg inget värde i uppgiften, jag hittade inget värde alls trots att jag sökte. Tyvärr kände sig nån annan då tvingad att utföra uppgiften. Sånt kan jag må rätt dåligt av. Det handlar inte om att jag är lat, det handlar om att jag faktiskt inte vill sätta mitt namn vid den här typen av uppgift. Och eftersom jag är i det läge jag är blir det inte svårt att sätta sig på tvären. Ändå känns det inte 100 procent eftersom nån annan då får utföra uppdraget.

Frustrerad, ledsen och lite vilse i tillvaron har jag kämpat med att behärska mig hela dan. Det har gått hyfsat. Men långt ifrån bra. Kände ändå att jag behövde ringa mamma, trots att energinivån stod på low. Vi, det vill säga mest mamma, pratade i 36 minuter. Så är det när barn och ”päron” inte bor på samma ort och kan ses mer naturligt. Inte vet jag om det blir nån tur neråt heller i sommar – jag blir ju snart livegen. Mamma fyller år i mitten av nästa månad. I slutet av månaden är det åtta år sen pappa gick bort. Jag saknar honom fortfarande. Saknaden försvinner aldrig. Sorgen mildras lite. Kanske hade den varit ännu mindre om pappa inte hade gått bort på det sätt han gjorde. Om om inte fanns…

Päronglass med jordgubbar o kaffe

Kvällens energipåfyllning – päronglass med jordgubbar till svart kaffe.

Påfyllningen av energi blev kaffe och päronglass med jordgubbar. Päronglassen smakar som barndoms-somrarna i Varamon, när solen stekte stugväggen så att träet doftade nästan bränt. Och den eländiga Varamosanden i skorna… Längtan bor inuti och vissa dar känner jag mig så underligt rotlös. Rotlös… Hur kan jag känna så..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om mig.


Jag har anmält intresse
att delta i en studie vid ett av våra universitet. Alldeles nyss fick jag veta att jag har kommit med i studien. Det ska bli spännande att få se vem jag är idag.

frågetecken och gubbe

Vem är jag idag?


I ett tidigare arbetsliv
var jag vid ett tillfälle tvingad att genomgå ett personlighetstest. Trots att det var under tvång kände jag att resultatet stämde väl överens med den jag var då. Det mest utmärkande för mig var min starka intuition. Eftersom jag trodde stenhårt på detta åkte jag på några rejäla smällar. Jag missbedömde människor TOTALT. Jag tog fiender för vänner, framför allt. Men i ärlighetens namn tog jag även vänner för fiender.

Några år senare, efter Den Stora Katastrofen i mitt liv, gjorde jag ett nytt test. Man kan väl inte direkt säga att jag mådde som bäst, vilket också syntes på resultaten. Ett av resultaten som kom fram var att jag inte var nån tävlingsmänniska. Alltså, det var en period i mitt liv när jag så gott som hade gett upp.

Tredje gången gillt blir det nu alltså. Det ska bli riktigt spännande att se hur jag har utvecklats eller ens om jag har utvecklats. Jag tror förstås att jag har utvecklats, för det är så många saker jag har varit med om och gått igenom de senaste sju åren. Man kan inte gå obemärkt genom sånt. Frågan är bara om jag har utvecklats mer positivt eller mer negativt… När det hela tiden sker nästan bara dåliga saker är det lite svårt att tro att utvecklingen är positiv. Samtidigt har jag tagit mig igenom flera svårigheter och då sägs det att man blir starkare. Starkare vet jag inte om jag har blivit, men argare. Och kanske lite mer… tja… vi får helt enkelt se vad den nya studien utvisar. Spännande ska det bli, hur som helst!


Livet är kort.

Read Full Post »

Sju dar kvar… En vecka. Sen blir jag inte bara förnedrad och tvingad att försöka få ekonomisk hjälp av samhället utan jag gissar att jag blir livegen. Misstänker starkt ett av följande:

  1. Arbetsförmedlingen ringer bums och föreslår att jag ska göra praktik. Hos min förra arbetsgivare. För hälften av min förutvarande lön.
  2. Arbetsförmedlingen struntar i mig. De förmedlar ju ändå inte jobb.

Jag har sökt ett antal jobb här på sistone, men antingen är jag inte med i första urvalet intervjupersoner eller så får jag inte svar ens att ansökningarna kommit fram. I somras var det ju dessutom en människa som var så ivrig att få tag i mig att hon ringde under en minnesstund efter en begravning trots att jag bett henne att återkomma senare. Men sen har jag inte hört nåt. Nej, det är verkligen arbetsgivarnas marknad och vi slavar vi ska stå här till förfogande.

För tillfället tar jag vilket jobb som helst – även ett jobb där min själ långsamt dör och där jag inte får ägna mig åt att skriva. Men jag tar INTE jobb hos min förra arbetsgivare igen. Det gör jag INTE. Även en desperat Toffla har sina gränser.

Jag har betalat en räkning nu på morgonen och gått igenom ekonomin för december. Det ser inte muntert ut… Jag har visserligen köpt en del julklappar redan, men jag har inte köpt en enda till tre av de fyra barnen. Till Anna har jag knappt börjat köpa än och i julklappspåsen till mamma ligger typ två små klappar. Och så är det bilservice för 2 000 pix på måndag och frissan för några sköna hundralappar (som detta VÄL är värt!) ett par veckor senare. Jag får ju sån kalufs och är tvungen att klippa mig regelbundet annars ser jag bara ovårdad ut. Fast det spelar ju ingen roll, ingen tycks ju vara intresserad av att anställa mig i alla fall.

Så har glatt och roligt känns det idag. Tjolahopp!

Read Full Post »