Min känsla

Ett idiotiskt inlägg igen.

---

 

Ja hej, det är Idioten! Eller megamuppen eller fuckidioten. Uppenbarligen får man kalla mig vad som helst i sociala medier när man inte har nån ansvarig utgivare.  Jag tar det med ro. Jag är van. Men det var lite intressant att se det misstag som begicks i natt, även om det ledde mig fram till det jag redan anade.

För övrigt vidhåller jag att vissa cancerformer går att bota – annars skulle ju en del bloggare inte kunna fortsätta vara så aggressiva – eller ens skriva. Och jag håller fast vid att tumörer är tumörer även om de är godartade – vilket man kanske inte vet förrän de är helt analyserade. Det jag avsåg med min uppmärksammade och omskrivna tweet var att beskriva hur jobbigt och tungt det är att få dåliga besked på fredag eftermiddag. Jag skrev inte att det är tyngre att få nej på sökta jobb än att få cancerbesked. (Jag fick för övrigt flera dåliga besked och nej igår, vilket inte framgick av min tweet.) Och det spelar ingen roll vad dessa dåliga besked handlar om – de förstör ens helg och ger en så mycket oro som mal fram till dess att det är måndag och man kan ta itu med saker och ting. Därför önskar jag ingen dåliga besked en fredag.

Jag vill tacka för det stöd jag har fått på annat sätt än via bloggen och twitter. Vad jag förstår är människor rädda för repressalier och förföljelser och alla vågar inte skriva så att vem som helst kan läsa. Jag själv har varit förföljd i snart fem år. Det är min känsla och den kan ingen ta ifrån mig. Sen vet jag att det skrattas åt den, att jag förtalas, att det pratas om mig bakom ryggen och i sociala medier…

Min blogg är en öppen blogg där alla kan läsa. Men att få kommentera är en rättighet som jag som bloggägare tilldelar respektive läsare. En grundförutsättning för att kommentarer publiceras här är att avsändaren inte använder falska kontaktuppgifter. En annan förutsättning är att innehållet i kommentarerna ska vara nånting mer än påhopp på min person. Jag är nämligen trött på ständiga attacker på min person. Alla kan inte älska mig. Men jag kan inte älska alla heller.

Det är gott att på annat sätt än via sociala medier – IRL, telefon, sms, mejl med mera – få höra, till exempel…

[…] Det är din känsla. […] H*n får raljera över allt men ingen annan får ha en avvikande åsikt. […]

Och…

[…] Det är inget du ska ta åt dig av, du är ingen idiot alls! […]

Och…

[…] Jag såg det och förstod direkt vem h*n åsyftade. […]

Och…

[…] Jag blir egentligen inte förvånad för h*n har visat vilken person h*n är för länge sedan. […] 

Och…

[…] H*n läser det så att det ska passa h*ns syften. […]

Och…

[…] H*n är en liten skit som lever på att få terrorisera andra människor, jag tror att h*n är otroligt osäker och måste dölja vem h*n är, en patetisk liten person. […]

Och…

[…] Att inte låta andra personer få ”äga” sina känslor och uttrycka dom i sin blogg eller twittra… ja du något står inte rätt till hos h*n. […]

Nu får man ta konsekvenserna av detta. För övrigt är min känsla fortfarande min. Den kan varken A, B, eller C ta ifrån mig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösning på kris: PR eller kommunikation

I dagens lokalblaska läste jag om det numera ökända Läkemedelsverket här i Uppsala, tidigare del av Socialstyrelsen (i alla fall på stenåldern, när jag först kom ut i arbetslivet) som tar extern hjälp för att lösa sin förtroendekris.

Läkemedelsverket har länge dragits med svåra problem inom företaget. Bland annat har missnöjet med ledningen varit stort. Inte ens hälften av de anställda har förtroende för ledningen, enligt en tidigare artikel i UNT. Många chefer och anställda har valt att lämna Läkemedelsverket.

Och nu har verket alltså vänt sig utåt för att få hjälp. Bland annat har verket tecknat avtal med tre PR- och kommunikationsbyråer: K-street (där bland andra Staffan ”PK-lotteriet” Dopping jobbar, vilket ju i och för sig känns mindre seriöst, ärligt talat…), Gullers och Granath EuroRSCG.

Jag tycker att tonen i den här UNT-artikeln är lite raljerande och hånfull. Man lyfter fram två fallbeskrivningar som K-street har på sin hemsida. Inget ljug i sig, men varför inte fokusera på att verket nu faktiskt tar hjälp utifrån med den interna kommunikationen. Det kan ju rimligtvis inte bli mycket sämre, i alla fall.

Kommunikation är alltid viktigt, men kanske ännu viktigare i kris.

Som kommunikatör tycker jag förstås att kommunikation alltid är viktigt. Om den interna kommunikationen inom ett företag eller en organisation inte fungerar, kan man ge sig den på att den externa inte heller är särskilt bra. Så varför inte se på Läkemedelsverkets försök med lite positivare ögon? Kommunikation är som sagt alltid ”bra”, tycker jag, men i kris är kommunikation nånting väsentligt.

Sen kan jag väl fundera över om de tre byråerna, valda för att jobba med strategisk kommunikation, leverantör av kommunikationstjänster respektive reklam och digitala tjänster är så väldigt välkända. Den enda jag kände till av dem är Gullers. Riktigt seriöst känns det kanske inte heller när Staffan Dopping gör reklam för PK-lotteriet, som jag inte har mycket till övers för.

Men jag tycker nog att vi ska ha lite öppna sinnen och se vad den här trion kan göra för Läkemedelsverket. Det kan ju, som sagt, inte bli mycket sämre. Bara bättre. Eller???

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg tillbaka

Varning för läskiga bilder av sår och sånt (sist i inlägget)!!!

Jag skulle kunna skriva ett raljerande inlägg – och verkligen brassa på! – om hur äcklig sjukhus mat är. Men det här är ju ingen matblogg. Fast… OK, bara lite då… Jag kan säga att frukosten på det här hotellet är helt normal, om man har aptit vill säga.

Frukosten var rätt normal.

Det har inte varit så mycket bevänt med aptiten heller, så nu lär Tofflan bli smal och snygg. Eller ja, smalare, i alla fall. Ful är jag fortfarande. Men i morse var jag för första gången hungrig och gick ut hårt med min beställning: svart kaffe, yoghurt med müsli, två (!) limpmackor med ost och en tetra katrinplommonjuice. Ögat ville ha mer än magen – jag åt en halv macka och  lite mer än en halv tallrik yoghurt…

Maten har varit… rätt obeskrivlig. Den måste ses för att kunna… upplevas. Den har vissa dar inte ens sett ut som mat. Detta har fått mig att gilla nyponsoppa! Svalkande, gott och nyttigt!

Men till lunch idag var det pannkakor och det vet väl alla hur de ser ut. Så det provade jag. En och en halv fick jag ner. De både smakade och såg ut som Svamp-Bob. Dessutom lyckades jag kladda ner mina nyligen påtagna mjukisbrax med sylt.

Pannkakor – med morötter och blomkål?

De flesta av oss vet ju att Sjukstugan i Backen sen många år tillbaka köper sin mat från Västerås. Nån trodde nånstans att detta skulle spara pengar. Hur kan man tro det? Dessutom är vissa rätter inte tjänliga som mänsklig föda! Nuff said!

Paniken var nära dan efter operationen när en synnerligen brysk undersköterska kastade min värmedyna rakt på mitt operationssår bara för att jag inte ville göra som hon sa. Jag var totalt utlämnad, hade slem i halsen så jag kunde inte ens skrika. Med syrgasen nyss borttagen kippade jag efter luft. Jag hade så ont och jag kunde inte vända mig tillräckligt snabbt för att passa denna människa. På östgötska finns ett bra ord som beskriver henne:

härsig

Hon slet och drog i mig och när jag försökte protestera blev hon arg och skrek åt mig:

Jag är hörselskadad!

Som om det hade nåt att göra med hårda händer..? Nej, en del ska inte jobba i vården alls. Det finns åtskilligt att berätta om liknande, okänsliga personer, men jag vill i stället lyfta fram alla dem som har varsamma händer och som talar mjukt till en när man är i utsatt läge: Ann, sjukgymnasten, framför allt och syster Karin och syster Emily. Och klippan Barbro, som klarar att ta av de mest intorkade plåster utan att plåga patienten! Heder till er alla!

Tack vare det här gå-bordet kunde jag ta mig till toaletten själv så småningom. Detta var min bästa kompis under ett dygn!

Första dygnet efter operationen var det inte så mycket liv i Tofflan. Hon spratt till ibland och sjönk sen tillbaka in i smärtdimmorna, tillfälligt lindrad av morfin.

Inte mycket liv i denna.

Idag kan man säga att livet och jag är tillbaka. Jag kan gå utan hjälp på toaletten, jag har duschat själv och jag har klätt på mig mina egna kläder – tischa, underkläder, strumpor och mjukisbrax.

Mer liv idag.

Jag har telefonerat med Fästmöns snälla mamma och hon kommer och hämtar mig i kväll klockan halv sex. Hon hjälper mig ner i bilen, hon hjälper mig in. TACKSAMHET! Hur ska jag kunna återgälda? Annas mamma ställer upp som chaufför och Anna har städat hemma hos mig, handlat, pysslat om mina växter, fått igång mitt trådlösa nätverk och ska från och med i morgon komma och ge mig en spruta om dan! Vilka kvinnor! Anna har dessutom få ta emot min mammas oro per telefon. Inte lätt för nån när Tofflan hittar på och blir så där sjuk…

Mitt sår har blivit tittat på och min  inopererade lilla smärtlindringssladd bortkopplad. Tejpen från operationssåret hade de lyckats sätta fast över en brun prick som hängde i en skinnslamsa mot huden. Barbro fick göra en extra operation idag, så nu är jag en brun prick fattigare! Barbro hade aldrig gjort det förut, men jag ledde arbetet och tillsammans fick vi till det!

Brun prick opererades bort före lunch idag.

Och så själva operationssåret. Nu kommer en läskig bild, så är du känslig ska du inte titta. Jag räknar till 17 klamrar som jag ser på bilden, men det finns fler, jag kunde inte få hela såret på en bild.

Ett långt sår, men det var en klumpeduns som kirurgen plockade ur mig, sa hon…

Nästa söndag ska jag få komma tillbaka hit och ta bort stygnen. Skönt att bli klammerfri till jul.

Idag har jag sprungit ett marathonlopp – på flera sätt än ett – känns det som. Nu kan jag lägga mig ner med gott samvete och vila en stund. Jag bävar inför promenaden upp till lägenheten, främst den långa trappan…

Tack alla som har stöttat och peppat med kommentarer! Det värmer så gott med allas goda tankar!!!

Livet är kort. Vårda det!

Read Full Post »

I huvudet på en mamma

Livspussel som inte går ihop, barn som sätts före föräldrarna, skuld och lidande. Allt detta behandlar Hanne Kjöller i sin bok I huvudet på en mamma. Och hon gör det på ett oerhört raljerande sätt så det är helt omöjligt att inte irritera sig!

Fullt av raljerande inne i detta mammahuvud!

                                                                                                                                                         Redan i förordet anger Hanne Kjöller att boken inte handlar om tonårsmammor som har det tufft eller flerbarnsfamiljer som har svårt att få pengarna att räcka till eller om föräldrar med funktionshindrade eller sjuka barn utan om ”alla andra föräldrar”. Vilka då? undrar jag. Såna som författarinnan själv som verkligen skaffat barn genom IVF. ETT barn, förstås. Och då ÄR det ju inte så svårt att klara av att vara en god och konsekvent förälder!

Mycket av det Hanne Kjöller skriver låter både vettigt och logiskt när det gäller föräldraskap och uppfostran. I teorin. Men trots att jag bara är bonusförälder vet jag hur svårt det är att omsätta dessa goda råd i praktiken, i verkligheten. För verkligheten ÄR en annan än den Hanne Kjöller lever i, kan jag bara meddela. Jag skulle vilja säga att hon hör till en unik del av befolkningen, med sitt enda barn. Andra föräldrar har det ofta svårt att få pengarna att räcka till, har det tufft med tonåringar hemma och sjuka eller funktionshindrade barn. De allra flesta har ju dessutom flera barn än ett och då ÄR det svårt att räcka till och orka vara konsekvent. Kanske Hanne Kjöller inser det om hon väljer att skaffa ett barn till..?

Jag tycker inte heller att föräldrar ska gnälla och beklaga sig över att barnen tar så mycket tid. Idag är det ju faktiskt så att vi har fler möjligheter att välja att skaffa barn – eller inte. Men ett liv med barn ÄR inte bara enkelt och fyllt av de lätta ord och handlingar Hanne Kjöller beskriver. Jag köper INTE det!

Jag ger boken en enda toffla – för att den var lite kul att irritera sig på. Men bara för det!

Tack för lånet, Tonårsmorsan!

Read Full Post »