En flaska vin: Boira’ 2014

Ett inlägg om ett vin.

---

 

I kväll ville jag ha ett lättare vin till maten (kycklinglasagne) och lite senare, till krämiga och ganska mogna ostar. Jag fastnade för 89 kronorsvinet Boira’ (2014). Som vanligt en italienare, men ett skruvkorksvin… Kan det va´ nåt? Enligt Systembolagets webbplats skulle vinet passa till lamm, fläsk och buffémat. Vidare beskriver Systemet vinet så här:

Fruktig smak med inslag av fat, körsbär, kanel och vanilj. Fruktig doft med inslag av fat, körsbär, kanel, vanilj och örter.

Ärligt talat ser beskrivningen rätt torftig ut. Det här vinet är visserligen inte så fylligt, men det har god, om än något kort, eftersmak. Färgen går åt det blåröda hållet, vilket beror på druvan, Sangiovese. Sangiovese är den mest odlade blå druvan i centrala Italien. Ofta står den som ensam druva i ett vin eller med Merlot eller Cabernet Sauvignon.

Vinets lätthet – och därmed inte sagt smaklöshet! – gör att det passar bra med såväl pasta med kycklingfärs som mogna ostar. Det tar inte överhanden i gommen, men det låter heller inte varken kryddor eller grönmögelost dominera. Smakerna gifter sig fint.

Jag tycker att Boira’ är ett alldeles utsökt vin för en billig penning. Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Twittertoppen och Kloutvärde

Ett mätande inlägg.

---

 

Det spelar egentligen ingen större roll, men lite roligt är det allt att kolla hur man syns sociala medier. Ja det är ju ingen risk att jag hamnade på nån twittertopp, för enligt den senaste twitterbarometern finns där mest män. Och i klass med Lina Thomsgård (känner en släkting till henne, men det räknas inte), Brit Stakston (följer henne på Twitter, men på det kan jag inte åka snålskjuts) och Cissi Wallin på listan över PR och kommunikationsmänniskor är jag inte. Det är den listan som innehåller flest kvinnor, sex av de tio i topp är kvinnor. På övriga listor, vare sig det gäller artister, journalister eller politiker med flera, är det männen som dominerar.

 

Den gångna veckan fick jag i alla fall mejl om att mitt Kloutvärde har stigit. När jag gick med i december förra året låg jag på närmare 43 i Kloutvärde. Nu ligger jag på över 51. Vad Kloutvärde är? För den som inte är arbetssökande är det knappast intressant, men för den som letar jobb kan det vara det. Enkelt förklarat är Kloutvärde…

[…] ett nummer mellan 1 och 100 som representerar ditt inflytande. Ju mer inflytelserik du är, desto högre Kloutvärde har du. Inflytandet i det här fallet är förmåga att få till aktivitet. Alltså att du delar nånting i sociala medier eller i verkliga livet och du får respons från människor. DEN sortens inflytande. […]

Det Klout räknar samman är följare, delningar, omnämnanden, publicerade texter och bilder, kommentarer, gillamarkeringar, antal kontakter med mera. Ärligt talat är jag rätt nöjd med att ligga strax över 51 – jag kan ju inte samla ”poäng” via Fejan eftersom jag inte finns där, utan det är övriga ställen i sociala medier där jag finns som har genererat mitt värde. Utom min blogg, för den räknas inte in. Men med den senaste tidens hänvisningar från Fejan borde jag ha fått lite extra värde, tycker jag nog.

Det är absolut inget skryt. Om jag har över 51 har Barack Obama 99. Då förstår du min… position.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varg Veum: Skriften på väggen

Ett inlägg om en film.

---

 

Lite spänning önskar man sig då och då, framför allt från TV. Det var först igår, på söndagen, som vi hittade nåt i TV-tablån som vi trodde skulle vara sevärt. Sjuan visade Varg Veum: Skriften på väggen (2010). Jag har inte varit så förtjust i tidigare Varg Veum-filmer, men var desperat efter nåt som kittlade mina spänningsnerver. Frågan är om filmen gjorde det.

Det har gått några år sen sist. Varg Veum jobbar inte längre som privatdeckare. Han håller på att bli sambo och har fått tjänst som lärare. Då kommer hans förflutna ikapp honom. En man, som han sett till kom bakom lås och bom, blir fri från sitt fängelsestraff. Han har skrivit en bok om händelserna. Och han söker upp Varg Veum för att få hämnd? Eller hitta den riktige mördaren?

Det här hade kunnat vara bra. Men precis som i alla tidigare Varg Veum-filmerna jag har sett är det männen som dominerar. Kvinnorna är reducerade till sexobjekt – och/eller korkade. Jag gillar inte det. Karaktärerna känns inte trovärdiga. Varg Veum blir nån sorts martyr i mitten. Och hur skadad han än är ser han till att bli ännu mer blodig.

Fästmön övergick snart till att läsa sin bok. Jag tittade till slutet, men det var en allt annat än bra film.

Toffelomdömet blir lågt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Svart eller färgchock?

Död, mystik och sorg. Det står svart för enligt Dagens Nyheters Sofia Edgren. Själv tycker jag att svart är tryggt och bra och diskret – när man är fet som jag är. Då kan man liksom dölja sig i det mörka och man drar inte uppmärksamheten till sig.

En gång skojade Fästmön med mig och frågade om jag skulle på begravning. Det var strax innan avfärd till hennes yngsta dotters födelsedagsfirande…

Jag är rätt svart.

                                                                                                                                                              Jaa, sån är jag. Svart. Det är en färg som passar mig, för den passar nästan jämt. Jag vägrar göra som hon, den där tjocka blommänniskan jag en gång kände som klädde sig i de mest färggranna skapelser, gärna med makalösa mönster också. Om jag hade ett sånt arsle som hon skulle jag aldrig ha… etc etc. Men smaken är som baken! Vissa människor är bara färgrika och passar i färger, medan andra är som jag, trista, svårmodiga och svarta. Jag säger inte att jag är rätt och du är fel, jag menar att var och en avgör vad de själva gillar – även den som är smaklös när det gäller kläder och färger…

Sofia Edgren skriver i sin DN-artikel att svart är paradoxens färg:

[…] Färgen som saknar frånvaro av andra färger är lika laddad med symbolik som den är tvetydig: representanten för döden, ondskan och tomrummet står samtidigt för elegans, formalitet och stilfullhet. […]

Precis. Läs de tre sista orden, de sammanfattar alltså min klädstil. Ehum… nåja…

Att svart är dubbeltydig visar dessa fakta:

[…] Eftersom svart knappt reflekterar något ljus har färgen en förmåga att sluka allt i sin omgivning. Men samtidigt som den är dominerande och tar stor plats kan den också fungera nedtonande […]

På ett psykologiskt plan anses svart ha en dämpande och kontrollerande effekt. Det är en distanserande färg som inte bjussar på sig själv. Kyrkan, bödlar och begravningar har svart som sin färg. Svart förknippas med död, medan dess motsats vit och ljus förknippas med liv.

Svart var länge en färg som förknippades med fattigdom, sorg, anonymitet. Men sen blev svart mode – i såväl kläder som intredning! Svart stod för det sofistikerade, det intellektuella, till skillnad från det fåfänga…

Mina regnbågssockar är rätt fåfänga, men jag gillar också att vara lättsinnig ibland. Jag fick dem av snälla Monica den Norska.

                                                                                                                                                                Tur att jag inte är på Nobelfest i kväll. Där skulle jag nog inte anses diskret, för där är det färgchock som gäller, enligt Pravda. Och Pravda betyder ju, som bekant, Sanningen…

Read Full Post »