Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dallas’

Ett inlägg om en biografi över familjen Kennedy.


Som så många andra
har jag fascinerats av familjen Kennedys öden och äventyr. Jag hade nyss lärt mig gå när president John F, Jack kallad, sköts ihjäl i Dallas. Den där skakiga amatörfilmen har jag sett många gånger. Nu var ju John inte den ende med efternamnet Kennedy som avled i förtid. Nog undrade jag lite om det fanns nåt skäl till alla förtida dödsfall och mord eller om det helt enkelt vilar en förbannelse över namnet. Många böcker har skrivits om Kennedys. Nu har jag precis läst Lennart Pehrsons Familjen Kennedy. En amerikansk dynasti och fått lite mer kött på benen.

Familjen Kennedy

Ett gediget verk om en dynasti. Eller i alla fall en stor klan.


Mina första möten
med boken blev lite aviga. Jag köpte den på rea hos Historiska media. När fakturan kom baxnade jag: 118 spänn för en pocketbok… (inklusive frakt). Idag, efter rean (!), tar Historiska media 59 kronor + frakt för boken… Och när jag så öppnade denna fantastiskt dyra reapocketbok upptäckte jag direkt ett korrekturfel i bildtexten till inledningskapitlet… Kunde en bokbekantskap börja sämre, eller..?

Nu har jag läst hela boken och bildat mig en lite annorlunda uppfattning. Även om jag hittar språkliga brister lite här och var – vilket förvånar mig eftersom författaren är korrespondent – är detta ett av de mest gedigna och neutrala verk om klanen Kennedy jag har läst! Författaren går igenom vars och ens livshistoria och karriär. Privatlivet nämns, men väldigt neutralt, trots att författaren skulle ha kunnat brassa på rejält. Det handlar ju om snaskigheter som skilsmässor, droger, alkohol, sexmissbruk med mera.

Här är fokus på fakta och det man med säkerhet vet. Utrymmet för spekulationer är litet. Visst berörs några av skandalerna i familjen, men ytterst lite. Det är vars och ens gärning som är det viktiga här.

Det här är en mastig bok, men synnerligen gedigen faktabok. Biografin om familjen Kennedy får högt Toffelbetyg. Det som drar ner betyget är språkmissarna och att det bitvis känns som om författaren blundat för skandalerna och den roll de spelade för familjen och politiken…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Nä fy te rackarns! Igår mådde jag inte bra alls. Jag inser att jag nog skulle ha varit hemma från jobbet hela veckan och vilat. Då kanske infektionen hade försvunnit och jag hade fått hämta lite krafter efter måndagens övning. Hostan blev tuff igår, så jag stannade till vid apoteket på vägen hem för att handla nåt slemlösande som jag kan ta på dagtid. Till natten har jag tack och lov cocillana. Eftersom det är morfin i det kan jag bara ta till natten. Men jisses så jag däckar av den! Den slemlösande hostmedicinen är bebisaktig och smaksatt med arom av körsbär och choklad, såg jag när jag kom hem. Blä! Men faktum är, att redan efter två huttar (en igår eftermiddag, en i morse) har slemmet blivit mindre segt. Slemlösande på dagen, hostdämpande till natten, har jag lärt mig. Och det är ju rätt logiskt.

När jag ändå var på apoteket hämtade jag ut tre mediciner också. Fast läkaren, som jag aldrig har träffat, hade skrivit ut fel styrka (för svag) på magtabletterna och dessutom bara ett uttag. Panik! Om dessa tar slut fungerar jag inte i vardagen, då bara kräks jag! Men jag mejlade mottagningen igen, som svar på deras svar på mitt första mejl – så att de skulle se att jag inte hade skrivit fel utan att läkaren hade gjort fel. Och nån timma senare kom det svar från sköterskan med en ursäkt och ett löfte om ett nytt e-recept i morgon. Skönt, då slipper jag oroa mig! Och jag kan fortsätta vara nöjd patient hos mottagningen!

Igår kväll skulle jag ju städa, men jag orkade bara skura badrummet och duschrummet/toan. Sen var jag helt slut. Pratade med mamma en stund och kollade på det sista avsnittet av Dallas som jag hade spelat in på DVD:n i onsdags eftersom jag skulle skjutsa Fästmön då. Det var säsongsavslutning på Dallas och som vanligt blev det en cliffhanger på slutet. Men det blev alldeles för många intriger och försoningar (påminner delvis om mitt eget liv…) i detta avsnitt, så troligen lär jag inte följa serien när den startar igen. Det blev helt enkelt lite för mycket som manusförfattaren hade slängt in i detta säsongsavslutande avsnitt.

Det börjar gå mot kallare tider. Jag har haft vånda över skoproblemet, eftersom de enda skor som känns bra för hälen är mina tunna, näthåliga gympadojor. Idag var det minusgrader för första gången som jag noterade det. Hela -2,2 grader. Jag slet fram mina svarta Reebok som jag använde hela förra hösten och nästan hela vintern. Innersulan gick inte att ta ut, så jag fick spänna ut skosnörena ordentligt och knö i inläggen. Det känns ganska trångt i skorna, men om jag går lite i dem kanske jag töjer ut dem. Tyvärr kan jag inte ha dem inomhus på jobbet – de är helt enkelt för täta och varma. Därför blir det sandaler med endast små inlägg när jag jobbar. Inte alls optimalt för hälen, så jag får försöka sitta stilla så mycket jag bara kan.

Frostigt i morse.


I kväll kommer Anna
och jag har planerat en fredagsmiddag bestående av räkor, aioli, rostat bröd och vitt vin. Måste bara inhandla räkorna på vägen hem. På lördag ska vi ut på presentjakt, det är ju nån i familjen som blir myndig på måndag. Min present är nog klar, men det kanske blir lite kompletteringar. Vidare ska jag försöka inhandla en ny duschslang och -munstycke med tillhörande stång. Fastighetsskötaren, som jag pratade med häromdagen och som var den som spolade mina rör efter översvämningen, hade inget duschmunstycke som låg och skräpade. Däremot kunde han tänka sig att hjälpa mig montera ett. Det vore ju bra. Jag köpte ett nytt munstycke med slang i somras, men skiten passade inte – i stångens hållare! Och i duschrummet vill jag kunna stå och duscha med duschmunstycket i en stång på väggen.

På tisdag ska Clark Kent* till doktorn på hälsoundersökning** och dessutom på sina vintertofflor*** på. Jag måste ju tänka lite framåt, snart kanske jag inte får lyfta däck, nämligen. Inte ens en liter mjölk, har jag hört. Gissa om jag kommer att bli gaaalen av leeeda?! Men vi är inte där än. Det har inte ens gått en vecka sen måndagens övning och det återstår cirka fyra veckor tills jag får veta om det är bu eller bä. Bu eller bä…

Men idag är det fredag och då får man aldrig några dåliga besked – från vården. Jag lever i ovisshet och oro och det tär. Jag försöker tänka positivt, vilket är svårt just nu, för den som jag kunde vända mig till med dessa frågor finns inte kvar här på jorden. Och DET är bara så hemskt och sorgligt! Men det är inte värst för min del – jag tänker på familjen som har drabbats av denna förlust. Vi måste emellertid gå vidare, alla, även om vi vissa dar tvivlar på att vi kan och orkar…


*Clark Kent = min lille bilman

**till doktorn på hälsoundersökning = bilservice hos verkstan
***vintertofflor = dubbfria vinterdäck


Livet är kort.

Read Full Post »

Om jag ska sammanfatta den här dan har den varit som en aprildag – både solsken och regn. På lunchen hade jag ett väldigt trevligt sällskap i U. Tänk så intressanta människor är och så mycket de har att berätta om sina liv om vi bara ger dem möjlighet och tillfälle till det! Nu var inte jag precis tyst, men… Att prata med nån man inte känner så där väl om sånt som berör en, sånt som rör en till tårar, kan vara både skönt och nyttigt. Att lyssna likaså, att få höra att man inte är ensam med sju sorger och åtta bedrövelser. Det gör en ödmjuk inför livet.

Vårsol en morgon.


Efter lunchen tog jag ett rejält tag i
kommunikationsplanen och bantade ner den från 22 sidor till 13, typ. Men där är mycket luft kvar och en del bilder, som jag funderar på att plocka bort. Jag vill ha ett så rent och konkret dokument som möjligt!

Medan jag stod vid kopiatorn och kontrollerade mina utskrifter kom ett äldre par fram till mig. Jag har skymtat dem i korridoren utanför mitt rum och undrat vilka de var. För uppenbarligen huserar de nånstans i korridorens slut. Mannen tilltalade mig och tyckte att vi skulle hälsa ordentligt, vilket vi gjorde. Kvinnan, tillika hans fru, tog också i hand och de presenterade sig som L och E, pensionärer, men ändå i tjänst. När jag hade sagt mitt namn berättade jag att jag var där som kommunikatör till årsskiftet. Intresserat frågade de mig vad jag arbetade med och jag berättade kortfattat. Kvinnan uttryckte sin glädje över att institution 2 äntligen har fått en kommunikatör, för det var nånting hon hade eftersträvat att få på sin tid. Hon är nämligen före detta prefekt… Jag sa att jobbet är jätteroligt och att här finns massor att göra, men att jag tyvärr bara har tjänst till årsskiftet. Och så tillade jag lite kaxigt att hon gärna fick tala högt om att hon tycker att det är bra med en kommunikatör på institutionen. Det skulle hon visst göra, lovade hon! Å, jag blev så glad och peppad, för jag har haft lite dålig motivation under nån vecka. Det handlar troligen om att jag inte mår så bra rent fysiskt och är orolig, för jobbet i sig är verkligen jätteroligt!

Vårregn.


Resten av eftermiddagen
gick som en dans att jobba. Jag intog mitt fika vid datorn, det är det en trist företeelse här att det inte är nåt som helst gemensamt fika här. Inte lunch heller. Därför blev jag både rörd och glad när S ringde på lunchen och frågade om jag skulle hänka. Men jag hade ju annat sällskap idag, så jag avböjde men tackade för tanken.

Strax efter 16 packade jag ihop för att åka till Nål-Janne. Eftersom jag hade gått lite idag, gjorde hälen ont. Det var inte skönt att få nålar i foten. Totalt hade jag åtta nålar idag. Värst ont gjorde den vid orange pil.

Vid orange pil kan vi snacka Smärta…


Sent hemma var jag,
trött och lite förkyldhängig fortfarande. Jag fick mitt anställningsbevis med posten, men det står bara att det gäller till den 31 december i år.

Jag rensade kyl- och frysdörrarna som var överbelamrade med kort från april i år. Räknade till inte mindre än tre kort från vännen K – och jag skickade inte ett enda. Nu är det försent.

Ett av korten från K. Vi skrattade åt att det var just en herrcykel på bilden. K. hade ingen som helst förklaring.


Mina 42 krukväxter
har fått vatten och jag har rafsat ihop tre stinky-bags som ska ut i soprummet. Men dem tar jag när jag hämtar Fästmön från jobbet klockan 21. Anna har som vanligt fått en besvärlig hosta och det fuktiga och kyliga vädret gör inte hostan bättre. Dessutom vet jag att det sitter en liten kille hemma i Himlen och väntar på sin mamma innan han kan gå och lägga sig.

Sista avsnittet av Dallas spelar jag in på DVD:n i kväll. Kanske ser jag det i morgon, som lagom paus medan jag städar av lite här. Eller efter att ha telefonerat med mamma. Nu ska jag kollapsa i fåtöljen en stund. Eller kolla hur det har gått för Rippe!!! TACK alla som har tänkt!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Den gångna veckan undrade Tofflan kort och gott om du följer nån TV-serie. Frågan lockade bara 21 svar, kanske satt alla och glodde på TV och därför inte hade tid att svara på frågor..?

Så här fördelade sig de inkomna svaren:

66,67 procent (14 personer) svarade: Ja alltså jag följer flera! 

19,05 procent (fyra personer) svarade: Nej, jag glor på annat om jag tittar på TV. 

14,29 procent (tre personer) svarade: Ja, jag följer en. 

Totalt inkom sex kommentarer:

Tofflan skrev:

Jag är en sucker för brittiska deckare i typ fem delar eller så, som Line of duty (sista avsnittet i kväll, men det spelar vi in). Och så har jag börjat följa Dallas. Förut följde jag bara Desperate Housewives, men den är ju tvärslut nu. CSI glor jag på gärna, men jag följer ingen av serierna.

Christina skrev:

Det fanns inget svarsalternativ som riktigt passade mig så det fick bli att jag glor på annat. Jag vill nämligen följa åtminstone en serie men mitt liv är sådant att det alltid skiter sig, med andra ord har jag givit upp och glor på det som finns…..

Micke skrev:

Tittar inte speciellt mycket på TV överhuvudtaget. Kanskt lite obstinat, men jag tycker att det är dumt att man måste låsa upp sig och binda sig för ett avtal för att kunna få se på lite TV i den nya digitala världen. Flyttar jag så måste jag ändå betala klart på det! Hur idiotiskt som helst! Är inte emot ny teknik, missförstå mig inte – jättefin bild och ljud, och massor av kanaler att glo på (som man ju ändå inte tittar på iallafall!). Undrars tro om det nya som kommer nu att man via nätet kan abonnera på en ”TV”-tjänst likt Spotify är bättre? Där tror jag man kunde välja vilka kanaler som man ville ha och bara betala för dem, om jag fattat det rätt. Hoppas!!

Dessutom är det störningar på det så kallade 800 MHz-bandet där bl.a. TV4 och TV6 sänds på, här i mitt område. De kanalerna går det knappt att titta på eftersom bilden fryser och är pausad ett par minuter åt gången, ja om man nu inte tycker det är ok att missa den spännande upplösningen på den braiga deckaren man för tillfället tittar på. Det är tydligen det bandet som det nya 4G-nätet använder sig av och enligt Teracom får inte de som bygger ut 4G-nätet lov att orsaka störningar. Jag har klagat, och fyllt i formulär för det ändamålet på deras hemsida – helt enligt deras önskemål , men de tycker jag skall köpa en ny box eller prova en ny antenn – trots att jag har en nyinköpt box och allt fungerade perfekt före sommaren. När sedan en av Telenors säljare ringer och säger att -”Vi har nyligen varit i ditt område och installerat 4G, vill du inte prova detta nya fantastiska”?! Då får de allt ge mig tillbaka TV4 och TV6 först.


Tofflan svarade Micke:

Å så irriterande! Och vet du, jag tittar faktiskt inte alls så mycket på TV själv. Det finns inte tid till det. Jag spelar in ibland på min inspelningsbara DVD, men det behövs ju tid för att titta på det inspelade också…


Cattis skrev:

Slöglor lite här och där men den enda TV-serie jag ”måste” är nog Downton Abbey. Säsong tre sänds just nu i good old England – emigration överväges…


Tofflan svarade Cattis:

Jamen Downton Abbey är ju skitbra! Det är nog inte bara brittiska deckare jag gillar, utan just det brittiska! 😀


Stort TACK till alla
som klickade ett svar och/eller lämnade en kommentar! Jag hoppas att du kikar på den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar! Denna veckas fråga är lite knepigare…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var en stor ära, tyckte jag, att bli kontaktad av mitt favoritförlag som undrade om jag ville recensera en av deras böcker på min blogg. Självklart ville jag läsa och skriva om Tusen klassiker, en uppföljare till Tusen svenska klassiker.

En klassisk tegelsten igen!


Liksom sin föregångare
är Tusen klassiker en riktig tegelsten. Och egentligen en blädderbok, en bok man lägger på sitt coffeetable. Där ska i alla fall Tusen klassiker få ligga hos mig, över Tusen svenska klassiker. Men precis som Tusen svenska klassiker läste jag boken från pärm till pärm – och markerade med blyertskryss vad jag kände till av de böcker, filmer, musik och TV-program som boken behandlar.

Det första som slog mig med Tusen klassiker var den väldigt passande bilden av JR Ewing. Så rätt i tiden, liksom, när nu TV4 har en Dallas-serie tusen år flera år senare som rullar! För den här boken handlar om klassiker från hela världen som har påverkat Sverige från 1956 till idag, den tidigare bestod ju av svenska klassiker.

Jag gillar såna här böcker! Jag gillar, som sagt, att läsa dem från pärm till pärm och glänsa med kunskaper som att bara 38 betalade för att se Frank Sinatra uppträda i Finspång 1953, att The Lovin’ Spoonful hade en singel som hette Baldheaded Lena och som bara släpptes i Sverige, att Colin Dexter, som skapade deckarböckerna som TV-serien Morse bygger på, gillade att medverka ungefär som Alfred Hitchcock, genom att cyka förbi eller sitta på puben och telefonen var ett attribut som drev handlingen framåt i Dallas…

Men jag gillar också att äga den här typen av böcker bara för att när jag får lust plocka upp den, bläddra i den och hitta nåt intressant och roande.

Ska jag vara kritisk över nånting kring boken – jag hittar inte så mycket att var kritisk till, nämligen – är det att jag saknar uppgifter på när nämnda personer föds och dör. Det finns på en del, men inte på alla. Och sen är väl Tom Cruise och Katy Holmes skilda numera, eller..?

Det här är bok som jag skulle vara självisk nog att köpa för att ge bort i present, men behålla själv… Högsta betyg!


Livet är kort. 

Read Full Post »

Nej fy. Vädret är lika risigt som jag känner mig. Fästmön känner sig väl snäppet piggare, men inte är det nåt stort snäpp. Då var det lite kul att vittja postboxen och hitta ett kort från Annas mamma och L, avsänt från Zell där det väntas komma hem senare i veckan.

Jag uppskattar ALLTID att få vykort!


Mindre kul var det
med brevet från Sjukstugan i Backen med diverse instruktioner inför måndagens övning. Inser att jag måste ringa i morgon under den halvtimma det är telefontid. Passar bra, för jag ska ändå ringa fastighetsskötaren som har exakt samma telefontid. (=ironi)

Just när jag skulle åka från jobbet tog regnet i. Tidigare idag var vädret ganska OK, ändå. Nästan solbrilleväder mitt på dan.

Hemma ser det ut som 17 – fast i min lägenhet är det fint. Jag menar utomhus. Gräsmattan på baksidan är alldeles förstörd efter att de kom med skylift igår och hämtade de gamla fönstren.

De leriga spåren efter skyliften är nästan som sår i gräsmattan på baksidan.


Gräsmattan på framsidan
är belamrad av Dalkarlarnas prylar. I skrivande stund är det bland annat två skräpcontainrar och en container med lister och grejs i samt en bil. Sånt gör inte heller under för gräset…

Belamrad gräsmatta genom regnigt, men nytt fönster.


Nu ska jag begrunda
lite saker kring min navel eftersom jag måste… Ja, det är sånt jag skriver om under lösen.

Kvällens höjdpunkt blir glass, te och Dallas, i kombination. Jag mår inte alls bra.


Livet är kort.

Read Full Post »

Uff! Känner mig hur seg som helst i kväll! Det har varit full fart på jobbet och huvudvärken kom som ett e-mejl i inboxen. HA HA, nu var jag ju rolig, för är det nåt som inte kommer fram i skrivande stund är det mina mejl. home.se tycks ha kajkat ihop och det går inte att logga in. Det var likadant tidigt i morse.  Undras om de stänger av internätet före och efter kontorstid på home.se?  Kanske ska visa dem vägen..?

Här är vägen till internätet.


Som sagt, huvudet bultar
och jag tror att jag har feber. (Fast att huvudet bultar är ju bra, då vet jag att jag har ett huvud…) Känner mig rejält sänkt av febern, men ska försöka palla att jobba två dar till den här veckan. I morgon väntar dessutom sjukgymnastbesök. Jag har haft mycket ont i hälen och känner att det nog vore bra med några akupunkturnålar.

Börjar oroa mig för besöket på Sjukstugan i Backen på tisdag. Inte för att jag tror att jag blir kvar, men… Det har nu visat sig att jag lär bli sjukskriven inte sex veckor utan åtta efter operation. Det har jag varken tid eller lust med. Men jag ska inte gå i förväg, doktorn ska titta, klämma och känna och möjligen blir det en biopsi också. Det senare är ju inget jag ser fram emot heller. Egentligen är det inte smärtan som sådan som jag är rädd för utan för att bli liggande och att behöva hjälp med basgrejor som toabesök och hygien. Nej, sånt vill jag kunna fixa själv! Men för tillfället har jag inga besvär eller smärtor från min alien och jag vill skriva ner det för jag är verkligen glad att det ”bara” är hälen och huvudet som gör ont i skrivande stund. Inte magen. Inte nåt.

Ringde mamma i kväll och hon lät  som sju resor värre än jag. Nu vet jag ju inte om hon har brutit några revben eller sträckt sig, vilketdera gör ont. Sen har ju mamma emellertid en förmåga att låta som om vargen kommer fast den inte kommer. Den har så att säga kommit så länge jag har levt och jag har aldrig säkert vetat OM den är på g eller inte…

Har lovat Fästmön att skjutsa hem henne när hon slutar jobba i kväll klockan 20. Då kanske jag får en styrkepuss! Det låg en lapp här att hon ska jobba lite annorlunda framöver. Det känns jätteskönt att veta att hon får tre dagar ledigt när jag också är ledig. Jag behöver lite hjälp här hemma i kaoset efter fönsterbytet. För den dagen närmar sig – måndag. (Allt på en gång, jag vet: fönsterbyte, sjukhus, leda institutionsdagen på onsdag…) I morgon ska fönstren levereras med skylift till min balle*. Dalkarlarna jobbar långa pass – de börjar sju på morgonen och håller på till halv åtta, åtta ibland på kvällarna. Men vad jag förstår jobbar de i gengäld inte på fredagar.

Min kväll ska jag i alla fall runda av med Dallas. Sen lär jag stupa i säng… Vad gör du i kväll, månntro?


*balle = balkong


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Alltså, jag skulle ju städa i kväll. Och det gjorde jag. Lite grann. Jag städade badrummet och rensade röret till handfatet (äckligt!) och jag städade duschrummet och toan. Sen tog jag en paus och ringde mamma. Efter det… glömde jag bort att jag hade resten av lägenheten att städa också.

Det stör mig att jag är glömsk, men jag vet att det är en del av de brister jag har i min kropp. Eller i mitt blod, främst. Därför måste jag alltid skriva ner viktiga saker, annars glömmer jag bort dem. Det är inte ointresse när jag glömmer, det är glömska av fysiska skäl.

Jag kom i alla fall ihåg att göra några av mina häl-övningar i kväll, men jag glömde ta kvittot från sjukgymnastiken, så nu får jag inte ut ersättning via jobbet. Irriterande, men jag kan betala den där hundringen, det har jag råd med när jag jobbar.

Middag orkade jag inte laga i kväll, så det fick bli vatten – mögelvatten, enligt Fästmön – och bröd. Som dessert lite Vit choklad.

Vatten och bröd blev min middag i kväll. 


Du kanske tycker
att detta inte var mycket till middag, men jag ska erkänna att jag knappt fick ner det. Jag gjorde nämligen misstaget att inta det framför TV:n. Och nej. Jag tittade inte på Bonde söker fru utan Våra pinsamma kroppar.

I kväll fick jag lära mig att det inte är bra att peta öronen för att få bort vax, men att peta näsan är bra, för då får man bort bakterier. Vidare handlade det om en man med analklåda och hur han fick hjälp att slippa plågan samt en tjej med booby size 75K (gigantiska tuttar till en liten kropp). När ett inslag om mens visade tre tjejers uppsamling av mensblod samt förevisande av detsamma blev det för mycket…

Så skulle jag titta på ett mer fridsamt program, Dallas, klockan 21. Det är ju ett program där folk aldrig petar sig i varken näsa eller röv, men beter sig som riktiga arslen ibland. Då hördes ett

plonk!

och ur min fåtölj trillade en deceimterlång skruv. Denna jävla skruvhelvete skruv har jag nu försökt skruva i under en halvtimmas tid. Jag har ont i fingrarna, i magmusklerna och i benen. Fåtöljen är liksom inte nån lättvältbar historia. Alla skruvar sitter långt in och alldeles för trångt för mina feta prinskorvsfingrar.

JAG ÄR HELT SLUT!!! God natt!

Men du… Har du inte kommit på vad det är i lådan än??? Dåligt! 😆


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det ett år sen det flyttade in folk i huset där jag jobbar. Ja, alltså, för att jobba, inte för att bo. Själv har jag bara jobbat här sen i februari. Vi bjöds först på förmiddagskaffe på Loftet. Jag är fascinerad av det mesta på Loftet, även armaturen…

Förmiddagskaffe intogs på ett loft.


Byggnaden Loftet har för inte alltför länge sen
inhyst fyrbenta, levande varelser. Nu är det mest tvåbenta här. Men jag tycker att det är kul att man har tagit tillvara på den här gamla byggnaden!

Takbjälkar.


Det är emellertid inte på Loftet 
jag i vanliga fall jobbar utan i ett hus som alltså fyllde ett år. Ett hus där det är synnerligen högt i tak…

Högt i tak.


Här finns också
skojiga lampor…

Skojiga lampor.


Uppe på toppen,
där jag sitter, går det mesta i limegrönt… Tur att jag har botat min limegröntfobi…

Tja… limegrönt var det här…


Nu ska jag snart flytta ifrån det limegröna,
en trappa ner. En stor fördel är att jag slipper se Friskis & Svettis från kontorsfönstret, men annars tror jag att jag nog lär sakna mitt kontor. Det är så mycket mitt i smeten. Nära prefekten, nära både forskare och doktorander, nära fikaplatsen… Det blir nog bra på fjärde våningen också. Hoppas jag…

Dagens lunch bestod av en sisådär-paj som ingick i själva ettårsfirandet. Men innan dess fick vi lyssna på tre kortföreläsningar av två forskare och en doktorand som var och en representerade en av husets institutioner. Mest imponerad var jag nog av den unga, kvinnliga doktoranden som gjorde bra ifrån sig mellan de båda äldre, manliga forskarna. Jag har skrivit en rapport om det hela på både svenska och engelska, men den finns på vårt intranät så den får du inte läsa!

Magen har varit besvärlig idag och flödet jämnt och kraftigt. Jag känner mig trött, så trött, men det är ju bara att vänta när det blir så här. Trött blir jag också för jag känner mig lite dragen åt två håll på jobbet. Det finns så mycket kvar att göra på institution 1, bara det att jag nästan redan avverkat månadens timmar där… Det blev inget gjort åt forskarsidorna där i eftermiddag. I stället skrev jag och skapade fyra sidor på intranätet om dagens evenemang, planerade lite inför institutionsdagen samt gjorde en liten intervju. Nog går det undan, alltid…

Köpte med mig kycklingspett innan jag åkte och hämtade Fästmön på hennes jobb. Vi mumsade och åt i godan ro, för jag skulle sen på ett öppet hus om fönsterbytet, stod det på lappen. HA! Det var ju bara det att det var ett informationsmöte och jag kom tio minuter försent. När ska styrelsen lära sig skriva korrekt svenska på inbjudningarna? Jag fick i alla fall de frågetecken jag hade uträtade och jag var hemma igen en trekvart senare.

Lite kvällskaffe med kanelbullar, såna där små goda Pågens-knyten, du vet, har det blivit. Nu ska jag se om mina Kickor & Pluttar har bloggat nåt idag innan jag bänkar mig för att se kvällens avsnitt av Dallas. Anna ser just nu på det föregående.


Livet är kort.

Read Full Post »

Tänk att här försöker ena halvan av mig vara lite seriös och berätta om en mini-föreläsning av en författare – och så skriver jag bajs redan i rubriken. Ja, sån är jag! Jag växer visst aldrig ifrån kiss- och bajshumorn. Så nu tar vi den först innan jag skärper till mig.

Tanken var att jag skulle uträtta några ärenden på stan innan jag gick haltade till bibblan. Men jag hade ingen framgång på de ställen där jag gjorde mina försök, så jag slank in på Designtorget. Allting, nästan, är skitdyrt där och jag skulle aldrig köpa nånting (tror jag…), men det är kul att titta. För naturligtvis såg jag nånting fantastiskt som jag genast blev sugen på (men avstod, på grund av priset). Skulle du ha kunnat låta bli att köpa detta??? Svara ärligt!

Bajsspelet, ett måste i varje kiss- och bajshumorists hem, eller hur?


Klockan 18 skulle
Anna Ehn börja berätta om sin nya bok, som jag har skrivit om här, på Stadsbiblioteket. Tio över fem traskade jag in där och strosade runt bland studenter och gamla tanter. Hittade författarscenen och installerade mig i ett intilliggande rum från vilket man skulle höra föredraget. Passade på att läsa lite annan litteratur medan jag väntade…

Annan litteratur än Annas bok.


Så där.
Nu ska jag bli seriös…

Huvudpersonen i min bok skriver sig fram till vissa insikter i sin dagbok.

Det avslöjade Anna Ehn när hon på onsdagskvällen berättade om sin nya bok, Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd. Scenen var Stadsbiblioteket och publiken bestod av för ett gäng tanter, en ungdom samt ett par män. Och så undertecknad, delvis dold i ett angränsande rum.

Bakom en man med otroligt hårig baksida (fascinerande!) häckade jag, av randiga och rutiga skäl. Jag ville inte umgås med personer för vilka jag var luft sist – på en begravning, dessutom. Min sorg var inte mindre än er! 

Anna Ehn tog till orda och presenterade sig själv först innan hon berättade hur hon hade skrivit boken. Den bok som nu finns i handeln att köpa och som väl är den åttonde versionen av hennes manus.

Annas bok.


Med behaglig röst
berättade Anna att hon försökt skriva boken och samtidigt arbeta som journalist och vara tvåbarnsmamma. Det funkade inte riktigt. Som tur var hade hon möjlighet att ta tjänstledigt och då blev det resultat. För det var också då hon bestämde sig för att skriva i tredje person, inte första.

Bokens miljö är ett konfirmationsläger. Skälet till det var att författaren då kunde eliminera datorer och mobiler (nästan, i alla fall). För det är i den handskrivna dagboken, som sagt, som bokens huvudperson Sara kommer fram till vissa saker. Dagboken var för övrigt inte med i Annas första versioner.

Hur kan man lyckas med en ungdomsroman när man är vuxen? Anna gjorde förstås det självklara och lät ett gäng niondeklassare läsa manus innan tryck. Betyget de gav henne var gott – det vill säga inget negativt förutom om språket. En och annan hade synpunkter på att Anna inte hade använt stor bokstav i början på vissa meningar…

Anna pratade och läste några sidor ur sin bok under 20 minuter och därefter fick publiken ställa frågor. Detta var ett alldeles utmärkt sätt för mig att göra nåt vettigt en onsdagskväll – och inte bara glo på Dallas som börjar klockan 21…

Och som den där största jordgubben på gräddtårtan var det nån som ropade på mig när jag gick till bilen för att åka hem – en fackpamp som satt och softade med en öl och sin M! Tänk att hon kände igen mig, vi som aldrig träffats förr!

Tyvärr fick jag mota bort lite ont i bröstet när jag kom hem med att skura badrummet och duschrummet-skithuset-toan. Nu har jag rejält ont i hälen och jag är lite hungrig. Det får nog bli ett par knäckemackor, trots att jag inte skulle svälta ihjäl om jag inte åt nåt alls i kväll. Men så får det bli! Är man ett fetto så är man och då ska man inte göra avkall.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »