Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘satir’

Ett omvärldsspanande inlägg.


 

Bloddroppe på min tatuering

Ser du bloddroppen? Jag såg den och svimmade.

Lite ont i halsen och en bloddroppe, det är mitt kroppsliga tillstånd idag. Nån intressant person är jag inte, jag har ingen ovanlig sjukdom, inte är jag flykting, inte har jag gett ut en ny bok. Jag är inte känd, jag är inte snygg och jag är inte intresserad av mode, smink, kläder, barn, matlagning eller sport. Men jag reagerar när Suicidpreventiva dagen idag fick så lite utrymme i lokalmedia. Lokalblaskan skrev en text om manifestationen här i Uppsala. Texten las ut i natt. Radio Uppland hade ett inslag idag på förmiddagen. Läs mer på radions webbplats! (Eftersom alla inlägg som publiceras här numera är tidsinställda kan det hända att det har dykt upp mer i media om Suicidpreventiva dagen, men jag sitter troligen inte vid datorn när detta publiceras och kan därför inte uppdatera eller lägga till genast.)

Lokalblaskan fokuserar på flyktingar. Nu sänder de en fotograf och en reporter till Lesbos för att de ska skildra flyktingsituationen på plats under en vecka. Bland annat ska de kolla om det Uppsalaborna skänkt via organisationen Vi gör vad vi kan – kläder och pengar – kommer flyktingarna till del. Lokalblaskans chefredaktör Charlotta Friborg säger bland annat:

[…] Det är viktigt för oss att lyfta fram människor som nu är på flykt. Det gör situationen begriplig på ett helt annat sätt än att rapportera om abstrakta siffror över hur många flyktingarna är […]

Lovvärt och bra av såväl tidning som organisation. För vi litar väl på att både tidningens folk och organisationens gör det de lovar..?

Sen blir det… väldigt lokalt när Storgatan, en visserligen central gata i Uppsala, men en av stans smärre, drabbas av en vattenläcka. En ledning har gått sönder och folk har inget vatten. Men det finns färskvatten att hämta via en brandpost i närheten. Hum… Uppsala vatten har gått en liten kurs i hur man bär sig åt med information kring smärre vattenkriser sen sist. Då, för nästan ett år sen, fanns det inte information nånstans på flera timmar och när den kom var den felaktig.

Rött kort

Boken jag recenserade tidigare idag!

I boken, vars recension jag publicerade vid lunchtid idag, fanns en intressant diskussion om yttrandefrihet. Eller snarare anonymitet i cyberspace. Är det en fråga om demokrati eller handlar det om att möjliggöra brottsliga handlingar? Det är lätt att tycka mycket när en är anonym, men det är uppenbarligen svårt för vissa att visa att de står det de säger/skriver. En får inte hetsa mot grupper av folk. Det är till exempel brottsligt att hets mot grupper med såna som jag, homosexuella. En man dömdes för förtal och hets mot folkgrupp efter att han skrivit nedsättande saker om romer på Fejan. Det är bra, tycker jag, en ska inte generalisera och en ska inte skriva vad som helst om grupper.

Men enskilda då? Uppenbarligen är det mer tillåtet och helt OK att hänga ut en sån som jag inte bara i ord utan med bild. Jo, det är fritt fram att tycka vad en vill om mig, det tycker jag. Att förtala mig (sprida osanna saker som fakta om mig), däremot, är en brottslig handling – fast ska en driva frågan till domstol får en göra det själv. Det känns som om det är mer tillåtet att förtala enskilda personer, alltså.

I morse läste jag i Göteborgs-Posten på nätet att en skoltidnings satir blivit anmäld. I tisdags blev tidningens redaktion kallad till skolledningen. Nån eller några hade blivit kränkt(a) av en text i en serieruta. Kränkt(a) och sexuellt trakasserad(e). Syftet var att driva med ettor på skolan, Schillerska gymnasiet. Susanna Gavin, chefredaktör på Schilldringar, berättar i GP om mötet med skolledningen:

[…] De sa att de ville erbjuda oss hjälp och stöd för att det inte skulle bli så här igen. Som jag förstod det innebar det att någon skulle gå igenom våra texter i framtiden. Det känns som censur […]

När jag läser vad som skrevs – se länken ovan! – har jag svårt att se vad som är kränkande och sexuella trakasserier i det hela. Rätt oskyldigt, tycker jag. Sen är jag väl medveten om att alla inte har samma humor. Och att det kanske är bra att ha en diskussion om vad som gäller innehållsmässigt INNAN en gör en tidning, ta fram riktlinjer etc. Inte komma efteråt och censurera.


Och HÄR har jag sån lust att fråga vad andra tycker. Men… kommenteringen är ju avstängd (förutom på rena bokinlägg) – av flera skäl. Ett är… förtal, ett annat trakasserier, tro det eller ej.


Det är trängsel om uppmärksamheten
i media och sociala medier. En del får ganska oförtjänt uppmärksamhet. Nu går jag och tänder ett ljus, min manifestation för en av de 1 531 personerna i Sverige som tog livet av sig förra året.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

En av SvT:s mer lättsamma serier som jag gillar är Stjärnorna på SlottetNu pågår inspelningen av de avsnitt vi tittare får se troligen nån gång i mellandagarna i vinter. Den tionde säsongen av serien spelas in på Ericsbergs slott i Södermanland – där Pintorpafrun spökar, sägs det…

Stjärnorna på Slottet 2015

Stjärnorna på Slottet 2015 är från vänster Amanda Ooms, Morgan Alling, Marika Lagercrantz, Stefan Sauk och Clarie Wikholm. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Fredrik Sandberg)


Årets stjärnor är skådespelare,
kan man lätt konstatera:

  • Amanda Ooms är även författare och konstnär. Hon är också rätt känd för att vara både ett ex till och nuvarande sambo med Thåström
  • Morgan Alling skriver också, men är kanske mest känd som Siw Malmkvists brorson som växte upp på barnhem.
  • Marika Lagercrantz är inte bara skådespelare utan även regissör. Dessutom är hon dotter till Olof Lagercrantz, lyriker och litteraturvetare som bland annat var chefredaktör på Dagens Nyheter. Och så är hon syster till författaren David Lagercrantz som står bakom den fjärde Millenniumdelen (utkommer i höst).
  • Stefan Sauk har spelat satir och komedi men även iklätt sig rollen som underrättelseofficer. Vidare dansade han 2010 i Let’s dance.
  • Claire Wikholm har jobbat med skådespeleri och mycket teater, men hon har även skrivit en bok. Och så har hon ett stort intresse för deckare! Jag minns henne främst från tidernas mest utskällda julkalender Broster, Broster! från 1971 där hon spelade mamma.

För första gången är det fler kvinnliga stjärnor än manliga, påpekar Aftonbladet. För en gångs skull har Pravda rätt. Oavsett det är jag själv mest nyfiken på Marika Lagercrantz och Claire Wikholm. De råkar vara kvinnor.

Brukar DU se på Stjärnorna på Slottet och om så, vem eller vilka är DU mest intresserad av i årets gäng???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om kränkthet.


 

Klotter sur gubbe

Typiskt kränkt.

I morse läste jag en intressant artikel hos Dagens Nyheter. Ett antal komiker har pratat med en journalist om det här med att twittra. De menar att det har blivit svårare att klara reaktioner på vissa skämt och satir på Twitter.

Artikeln inleds med att man tar upp en värd för ett amerikanskt TV-program och dennes Twitterhistoria. Det blev en storm som hette duga på Twitter eftersom mannens tidigare tweets uppfattades som kränkande på flera olika sätt. Man krävde till och med att mannens kontrakt skulle rivas.

Twitterkonsensus har vi även här i Sverige. Flera svenska komiker har blivit utsatta för stormar när deras skämt har uppfattats som kränkande. Özz Nûjen sätter fingret på saken direkt, tycker jag. Han säger i artikeln:

Det känns som att tonläget har höjts, att människor vill missförstå ibland, att de gör det med flit. Alla känner och vill känna sig kränkta för att vinna politiska poäng. Man tar på sig offerkoftan och letar efter tweet som man kan irritera sig på […]

Jag förstår precis hur han menar – tror jag – eftersom jag själv har blivit utsatt för detta. I mitt fall hade man tagit en lösryckt mening ur sitt sammanhang vid ett tillfälle, vid ett annat hängde man ut mig med bild och namn för att man trodde att en diskussion jag hade haft med min mamma (!) handlade om en helt annan person. Det gick så långt att det skrevs en massa förtal om mig, som jag naturligtvis anmälde. Nu är jag inte komiker, men jag gillar när mina ord och texter berör. Fast när dessa direkt missuppfattas och fjädern görs till en höna… Nä, sån skit tar inte jag. Jag har för övrigt aldrig supit bort nåt jobb, vilket jag dessutom anklagades för i kommentarsfältet. Mitt förhållande till alkohol är bra och stabilt, det vet alla som känner mig på riktigt. Men så låg var nivån att man tog in nåt påhittat som för övrigt inte hade med saken att göra.

Karin Adelsköld är en annan komiker som uttalar sig i DN-artikeln. Hon tycker att Twitter har blivit ett kargt krigsområde där det har blivit allt lägre i tak – trots att det borde vara tvärtom. Annika Lantz känner likadant. Från början såg hon Twitter som en lekplats och en ventil för tankar som poppade upp. Hon tänkte inte efter före särskilt ofta, utan skickade ut sina tweets. Responsen var nästan bara positiv. Men sen ändrades klimatet, nåt som Annika Lantz märkte av när hon twittrade framför ett TV-program… Idag tänker Annika Lantz ordentligt innan hon skickar iväg en tweet. Och då blir det tråkigt, tycker hon. Säkert och tråkigt, förtydligar hon, men det är vad hon orkar med just nu.

Journalisten Emanuel Karlsten har en delvis annan bild och förklaring. Han tror inte motreaktionerna beror på att Twitter har förändrats utan att det handlar om att plattformen har växt och att komikerna har blivit mer kända – även för dem som inte gillar dem. Han säger bland annat:

[…] Ju fler personer som läser desto mer blandade är reaktionerna. […] Det blir politiskt, och folk använder det som slagträ i sin egen debatt. Vi söker hela tiden efter saker att ha åsikter om. Jag vet inte om det blivit hårdare, snarare förenklande […] Det politiskt korrekta är väl sunt när det strävar efter ett samhälle där alla känner sig accepterade. Men komikerns uppgift är att röra sig i gränslandet, säga tankarna som är förbjudna och tänja på det korrekta för att få oss att skratta ­eller tänka till. Det är ju lätt sagt, men det är nog fruktansvärt jobbigt att stå i skitstormen för ett skämt som tweetats ur kontext. Det är svårt för den som vill vara både älskad och provocerande. Jag tycker rent principiellt att det är viktigt att få skämta om alla, men det kräver verkligen sin hårdhudade pajas.

Nu är jag ingen fan av ståuppkomiker, men när jag läser den här artikeln får jag en delvis annan bild av dem. För precis som jag har de råkat illa ut, när tanken inte har varit att såra nån annan. Att medvetet såra nån är en helt annan historia, OBS!!! Men för egen del följer jag inga komiker på Twitter eftersom ståuppkomedi inte roar mig. Så enkelt kan det nämligen vara eller så resonerar jag: jag följer bara twitterkonton jag är intresserad av. Sånt som inte intresserar mig läser jag inte. Svårare än så är det inte. Det är ju ingen som tvingar nån att läsa hos personer man inte gillar/som har åsikter man inte gillar/som inte intresserar en. De personer som ändå gör det in absurdum – jaa, såna finns! – de lider av en sjuklig fixering och borde söka hjälp för den, enligt min mening. Sluta hylla det fria ordet när ni är med och kväver folk! Och förresten… allt handlar inte om just dig…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg att tralla och skratta till. 


Satir på hög och rolig nivå.
Notera att det faktiskt sägs

Grattis Danmark 

i slutet!


Livet är kort.

Read Full Post »

Tobias Brandel skriver om nätskepticism i en intressant krönika hos Svenska Dagbladet. Han lyfter fram det pysande missnöjet och skepticismen mot internet och nätkulturen och undrar om det har blivit mode att vara skeptisk mot internet.

Under året har det förekommit flera debatter kring internet. Vi har till exempel Apples förbud mot nakenhet, sex, religionskritik och skarp satir i appar till Ipad och Iphone. Wikileaks har blivit allt mer ifrågasatt – organisationen har fått stark kritik för sitt dåliga skydd av käll0r.

I vissa länder har sociala medier använts när folket har kämpat mot diktaturer. Men sen visade sig ju den försvunna bloggaren A gay girl in Damascus vara en 40-årig heterosexuell man i Skottland… Vidare har Google anklagats för att filtrera nätet så att vi som användare bara ser det Google tror att vi vill se. Och sommarens terrorattacker i Norge har startat en debatt om internet och övervakning och anonymitet – nåt som upploppen i London har spätt på så att man nu diskuterar att förbjuda människor att twittra eller fejsbooka om man misstänker att de håller på med nåt olagligt. Vi har också en pågående debatt om brottslighet på internet och polisens små befogenheter att övervaka nätet.


Webbtroll ägnar sig snart åt brottslighet på internet, i alla fall enligt svensk lag från den 1 oktober.

                                                                                                                                                                  Men vad handlar det om? Är det inne att vara skeptisk mot internet? Är det ett bakslag för internet eller handlar det faktiskt om besinning? Den amerikanska författaren och journalisten Susan Maushart menar att det handlar om det senare. Det var för övrigt hon och hennes familj som under ett år levde helt offline.

Bäst sammanfattning tycker nog ändå såväl Tobias Brandel som jag att Brit Stakston gör:

Nätet är en del av vår verklighet och kan användas lika mycket till goda saker som till onda… Det är ju inte antingen eller. Det är inte internet som är problemet. Det är vi människor som är det.

Vad ville jag nu säga med det här inlägget då??? Jo, att det ju inte är internet i sig som är farligt utan vi människor och hur vi använder nätet, våra syften ibland. Personligen använder jag bland annat min blogg för att skriva mig ur en kris, men också för att upprätthålla en hyfsad nivå och träna mitt skrivande genom att skriva om sånt som intresserar och engagerar mig. När det gäller internet generellt ser jag det som en oändlig källa till kunskap och nyheter. Men jag har också lärt mig att bli mer och mer skeptisk och kritisk till det som skrivs och att bli mer och mer observant på vad jag själv skriver, hur jag uttrycker mig med mera.

Hur använder du internet? Tycker du att nätet är farligt?

Read Full Post »

Läser idag till min glädje att JK har beslutat att inte göra nån förundersökning kring Grotescos framförande av Bögarnas fel på Falsksång i Skåne Allsång på Skansen. Skälet: det är så uppenbart att det är en satir.

JK skriver också bland annat:

Inte minst i kulturlivet är utrymmet för ironi, satir och andra debattväckande uttryck mycket vidsträckta. Syftet med lagstiftningen om hets mot folkgrupp har inte varit att motverka sådan debatt eller kritik av skilda företeelser.

Tack! Kloka ord! Det här är ironi, satir – kalla det vad du vill – men det är framför allt humor.

Här kan du lyssna och roas själv:

Read Full Post »

Babel i veckan som gick – naturligtvis från bokmässan i Göteborg. GAH! Till och med Babel är där! Vad gör jag här? Tittar på en inspelad version av torsdagens program…

Temat för bokmässan är Afrika, men även den svenska författareliten är där. Men först ut intervjuades författaren Ondjaki från Angola. Ondjaki tyckte att det kändes märkligt att ha en kontinent som tema för mässan och inte ett land. Men nu är han på mässan i vart fall…

Programmet fortsatte sedan med ”en grundkurs i afrikansk litteratur”. En miljard invånare och 2 000 språk i över 50 länder… Det är Afrika. Den moderna afrikanska litterturen skrivs emellertid på kolonialspråken engelska och franska och så arabiska, förstås. Fyra nobelpristagare har kontinenten. Den äldre litteraturen är skriven på inhemska språk, kanske swahili, men icke att förglömma är den muntliga berättarkulturen i Afrika!


Afrika och hur det var koloniserat.

                                                                                                                                                 Första gänget att intervjuas var författarna Kopano Matlwa från Sydafrika, Henning Mankell, bosatt i Mocambique och Binyavanga Wainaina från Kenya. Den senare har bland annat skrivit en satir om hur man skriver en afrikansk bestseller. Tyvärr var det inledningsvis tekniska problem med hans mikrofon, men jag uppfattade honom som väldigt rolig och ironisk! Henning Mankell satt och svamlade på svengelska, riktigt pinsamt.

Nästa reportage var en testund med skotten Alexander McCall Smith, som skrivit flera böcker om den kvinnliga sydafrikanska detektiven Mma Ramotswe. Böckerna har också filmats. Tyvärr är Damernas detektivbyrå en serie böcker som inte tilltalar mig så mycket på grund av att de är alltför humoristiska. Och jag är en tråkig och konservativ deckarläsare.

Så blev det lite svenskt. Unni Drougge har skrivit en roman om ett mord på en Jan Guillou, ett mord som inträffar på… bokmässan! Boken heter Bluffen och är en satir om bokvärlden. Man undrar och väntar med spänning på en motreaktion!..


Ett mord på bokmässan!

                                                                                                                                     Nuruddin Farah från Somalia var nästa afrikanske författare att bli intervjuad. Hans íntryck av mässan var

too many people, too many books… A cattle market of humans and books.

Ord och inga visor! Nuruddins första bok, Adams revben, skrev han som 23-åring. Boken handlar om en flicka som rymmer från ett arrangerat äktenskap till stan. Den har säkert spelat stor roll för det faktum att han kallats feminist. Hans nästa bok, som blev stulen med hans dator, heter Crossbones och kommer ut först nästa år på grund av stölden. Den nya boken handlar om pirater.

Sofi Oksanen, belönad med Nordiska rådets litteraturpris för boken Utrensning, var nästa författare att intervjuas. En kontroversiell person – hon fick sparken från sitt bokförlag och skyggar inte för att skriva om kontroversiella ämnen. Själv har jag bara läst Baby Jane och det mest kontroversiella med den är att den handlar om lesbiska som mår dåligt.

Litteraturen som gömställe var nästa punkt i programmet. Detta att skriva under pseudonym. Bland annat blev det en pratstund med författaren Kristoffer Leandoer kring hans nya bok Mask.


Litteraturen är ett gömställe med alla pseudonymer, menar författaren till Mask.

                                                                                                                                                                Så var det dags för afrikanska författare igen. Alain Mabanckou har skrivit böckerna Slut på kritan och Ett piggsvins memoarer. Sefi Atta vars bok Allt gott ska komma dig till del nyligen blivit översatt till svenska och fått ett stort afrikanskt litteraturpris. Pinsamt nog tappade programledaren tråden och började leta ord på svenska, men den kloka Sefi Atta hittade orden han sökte – på engelska. Sefi Atta skriver realistiska böcker, medan Alain Mabanckous senaste bok är en fabel. 

Dawit Isaak, den fängslade eritreanen, har fått sitt versepos Hopp översatt. Nu kommer hela boken ut på svenska. Frågan är om Dawit Isaak nånsin själv kommer ut. Nu har han suttit fängslad i nio år…

Poeten Shailja Patel avslutade programmet med en tänkvärd dikt om språket som förskönar – eller förminskar.

Tack och lov slapp vi Bob Hansson, men nästa gång är han tillbaka igen, tyvärr. Vidare bjuds då på litterärt tupperwareparty…

Read Full Post »

Older Posts »