Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘litteraturvetare’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Jag har faktiskt inte läst en enda rad av Kerstin ThorvallÄr jag en sämre människa för det? Knappast. Men som litteraturvetare borde jag kanske ha gjort det. Läst nåt av Kerstin Thorvall alltså. Det insåg jag nu i kväll när jag såg första delen av tre på SvT1 av Det mest förbjudna, en serie baserad på en bok med samma titel av Kerstin Thorvall. Boken Det mest förbjudna kom ut 1976 och sägs ha gett namn åt en hel genre, bekännelselitteraturen. När den kom ut ansågs den vara alltför privat och Kerstin Thorvall fick mycket kritik.

Cilla Thorell som Kerstin Thorvall

Cilla Thorell spelar Kerstin Thorvall i TV-serien Det mest förbjudna.


TV-serien handlar om en kvinnas sexuella uppvaknande,
enligt SvT:s webbplats. Liksom romanen är TV-serien väldigt utlämnande. Kerstin Thorvall, som blev känd i slutet av 1950-talet – 1960-talet, var som en kvinna som levde lite i fel tid. Hade hon varit 50 idag hade kanske inte lika många tyckt så illa om henne. Just detta att folk tyckte illa om henne för att hon ville ha en karriär samtidigt som hon var mamma känner jag direkt. Likaså inser jag att hon gjorde skandal med sina sexuella eskapader. Och framför allt, att hon var väldigt krävande…

I den första delen får vi se Kerstin Thorvall som visserligen kärleksfull mamma, men också som en professionell yrkeskvinna som behöver utrymme. Då och då rymde hon hemifrån och då och då las hon in på sjukhus för psykiatrisk vård. Här blandas 1950-talet med 2000-talet – den unga Kerstin Thorvall och den åldrande.

De två återstående delarna sänds i morgon och på påskdagen, men för den som redan nu vill titta finns alla tre delarna på SvT Play – avsnitt 1, avsnitt 2 och avsnitt 3.

Toffelomdömet efter första delen blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

En av SvT:s mer lättsamma serier som jag gillar är Stjärnorna på SlottetNu pågår inspelningen av de avsnitt vi tittare får se troligen nån gång i mellandagarna i vinter. Den tionde säsongen av serien spelas in på Ericsbergs slott i Södermanland – där Pintorpafrun spökar, sägs det…

Stjärnorna på Slottet 2015

Stjärnorna på Slottet 2015 är från vänster Amanda Ooms, Morgan Alling, Marika Lagercrantz, Stefan Sauk och Clarie Wikholm. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Fredrik Sandberg)


Årets stjärnor är skådespelare,
kan man lätt konstatera:

  • Amanda Ooms är även författare och konstnär. Hon är också rätt känd för att vara både ett ex till och nuvarande sambo med Thåström
  • Morgan Alling skriver också, men är kanske mest känd som Siw Malmkvists brorson som växte upp på barnhem.
  • Marika Lagercrantz är inte bara skådespelare utan även regissör. Dessutom är hon dotter till Olof Lagercrantz, lyriker och litteraturvetare som bland annat var chefredaktör på Dagens Nyheter. Och så är hon syster till författaren David Lagercrantz som står bakom den fjärde Millenniumdelen (utkommer i höst).
  • Stefan Sauk har spelat satir och komedi men även iklätt sig rollen som underrättelseofficer. Vidare dansade han 2010 i Let’s dance.
  • Claire Wikholm har jobbat med skådespeleri och mycket teater, men hon har även skrivit en bok. Och så har hon ett stort intresse för deckare! Jag minns henne främst från tidernas mest utskällda julkalender Broster, Broster! från 1971 där hon spelade mamma.

För första gången är det fler kvinnliga stjärnor än manliga, påpekar Aftonbladet. För en gångs skull har Pravda rätt. Oavsett det är jag själv mest nyfiken på Marika Lagercrantz och Claire Wikholm. De råkar vara kvinnor.

Brukar DU se på Stjärnorna på Slottet och om så, vem eller vilka är DU mest intresserad av i årets gäng???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Deckarnas svenska landskapEn bok om deckarförfattare och hur dessa använder landskap och natur i sina böcker… När boken Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland kom ut förra året hamnade den högt på min önskelista. Jag läser mycket deckare och fascineras av pusslandet och bevissamlandet fram till upplösningen i dessa böcker. Men också av skildringarna av det som är både mitt i handlingen och runt omkring, som karaktärer och miljöer. Kerstin Bergman har varit redaktör för boken och har tillsammans med ett antal skribenter – litteraturvetare och journalister – fått ihop ett kapitel om varje landskap. Tack vare ett förmånligt namnsdagserbjudande (!) från CDon kunde jag köpa den här boken i början av månaden!

Att det mördas otroligt många människor litterärt sett på Gotland kände jag till sen tidigare. Men det mördas även ganska bra fiktivt i resten av Sverige också. I den här boken presenteras olika författare som representant för var sitt landskap och hur de har använt landskapet i sina böcker. Samtliga texter är välskrivna, om än tämligen torra! Tänk, den här boken hade kunnat göras hur spännande som helst! Ett större antal bilder som komplement hade till exempel på ett enkelt sätt förstärkt texterna och lyft fram dem. Nu blir det understundom rätt… trist och tråkigt.

Samtidigt får jag en del aha-upplevelser och naturligtvis många lästips. Det slår mig också hur många författare som har lämnat sina hembygder – men återvänt till dem i sina böcker! Alla var ju inte som Maria Lang som var sitt Nora/Skoga trogen genom hela livet tack vare dubbel bosättning under de yrkesverksamma åren i Stockholm! Kapitlet om henne läste jag för övrigt först. Full av intryck från trippen till Nora blev jag ganska besviken. Kanske mest för att kapitelförfattaren refererar till en mordvandring hon gjorde där för tre år sen. Det känns som lite gammal skåpmat. När det gäller Maria Lang finns det ju massor att ösa ur och systersonen Ove Hoffner, som 70+ i ålder ju fortfarande leder mordvandringarna, är naturligtvis en av de främsta källorna.

I övrigt gillar jag formen på boken, som är inbunden i danskt band med flikar på omslagets pärmar. Pappret är behagligt lätt gultonat, vilket mina ögon uppskattar.

Trots min något kritiska hållning ovan ger jag ändå den här boken högt betyg. Den håller vad rubriken lovar. Men den kunde ha gjort så mycket mer!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett bokligt blogginlägg.


 

Penna

Pennan som jag ska signera min första bok med fick jag i slutet av juni förra året. Den är oanvänd.

Bloggare är unga, vana att bygga sina egna universum och nu är de på väg att ta över bokhyllorna. Det hävdar Catharina Hansson i Akademibokhandelns aprilnummer av LÄS! Enligt skribenten har förlagen länge suktat efter bloggare och nu värvar man för fullt bloggare som har miljonpublik.

Eh… har förlagen missat min blogg? Troligen inte. För det handlar om bloggare som skriver om livsstil och mat, hälsa och träning för det mesta. Samtidigt betyder inte en miljon läsare på bloggen lika många sålda böcker, enligt förläggaren Cecilia Nilsson i artikeln. Fast en välkänd och välbesökt blogg ger ju marknadsföring på köpet, inser även hon.

Men många bloggare som debuterat som författare är onekligen unga eller vänder sig till en ung publik. De exempel som nämns i artikeln är Sandra Beijer vars debutroman Det handlar om dig (2014) har samma målgrupp som hennes blogg – tjejer 15 år och äldre. Elin Lucasi är en annan ung bloggare vars debut sker i år med seriealbumet Jag är den som är den. Elin Lucassi säger i artikeln att hon genom bloggen har skapat sig en egen plattform där hon kan göra som hon vill. Hon klämmer dessutom till med…

[…] Att blogga är att vara envåldshärskare i ett universum man själv har skapat. […]

Och så menar hon att de unga bloggarna är en maktfaktor för de är inte bara utseendefixerade. De har massor av makt, även ekonomiskt. Blondinbella nämns som exempel på ett bloggimperium som omsatte tio miljoner kronor förra året.

Sanna Lundell, en annan känd bloggare och författare till Djävulsdansen (kommer ut i maj i år), anser att bloggen har oändliga möjligheter för en författare. Hon köper inte heller etablissemangets förakt för bloggar och bloggare, för en blogg är inget sämre litterärt verktyg än en roman. Föraktet kommer från det faktum att bloggar mest skrivs och läses av tjejer, tror hon. Men bloggen kan vara mer än ett litterärt verktyg, den kan ju vara ett sätt att skapa sitt eget varumärke och göra PR för sig själv.

De två litteraturvetarna Boel Hackman och Maria Wahlström har undersökt såväl skapandet som självskapandet i dagbokslitteraturen och genrer besläktade med den. Senare i år ger de ut antologin Jag är den jag är: från bekännelser till bloggar. Genom att skriva i dagboksform presenterar man sig själv trots att texten egentligen inte är tänkt att bli läst av nån annan än en själv. Genom att blogga icensätter man inte bara sig själv utan man gör det inför publik, menar de. Man gestaltar sig själv – även den man vill vara.

Intressant, tycker jag, och viftar med manus framför förlagens näsor. Dessvärre kan jag inte dra av några år på min ålder.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Deckarnas svenska landskapI morse läste jag en rätt dålig artikel i lokalblaskan om en bok som verkar vara rätt bra. Så jag sökte lite mer information på nätet om Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland, en ganska ny antologi som Kerstin Bergman är redaktör för.

Enligt texten om boken hos Adlibris har natur- och miljöskildringarna blivit nåt som är typiskt för svenska deckare. Det är i den vackra naturen som kontrasten till mord, våld och elände blir ännu större. Vissa orter eller ställen i Sverige har sina egna deckarförfattare. Författare, som inte bara skriver spänningslitteratur utan också beskriver den lokala miljön. I den här antologin har Kerstin Bergman, med hjälp av svenska deckarexperter, samlat läsupplevelser och landskapsminnen. Totalt innehåller antologin 25 texter om våra landskap och deras deckarförfattare, några skrivna av redaktören själv, bland annat texten om Östergötland.

Kerstin Bergman är inte bara litteraturvetare och deckarrecensent, hon är dessutom ledamot av Svenska Deckarakademin. Hon skriver också en deckarblogg, CrimeGarden.

Det här verkar vara en intressant bok och den har redan hamnat på min inköpslista!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en författare jag gillar.


 

Alla vilda

Alla vilda – en dokumentär om Birgitta Stenberg.

I morse hade jag just parkerat mig vid datorn när ett ledsamt tweet dök upp från en av våra större tidningar. Där stod att läsa att författaren Birgitta Stenberg är död. Birgitta Stenberg led av cancer och avled i natt 82 år gammal. Hon var på dagen 30 år äldre än jag. Så nu vet du det. (Jag hör hur Intresseklubben antecknar.)

Som många andra litteraturvetare, bokläsare och HBTQ-människor har jag ett förhållande till Birgitta Stenberg. Även om hennes storhetsperiod kanske var lite före min egen (<== ha ha ha, jag har aldrig haft nån!) gör det henne inte mindre i mina ögon, snarare tvärtom. För det krävdes ett visst mod att leva som bisexuell i en tid när att ha sex med en person av samma kön först var brottsligt (fram till 1944) och därefter en psykisk sjukdom (fram till 1979).

Birgitta Stenberg skrev böcker som jag slukade under min egen komma ut-period. Jag tänker främst på de självbiografiska Kärlek i Europa, Apelsinmannen och de efterföljande böckerna. Den allra sista boken av Birgitta Stenberg som jag läste var Eldar och is, en spännande bok full av överraskningar om Birgitta Stenbergs mormor och mamma.

Nä vet du… Jag tror inte att Birgitta Stenberg har gått bort! Jag tror att hon har gått vidare. Nu sitter hon säkert nånstans på ett moln, blickar ner på oss som är kvar här och funderar på sin nästa roman. Romanen, som kanske ska handla om hur det är att gå vidare..?

Vila i frid från smärtan, Birgitta! I övrigt har jag en bestämd känsla av att du inte har varit nån vilande person!


PS Den här helgen
är det Sigtuna litteraturfestival. DÄR tror jag att Birgitta Stenberg hade platsat perfekt!

PS 2 Här kan du läsa om vad jag skrev när Birgitta Stenberg hade sommarpratat.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Maria Lang vår första deckardrottningEn av dem jag följer på Twitter är Maria Lang (@DagmarMariaLang ). Men det är naturligtvis inte hon som döljer sig bakom kontot, utan jag misstänker att hennes systerson Ove kan ha något med det hela att göra… I år skulle hans moster ha fyllt 100 år. Ove har berättat att han, tillsammans med nån mer, arbetade på en biografi om mostern. Men sen hann Lena Lundgren och Lisbet Wikner före med sin bok Maria Lang: vår tids deckardrottning. Ove Twitter-Maria har varit ganska kritisk mot den boken. Ett skäl kan förstås vara att den satte stopp för utgivningen av Oves och hans författarpartners bok. Det skäl som Ove Twitter-Maria anger är att Lundgrens och Wikners bok är så full av faktafel. Hur det står till med det senare kan ju inte jag avgöra. Jag har bara läst Maria Langs böcker, jag kände henne inte. Men Oves Twitter-Marias kritik gjorde mig nyfiken. Därför köpte jag boken och lät födelsedagspengen från mamma betala fakturan. Tack, mamma!

När jag börjar läsa den här boken är jag alltså påverkad av Ove Hoffners Twitter-Marias kritik. Det kan jag inte bortse ifrån. Ove Twitter-Maria har, som sagt, gjort mig nyfiken, men också lite irriterad. Varför är han hon så kritisk? Det är ju svårt att avgöra för mig som läsare vad som är korrekta fakta och vad som är rena fel. Men jag upptäcker saker som jag också retar mig på.

En bra biografi ska beskriva en viss person och hans/hennes verk, tycker jag. En av den här bokens styrkor ligger främst i när författarna skriver om Maria Langs böcker. Det märks tydligt att de är litteraturvetare! Däremot gillar jag inte att de spoilar, det vill säga avslöjar vem mördaren är. Det är bara dumt, tycker jag.

Men det som blir ännu dummare är det faktum att det så tydligt märks att boken är skriven av två olika pennor. Och det verkar som om de två författarna inte ens har läst varandras kapitel. Belägg för detta anser jag alla upprepningar vara. Upprepningar av fakta som en gång berättats och som senare återkommer i boken och berättas som nya fakta. Det händer flera gånger och handlar till exempel om att systern Ingrid benämns som Dagmars (Maria Langs) bästa vän, att Dagmar flyttade tillbaka till Nora efter pensioneringen, att Dagmar helst drack whisky – även till måltiderna etc. Vidare blir jag förvånad över illa skriven svenska på vissa ställen, som när det skrivs att Dagmar tar hjälp av någon expert för att få hjälp med ekonomin…

Inte heller är jag särskilt förtjust i spekulationerna kring Maria Langs sexualitet. Visst kan man nämna att det gick vissa rykten, men att ägna minst ett kapitel åt att spåna kring hennes eventuella lesbiskhet känns onödigt. Vidare blir jag ganska illa berörd av det avslutande kapitlet som enligt rubriken ska handla om författarens sista tid. Där behandlas i stället hennes ekonomi och dödsboets skulder. Det känns lite osmakligt.

Jag saknar i stället att författarna inte mer lyfter fram att hon var nåt så ovanligt som en disputerad kvinna redan på 1940-talet och tillika rektor. Vidare hade jag gärna läst mer om hennes litteraturforskning kring Pontus Wikner.

Kort sagt, det finns en hel del att racka ner på här och jag skulle verkligen kunna dissekera. Ändå tycker jag att boken helt klart är läsvärd och intressant – men jag är ju ett Maria Lang-fan av stort format: jag äger till exempel ett exemplar av var och en av hennes 43 vuxenböcker (42 romaner och en novellsamling) samt två av hennes ungdomsböcker.

Det slutgiltiga Toffelomdömet blir trots allt medel. Det grämer mig, därför att en biografi över en av mina favoritförfattare borde ha fått högsta betyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »