Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘värva’

Ett scannat inlägg.


 

Den moderna Husmodern fr april 1962

Idag har jag blivit en modern husmoder!

Idag kom ett kuvert med informationsmaterial och en liten manual (som inte är gjord av nån kommunikatör). Det tog ett tag, men sen lyckades jag ladda ner appen jag behövde, scanna mitt inköp och registrera det via datorn. Jag har gått med i Consumer Scan, en konsumentpanel hos GfK, för att vara med och ge svar på frågor om vem som handlar, vad en handlar och när en handlar. Syftet är från företagets sida att analysera konsumentbeteenden och trender på den svenska marknaden. Totalt är vi 3 000 hushåll som rapporterar våra inköp av dagligvaror (även alkohol och tobak). Jag vill vara en modern husmoder, minsann!

Inte har jag nåt att dölja vad gäller mitt hushålls inköp. Däremot är det intressant för mig själv att se vad det är jag handlar och om det finns nåt jag kan dra ner på/borde sluta handla. Sen får mina inköp gärna användas för att kolla hur en handlar och vad det finns för trender, jag bryr mig inte. Det här ger mig nåt att göra och det tar inte särskilt lång tid när en väl kommit igång. Känner jag att det blir betungande på nåt sätt är det bara att jag avregistrerar mig.

GfKpanel

Jag är del av ett Minisverige och berättar vad jag handlar.

Idag scannade jag och registrerade en vara för första gången. Det var inte svårare att scanna än det är i en affär, bara det att jag scannade med min mobil via en app. Jag skulle till apoteket för att kolla om mitt e-recept hade kommit in, det jag ringde om i onsdags. Det hade det inte. (Värst vilken lång tid det ska behöva ta i denna digitala tidsålder. Tyvärr behöver jag ha just den medicinen om jag inte vill kräkas hela tiden, så jag får väl göra ett nytt försök i morgon. Finns det inget recept då heller går jag i taket. Lindrigt uttryckt…) Men… eftersom jag ändå var på apoteket köpte jag fluor. Och det är en typisk vara som ska scannas och registreras i den här panelen! Det var kanon att prova på en enda vara. Hade det varit för krångligt skulle jag ha avregistrerat mig direkt.

Vad får jag för det här då? Tja, det är tur att jag inte handlar så ofta och så många saker, för jag får inte särskilt mycket. Jag får poäng som jag kan handla saker för i en premiebutik som är öppen fyra gånger om året, ett par veckor åt gången. Där kan jag byta poängen mot husgeråd, kökshanddukar, presentkort, tidningsprenumerationer, elektroniska varor, biobiljetter etc eller skänka poängen till forskning inom vissa sjukdomsgrupper eller miljö. Så nej. Jag gör det inte för några pengar och jag lär inte få ihop poäng som skulle kunna ge nåt av större värde – jag gör det för min egen skull samtidigt som jag bidrar till konsument- och trendspaning.


(Hade jag haft nån att värva, genom att till exempel uppmana läsare att lämna en kommentar här, skulle jag ha kunnat få extra poäng. Men nu ägnar jag mig ju inte åt detta ganska själsutmattande sätt att kommunicera längre. Det är bara vid bokinlägg som läsare kan kommentera numera.)

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett bokligt blogginlägg.


 

Penna

Pennan som jag ska signera min första bok med fick jag i slutet av juni förra året. Den är oanvänd.

Bloggare är unga, vana att bygga sina egna universum och nu är de på väg att ta över bokhyllorna. Det hävdar Catharina Hansson i Akademibokhandelns aprilnummer av LÄS! Enligt skribenten har förlagen länge suktat efter bloggare och nu värvar man för fullt bloggare som har miljonpublik.

Eh… har förlagen missat min blogg? Troligen inte. För det handlar om bloggare som skriver om livsstil och mat, hälsa och träning för det mesta. Samtidigt betyder inte en miljon läsare på bloggen lika många sålda böcker, enligt förläggaren Cecilia Nilsson i artikeln. Fast en välkänd och välbesökt blogg ger ju marknadsföring på köpet, inser även hon.

Men många bloggare som debuterat som författare är onekligen unga eller vänder sig till en ung publik. De exempel som nämns i artikeln är Sandra Beijer vars debutroman Det handlar om dig (2014) har samma målgrupp som hennes blogg – tjejer 15 år och äldre. Elin Lucasi är en annan ung bloggare vars debut sker i år med seriealbumet Jag är den som är den. Elin Lucassi säger i artikeln att hon genom bloggen har skapat sig en egen plattform där hon kan göra som hon vill. Hon klämmer dessutom till med…

[…] Att blogga är att vara envåldshärskare i ett universum man själv har skapat. […]

Och så menar hon att de unga bloggarna är en maktfaktor för de är inte bara utseendefixerade. De har massor av makt, även ekonomiskt. Blondinbella nämns som exempel på ett bloggimperium som omsatte tio miljoner kronor förra året.

Sanna Lundell, en annan känd bloggare och författare till Djävulsdansen (kommer ut i maj i år), anser att bloggen har oändliga möjligheter för en författare. Hon köper inte heller etablissemangets förakt för bloggar och bloggare, för en blogg är inget sämre litterärt verktyg än en roman. Föraktet kommer från det faktum att bloggar mest skrivs och läses av tjejer, tror hon. Men bloggen kan vara mer än ett litterärt verktyg, den kan ju vara ett sätt att skapa sitt eget varumärke och göra PR för sig själv.

De två litteraturvetarna Boel Hackman och Maria Wahlström har undersökt såväl skapandet som självskapandet i dagbokslitteraturen och genrer besläktade med den. Senare i år ger de ut antologin Jag är den jag är: från bekännelser till bloggar. Genom att skriva i dagboksform presenterar man sig själv trots att texten egentligen inte är tänkt att bli läst av nån annan än en själv. Genom att blogga icensätter man inte bara sig själv utan man gör det inför publik, menar de. Man gestaltar sig själv – även den man vill vara.

Intressant, tycker jag, och viftar med manus framför förlagens näsor. Dessvärre kan jag inte dra av några år på min ålder.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett liknande inlägg.


 

Nä. Det här blir inget lika-som-bär-inlägg.  Carin Götblad är både söt och kompetent – jag är ingetdera. Rikspolischef blev hon inte, det blev Dannemannen, men hon blir regionpolischef här i Uppsala i Polisregion Mitt vid årsskiftet. Strunt samma. Det var inte jobb det här inlägget skulle handla om utan vad Carin Götblad och jag har gemensamt. Eller vilka liknande egenskaper vi har, ska jag säga.

Carin GötbladEn rädd rånar-Toffla
Polis och tjuv? Carin Götblad till vänster, Tofflan till höger.


För nåt år sen
såg jag en TV-intervju med Carin Götblad. Och det var där jag hittade vår likhet! Det visade sig nämligen att Carin Götblad äter exakt samma mat… varje dag… Hon äter italienskt och hon äter en pastarätt.

Min fantasi när det gäller matlagning är ju, som bekant, riktigt dålig. Så den gångna veckan har jag nästan gjort som Carin Götblad: ätit italienskt och samma mat flera dar. Det var nämligen extrapris på pizza både här och där och jag köpte på mig tre stycken. I onsdags var jag på lokal och åt… pizza, förstås. (Förra lösenordet gäller på det inlägget.) Idag åt jag den sista pizzan ur frysen. Fast jag har varvat med fiskgratäng också, som var billigt föregående vecka.

De pizzor jag har ätit har förstås haft lite olika ovanpå – Carin Götblad äter ju alltid exakt samma pastasås. Idag åt jag en väldigt god som hade mozarella. Tyvärr gled toppingen av hela tiden, så det blev ganska kladdigt. Godast var förstås pizzan i onsdags.

Pizza med mjölk o bok

Söndagsmiddag blev pizza, förstås.

 

Men en annan skillnad är ju att jag åker till Himlen ibland och äter riktig mat. Det gjorde jag igår (nytt lösenord gäller!).

Vad har DU ätit i veckan och skulle DU kunna äta som Carin Götblad och som nästan jag gör???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett felaktigt inlägg.


 

Ibland blir det mesta fel i lokalblaskan. Som nedanstående. Här har uppenbarligen inga journalistproffs varit framme och ingen tryckelit heller.

Felstavat o fel färger

Fel och fel, UNT!


Jag gick på mellanstadiet
när jag fick lära mig att

färggrant 

stavas med ett n.

Och jag var ännu yngre när jag lärde mig att grönt inte var blått.

Men kom igen! Vad hände med korrekturläsningen? Det är liksom inte första gången tidningens journalister har svårt att stava… Trodde att de fick betalt (lön) för att vara professionella. Jag är väldigt glad att jag inte betalar längre för att få läsa tidningen, även om era säljare fortfarande, över ett år och tre månader efter att jag sa upp min prenumeration (snart anmäler jag er, för övrigt!), envisas med att försöka värva mig. Telefonledes. Sämsta möjliga väg. Gör en bra tidning i stället – stava rätt, bland annat – så kanske jag överväger att återkomma!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ombyte, fynd och hutlösa priser.

 

 Fågelbon i träd mot blå himmel

En del fåglar i träden vid floden hade också lämnat sina bon. Kan man kalla detta flerfamiljsboende?

Igår var det min sista semester-dag. På ett tag. Det har ju inte på nåt vis varit nån höjdar-semester. Den hann liksom aldrig börja i måndags innan ryggskottet smällde till förra lördagen. Fästmön har fått promenera till jobbet tidiga morgnar, för då har jag varken kunnat stå eller gå, än mindre kravla mig in i bilen och framföra fordonet. Framåt eftermiddagen/kvällen har ryggen blivit något bättre och jag har i alla fall klarat av att köra bil tisdag, onsdag och torsdag för att hämta vid arbetsdagens slut. Men igår var Anna ledig och jag ville så gärna att vi skulle hitta på nånting. I alla fall ville jag lämnat boet en stund. Sagt och gjort, efter sedvanliga övningar, smörjningar och bokskriverier tog vi bussen in till stan.

Mina mål för dagen var att komma hemifrån och att röra på mig. Ryggen mår bra av att jag går. Men igår mådde ryggen inte alls bra. Det hade satt sig en riktig djävul i den. Jag gick och spände mig på grund av det onda nedtill på vänster sida, numera, så mycket att jag fick ont i hela övre delen av ryggen. Och nej. Smärtan lättar inte av att jag skriver om den, men det är viktigt för mig av andra skäl att sätta ord på mina känslor – även smärta.

Ett annat mål för dagen var att sätta sprätt på ett presentkort om 200 kronor. Detta hade jag fått av facket som tack för att jag hade värvat en kollega. Nu var presentkortet utställt på Coop och där handlar jag av princip aldrig om jag inte måste. Men det gällde även på Akademibokhandeln så dit styrde vi våra steg – efter att vi stannat till vid Röda Rummet, förstås. (Typisk stadstradition för Anna och mig.) Fast där var det två som jobbade (?) som pratade alldeles för högt och för mycket med varandra att jag inte kunde koncentrera mig. Inget blev därför inhandlat till nåt fyndpris där.

ag heter inte Miriam

Den här boken fick följa med hem. Författaren tillhör mitt gäng av nutida svenska favoritförfattare som inte skriver deckare.

Från Akademibokhandeln, som i ett annat liv hette LundQ eller Lundeqvistska bokhandeln, fick i alla fall en bok följa med mig hem. Det var en nyutkommen bok och den var nedsatt så jag fick en hel krona kvar på presentkortet. Den spenderade jag dock på att köpa en fin bok till Anna, en bok som gick för halva bokreapriset, det vill säga nästan ingenting! Riktigt roligt när man kan göra såna fynd!

Anna bjöd sen på glass. Vi hängde mot en vägg – faktiskt ytterväggen till det jag minns som LundeQ! – i vårsolen och bara njöt. Detta trots att en och annan vettskrämd begravningsentreprenör passerade. (Mer om detta kommer i boken jag håller på att skriva färdigt!)

Stol litenAtt sitta var omöjligt att tänka på just då. Jag hade fruktansvärt ont och försökte röra på mig bara för att få smärtan att lossna. När man har så där ont har jag lärt mig att man blir väldigt trött. Men den enda stol jag njöt av vad den här till höger, en miniatyrvariant som såldes för ett kolosspris på en av stadens mer exklusiva inredningsaffärer vid floden.

Tegelfasad ingång till Centralbadet

Centralbadet, fasaden vid entrén.

Vi passerade Centralbadet och jag ångrade att jag inte har tagit upp simningen, trots att jag hade lovat mig själv att unna mig det efter avlägsnandet av familjen Alien. Kanske hade ryggen mått bättre då? Simma och basta, rörelse och värme… Vacker fasad har huset i alla fall. Men varför har man ingen vettig webbplats???

Glada smörgåsburkar

Glada smörgåsburkar till ett precis som dock inte gjorde en presumtiv köpare lika glad.

Vi hamnade på en annan av stans inredningsaffärer. Där hittade vi många roliga saker. Och dyra. Vi såg till exempel våra cornflakesburkar som såldes till ett 60 kronor högre pris än det vi hade betalat för dem. Jag såg en fin bordsklocka i form av böcker. Den skulle jag kunna tänka mig ha i mitt hem. Anna hittade ett hörn med franska plåtburkar. Värt att notera i födelsedagstider!!!  Fnittrig blev man av de glada smörgåsburkarna i plast. Priset på dem var inte lika fnittrigt, så de fick stanna kvar i affären som allt annat.

Det fanns mycket smått och gott att skratta åt i just denna inredningsaffär. Personalen var uppenbarligen inga skyltmakare och sånt kan störa mig enormt. Kan man inte stava ska man be nån annan hjälpa till när det gäller skyltar i en affär, tycker jag. Det är ju inte svårare än att som kort be en lång en lyfta ner en vara som står överst på en hylla.

Chang öl

Svindyr öl.

Vår lilla stadstur avslutades med prisvärd thaibuffé och svindyr öl. Vid det laget hade jag så ont att jag knappt kunde lyfta vänsterbenet och ta mig upp för fem trappsteg till restaurangen. Men sen när jag satte mig, på en stol med hård baksida och fick justera min japanska dunderlapp som hade halkat omkring på ryggen, släppte det onda. Lite grann i alla fall.

Anna

Hon, i vars sällskap jag trivs bäst.

För en stund kunde jag njuta av maten, säll-skapet och att få vara längre än en kilometer från mitt bo. Mest av allt njöt jag av att få tillbringa tiden med Anna.

 

 


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Ett lite frustrerat inlägg.


Nä den här dan,
som ju är en tisdag, går inte till världshistorien i mina böcker. Hela dan har känts som en parentes. Eller en lång väntan. En väntan förgäves på en dialog. Denna dialog är nu flyttad från måndag, via tisdag (idag) till i morgon bitti (onsdag). Den som lever får se/höra. Jag blir bara irriterad på mig själv med tanke på vad jag har lovat mig själv – att inte hamna i den här situationen igen.

Känner mig inte riktigt på topp, med en krånglande mage och ett tungt och lite värkigt huvud. Det är väl

hela alltet

som trillar över mig ibland, trots mina försök till positivt tänkande.

Presentkort

Presentkort att använda till böcker!

Men hur som helst, en positiv sak låg och väntade på mig i postboxen: ett presentkort! För ett tag sen värvade jag en kollega till mitt fack. Vi skulle båda få var sitt presentkort som tack för detta. Nu var det så länge sen att jag inte minns hur mycket presentkortet är på, men jag tror att det är 300 spänn. Och presentkortet gäller inte bara på min icke-favoritaffär Coop, utan på bland annat Akademibokhandeln. För 300 pix får man nog en rätt bra och ny bok, tror jag bestämt.

Tuggat kuvert

Tuggat kuvert. Och ett oläsligt ärendenummer.

Sen låg det också tre räkningar i postboxen och då åkte förstås mungiporna ner. Fast de åkte upp ganska raskt i ett ironiskt leende när blicken föll på ett kuvert. Kuvertet låg inplastat tillsammans med ett brev från Posten. Det, kuvertet, alltså, såg ut som om nån hade tagit två rejäla tuggor av det. Brevet inleddes med ett oläsligt ärendenummer (se pilen på bilden!). Inte var det konstigt att jag skrattade när jag i brevet bland annat läste:

[…] Varje vardag hanterar Posten 20 miljoner försändelser […]

Jag menar, finns Posten? Ja, brevbärare finns ju uppenbarligen. Men troligen underbetalda och utsvultna, så att de måste tugga på det de ska dela ut… Men jag får väl vara glad att jag överhuvudtaget fick det här brevet. Min vän Klara lyckades de ju försnilla post för för ett tag sen.

Varken hackat eller malet idag, men väl nånting tuggat. Det är min sammanfattning av tisdagen. Så här långt. Och snart är den slut.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.

 

Rörgast

Rörgast är den sista delen i Theorins Ölandsserie.

Det är med stor sorg jag noterar att Rörgast är den fjärde och avslutande delen i Johan Theorins böcker om Öland och gamle Gerlof. För samtliga böcker har varit fyllda av spänning av den lite spöklika sorten. Detta var också den sista julklappsboken från 2013 i min att-läsa-hög. Tack, mamma!

Som vanligt är den gamle skepparen Gerlof huvudperson. Den pigge 85-åringen har denna sommar skaffat sig hörapparat. En natt väcks Gerlof av att nån bultar på dörren till hans bod. Utanför står en vettskrämd pojke som svamlar om ett skepp med döda sjömän.

En hemvändare har anlänt. Och syftet med hans besök är hämnd, ingen tvekan. Strax inser Gerlof vem hemvändaren är. Han minns en begravning för många år sen och hur det knackade inifrån kistan…

Johan Theorins böcker brukar varva realistisk spänning med det spöklika, oförklarliga. Denna gång är det spöklika nertonat rejält, förutom knackningarna i kistan. Det är lite synd, för just detta inslag gav böckerna det där lilla extra. Jag lärde mig emellertid att ett rör är en ett gravröse och en rörgast följaktligen ett gravspöke…

Nu är emellertid detta inte nån dålig bok. Men flera berättelser, några om ofattbara lidanden, varvas och det blir ibland lite rörigt och lite… långt. Toffelomdömet blir inte det högsta, men ändå högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »