Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kritisera’

Ett spekulerande inlägg.


 

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund har avgått – det har väl ingen missat? Han till och med twittrade om det strax före presskonferensen under vilken han skulle meddela sin avgång. Inget parti med ändelsen -demokraterna har hittills nånsin fått min röst i ett val, så jag kan inte påstå att jag bryr mig särskilt mycket. Men det klart, lite intressant är det att spekulera över vem som ska hoppa i pastor Hägglunds kappa.

En kandidat som förs fram av lokalblaskan är Ebba Busch Thor. Hon är ju känd härifrån Uppsalas offentliga verksamheter, både på kommunal nivå och länsnivå. När jag träffade henne, i mitt förrförrförrförra arbetsliv, gjorde hon ett allt annat än gott intryck på mig. Men som de flesta andra människor är hon utvecklingsbar. En lokalpolitiker uttryckte för ett tag sen sin beundran för Ebba Busch Thors rättspatos. Och det är ingen dålig egenskap!

Tänkbar kandidat nummer två är förstås Lars Adaktusson. En journalist och ett nyhetsankare från TV som vågade kritisera Den Store Janne Josefsson för att han använt sig av dold kamera.

Jag vet inte, jag, vad jag har för åsikt i frågan. Ingen alls, tror jag. Men det jag vet är att högskoleutbildade journalister inte är så bra på att stava. Eller vad sägs om den här bildtexten, klippt från artikeln om Ebba Busch Thor i lokalblaskan på nätet:

Intervjuv
Hur svårt kan det vara att stava till intervju när det är nåt man jobbar med dagligen???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om nåt som börjar likna ett drev.


 

Alica Bah Kuhnke

Alica Bah Kuhnke. (Foto: Sören Andersson, Regeringskansliet.)

Det är inte lätt att vara rätt ung och ny ibland. Man kan förledas att tro att man skulle behandlas med silkesvantar för att man dessutom är kvinna och brun (hennes pappa är från Gambia). Men det sätt som media behandlar relativt nytillträdda ministern Alice Bah Kuhnke på börjar fan (ursäkta kraftuttrycket!) likna ett drev. Jag tycker att ni är taskiga mot Alice och värst av alla är Expressen.

Alice Bah Kuhnke är kultur- och demokratiminister. Hon var jokern i leken och den stora överraskningen när nye statsministern presenterade sin regering. Utan politisk bakgrund, ganska nybliven medlem i Miljöpartiet och kulturbagaget tämligen light, enligt min mening. Alice Bah Kuhnke har jobbat med TV och enligt en artikel i Aftonbladet från 2008 var hon en av våra mest folkkära programledare. Ständigt lyfter media fram att Alice Bah Kuhnke har jobbat med Disneyklubben, men hon har också jobbat som reporter på Kalla fakta. Nån som har läst om det nyligen? Nä, inte jag heller. Men det är kalla fakta. Och bara det att media väljer att presentera valda delar av hennes meriter och lyfta fram den lättare delen av dessa irriterar mig.

I en artikel från 2009 i tidningen Dagen berättar Alice Bah Kuhnke att hon då var aktiv i POSK, politiskt obundna, för att hon tyckte att det inte skulle vara politik i kyrkan. I samma artikel säger hon också att hon föredrar debatt och diskussion, bråk och konflikt, än likatänkande. Och att hon tror på mångfald framför enfald. Det ser vettigt ut när jag läser orden. Men debatten, diskussionen, bråken och konflikterna kanske inte ska vara så enahanda och gå ut på att systematiskt trycka ner nån. För det är det jag tycker att media gör idag. Vad har hänt sen 2008 och 2009 mer än att Alice Bah Kuhnke har blivit minister, liksom? Hon säger i artikeln att hon aldrig själv har blivit mobbad, men att hon som barn hängde med de mobbad. Idag, mer än fem år senare, tycker jag att Alice Bah Kuhnke är utsatt för mobbning. Vem hänger med henne?

Björn Wiman på Dagens Nyheter kallade häromdan den nya regeringens fyra första veckor 

ett fiasko på kulturområdet.

Han ifrågasätter även en annan kvinnlig ministers kompetens innan han ger sig in i det jag gissar är kärnan i texten: en diskussion om departementens organisation.

När jag surfar runt hittar jag inte många som säger nåt bra och positivt om Alice Bah Kuhnke idag. Eller som ens ger henne lite stöttning. Men sen hittar jag en text av Vesna Prekopic på Dagens Arena som äntligen gör det. Redan i ingressen står det jag just tänker:

Med utnämningen av Alice Bah Kuhnke som kulturminister följde en mängd förminskande uttalanden om hennes förmåga att klara jobbet. Låt henne börja sitt arbete innan någon dom fälls.

Vesna Prekopic sätter fingrarna på allt det jag har reagerat på: den nya ministern var den stora skrällen, omdömena har gått från ”lysande” till ”skämt”, hon har förminskats och förlöjligats etc.

Jag inser att Alice Bah Kuhnke kanske inte har den starka kulturprofil som många skulle önska. Hon har inte heller, enligt min mening, alltför mycket erfarenhet av att jobba politiskt. Men nu är hon utnämnd till minister. Låt henne åtminstone få försöka göra sitt jobb innan hon döms ut. Den elva minuter långa intervjun i P1 kanske inte var den mest lysande Alice Bah Kuhnke, men kan hon inte bara få lite tid och möjlighet att sätta sig in i frågorna hon ska arbeta med? Jag tycker att det är skamligt att basunera ut, såsom Gunilla Brodrej på Expressen, att Alice Bah Kuhnke inte har tillräckligt med kompetens efter bara ett par veckor på jobbet. Har hon ens fått chansen att börja sitt nya uppdrag?

Det här är ingen politisk blogg. Det är inte heller innehållet i Alice Bah Kuhnkes politik jag skriver om i inlägget. Jag skriver om att jag tycker att den nya ministern har blivit illa behandlad från dag ett. Och att det bara fortsätter! När jag läste Britta Svenssons surkrönika i Expressen i torsdags rann min bägare över: Britta Svensson är skitsur för att hon fick knappt två minuter med den nya ministern, hon fick vänta på att ministern hade tid och hon förlöjligar det faktum att ministerns medarbetare när denna vill ändra texten som handlar om det ministern sa i intervjun.

Nej, nu tycker jag att det räcker! Ge vår nya minister tid och utrymme att komma in i jobbet. Sen kan media kritisera – sakfrågorna, förstås. Och nej. Jag är inte miljöpartist. Jag tycker bara att ni är så taskiga mot Alice Bah Kuhnke.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett yttrande inlägg.


 

I natt publicerades en synnerligen intressant text på lokalblaskans webb. Det är inte så ofta längre som jag fastnar för nån av tidningens texter, men denna både behandlar ett aktuellt ämne och är välskriven. Den är inte signerad på webben (!), men man förväntas känna igen Maria Ripenberg på fotot. Det är väl egentligen det negativa med texten.

Jag gillar anslaget. Maria Ripenberg skriver om yttrandefrihet och skiljer den från yttranderättighet. Det förvånar mig, men många människor har uppenbarligen inte förstått att det faktiskt är en skillnad. För att beskriva det hela tar hon till en liten allegori, en middagsbjudning för grannarna (detta gör det hela ännu mer bra – och dessutom roligt! – i mina ögon):

Du bjuder de nya grannarna på middag. När maten bärs in utbrister en av dem ”Gud så äckligt!”.
Den andre smakar på maten och intygar att ”ja, det var verkligen äckligt!”. De fortsätter sedan att kritisera din middag. Du ber gästerna att gå. ”Jaså, du vill inskränka vår yttrandefrihet?!”, klagar de. […]

I vårt land kan man säga rätt mycket innan man begår nåt brott. Och det ska mycket till för att man ska bli fälld. Men för den skull springer man kanske inte omkring och säger vad som helst. De flesta av oss har fått vissa saker med oss via det som på stenåldern, när jag växte upp, kallades uppfostran.

Poängen i det hela är att vi också har möjlighet att avstå från yttranden – det är en del av yttrandefriheten. Maria Ripenberg skriver:

[…] Att kunna avstå från yttranden är en del av friheten. Om jag startar en tidning och avstår från att publicera vissa inskickade manus eller kommentarer utnyttjar jag en viktig aspekt av yttrandefriheten: andra kan inte tvinga fram en publicering via min kanal. Precis som jag inte, i yttrandefrihetens namn, kan kräva att ett förlag publicerar mitt manus. […]

Och nu kommer Maria Ripenberg fram till det riktigt väsentliga. Det handlar inte om censur att inte publicera nåns yttrande – eller manus – eller kommentar. Maria Ripenberg sätter fingret på vad det handlar om:

[…] Detta är faktiskt motsatsen till censur. Den som vill yttra sig kan använda andra plattformar. Så går det till i ett fritt land. Om jag vore tvingad att publicera vissa åsikter i min tidning, och samtidigt inte tilläts att publicera vissa andra, ja, då hade vi ju diktatur. Med censur. […]

Precis på samma sätt resonerar jag när det gäller den här bloggen. Det är jag som avgör vilka yttranden – kommentarer – jag vill publicera. Om jag vore tvingad att publicera allt som skickas in skulle det handla om diktaturfasoner.

Att kommentera på den här bloggen är nämligen en rättighet jag ger dig. Och blir din kommentar inte publicerad kan du ju välja en annan kanal. Kanske din egen blogg, om du har nån.

Maria Ripenberg avslutar sin text med dessa ord:

[…] Om grannarna tycker är det ett hot mot yttrandefriheten att du inte vill lyssna på deras gnäll, så är de knappast yttrandefrihetens försvarare.

Just det. Det är skillnad på yttrandefrihet och yttranderättighet. Och åsikter om vad man vill säga och vad man vill höra.

Läs hela Maria Ripenbergs text här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om yttrandefrihet, bland annat.


facebookNu har det hänt igen!
En kille har Facebookat om sitt jobb i negativa ordalag och därmed blivit av med det. Eller av och av… Han var vikarie och fick inte den utlovade platsen i resurspoolen efter vikariatets slut, trots att en sådan plats var utlovad.

Vad hade Fredrik Vallgren skrivit då? Han hade skrivit att det nya schemat på jobbet var genomruttet. Men enligt honom själv hade han inte skrivit

[…] varken namn, personangrepp eller grova uttalanden […]

Nu har Kvällsposten (<== Expressen) via sin artikel, i sin tur via BLT/Sydöstran, avslöjat att det handlade om äldreförvaltningen i Karlskrona, att Fredriks chef heter Susanne Nordin och att hennes chef heter Martin Olsson.

Jaa, så kan det gå när man gör en höna av en fjäder. Allt avslöjas, liksom. Även vilken arbetsgivare och vilka chefer det gäller. För i Sverige har vi yttrandefrihet och kritikrätt. Den som jobbar inom det offentliga har dessutom meddelarskydd, vilket ger arbetstagaren rätt att berätta om till exempel missförhållanden på en arbetsplats utan att h*n utsätts för nån form av straff av sin arbetsgivare. Jajamens!

Samtidigt kan jag tycka att det kanske inte är så smart att kritisera den arbetsgivare hos vilken man hoppas på att få ett jobb. Bättre vore att man tog upp det man tycker är fel med sin närmaste chef. Fast vi vet ju alla att detta är i den bästa av världar. I vår värld är det inte alltid så att det går att framföra kritik till sin chef – av en eller annan anledning. En sådan anledning kan vara att man känner det som att man befinner sig i ett underläge eftersom man faktiskt inte är fast anställd. Eller så är man rädd för att man inte får den där tjänsten man vill ha, bara för att man tycker att nånting inte är riktigt hundraprocentigt bra på jobbet.

Att få skriva av sig om jobbet tycker jag är ett bra sätt att ventilera och åtminstone sammanfatta sina tankar. Men det ska självklart inte handla om angrepp och grova uttalanden, hot eller allvarliga kränkningar, lika lite som man bör lämna ut sekretessbelagda uppgifter. Vill man verkligen ha det där jobbet ska man kanske i stället vara lite smidig och försiktig i sina formuleringar, kanske skriva av sig under lösen (om det nu går på Fejan?).

Men en smart arbetsgivare hade, när den fått information om vad Fredrik Vallgren skrivit på Facebook, tagit upp kritiken med honom och diskuterat vad man kunnat göra för att förbättra schemat, som det gällde i det här fallet. Tänk vilken positiv återkoppling en sån arbetsgivare hade kunnat få av en Facebookskribent!

Fredrik Vallgren lät bara sina Facebookvänner läsa inlägget. Ändå nådde det fram till cheferna. Och även om juristerna säger att det inte föreligger några skäl till avskedande fick Fredrik Vallgren inte fortsätta på sitt jobb. Är det så här vi vill ha det med yttrandefriheten i Sverige???


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan spånar om blottare, bloggare och andra socialt medieaktiva.


Googles styrelseordförande Eric Schmidt tycker att våra unga (alltså är jag undantagen!) blottar sig för mycket på nätet
. På en festival och bokmässa i Wales i lördags deklarerade han att det finns situationer i livet när det är bäst att vi inte finns på nätet. Risken finns ju att man ångrar allt man blottat om sig själv i ungdomen när man blir äldre.

Visserligen var Eric Schmidt på mässan för att marknadsföra sin nya bok, The New Digital Age. Boken granskar den tekniska utvecklingens innebörd för framtiden. Men han hann också kritisera oss för att lägga ut våra ungdomssynder i text och bild. Denna dokumentation av det förflutna går ju inte att glömma. Att lägga ut ultraljudsbilder på foster är ett exempel på att vi har gått för långt.

Det är intressant att fundera över detta, tycker jag. Jag vet en del som menar att man inte behöver blotta allt i sitt liv bara för att man har en blogg. Jag vet andra som tror sig känna bloggare som mig själv bara för att de följer min blogg, för att jag skriver personliga inlägg och för att jag skriver många personliga inlägg. Jag vet till och med en och annan som blev stött när jag backade från personens uppmärksamhet – vilket jag gjorde när personen avslöjade att h*n ville fortsätta (!) tillhöra min familj. H*n har aldrig tillhört min familj och om h*n skrev in sig i min familj börjar man ju undra om personens verklighetsuppfattning…

Nej, jag skriver inte allt i min blogg, men de skäl till att jag en gång startade bloggen finns kvar:

  • jag var/är rädd att tappa min ord och vill/e upprätthålla – och helst utveckla – mitt skrivande
  • jag vill/e skriva av mig om jobbiga saker i livet
  • jag vill/e att presumtiva arbetsgivare/uppdragsgivare skulle/ska fastna för mitt sätt att skriva och engagera mig (ja, jag behöver en inkomst)
  • jag vill/e lämna nånting ”efter mig”, ett dokument om och över mitt liv

Det blir fortfarande många personliga inlägg, men de skildrar långt ifrån mitt dygns alla 24 timmar. Igår var det nån, som jag uppskattar väldigt mycket, som sa att jag har förmågan att skriva personligt, men ändå ha en enormt hög integritet.

maskerad
Hög integritet..?


Förutom har på bloggen finns jag på Twitter.
Twitter använder jag främst för att puffa för nypublicerade blogginlägg och för att få nyheter till livs snabbt. Vidare har jag knutit flera värdefulla jobbkontakter där. Bara lite, lite grann chattar jag. Jag gillar egentligen inte att umgås med människor på det sättet, jag föredrar att ses! Bloggen ser jag egentligen inte som främst en kommunikationskanal utan en kanal för mitt skrivande. Skrivandet är verkligen det viktiga för mig! Samtidigt har jag tack vare bloggen fått både vänner och fiender för livet!..

Facebook finns jag INTE på, just av det skälet att jag inte gillar att umgås genom att chatta. De mina når jag per sms när detta av naturliga skäl är smidigaste kommunikationssättet. Via sms får jag fram mitt budskap, min fråga. Och så får jag svar (förhoppningsvis…) när den jag kontaktar har tid att svara. Mejl är ju lite grann också på det viset. Men mejl i tjänsten är nånting helt annorlunda och ska besvaras så snart det går, anser jag. Det anser många andra inte, så detta är ett av kommunikationsproblemenvi ofta diskuterar på mitt arbete.

I förra veckan började jag testa Foursquare. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta än, jag har inte sett så stor nytta av att tala om – och att få veta – var i världen jag – och mina Foursquare-vänner befinner sig. Jag återkommer i frågan.

Hur mycket och var syns du på nätet??? Vilka sociala medier använder du och hur använder du dem??? Jag frågar för att jag vill veta och du får gärna lämna ditt svar i en kommentar här!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med reflektioner kring en tur ut i omvärlden.


Dags att se sig lite om
denna härliga vårdag. (Fem minuters frisk luft på lunchen för min del. Suck…)

bajskorvsbokSka vi byta böcker med varann? Det är den fantasifulla (not!) rubriken på lokalblaskans artikel på webben om Bokbytardagen som infaller idag. För ett par år sen var jag med och bytte böcker. Dagen sköttes då av en bokantikvariatsinnehavare. Lokalblaskan lyste med sin frånvaro, trots att de hade kunnat göra en riktigt kul grej på evenemanget då. Jag läste nånstans nån som kritiserade tidningens journalister och hävdade att de bara rör sig i redaktionens närområde. Jag ville inte riktigt tro på det, men nu har jag sett det gång efter annan. Och allra senast idag när journalisten masar sig iväg till Stadsbibblan, där årets Bokbytardag hålls. Stadsbibblan som ligger i princip mitt emot lokalblaskan…

Allt fler självmord bland unga. Antalet självmord har ökat drastiskt mellan åren 1995 och 2010 – samtidigt som allt fler unga försöker leva på aktivitetsersättning i stället för lön. Det visar en rapport till sjukförsäkringsutredningen. Och många av de unga som får aktivitetsersättning har nån form av psykiska besvär. När ska vi göra nånting åt det här???

TårtaEmmy och Jasmine får namnsdagar. I juli 2015 läggs två nya namn till i vår almanacka, Emmy och Jasmine. Emmy läggs på Emma-dagen den 23 juli och Jasmine på Jesper-dagen den 27 juli. Frågan är om några fler än min familj ens firar namnsdagar..?

Forskare har skapat embryonala stamceller från hudceller. Och vad är det som är så bra med det då? Jo, nu hoppas man att det går att byta ut skadade celler, typ nervceller och hjärtceller, och på så sätt behandla sjukdomar som Parkinsons, MS och hjärt- och kärlsjukdomar. Men det är fortfarande mycket svårt och man kanske inte ska ha för stora förhoppningar.

Uppsalas första publika laddstolpe för elbilar invigs. På lördag är det dags! Då invigs den första elbilsladdstolpen i Uppsala för oss privatbilister. Var den finns? Lägligt nog utanför Ofvandahls konditori. Smaskens!

Fyra år. Det är vad min blogg fyller. Idag. Tack WordPress för ert grattis på årsdagen! Och tack Fästmön för att du sparkade igång mig!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan undrar om hon verkligen alltid uppfattar och gör rätt saker…


Föredragningen jag själv hade igår eftermiddag
har jag inte sagt så mycket mer om än att jag rörde folk på olika sätt. Jag fick inte just nån förberedelsetid att tala om, men jag snodde ändå ihop lite anteckningar till nån sorts pratmanus. Inne i möteslokalen gick jag ifrån manus helt och pratade fritt.

Att kritisera är aldrig populärt, men jag tyckte att jag valde ett ganska ofarligt ämne, hanteringen av en viss kommunikationskanal. Dessutom var jag noga med att poängtera att det var ett generellt problem. Igår blev en person vid mötet upprörd, idag fick jag veta att en annan person vid mötesbordet kände sig kritiserad. Men hur ska man kunna lyfta upp och diskutera problem om man inte får använda exempel ur levande livet? Jag hängde verkligen inte ut enskilda personer, utan en grupp, för övrigt. Och så klart en och annan som råkar ingå i den gruppen tog åt sig.

frågetecken
Jag blev lämnad med ett frågetecken före lunch.


Det som lämnade mig som ett frågetecken
och som gjorde att jag valde att gå iväg och luncha ensam med min bok på gång för att sortera tankarna idag, var emellertid nånting annat. En person som deltog i mötet och som jag gillar att jobba ihop med hjälpte mig med ett litet datorproblem på förmiddagen. Vi började då prata om mötet också. Jag fick veta att gruppen inte är säker på vad för sorts hjälp den vill ha, vilken typ av kommunikatör man vill ha. Kanske vill man ha nån som inte tar fram kommunikationsplaner utan skriver populärvetenskapliga texter, till exempel. I mitt stilla sinne började jag fundera på om jag fått rätt inbjudan till mötet. För i min inbjudan står ungefär så här (något skyddat för att inte hänga ut nån person eller enhet):

[vid] förra [mötet] diskuterade vi hur vi vill arbeta med kommunikation, både internt och externt. Vi diskuterade då bl.a. den kommunikationsplan som du har gjort för XY. Jag vill nu adjungera dig till tisdagens möte (ca. kl. 13.10) för att berätta om XY:s kommunikationsplan och vilka syften den fyller. […] 

Det står inte

Kom hit och presentera dig och din kompetens, berätta vad du kan erbjuda oss.

Nu har jag jobbat på just den arbetsplatsen i snart ett år och man kan ju tycka att man borde ha hunnit ta reda på och sett mina kompetenser under den här tiden. Men jag anser att jag främst har jobbat, på just denna arbetsplats, som webbredaktör och webbmaster för externwebb och internwebb inklusive byggnationen av en helt ny intern webbplats. På min andra arbetsplats har jag jobbat mera brett. Visst blir det mycket webb också – webb och intranät är ju viktiga och vanliga kanaler för kommunikation idag – men jag har också jobbat med andra saker. Typ strategiskt och operativt i en tämligen skön och lagom blandning. Och bland annat har jag skrivit nyheter och pressmeddelanden i populärvetenskaplig stil…

Så… var det i själva verket så att jag skulle ha fläkt ut mig igår och rapat upp alla mina kompetenser, särskilt mina kompetenser som skribent? Fattade jag fel när jag trodde att jag skulle beskriva ett projekt för en uppdragsgivare, vad det projektet har gett och om ett liknande projekt kan vara något att driva hos min andra uppdragsgivare?

Och idag på förmiddagen gjorde jag nånting som kanske kan klassas som Jordens Misstag även om jag ventilerade per sms med en person som är hyfsat insatt i vissa saker och ting innan jag agerade. Samtidigt agerade jag för att bevisa både för mig själv och andra att jag duger, det var inte en handling i desperation. Det var en handling av nån som känner sig redo att passera små människor utan att bry sig om deras armfäktande men med ett genuint visat intresse för en sak.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »