Göran Hägglunds efterträdare: En journalist, kanske?

Ett spekulerande inlägg.

---

 

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund har avgått – det har väl ingen missat? Han till och med twittrade om det strax före presskonferensen under vilken han skulle meddela sin avgång. Inget parti med ändelsen -demokraterna har hittills nånsin fått min röst i ett val, så jag kan inte påstå att jag bryr mig särskilt mycket. Men det klart, lite intressant är det att spekulera över vem som ska hoppa i pastor Hägglunds kappa.

En kandidat som förs fram av lokalblaskan är Ebba Busch Thor. Hon är ju känd härifrån Uppsalas offentliga verksamheter, både på kommunal nivå och länsnivå. När jag träffade henne, i mitt förrförrförrförra arbetsliv, gjorde hon ett allt annat än gott intryck på mig. Men som de flesta andra människor är hon utvecklingsbar. En lokalpolitiker uttryckte för ett tag sen sin beundran för Ebba Busch Thors rättspatos. Och det är ingen dålig egenskap!

Tänkbar kandidat nummer två är förstås Lars Adaktusson. En journalist och ett nyhetsankare från TV som vågade kritisera Den Store Janne Josefsson för att han använt sig av dold kamera.

Jag vet inte, jag, vad jag har för åsikt i frågan. Ingen alls, tror jag. Men det jag vet är att högskoleutbildade journalister inte är så bra på att stava. Eller vad sägs om den här bildtexten, klippt från artikeln om Ebba Busch Thor i lokalblaskan på nätet:

Hur svårt kan det vara att stava till intervju när det är nåt man jobbar med dagligen???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag tycker att ni är taskiga mot Alice

Ett inlägg om nåt som börjar likna ett drev.

---

 

Alica Bah Kuhnke. (Foto: Sören Andersson, Regeringskansliet.)

Det är inte lätt att vara rätt ung och ny ibland. Man kan förledas att tro att man skulle behandlas med silkesvantar för att man dessutom är kvinna och brun (hennes pappa är från Gambia). Men det sätt som media behandlar relativt nytillträdda ministern Alice Bah Kuhnke på börjar fan (ursäkta kraftuttrycket!) likna ett drev. Jag tycker att ni är taskiga mot Alice och värst av alla är Expressen.

Alice Bah Kuhnke är kultur- och demokratiminister. Hon var jokern i leken och den stora överraskningen när nye statsministern presenterade sin regering. Utan politisk bakgrund, ganska nybliven medlem i Miljöpartiet och kulturbagaget tämligen light, enligt min mening. Alice Bah Kuhnke har jobbat med TV och enligt en artikel i Aftonbladet från 2008 var hon en av våra mest folkkära programledare. Ständigt lyfter media fram att Alice Bah Kuhnke har jobbat med Disneyklubben, men hon har också jobbat som reporter på Kalla fakta. Nån som har läst om det nyligen? Nä, inte jag heller. Men det är kalla fakta. Och bara det att media väljer att presentera valda delar av hennes meriter och lyfta fram den lättare delen av dessa irriterar mig.

I en artikel från 2009 i tidningen Dagen berättar Alice Bah Kuhnke att hon då var aktiv i POSK, politiskt obundna, för att hon tyckte att det inte skulle vara politik i kyrkan. I samma artikel säger hon också att hon föredrar debatt och diskussion, bråk och konflikt, än likatänkande. Och att hon tror på mångfald framför enfald. Det ser vettigt ut när jag läser orden. Men debatten, diskussionen, bråken och konflikterna kanske inte ska vara så enahanda och gå ut på att systematiskt trycka ner nån. För det är det jag tycker att media gör idag. Vad har hänt sen 2008 och 2009 mer än att Alice Bah Kuhnke har blivit minister, liksom? Hon säger i artikeln att hon aldrig själv har blivit mobbad, men att hon som barn hängde med de mobbad. Idag, mer än fem år senare, tycker jag att Alice Bah Kuhnke är utsatt för mobbning. Vem hänger med henne?

Björn Wiman på Dagens Nyheter kallade häromdan den nya regeringens fyra första veckor 

ett fiasko på kulturområdet.

Han ifrågasätter även en annan kvinnlig ministers kompetens innan han ger sig in i det jag gissar är kärnan i texten: en diskussion om departementens organisation.

När jag surfar runt hittar jag inte många som säger nåt bra och positivt om Alice Bah Kuhnke idag. Eller som ens ger henne lite stöttning. Men sen hittar jag en text av Vesna Prekopic på Dagens Arena som äntligen gör det. Redan i ingressen står det jag just tänker:

Med utnämningen av Alice Bah Kuhnke som kulturminister följde en mängd förminskande uttalanden om hennes förmåga att klara jobbet. Låt henne börja sitt arbete innan någon dom fälls.

Vesna Prekopic sätter fingrarna på allt det jag har reagerat på: den nya ministern var den stora skrällen, omdömena har gått från ”lysande” till ”skämt”, hon har förminskats och förlöjligats etc.

Jag inser att Alice Bah Kuhnke kanske inte har den starka kulturprofil som många skulle önska. Hon har inte heller, enligt min mening, alltför mycket erfarenhet av att jobba politiskt. Men nu är hon utnämnd till minister. Låt henne åtminstone få försöka göra sitt jobb innan hon döms ut. Den elva minuter långa intervjun i P1 kanske inte var den mest lysande Alice Bah Kuhnke, men kan hon inte bara få lite tid och möjlighet att sätta sig in i frågorna hon ska arbeta med? Jag tycker att det är skamligt att basunera ut, såsom Gunilla Brodrej på Expressen, att Alice Bah Kuhnke inte har tillräckligt med kompetens efter bara ett par veckor på jobbet. Har hon ens fått chansen att börja sitt nya uppdrag?

Det här är ingen politisk blogg. Det är inte heller innehållet i Alice Bah Kuhnkes politik jag skriver om i inlägget. Jag skriver om att jag tycker att den nya ministern har blivit illa behandlad från dag ett. Och att det bara fortsätter! När jag läste Britta Svenssons surkrönika i Expressen i torsdags rann min bägare över: Britta Svensson är skitsur för att hon fick knappt två minuter med den nya ministern, hon fick vänta på att ministern hade tid och hon förlöjligar det faktum att ministerns medarbetare när denna vill ändra texten som handlar om det ministern sa i intervjun.

Nej, nu tycker jag att det räcker! Ge vår nya minister tid och utrymme att komma in i jobbet. Sen kan media kritisera – sakfrågorna, förstås. Och nej. Jag är inte miljöpartist. Jag tycker bara att ni är så taskiga mot Alice Bah Kuhnke.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Yttrandefrihet – yttranderättighet?

Ett yttrande inlägg.

---

 

I natt publicerades en synnerligen intressant text på lokalblaskans webb. Det är inte så ofta längre som jag fastnar för nån av tidningens texter, men denna både behandlar ett aktuellt ämne och är välskriven. Den är inte signerad på webben (!), men man förväntas känna igen Maria Ripenberg på fotot. Det är väl egentligen det negativa med texten.

Jag gillar anslaget. Maria Ripenberg skriver om yttrandefrihet och skiljer den från yttranderättighet. Det förvånar mig, men många människor har uppenbarligen inte förstått att det faktiskt är en skillnad. För att beskriva det hela tar hon till en liten allegori, en middagsbjudning för grannarna (detta gör det hela ännu mer bra – och dessutom roligt! – i mina ögon):

Du bjuder de nya grannarna på middag. När maten bärs in utbrister en av dem ”Gud så äckligt!”.
Den andre smakar på maten och intygar att ”ja, det var verkligen äckligt!”. De fortsätter sedan att kritisera din middag. Du ber gästerna att gå. ”Jaså, du vill inskränka vår yttrandefrihet?!”, klagar de. […]

I vårt land kan man säga rätt mycket innan man begår nåt brott. Och det ska mycket till för att man ska bli fälld. Men för den skull springer man kanske inte omkring och säger vad som helst. De flesta av oss har fått vissa saker med oss via det som på stenåldern, när jag växte upp, kallades uppfostran.

Poängen i det hela är att vi också har möjlighet att avstå från yttranden – det är en del av yttrandefriheten. Maria Ripenberg skriver:

[…] Att kunna avstå från yttranden är en del av friheten. Om jag startar en tidning och avstår från att publicera vissa inskickade manus eller kommentarer utnyttjar jag en viktig aspekt av yttrandefriheten: andra kan inte tvinga fram en publicering via min kanal. Precis som jag inte, i yttrandefrihetens namn, kan kräva att ett förlag publicerar mitt manus. […]

Och nu kommer Maria Ripenberg fram till det riktigt väsentliga. Det handlar inte om censur att inte publicera nåns yttrande – eller manus – eller kommentar. Maria Ripenberg sätter fingret på vad det handlar om:

[…] Detta är faktiskt motsatsen till censur. Den som vill yttra sig kan använda andra plattformar. Så går det till i ett fritt land. Om jag vore tvingad att publicera vissa åsikter i min tidning, och samtidigt inte tilläts att publicera vissa andra, ja, då hade vi ju diktatur. Med censur. […]

Precis på samma sätt resonerar jag när det gäller den här bloggen. Det är jag som avgör vilka yttranden – kommentarer – jag vill publicera. Om jag vore tvingad att publicera allt som skickas in skulle det handla om diktaturfasoner.

Att kommentera på den här bloggen är nämligen en rättighet jag ger dig. Och blir din kommentar inte publicerad kan du ju välja en annan kanal. Kanske din egen blogg, om du har nån.

Maria Ripenberg avslutar sin text med dessa ord:

[…] Om grannarna tycker är det ett hot mot yttrandefriheten att du inte vill lyssna på deras gnäll, så är de knappast yttrandefrihetens försvarare.

Just det. Det är skillnad på yttrandefrihet och yttranderättighet. Och åsikter om vad man vill säga och vad man vill höra.

Läs hela Maria Ripenbergs text här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu har det hänt igen: Facebookade om jobbet – och fick det inte!

Ett inlägg om yttrandefrihet, bland annat.

Nu har det hänt igen! En kille har Facebookat om sitt jobb i negativa ordalag och därmed blivit av med det. Eller av och av… Han var vikarie och fick inte den utlovade platsen i resurspoolen efter vikariatets slut, trots att en sådan plats var utlovad.

Vad hade Fredrik Vallgren skrivit då? Han hade skrivit att det nya schemat på jobbet var genomruttet. Men enligt honom själv hade han inte skrivit

[…] varken namn, personangrepp eller grova uttalanden […]

Nu har Kvällsposten (<== Expressen) via sin artikel, i sin tur via BLT/Sydöstran, avslöjat att det handlade om äldreförvaltningen i Karlskrona, att Fredriks chef heter Susanne Nordin och att hennes chef heter Martin Olsson.

Jaa, så kan det gå när man gör en höna av en fjäder. Allt avslöjas, liksom. Även vilken arbetsgivare och vilka chefer det gäller. För i Sverige har vi yttrandefrihet och kritikrätt. Den som jobbar inom det offentliga har dessutom meddelarskydd, vilket ger arbetstagaren rätt att berätta om till exempel missförhållanden på en arbetsplats utan att h*n utsätts för nån form av straff av sin arbetsgivare. Jajamens!

Samtidigt kan jag tycka att det kanske inte är så smart att kritisera den arbetsgivare hos vilken man hoppas på att få ett jobb. Bättre vore att man tog upp det man tycker är fel med sin närmaste chef. Fast vi vet ju alla att detta är i den bästa av världar. I vår värld är det inte alltid så att det går att framföra kritik till sin chef – av en eller annan anledning. En sådan anledning kan vara att man känner det som att man befinner sig i ett underläge eftersom man faktiskt inte är fast anställd. Eller så är man rädd för att man inte får den där tjänsten man vill ha, bara för att man tycker att nånting inte är riktigt hundraprocentigt bra på jobbet.

Att få skriva av sig om jobbet tycker jag är ett bra sätt att ventilera och åtminstone sammanfatta sina tankar. Men det ska självklart inte handla om angrepp och grova uttalanden, hot eller allvarliga kränkningar, lika lite som man bör lämna ut sekretessbelagda uppgifter. Vill man verkligen ha det där jobbet ska man kanske i stället vara lite smidig och försiktig i sina formuleringar, kanske skriva av sig under lösen (om det nu går på Fejan?).

Men en smart arbetsgivare hade, när den fått information om vad Fredrik Vallgren skrivit på Facebook, tagit upp kritiken med honom och diskuterat vad man kunnat göra för att förbättra schemat, som det gällde i det här fallet. Tänk vilken positiv återkoppling en sån arbetsgivare hade kunnat få av en Facebookskribent!

Fredrik Vallgren lät bara sina Facebookvänner läsa inlägget. Ändå nådde det fram till cheferna. Och även om juristerna säger att det inte föreligger några skäl till avskedande fick Fredrik Vallgren inte fortsätta på sitt jobb. Är det så här vi vill ha det med yttrandefriheten i Sverige???

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Blottar vi oss för mycket på nätet?

Ett inlägg där Tofflan spånar om blottare, bloggare och andra socialt medieaktiva.

Googles styrelseordförande Eric Schmidt tycker att våra unga (alltså är jag undantagen!) blottar sig för mycket på nätet. På en festival och bokmässa i Wales i lördags deklarerade han att det finns situationer i livet när det är bäst att vi inte finns på nätet. Risken finns ju att man ångrar allt man blottat om sig själv i ungdomen när man blir äldre.

Visserligen var Eric Schmidt på mässan för att marknadsföra sin nya bok, The New Digital Age. Boken granskar den tekniska utvecklingens innebörd för framtiden. Men han hann också kritisera oss för att lägga ut våra ungdomssynder i text och bild. Denna dokumentation av det förflutna går ju inte att glömma. Att lägga ut ultraljudsbilder på foster är ett exempel på att vi har gått för långt.

Det är intressant att fundera över detta, tycker jag. Jag vet en del som menar att man inte behöver blotta allt i sitt liv bara för att man har en blogg. Jag vet andra som tror sig känna bloggare som mig själv bara för att de följer min blogg, för att jag skriver personliga inlägg och för att jag skriver många personliga inlägg. Jag vet till och med en och annan som blev stött när jag backade från personens uppmärksamhet – vilket jag gjorde när personen avslöjade att h*n ville fortsätta (!) tillhöra min familj. H*n har aldrig tillhört min familj och om h*n skrev in sig i min familj börjar man ju undra om personens verklighetsuppfattning…

Nej, jag skriver inte allt i min blogg, men de skäl till att jag en gång startade bloggen finns kvar:

• jag var/är rädd att tappa min ord och vill/e upprätthålla – och helst utveckla – mitt skrivande
• jag vill/e skriva av mig om jobbiga saker i livet
• jag vill/e att presumtiva arbetsgivare/uppdragsgivare skulle/ska fastna för mitt sätt att skriva och engagera mig (ja, jag behöver en inkomst)
• jag vill/e lämna nånting ”efter mig”, ett dokument om och över mitt liv

Det blir fortfarande många personliga inlägg, men de skildrar långt ifrån mitt dygns alla 24 timmar. Igår var det nån, som jag uppskattar väldigt mycket, som sa att jag har förmågan att skriva personligt, men ändå ha en enormt hög integritet.

Hög integritet..?

Förutom har på bloggen finns jag på Twitter. Twitter använder jag främst för att puffa för nypublicerade blogginlägg och för att få nyheter till livs snabbt. Vidare har jag knutit flera värdefulla jobbkontakter där. Bara lite, lite grann chattar jag. Jag gillar egentligen inte att umgås med människor på det sättet, jag föredrar att ses! Bloggen ser jag egentligen inte som främst en kommunikationskanal utan en kanal för mitt skrivande. Skrivandet är verkligen det viktiga för mig! Samtidigt har jag tack vare bloggen fått både vänner och fiender för livet!..

Facebook finns jag INTE på, just av det skälet att jag inte gillar att umgås genom att chatta. De mina når jag per sms när detta av naturliga skäl är smidigaste kommunikationssättet. Via sms får jag fram mitt budskap, min fråga. Och så får jag svar (förhoppningsvis…) när den jag kontaktar har tid att svara. Mejl är ju lite grann också på det viset. Men mejl i tjänsten är nånting helt annorlunda och ska besvaras så snart det går, anser jag. Det anser många andra inte, så detta är ett av kommunikationsproblemenvi ofta diskuterar på mitt arbete.

I förra veckan började jag testa Foursquare. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta än, jag har inte sett så stor nytta av att tala om – och att få veta – var i världen jag – och mina Foursquare-vänner befinner sig. Jag återkommer i frågan.

Hur mycket och var syns du på nätet??? Vilka sociala medier använder du och hur använder du dem??? Jag frågar för att jag vill veta och du får gärna lämna ditt svar i en kommentar här!

Livet är kort.

Read Full Post »

Omvårs… nej omvärldsspaning en vårdag

Ett inlägg med reflektioner kring en tur ut i omvärlden.

Dags att se sig lite om denna härliga vårdag. (Fem minuters frisk luft på lunchen för min del. Suck…)

Ska vi byta böcker med varann? Det är den fantasifulla (not!) rubriken på lokalblaskans artikel på webben om Bokbytardagen som infaller idag. För ett par år sen var jag med och bytte böcker. Dagen sköttes då av en bokantikvariatsinnehavare. Lokalblaskan lyste med sin frånvaro, trots att de hade kunnat göra en riktigt kul grej på evenemanget då. Jag läste nånstans nån som kritiserade tidningens journalister och hävdade att de bara rör sig i redaktionens närområde. Jag ville inte riktigt tro på det, men nu har jag sett det gång efter annan. Och allra senast idag när journalisten masar sig iväg till Stadsbibblan, där årets Bokbytardag hålls. Stadsbibblan som ligger i princip mitt emot lokalblaskan…

Allt fler självmord bland unga. Antalet självmord har ökat drastiskt mellan åren 1995 och 2010 – samtidigt som allt fler unga försöker leva på aktivitetsersättning i stället för lön. Det visar en rapport till sjukförsäkringsutredningen. Och många av de unga som får aktivitetsersättning har nån form av psykiska besvär. När ska vi göra nånting åt det här???

Emmy och Jasmine får namnsdagar. I juli 2015 läggs två nya namn till i vår almanacka, Emmy och Jasmine. Emmy läggs på Emma-dagen den 23 juli och Jasmine på Jesper-dagen den 27 juli. Frågan är om några fler än min familj ens firar namnsdagar..?

Forskare har skapat embryonala stamceller från hudceller. Och vad är det som är så bra med det då? Jo, nu hoppas man att det går att byta ut skadade celler, typ nervceller och hjärtceller, och på så sätt behandla sjukdomar som Parkinsons, MS och hjärt- och kärlsjukdomar. Men det är fortfarande mycket svårt och man kanske inte ska ha för stora förhoppningar.

Uppsalas första publika laddstolpe för elbilar invigs. På lördag är det dags! Då invigs den första elbilsladdstolpen i Uppsala för oss privatbilister. Var den finns? Lägligt nog utanför Ofvandahls konditori. Smaskens!

Fyra år. Det är vad min blogg fyller. Idag. Tack WordPress för ert grattis på årsdagen! Och tack Fästmön för att du sparkade igång mig!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Hujeda mig vad har jag nu gjort… eller inte sagt?

Ett inlägg i vilket Tofflan undrar om hon verkligen alltid uppfattar och gör rätt saker…

Föredragningen jag själv hade igår eftermiddag har jag inte sagt så mycket mer om än att jag rörde folk på olika sätt. Jag fick inte just nån förberedelsetid att tala om, men jag snodde ändå ihop lite anteckningar till nån sorts pratmanus. Inne i möteslokalen gick jag ifrån manus helt och pratade fritt.

Att kritisera är aldrig populärt, men jag tyckte att jag valde ett ganska ofarligt ämne, hanteringen av en viss kommunikationskanal. Dessutom var jag noga med att poängtera att det var ett generellt problem. Igår blev en person vid mötet upprörd, idag fick jag veta att en annan person vid mötesbordet kände sig kritiserad. Men hur ska man kunna lyfta upp och diskutera problem om man inte får använda exempel ur levande livet? Jag hängde verkligen inte ut enskilda personer, utan en grupp, för övrigt. Och så klart en och annan som råkar ingå i den gruppen tog åt sig.

Jag blev lämnad med ett frågetecken före lunch.

Det som lämnade mig som ett frågetecken och som gjorde att jag valde att gå iväg och luncha ensam med min bok på gång för att sortera tankarna idag, var emellertid nånting annat. En person som deltog i mötet och som jag gillar att jobba ihop med hjälpte mig med ett litet datorproblem på förmiddagen. Vi började då prata om mötet också. Jag fick veta att gruppen inte är säker på vad för sorts hjälp den vill ha, vilken typ av kommunikatör man vill ha. Kanske vill man ha nån som inte tar fram kommunikationsplaner utan skriver populärvetenskapliga texter, till exempel. I mitt stilla sinne började jag fundera på om jag fått rätt inbjudan till mötet. För i min inbjudan står ungefär så här (något skyddat för att inte hänga ut nån person eller enhet):

[vid] förra [mötet] diskuterade vi hur vi vill arbeta med kommunikation, både internt och externt. Vi diskuterade då bl.a. den kommunikationsplan som du har gjort för XY. Jag vill nu adjungera dig till tisdagens möte (ca. kl. 13.10) för att berätta om XY:s kommunikationsplan och vilka syften den fyller. […] 

Det står inte

Kom hit och presentera dig och din kompetens, berätta vad du kan erbjuda oss.

Nu har jag jobbat på just den arbetsplatsen i snart ett år och man kan ju tycka att man borde ha hunnit ta reda på och sett mina kompetenser under den här tiden. Men jag anser att jag främst har jobbat, på just denna arbetsplats, som webbredaktör och webbmaster för externwebb och internwebb inklusive byggnationen av en helt ny intern webbplats. På min andra arbetsplats har jag jobbat mera brett. Visst blir det mycket webb också – webb och intranät är ju viktiga och vanliga kanaler för kommunikation idag – men jag har också jobbat med andra saker. Typ strategiskt och operativt i en tämligen skön och lagom blandning. Och bland annat har jag skrivit nyheter och pressmeddelanden i populärvetenskaplig stil…

Så… var det i själva verket så att jag skulle ha fläkt ut mig igår och rapat upp alla mina kompetenser, särskilt mina kompetenser som skribent? Fattade jag fel när jag trodde att jag skulle beskriva ett projekt för en uppdragsgivare, vad det projektet har gett och om ett liknande projekt kan vara något att driva hos min andra uppdragsgivare?

Och idag på förmiddagen gjorde jag nånting som kanske kan klassas som Jordens Misstag även om jag ventilerade per sms med en person som är hyfsat insatt i vissa saker och ting innan jag agerade. Samtidigt agerade jag för att bevisa både för mig själv och andra att jag duger, det var inte en handling i desperation. Det var en handling av nån som känner sig redo att passera små människor utan att bry sig om deras armfäktande men med ett genuint visat intresse för en sak.

Livet är kort.

Read Full Post »

Näthat och IRL-hat – eller hot

Att skriva om näthat är väldigt inne just nu. Det verkar som om varenda kotte – utom jag – kollade på Uppdrag Granskning igår. Ett skäl av flera till att jag inte tittade är att jag har otroligt svårt för Janne Josefsson. Jag kan inte påstå att jag känner honom särskilt väl, men de gånger jag har träffat honom, bland annat på en middag, en konferens och några föreläsningar har han varit på urdåligt humör och inte gjort nåt särskilt gott intryck. Hur han är alla andra dagar vet jag förstås inte.

Eftersom jag inte tittade på programmet som ”alla” skriver om hade jag inte heller tänkt blogga om näthat. Ett skäl till det är att jag själv anses vara en sån som håller på med näthat. Och till följd av det har jag blivit utsatt för IRL-hat och dito -hot. Du kan inte ens gissa dig till hälften.

Att blogga om sina känslor och åsikter är inte brottsligt. När jag började blogga var jag en riktig elefant i en glasbutik och jag skrev många fula saker om många människor. Jag kände mig misslyckad och frustrerad och samtidigt sviken och baktalad av så kallade vänner. Då bloggade jag om dem för att ge igen. Det var dumt. Jag skulle aldrig ha sänkt mig till samma låga nivå. Inte heller trodde jag att min nystartade blogg skulle bli så läst. (Folk är verkligen hungriga att läsa om sig själva – eller åtminstone tolka in sig själva i mina inlägg. Ja jisses!..)

Men eftersom jag inte hatar människor, inte ens mina förföljare, mobbare och alla andra som hatar och avskyr mig, skulle jag aldrig hota människor. Jag skulle till exempel aldrig hota att skada eller döda nån eller på annat sätt våldföra mig på nån. För såna skriverier – när dessa förekommer i bloggar, kommentarer, chattar, på Fejan etc – det är näthat, det, tycker jag.

Så här säger kammaråklagare Helene Gestrin om att uttrycka åsikter bland annat:

[…] Att uttrycka en åsikt är inte straffbart, även om det kan vara otrevligt. Allt  otrevligt mellanmänskligt beteende går inte att lags[t]ifta bort, det är väl heller inte önskvärt. Men ibland är det svårt att dra gränsen för vad som är otrevligheter och vad som är hot. […]

[…] Problemet med näthat är snarast att det ofta består av förtal och förolämpning. Sådana brott har lagstiftaren beslutat att den utsatta personen i normalfallet ska åtala själv. […]

Hon säger också att man är modigare på nätet när man inte möter folk i verkliga livet. Det håller jag med om – delvis. Jag tycker att man är bra mycket modigare om man vågar kritisera – och då menar jag kritisera, inte hota! – i sin blogg eller i en kommentar på nätet där vem som helst kan läsa än när man baktalar nån eller sprider skvaller på sånt sätt att berörd person inte kan bemöta kritiken.

[…] Det är lättare att kritisera någon när man inte står öga mot öga och när det är så lätt som att trycka ner några tangenter framför sig för arr [att] uttrycka åsikter. […]

På en fråga om det är brottsligt att kalla nån för hora på nätet, svarar Helene Gestrin så här:

[…] Oftast är det det, om det inte är en ton de två personerna – den som säger hora och den som kallas hora – brukar ha mot varandra […]

På en annan fråga om det är brottsligt att kalla nån psykisk sjuk på nätet, svarar hon:

[…] Inte alltid, det beror på hur det uttalats och hur samma[n]hanget ser ut. Otrevliga uttryck är inte alltid straffbara. Man får se på ordalydelsen och sammanhanget, men man kan vara ganska otrevlig utan att begå brott. Ibland kan sådana uttalanden utgöra förolämpning, men det är ett brott som staten inte utreder. Lagen är uppb[y]ggd så att den som ansett sig bli förolämpad själv ska väcka åtal. […]

Så det är alltså skillnad på att bli kallad hora och att bli kallad psykiskt sjuk. Nu har jag inte problem med varken horor eller psykiskt sjuka, men jag är inget av dem själv, trots att jag har blivit beskylld för det. Men varför är det mer brottsligt att kalla nån hora än psykiskt sjuk? Och är det inte snäppet värre när den som sprider rykten om psykisk sjukdom är en person som arbetade/arbetar inom sjukvården? Jag bara undrar. Och jag tycker faktiskt att det båda tillmälena är lika idiotiska om de inte har ett uns av sanning i sig. Ett uns.Typ en diagnos.

Helene Gestrin säger också:

[…] Allt otrevligt beteende när man står öga mot öga är inte straffbart . Allt näthat är inte heller straffbart och det är förmodlige[n] inte heller önskvärt att det är det. Det måste i en allmän debatt finnas möjlighet att vara både trevlig och mindre trevlig och ibland till och med otrevlig. Det kan aldrig vara OK med olaga hot. […]

Nån undrade hur det är med namngivna personer, om det är brottsligt att kalla dem fula saker:

Är det brottsligt att på nätet kalla psykiatrikern Ola Gefvert från SRs radiodokumentär för en arrogant skitstövel (det var ju faktiskt exakt det han var)?

Helene Gestrin svarar:

[…] Att uttrycka åsikter av det slaget är sällan straffbart. Det är inte ord som brukar kvala in som förtal eller förolämpning i lagens mening. […]

Så där kan vi hålla på, att bolla okvädningsord och otrevligheter oss emellan, på nätet. Eller kort sagt ha åsikter Men det är aldrig, aldrig OK… och försök läs vad jag skriver nu… 

DET ÄR ALDRIG OK ATT HOTA ELLER FÖRFÖLJA NÅN
– VARKEN PÅ NÄTET ELLER I VERKLIGA LIVET.

Ibland, ibland kan jag också tycka att det är snäppet värre när hot och förföljelser sker utanför nätet. Alltså i det vi kallar IRL – In Real Life. För det är ganska ofta hot som den utsatta får försöka leva med. Det handlar om åratal för många. Åratal. Och för övrigt kan jag inte gå med på att det så gott som uteslutande är män som näthatar och näthotar kvinnor. Det köper jag inte!

Citaten ovan är från en chatt på Svenska Dagbladet.

Livet är kort.

Read Full Post »

Kändisar intervjuar kändisar. Om de är sköna människor

Just som jag har påbörjat min middag, intagen framför datorn, läser jag en sån intressant krönika att jag måste avbryta min måltid och blogga. Det är Niklas Wahllöf som skriver om kändisar som intervjuar kändisar i olika program på TV. Det här med att en kändis har tagit journalistens roll och nyfiket intervjuar en annan kändis.

Middag vid datorn idag.

Det Niklas Wahllöf ställer sig tveksam till är var fokus hamnar – på kändisen som intervjuas eller på den nyfikne kändisen som gör intervjun.

[…] frågan är om det inte nu råder ett omvänt förhållande, att den nyfikna – reportern, programledaren, konferencieren – är huvudobjekt. […]

Uppenbarligen är det ganska gott om TV-program som har detta koncept att en kändis intervjuar en eller flera andra kändisar – utan att intervjukändisen är journalist. Som exempel nämner Niklas Wahllöf Patrik Sjöberg och Kjell Bergqvist. Lite intressant att just Patrik Sjöberg har blivit så i ropet efter sin (?) litterära debut (vem skrev boken?). Dessförinnan var det ganska tyst runt honom. Kjell Bergqvist reser just nu runt i Asien och äter deras mat i TV. Honom fick jag nog av på Pride – han var där varenda dag med sin fru och sitt barn. Varför då, kan man ju undra..?

Det är inte just dessa två som Niklas Wahllöf kritiserar, de är mest exempel. Det han ifrågasätter är lämpligheten och hur man har bedömts vara lämplig:

[…] På senare år har en drös kända människor från andra roller kommit att axla just reporterns eller programledarens uppgifter. Lämpligheten tycks bedömas utefter om man anses vara en skön människa. Vi har sett allt från skådespelare eller musiker som lagar mat, eller reser runt och äter mat, eller bara reser, till dokusåpadeltagare som frontar egna magasin. Och kändisar som umgås med kändisar i högreståndsmiljö. Allt med varierande resultat, från bra till riktigt uruselt. […]

Ja, jag håller med. Det vore intressant att få veta varför just vissa bedöms vara lämpliga programledare – bara för att de är kändisar av olika slag. En del program blir ju bra, jag tänker på Stjärnorna på Slottet och Sommarpratarna, medan annat… står jag inte ut med. Jag stänger av eller byter kanal, helt enkelt.

Men som exempel tycker Niklas Wahllöf när det gäller Patrik Sjöbergs program att det blir lite varierande resultat. Och ibland blir det inte så bra:

[…] Stjärnan tenderar att skymma stjärnan. Hade det räknats minuter i första avsnittet, då Sjöberg träffade Kajsa Bergqvist, som gick åt till Patriks intervju med Patrik (och en skrattande Kajsa bredvid) kan summan ha blivit att programmet mest handlade om honom. […]

Idag är många journalister arbetssökande. Men det, liksom fokus, tycks TV-kanalerna strunt i, enligt Niklas Wahllöf. För så längen en kändis intervjuar en kändis kan man antagligen fånga tittarens intresse för en av dem i rutan. Förhoppningsvis blir det ändå inte så att vi varenda dag får se TV-program där kändisar är programledare. Men Niklas Wahllöf gör mig lite skrajsen när han rundar av sin krönika med att skriva att han åtminstone skulle kunna se ett avsnitt av nedanstående:

[…] Och kanske kommer en dag varenda intervju-, prat-, mat-, sångprogram och resereportage att presenteras av känt folk från annan bransch. Mikael Persbrandt som programledare för ”Kompisar på Kebben”?
Skådespelaren i bar superkropp tar kändisar mot toppen av Kebnekaise samtidigt som de måste slänga käft. Kan bli utslagstävling, faller du dör du. […] 

Eller… Niklas Wahllöf är lite nyfiken på detta… En rolig och ironisk krönika har han i alla fall skrivit! Tack!

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagen den 13:e, nyanser och färgåtergivningar

Fredagen den 13:e… En otursdag sen gammal tradition. Inte bara att Jesus och lärjungarna var 13 vid bordet under den sista måltiden – det var de väl för övrigt varje gång de åt tillsammans? – utan ett liknande motiv finns i den gamla asatron. Det var Loke som kom som trettonde gäst till ett partaj i Valhall och lurade den blinde Höder att skjuta sin egen bror Balder. Personligen har jag inga upplevelser av att just denna dag skulle vara en otursdag för mig…

Idag är det fredagen den 13:e… Ifall du har missat det, alltså.

Däremot tyckte jag att Uppsalatidningen hade lite otur med det senaste numret som landade i postboxarna i hushållen här igår. För ett tag sen skrev jag ett trams- och humorinlägg om ett gigantiskt korrekturfel i tidningen. Den som läste inlägget ordentligt såg att det handlade om min turkosfobi och min orangefetischism. Men det såg inte Björn Löfqvist på Uppsalatidningen. Han uppfattade mig uppenbarligen som nån som inte är

folk i allmänhet

eftersom min åsikt och mitt tycke är att turkos inte är en färg utan en nyans. Genom att kalla turkos för en nyans degraderar jag den. Och alltså är jag inte som

folk i allmänhet.

Inte enligt Björn Löfqvist, i alla fall. Jag undrar om han säger likadant om andra som har avvikande åsikter och ”tycken” om saker och ting..? Hur som helst, Björn Löfqvist kände tydligen att jag hade kritiserat Uppsalatidningens färgåtergivning i tryck. Min avsikt var att skoja om turkos som man kallade

en tydlig trend

i tidningen.

Ja ja, jag har fortsatt att läsa tidningen trots att Maria Thuré inte längre skriver krönikor i den och trots dess fäbless för turkos, men igår fick jag nästan skavsår i ögonen vid anblicken av en sida om gult. Förutom att det kändes lite sent att gul-sidan kom efter påsk, vars signalfärg väl är gul, så var faktiskt färgåtergivningen i mitt exemplar av tidningen förskräcklig! Hälften av prylarna som visades upp på sidan var limegröna – och det, kära läsare, är en annan nyans som jag avskyr. Men – och nu kommer poängen! – den här gången måste det alltså ha blivit fel på färgåtergivningen! På riktigt.

Seriöst, idag ska jag gå på kurs och lära mig Google Analytics. Det blir andra försöket. Och tro det eller ej, men det handlar inte om att jag inte är utvecklingsbar utan att det var så mycket strul med kontot förra gången. Sen ska jag prata med min doktor. Förhoppningsvis. Om vi får kontakt. Men bäst av allt idag är att jag har bjudit in mig själv på fikafrossa på min förra avdelning i eftermiddag! Det ser jag verkligen fram emot!!!

Och, by the way… Gult är som bekant alltid fult… 😉

Read Full Post »