Min första chef Q… eller Varför är det så ont om Q?

Ett inlägg om en man som lärde mig mycket.

---

 

Jag skriver rätt ofta här på bloggen om att jag har mött så många dåliga chefer under min yrkeskarriär. Men de har faktiskt inte alla varit dåliga. En del har haft flera bra sidor, andra kanske bara nån enda dålig sida. Häromdan läste jag ett blogginlägg om Pia Vingestråhles första chef Åke. Jag blev väldigt inspirerad att skriva om min första chef, den bästa jag har haft. Vi kan kalla honom Q. Och med andra ord vet jag säkert att det är så ont om Q… Det är faktiskt så ont om Q att jag inte hittar ett enda foto av honom. Därför låter jag den röda kepsen från Fågelfors hattateljé illustrera Q. En av Q:s favorithuvudbonader var nämligen just en röd keps.

År 1986 korsades Q:s och mina stigar när han blev min chef på det första riktiga arbete jag hade. Jag hade gått arbetslös ett tag efter studierna och levt på socialbidrag, som det hette då. Sen fick jag chansen att komma till Organisationen. Ärligt talat ville jag inte komma till Informationsavdelningen, jag ville jobba med kultur, främst litteratur, som var huvudämnet i min examen. Men det blev information och det blev Q som lärde mig alla grunder i jobbet.

Redan mina första arbetsdagar präglades av en hög ljudnivå. Det diskuterades nämligen inne på Informationsavdelningen. Det diskuterades högt, lika högt som det var i tak. Det fanns inga begränsningar. Det fanns ingen chef som sa

Tyst!

eller som censurerade sin personal. Med fascination betraktade jag mina nya arbetskamrater som ibland var rasande på Q för att han

inte fattade nånting.

Men visst fattade han! Han bara lät oss diskutera, argumentera, ha våra egna åsikter. Sen lärde han mig resten inom yrket också, vanligen den hårda vägen. Jag fick prova på, misslyckas, blev tillrättavisad på ett respektfullt sätt, gjorde om, gjorde rätt.

Information före beslut

var Q:s ledord och det retade såväl politiker som tjänstemän som gärna körde över både medarbetare och medborgare fler än en gång. Till sist fick de nog, de där slipsnissarna. När Q hade typ tre år kvar till pensionen kickade de honom på ett otroligt fult sätt. Ett sätt som Organisationen ifråga har fortsatt med sen dess. Q hade till stor del varit sitt jobb. Därför dröjde det inte så värst länge innan han blev sjuk och gick bort.

Den här mössan hade Q aldrig accepterat.

Innan dess hann Q också vara min extrapappa. Det var han som tvingade mig att köpa en skitful, men varm stickad mössa den där vintern när det var 30 grader kallt varje dag. Och det var Q som ryckte in tillsammans med G som extraföräldrar när jag var på sjukhus och mina egna föräldrar inte kunde eller ville komma och besöka mig. Sen blev det Q:s äldsta dotter som var partnerskapsförrättare när jag ingick partnerskap, tyvärr ett av mina större misstag här i livet.

Rolig, modig, kärv, envis, ärlig, lyhörd och jävligt kompetent både som ledare och inom yrket… Sån var min första chef Q. De flesta andra kan slänga sig i väggen, typ.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Så stor trängsel för uppmärksamhet

Ett omvärldsspanande inlägg.

---

 

Ser du bloddroppen? Jag såg den och svimmade.

Lite ont i halsen och en bloddroppe, det är mitt kroppsliga tillstånd idag. Nån intressant person är jag inte, jag har ingen ovanlig sjukdom, inte är jag flykting, inte har jag gett ut en ny bok. Jag är inte känd, jag är inte snygg och jag är inte intresserad av mode, smink, kläder, barn, matlagning eller sport. Men jag reagerar när Suicidpreventiva dagen idag fick så lite utrymme i lokalmedia. Lokalblaskan skrev en text om manifestationen här i Uppsala. Texten las ut i natt. Radio Uppland hade ett inslag idag på förmiddagen. Läs mer på radions webbplats! (Eftersom alla inlägg som publiceras här numera är tidsinställda kan det hända att det har dykt upp mer i media om Suicidpreventiva dagen, men jag sitter troligen inte vid datorn när detta publiceras och kan därför inte uppdatera eller lägga till genast.)

Lokalblaskan fokuserar på flyktingar. Nu sänder de en fotograf och en reporter till Lesbos för att de ska skildra flyktingsituationen på plats under en vecka. Bland annat ska de kolla om det Uppsalaborna skänkt via organisationen Vi gör vad vi kan – kläder och pengar – kommer flyktingarna till del. Lokalblaskans chefredaktör Charlotta Friborg säger bland annat:

[…] Det är viktigt för oss att lyfta fram människor som nu är på flykt. Det gör situationen begriplig på ett helt annat sätt än att rapportera om abstrakta siffror över hur många flyktingarna är […]

Lovvärt och bra av såväl tidning som organisation. För vi litar väl på att både tidningens folk och organisationens gör det de lovar..?

Sen blir det… väldigt lokalt när Storgatan, en visserligen central gata i Uppsala, men en av stans smärre, drabbas av en vattenläcka. En ledning har gått sönder och folk har inget vatten. Men det finns färskvatten att hämta via en brandpost i närheten. Hum… Uppsala vatten har gått en liten kurs i hur man bär sig åt med information kring smärre vattenkriser sen sist. Då, för nästan ett år sen, fanns det inte information nånstans på flera timmar och när den kom var den felaktig.

Boken jag recenserade tidigare idag!

I boken, vars recension jag publicerade vid lunchtid idag, fanns en intressant diskussion om yttrandefrihet. Eller snarare anonymitet i cyberspace. Är det en fråga om demokrati eller handlar det om att möjliggöra brottsliga handlingar? Det är lätt att tycka mycket när en är anonym, men det är uppenbarligen svårt för vissa att visa att de står det de säger/skriver. En får inte hetsa mot grupper av folk. Det är till exempel brottsligt att hets mot grupper med såna som jag, homosexuella. En man dömdes för förtal och hets mot folkgrupp efter att han skrivit nedsättande saker om romer på Fejan. Det är bra, tycker jag, en ska inte generalisera och en ska inte skriva vad som helst om grupper.

Men enskilda då? Uppenbarligen är det mer tillåtet och helt OK att hänga ut en sån som jag inte bara i ord utan med bild. Jo, det är fritt fram att tycka vad en vill om mig, det tycker jag. Att förtala mig (sprida osanna saker som fakta om mig), däremot, är en brottslig handling – fast ska en driva frågan till domstol får en göra det själv. Det känns som om det är mer tillåtet att förtala enskilda personer, alltså.

I morse läste jag i Göteborgs-Posten på nätet att en skoltidnings satir blivit anmäld. I tisdags blev tidningens redaktion kallad till skolledningen. Nån eller några hade blivit kränkt(a) av en text i en serieruta. Kränkt(a) och sexuellt trakasserad(e). Syftet var att driva med ettor på skolan, Schillerska gymnasiet. Susanna Gavin, chefredaktör på Schilldringar, berättar i GP om mötet med skolledningen:

[…] De sa att de ville erbjuda oss hjälp och stöd för att det inte skulle bli så här igen. Som jag förstod det innebar det att någon skulle gå igenom våra texter i framtiden. Det känns som censur […]

När jag läser vad som skrevs – se länken ovan! – har jag svårt att se vad som är kränkande och sexuella trakasserier i det hela. Rätt oskyldigt, tycker jag. Sen är jag väl medveten om att alla inte har samma humor. Och att det kanske är bra att ha en diskussion om vad som gäller innehållsmässigt INNAN en gör en tidning, ta fram riktlinjer etc. Inte komma efteråt och censurera.

Och HÄR har jag sån lust att fråga vad andra tycker. Men… kommenteringen är ju avstängd (förutom på rena bokinlägg) – av flera skäl. Ett är… förtal, ett annat trakasserier, tro det eller ej.

Det är trängsel om uppmärksamheten i media och sociala medier. En del får ganska oförtjänt uppmärksamhet. Nu går jag och tänder ett ljus, min manifestation för en av de 1 531 personerna i Sverige som tog livet av sig förra året.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Yttrandefrihet – yttranderättighet?

Ett yttrande inlägg.

---

 

I natt publicerades en synnerligen intressant text på lokalblaskans webb. Det är inte så ofta längre som jag fastnar för nån av tidningens texter, men denna både behandlar ett aktuellt ämne och är välskriven. Den är inte signerad på webben (!), men man förväntas känna igen Maria Ripenberg på fotot. Det är väl egentligen det negativa med texten.

Jag gillar anslaget. Maria Ripenberg skriver om yttrandefrihet och skiljer den från yttranderättighet. Det förvånar mig, men många människor har uppenbarligen inte förstått att det faktiskt är en skillnad. För att beskriva det hela tar hon till en liten allegori, en middagsbjudning för grannarna (detta gör det hela ännu mer bra – och dessutom roligt! – i mina ögon):

Du bjuder de nya grannarna på middag. När maten bärs in utbrister en av dem ”Gud så äckligt!”.
Den andre smakar på maten och intygar att ”ja, det var verkligen äckligt!”. De fortsätter sedan att kritisera din middag. Du ber gästerna att gå. ”Jaså, du vill inskränka vår yttrandefrihet?!”, klagar de. […]

I vårt land kan man säga rätt mycket innan man begår nåt brott. Och det ska mycket till för att man ska bli fälld. Men för den skull springer man kanske inte omkring och säger vad som helst. De flesta av oss har fått vissa saker med oss via det som på stenåldern, när jag växte upp, kallades uppfostran.

Poängen i det hela är att vi också har möjlighet att avstå från yttranden – det är en del av yttrandefriheten. Maria Ripenberg skriver:

[…] Att kunna avstå från yttranden är en del av friheten. Om jag startar en tidning och avstår från att publicera vissa inskickade manus eller kommentarer utnyttjar jag en viktig aspekt av yttrandefriheten: andra kan inte tvinga fram en publicering via min kanal. Precis som jag inte, i yttrandefrihetens namn, kan kräva att ett förlag publicerar mitt manus. […]

Och nu kommer Maria Ripenberg fram till det riktigt väsentliga. Det handlar inte om censur att inte publicera nåns yttrande – eller manus – eller kommentar. Maria Ripenberg sätter fingret på vad det handlar om:

[…] Detta är faktiskt motsatsen till censur. Den som vill yttra sig kan använda andra plattformar. Så går det till i ett fritt land. Om jag vore tvingad att publicera vissa åsikter i min tidning, och samtidigt inte tilläts att publicera vissa andra, ja, då hade vi ju diktatur. Med censur. […]

Precis på samma sätt resonerar jag när det gäller den här bloggen. Det är jag som avgör vilka yttranden – kommentarer – jag vill publicera. Om jag vore tvingad att publicera allt som skickas in skulle det handla om diktaturfasoner.

Att kommentera på den här bloggen är nämligen en rättighet jag ger dig. Och blir din kommentar inte publicerad kan du ju välja en annan kanal. Kanske din egen blogg, om du har nån.

Maria Ripenberg avslutar sin text med dessa ord:

[…] Om grannarna tycker är det ett hot mot yttrandefriheten att du inte vill lyssna på deras gnäll, så är de knappast yttrandefrihetens försvarare.

Just det. Det är skillnad på yttrandefrihet och yttranderättighet. Och åsikter om vad man vill säga och vad man vill höra.

Läs hela Maria Ripenbergs text här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Världsbokdagen 2014

Ett inlägg om Världsbokdagen.

---

 

Idag är det Världsbokdagen – i alla fall enligt Unesco.  Du trodde väl inte att jag hade glömt? Nja, sjuk må jag vara, men en och annan hjärncell finns kvar. Jag har ägnat en del av dagen åt att… läsa. Klicka här så kan du se vad jag läser just nu och vad jag har läst de senaste åren! 

I stället för att boka mig så mycket ute i världen idag har jag kikat runt lite i cyberspace för att kolla vad som har hänt och händer med anledning av dagen.

Här är tre spännande aktiviteter just idag urval:

1. SLU:s bibliotek i Uppsala skänker bort sin skönlitteratur. SLU-bibblan ska, med anledning av utrymmesskäl, sluta låna ut skönlitteratur. I stället skänker man bort dessa böcker från och med idag till och med den 25 april. Synd att man slutar, men ändå ett bra alternativ!
2. Sigtuna invigde sin bokkiosk. Sigtuna litteraturfestival går inte av stapeln förrän i augusti. Massor av intressanta författare, så håll utkik på programmet här! Med anledning av Världsbokdagen öppnade ett nytt bibliotek i Sigtuna – stans minsta. Det är nämligen inrymt i… en telefonkiosk! I bokkiosken på Lilla Torget ska man kunna låna böcker utan vare sig stämplar eller lånetid. Det hela går ut på att man lånar en bok man vill läsa – och samtidigt delar med sig av en egen bok som man vill att andra ska läsa. Kul initiativ, tycker jag!
3. Stadsbiblioteket i Stockholm har nyligen börjat sitt program (klockan 18). Temat är Modet att berätta. De modiga är Anneli Jordahl och Stefan Eriksson som pratar om censur med mera i Vitryssland samt författaren Rebecca Walker, som pratar om att våga skriva personligt om politik.

 

Har du firat eller ska du fira Världsboken idag på nåt sätt? Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Wikipedia är inte de enda som protesterar mot SOPA…

Så här ser WordPress amerikanska startsida ut idag. Censuren har gripit in… Mycket effektfullt!

WordPress protesterar mot SOPA!

Read Full Post »

Vecka 36: Blomma och Blemma

Dags för veckans höjning (Blomma) respektive sänkning (Blemma). Ganska lätt, eller hur? Här kommer de!

Blomma

• Mina vardagar! (De är fantastiska och ger mig tillbaka min självkänsla, mitt självförtroende och en del av mitt värde.)
• Fästmön (som har trott – och tror – på mig hela tiden. Hon är fantastisk!)
• Rökfrihet (som verkligen är med betoning på frihet! Och lycka!)
• Närodlat ( Jag gillar tanken på att gynna mat som produceras nära mig!)
• Regnbågssockarna från Monica den norska (Så fin jag ska bli på ”jobbet”!)

Blemma

• Lingonvecka i plural (Man borde slippa eländet när man är tant som jag, men i stället dras man med det typ två veckor av månadens fyra…)
• Bomber i Uppsala (Jag blir rädd…)
• Alltför tillgängliga journaler (All vårdpersonal behöver liksom inte veta allt om min hälsa. Och trots att det finns lagar och regler är överträdelserna många!)
• Näthatet (som gör att media tvingas till hårdare kommentarsregler till artiklar på nätet, det vill säga censur)
• Den just nu ondaste människan jag vet (som driver folk från hus och hem, ljuger så h*n tror sig själv, fegar med tystnad och fortsätter spela rättrådig. Jag kräks!)

Read Full Post »

Allt fler dagstidningar använder inloggning när läsarna ska kommentera

De senaste veckorna har allt fler dagstidningar infört nya regler för läsarnas kommentarer. Det handlar om att man måste logga in, skapa sig ett konto. Lokalblaskan anger skälet till detta att man har tröttnat på framför allt hatiska och rasistiska påhopp.

En del dagstidningar låter externa företag granska kommentarerna innan kommentarerna publiceras. Det vanligaste skälet till att man tar bort kommentarer är att två personer som debattörer genom kommentarerna börjar kalla varandra för

din jävla idiot

eller nånting ditåt. Ett annat skäl till att en kommentar plockas bort är irrelevanta kommentarer, det vill säga att man inte håller sig till ämnet, helt enkelt.

Dagens Nyheter har tillfälligt stängt av möjligheten för läsarna att kommentera. Dagens Nyheter har nu slagit på kommentarsfunktionen igen – för ett par artiklar. Detta i väntan på ett system som kräver inloggning. Detta beräknas bli infört i mitten av oktober. Troligen blir det ett system där du loggar in via ditt Facebook-konto, med Open ID, exempelvis sitt Google-konto, eller genom en registrerad en e-postadress.

Expressen väljer under en övergångsperiod att ha förhandsmoderering av kommentarer. Detta för att undvika personangrepp och rasistiska kommentarer. Så småningom kan det bli inloggning liknande den som Dagens Nyheter planerar att införa.

Aftonbladet kör en lite annorlunda variant. Man ersätter anonyma kommentarer med öppna och tidningens reportrar ska ägna en del av sin arbetstid åt att föra en dialog med läsarna. Man registrerar sig helt enkelt med sitt namn och därefter måste man logga in med lösenord för att kunna kommentera.

Egentligen gillar jag inte censur. Jag gillar inte registreringar heller. Men, jag tycker att det är helt OK att vissa kommentarer plockas bort eftersom de till exempel är kränkande mot en eller annan folkgrupp.  Så gör jag på min blogg. Pennan kan vara vass på min blogg, men det finns gränser.

Pennan kan vara vass på min blogg, men här finns också gränser.

                                                                                                                                                                                                                                                 Jag tar mig också friheten att inte publicera kommenterar som inte har med inläggets innehåll att göra. Det har hänt att jag har avbrutit diskussioner i kommentarsfälten eftersom de har spårat ur. Vid ett tillfälle satte jag streck i debatten genom att stänga av kommentarmöjligheten helt till ett inlägg. Då hade kommentatörerna fått åtskilliga ”tillsägelser” att hålla sig till ämnet, men inte hörsammat dessa.

Det är den lilla Administrationsskorpionen som nyper till ibland. Tyvärr är den inte helt korrekt inställd utan ibland spamklassar den kommentarer. Jag försöker se till att detta justeras så snabbt jag bara kan.

Jag har även spärrat vissa personer från att kommentera – bland annat därför att jag tycker att de har brutit mot min bloggs enkla kommentarsregler:

1. Diskutera sak, inte person som kommenterar.
2. Håll dig till ämnet!

I gengäld svarar jag på alla kommentarer som publiceras. För det tycker jag tillhör vanligt hyfs. Och det är ju också intressant att fortsätta debatten även ”efter inlägget”.

Read Full Post »

Censuren griper in!

Kränkande kommentarer som verkligen är hets mot folkgrupp såsom den Hulda i Ludvika försökte lämna på inlägget om pussar på jobbet i Tyskland publiceras inte på den här bloggen. Om hon inte vill bli anmäld, förstås.

Read Full Post »

Hur hanteras hatet på nätet?

I lördagens Dagens Nyheter hittade jag en intressant artikel om hur svenska tidningar hanterar hatet på nätet. Det handlar främst om debatten som försiggår i kommentarsfälten på tidningarnas hemsidor. Jag har ju noterat att tidningar allt oftare stänger av kommentarsfunktionen och det är nåt jag har funderat över.

Vad handlar det om, egentligen? Ett sätt att stoppa läsarnas möjlighet till yttrandefrihet? Nej, enligt tidningarna själva handlar det om att sätta stopp för näthatet. För tillfället är detta aktuellt genom attackerna i Norge. Och det var en norsk tidning som satte stopp för kommentarerna kring denna händelse för nån vecka sen.

Svenska tidningar då? Ja, det finns två sätt att hantera kommentarerna på. Antingen förhandsgranskas de innan de publiceras eller så publiceras de direkt och efterhandsgranskas – med risk för att de då tas bort.

När det gäller förhandsgranskning är det den ansvarige utgivarens skyldighet att se till att detta efterföljs – annars kan det bli efterverkningar. Men efterhandsgranskning blir alltmer populärt och följer Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Då är man skyldig att ta bort kommentarer som bryter mot lagen, till exempel hetsar mot folkgrupp, men man kan inte själv dömas för brottet.

En del tidningar kör ett mellanting och låter externa företag sköta granskningen i efterhand. Man kan ha registrering av kommentatorer. Ibland händer det att vissa tidningar inte lägger upp nån kommentarsfunktion vid en del artiklar.

Personligen tycker jag att det är tråkigt att man stänger av möjligheten till kommunikation med läsarna. Gissningsvis blir det svårare på olika sätt att kommentera och att kommentera anonymt blir, eller är kanske redan, omöjligt.

Jag tänker också på hur jag gör med min egen blogg. För att en kommentar ska publiceras krävs en första registrering och ett godkännande av mig. Först därefter publiceras automatiskt alla kommentarer av samma kommentator – förutsatt att denne inte stavar fel, lägger med för många länkar, byter adress eller så. Då måste jag göra ett nytt godkännande. Kommentatorns identitet utåt sett, mot läsarna av bloggen, kan vara hur anonym som helst. Det är bara jag som vet avsändarens adress. Jag kan välja att stänga av kommentarsfunktionen om jag vill det. Jag kan också välja att lösenordsskydda vissa inlägg. Då får den nyfikne höra av sig till mig och be att få lösenordet. Jag kan också skriva helt privata inlägg som bara jag själv kan läsa. Och så kan jag blockera vissa kommentatorer.

Jag gillar inte censur, men kränkande kommentatorer som Bo, Lennart, Sven och Bitten och allt vad de kallar sig har jag valt att blockera. De är inte välkomna på min blogg över huvudtaget, trots att de tycks älska att hänga här. Lösenord får endast vissa närmast sörjande.

Webbtroll är inte välkomna hos mig, men det vill de tydligen inte förstå.

                                                                                                                                                             Och så, sist men inte minst: jag svarar på ALLA publicerade kommentarer! Så om du kommenterar, räkna med att du får svar – förr eller senare (oftast förr).

Men åter till svenska tidningar nu. Varför har en del kommentarsmöjligheter till sina artiklar på nätet? Ärligt talat går jag på journalisten Anders Mildners linje och tror att tidningarnas främsta mål inte är att få många kommentarer på sina artiklar utan många besökare på sin hemsida. Många tidningar är inte alls intresserade av kommunikation med läsarna utan bara information. Fast om man inte tar diskussionen blir det ju bara tomt och tyst, eller hur?

Någon ser kanske kommentarsfunktionen som läsarnas möjlighet att diskutera med varandra. Personligen tycker nog jag att det är betydligt intressantare att diskutera med artikel-/inläggsskribenten!

När det gäller kommentarer på min blogg har jag blivit känsligare med åren. Vissa perioder har jag varit till döden trött på alla påhopp, goda råd som blir helt fel när man inte har alla fakta, huvudklappningar och förföljelser av webbtroll. Då slår jag bakut! Men samtidigt välkomnar jag dialogen – om den sker kring ämnet och kanske inte kring min person. Den som vill diskutera min person kan hellre ringa, mejla eller prata direkt med mig. Allt behöver inte dryftas i bloggen! Jag använder nämligen ofta bloggen för att skriva av mig och vill varken få goda råd eller påhopp – om jag inte ber om det! (Ja, jag vill bli påhoppad när du tycker att jag går för långt!)

Vad tycker du om kommentarsmöjligheten hos dagstidningar och hos bloggare? Är det nåt värde i att kunna föra en dialog om en artikel eller ett inlägg?

Read Full Post »

Ett oroligt hjärta

Hjärtat var oroligt i natt. Det skuttade och hoppade i bröstet, jag visste inte hur jag skulle lugna det. Kanske längtade det alldeles otroligt efter ett annat hjärta? Det kände sig väldigt ensamt, trots att jag ju den här veckan har sällskap av mamma. Men krämpor och känslor är inte direkt sånt man pratar med mamma om. Krämpor är dessutom till hundra procent mammas ämne – och ingen annans. Det är liksom ingen idé.

En rosacerise blomma jag fotade igår på kvällspromenaden i brist på sjö. En sorts malva, tror jag, ovanligt mörkt i färgen just detta exemplar.

                                                                                                                                                  Naturligtvis är hjärtat oroligt för det det utlovade telefonsamtalet som ska komma i morgon. Det är liksom mammas födelsedag och jag hade velat göra dagen glad för henne. Nu känns det svårt att ens hålla mitt eget humör uppe. Men kanske att det i denna stund handlar om att natten gav högst fem timmars sömn, troligen bara fyra. Sovrummet är olidligt hett och luften står stilla trots takfläkt. Det är som att fläkten bara rör runt luften uppe i taket. Här nere i sängen står det stilla. Men jag ska inte klaga. Jag är glad att jag än så länge har både säng och takfläkt. Det är bara Gud som vet om jag har det vid den här tiden nästa år också.

Hoppade in och ut hos ett antal bloggvänner i natt och kunde åter konstatera att det för miljonte gången inte gick att kommentera på B-bloggarna. Det blev ett felmeddelande med nån sorts kod. Så alla ni som bloggar på B och som jag följer, jag läser men jag kan inte alltid kommentera trots att jag försöker. Ibland kommer jag så långt som att jag ska fylla i en kod – bara det att i nio fall av tio går det inte att läsa vad det står. Jag förstår verkligen inte varför det är nödvändigt med kod när jag borde vara igenkänd vid det här laget hos somliga. Men det kanske har att göra med att jag sitter vid olika datorer och att jag ibland surfar mobilt???

Lätt störd blev jag också av att jag hade kommenterat en viss astronauts senaste bravader hos en WP-vän, men den kommentaren var borta i natt. Är jag censurerad eller blev det nåt fel? Jag tolkar ju naturligtvis in det värsta och tror att jag är censurerad. Å, vad mitt hjärta är oroligt!

Det är lite för tidigt att ge sig Ut på Uppdrag än, men jag ska väl ändå strax kliva upp och göra mig redo. Om inte annat så är jag kaffesugen, bara det att jag troligen väcker mamma om jag kör igång perkolatorn. Får försöka stå ut ett tag till.

Read Full Post »